2002/11/11

Postmodern Hamlet i grym låtsaslek

Orionteatern väjer inte för det svåra; att ta sig an en av teaterhistoriens absolut största klassiker och omstöpa den i ny form och gestalt. Det är vågat, och redan där är något vunnet. Bakom den här uppsättningen står Ulf Friberg och Annika Boholm, som gemensamt svarat för såväl manusbearbetning som koreografi och regi.
”There is something rotten in the state of Denmark.” Katrin Brännströms scenografi visar oss ett kungahus vid randen av sammanbrott. Färgstämningen är skrikig och disharmonisk, med pelare i illgrön plastsvepning gällt kontrasterande mot den containerblå fonden. En svängd paradtrappa målad i blodrött som sannerligen sett sina bästa dagar.
Mitt på scenen, i kontrast till förfallet står en modell av ett perfekt symmetriskt rödmålat träslott perforerat av små fönstergluggar. Det är en byggnad som i likhet med Hamlets eget slott inte håller tätt; en plats där inga hemligheter går säkra och där själva väggarna verkar ha öron. Här står Hamlets mor och vinkar ner till honom, som i en skyddad dockvärld, en parallell verklighet, ett lilleputtland… På kanten av modellen står små silverfigurer som Hamlet då och då ses flytta omkring likt schackpjäser. Det är som en låtsaslek alltsammans. En grym lek. En kär lek.
Här i Orionteaterns uppsättning är det kärlekstemat som getts den mesta tyngden. Den shakespearska originaltextens krigstema har skjutits i bakgrunden och bitvis avlägsnats helt.
Kungen förefaller i Niklas Eks gestaltning inte särskilt fallen vare sig för makt- eller myndighetsutövning. Nej, hans lystenhet har helt andra mål. I inledningsscenen när han i vit kostym och solglasögon glider nedför trappan - till de första pulserande takterna av David Bowies ”Heroes” - för han osökt tankarna till en annan "kung"; en legend i Las Vegasmundering. Den här kungen är långt mer besatt av sin flärdfulla, vulgoglamorösa hustru - spelad av Alexandra Zetterberg - än av äran och kungatronen. Särskilt farlig framstår han aldrig, besattheten till trots. Och det brott han begår får snarare karaktär av crime passionelle än av iskall mordiskhet.
För Hamlet, som här spelas av Jakob Stefansson, blir också motiven en aning förskjutna. Hans hämndbegär handlar mindre om heder och fosterlandsplikt och mer om revolt mot vuxengenerationen - möjligen också med oidipala undertoner.

Det är en intressant nutidsanpassning som torde öka angelägenhetsgraden hos en publik av dags dato. Samtidigt måste man konstatera att en del av den dramatiska udden går ohjälpligt förlorad, så helt lyckat är det ändå inte.
Den shakespearska texten har här fått undergå en relativt skonsam regenerering. Även om man nämner såväl aktieklipp som utbrändhet består förnyelsen mestadels i att repliker lagts i annan mun är hos Shakespeare.
Hamlet lånar ut en replik ur sin klassiska monolog till sin Ofelia. Han får också överlämna den nästan lika klassiska skådespelarinstruktionen till sin vän Horatio - här spelad av regissören själv! Texten ges härmed en intressant metafunktion. Scenen klyvs i två parallella berättarplan och plötsligt vet vi inte om det är Horatio eller Ulf Friberg själv som vi ser instruera sina skådespelare. Oväntat krockar den shakespeareska fiktionen med en skärva av vår egen tids dokusåpor och metabudskap.
Det är till stor del en ung ensemble som vi möter i Orionteaterns uppsättning. Och det känns onekligen som en ensemble; inte ett fåtal lysande stjärnor, men gott om goda insatser. De många koreografiska inslagen är både nyskapande och temperaturhöjande. I dialogpartierna behöver dock tempot höjas en hel del om de inte ska tappa styrfart. Bäst fungerar solopartierna; i synnerhet Ofelias flackande dans till blixtsnabbt pulserande ljusspel och dito musik. Här får hon, i Katarina Erikssons gestaltning blomma ut i ett virvlande vansinne som blir föreställningens absoluta höjdpunkt. Efter det förlorar spelet ohjälpligt i tempo och den dramatiska peripetin blir istället till en stillsam avklingning.
Vår Hamlet faller inte till ljudet av soldattramp och trummor. Det hörs ingen annalkande armé. Kvar finns bara tonerna från ett ensamt sorgset piano som trasslar in sig i sitt tema och inte kommer vidare. Kvar finns de två barnen, tysta och storögda. En ny Hamlet, en ny Ofelia. Och med dem kanske trots allt ett hopp om en framtid efter fallet. Kvar finns också Horatio - regissören - med en odödlig historia att berätta.