Vi berövades vår oskuld den där dagen

Nästan två veckor har gått nu sedan de där orosfyllda timmarna på en skolgård, som ruskade oss ur vår rosenslummer. Det där hotet som vi aldrig trodde, inte här, inte bland oss. Och så ändå.
Jag har en av mina söner i den skolan. Och som förälder: Den obeskrivbara känslan från den punkt då en svart rubrik på en dataskärm får världen att stanna i sitt lopp – fram till den sekund då man slagit ett välbekant nummer på telefonen och den där förväntade rösten faktiskt hörs i andra änden, och gör att skräcken tar ett kliv tillbaka igen och livet åter blir möjligt att orientera sig i.
Overklighetskänslan som följer med timmar av oviss väntan. Lusten att bara kasta allt ifrån sig och åka dit, stå där utanför avspärrningarna, och vänta i gemenskap med andra som delar samma oro, som känner samma kalla skräckfingrar treva kring hjärtat.

Sedan – den omedelbara lättnaden när det stod klart att faran var över. Men strax därpå, nya frågor, en ny oro.
För vem vet vilka slumrande demoner ett sådant tilltag kan väcka? Hur kan man vara säker på att inte någon annan där ute någonstans känner sig manad till efterföljd, och inte drar sig för att sätta en annans hot i verket?
Vi berövades vår oskuld den där dagen, någonstans kring just den där skolgården.
Sedan dess bär vi på tanken, ja, till och med vissheten, att det kan hända, inte i andra länder, andra skolor, andra världar – utan här, mitt i vår vardag.
Rädslan sitter kvar som en tagg i hjärtat, och det finns inget sätt att få den att försvinna tillbaka därifrån den kom. Inget sätt att skruva tiden tillbaka.

Eller - kan vi fortfarande inbilla oss att det inte skulle kunna hända här? Att ungdomar i vårt land mår bättre än de gör i USA, eller i Finland? Att våra restriktiva vapenlagar kommer att förhindra något liknande från att ske här? Jag tror det vore ett olyckligt misstag.
Historien har för länge sedan visat oss hur varningssignalerna ser ut. Vi vet att mobbning, utanförskap och psykisk ohälsa brukar vara några av dem.
Vi vet att förskrivningen av antidepressiv medicin till dagens svenska ungdomar ökar. Men vi vet också att piller aldrig kan bota ensamhet.
Och vilken annan hjälp finns det att få för unga människor som tröttnat på övergivna gråtnätter på sitt tonårsrum, på att bli utfrysta i skolan, och trakasserade på internet. Får unga människor någon vettig och tillräcklig hjälp från vuxenvärlden att hitta utvägar ur livsledan? Att få sina djupt mänskliga behov att bli sedda och bekräftade som människor uppfyllda?
Detta så centrala, men egentligen ganska enkla som vi är skyldiga våra unga – hur kan vi som civilisation tillåta oss att misslyckas med det?
I synnerhet när konsekvenserna kan bli så förödande.

Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 19 februari 2009
- mindre än två veckor efter att en skola i Eskilstuna drabbats av hotet om en skolskjutning

När kommer räddningspaketet för vår mänsklighet?

”Det är ett par tuffa år vi har framför oss. Men sedan vänder det uppåt igen.”
Det är så de säger, de där som tror sig veta. En tillfällig nedgång bara – sedan ska allt bli tillbaka till vad det var igen.
Jag tror det är ett stort misstag att tro det. Visst, börskurserna repar sig nog på sikt. Men det är inte det hårda kapitalet jag är mest bekymrad över. Det är vad den här krisen kan göra med det mjuka kapitalet som gör mig skräckslagen.

Människor som upplevt en svår kris – blir de någonsin igen vad de var innan? Återfår de tron på att livet och samhället är gott, och fullt av möjligheter, bara så där genom ett trollslag? Trots att de gått bankrutt och förlorat allt – inklusive möjligheterna att ge sina barn en vettig framtid.
Människor som gett flera decennium av lojalitet till ett och samma företag, och som lönas med ingenting alls, utöver ett besked om uppsägning. Utsparkade på en helt omöjlig arbetsmarknad, påtvingade ett scenario utan nödutgångar... Förlusten av ett arbete blir kanske även förlusten av ett hem, en kärleksrelation, kontakt med barnen... Det är inte sällsynt att saker tar de vändningarna, när pressen ökar och inga utvägar finns.
Vilka kommer de människorna vara efter ett par år helt utan framtidshopp? Står de kvar med mössan i hand – eller har de vänt sin lojalitet bort från hela samhället?
Och den unga generationen... Hur blir deras syn på arbete och lojalitet när de ser hur andra (inte) belönas för sina trogna insatser? Hur blir deras syn på samhället när de överhuvudtaget inte bereds en plats i det? Hinner deras förtroende för samhället att raseras fullständigt på ett par år? Och med vilka följder?
Kan ett samhälle utan förtroendekapital, lojalitet och solidaritet bli något annat än ett samhälle i sönderfall? Och hur lagar man det?

Vad händer med befolkningen som helhet då, när hunger, missmod och desperation breder ut sig? Ja, historien har redan visat det otaliga gånger. Hur mycket mänsklighet kommer den här krisen att klä av oss, innan den är över?
Med dåliga tider kommer ofta ett behov av att leta syndabockar att skylla eländet på. I 30-talets Tyskland var det som bekant judarna som fick bära det oket. Vilka blir syndabockar i Sverige 2010?
Vågar vi sätta oss på höga hästar och tro att vi är alltför civiliserade för att kunna upprepa historien? Eller ligger barbariet på lur inom oss också, om bara hungern blir stor nog?
Jag vet inga svar. Jag vet bara att frågorna behöver ställas. Och jag tycker det är märkligt hur hela samhällsdebatten bara handlar om hur vi ska rädda det hårda kapitalet, medan ingen, ingen talar om hur vi ska värna det mjuka.
Bilindustrin och bankerna har fått sina nödåtgärder. När kommer räddningspaketet för vår mänsklighet?


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 5 februari 2009