En hel generations framtidstro står på spel

Den värsta lågkonjunkturen sedan depressionen. Varslen står som spön i backen och framtiden öppnar sig som en avgrundsdjup krater.
Att etablerade människor med familjeförsörjaransvar och huslån blir utan jobb och inkomster är illa nog. Men det är kanske ännu allvarligare att vi har en ung generation vars hela framtidshopp står på spel.
För den som är arbetslös finns ju alltid möjligheten att ägna sig åt högre studier. Eller fanns. För med det studiemedelssystem vi har i dag - vem vågar under rådande konjunktur riskera att ta lån och skaffa en flerårig utbildning?
Det har hänt en hel del med studiemedelssystemet från det att jag gick min första högskolekurs för kanske femton år sedan, tills jag gick min senaste för något år sedan. Förut stod återbetalningarna i rimlig proportion till inkomsten. Och det dröjde två år efter avklarade studier, innan återbetalningskraven började dugga i brevlådan. Nu spelar det inte ens någon roll om man saknar inkomst efter studietiden – återbetalningskraven kommer ändå, och försätter ambitiösa studenter i personlig konkurs före 25 års ålder.
Men när det är lågkonjunktur och inte finns något vettigare för folk att göra – varför knökar man inte högskolor och universitet fulla med folk, pytsar ut studiebidrag i minut och parti, och åtminstone ser till att vi går ur den här krisen välutbildade, kompetenta och redo att ställa allt på fötter igen så snart ekonomin vänder upp igen?
Visst, det kostar en del. Men försörjningsstöd är inte gratis de heller. För att inte tala om vad en hel generation förlorat framtidshopp skulle kosta.
Och vem kommer sannolikt på flest idéer till nya världsledande produkter eller konkurrenskraftiga tekniklösningar? Den som tvingas gå på söka-jobb-kurser på arbetsförmedlingen – eller den som får tillbringa sina dagar på en utbildning man själv valt och där man är omgiven av kompetenta läromästare och inspiratörer?
Det finns framtidsgurus och omvärldsanalytiker som säger att framtiden kommer att kräva nya kompetenser som vi inte ens har namn på i dag. Människor med två eller flera utbildningar i märkliga kombinationer. Och varför inte? Ja, men tänk bara... en internationell marknadsförare med spetskompetens i miljöteknik... en medicinare som samtidigt är socialantropolog och arbetsmarknadsvetare, eller en genetiker som bedriver forskningsstudier i etik...
Jag tror omvärldsanalytikerna har rätt i det fallet. Det är framtiden.
Men med det studiemedelssystem som vi har i Sverige i dag är det bara för oss att glömma. Den framtiden kommer att tillhöra några andra, någon annanstans. Vi blir ett land med billig, hungrig och lågutbildad arbetskraft. Med en ung generation som kryssar stämpelkort och ser sin framtidstro blekna bort - det vill säga, de lyckligt lottade, som överhuvudtaget fått in en fot i systemet.
Och varför, varför får det se ut så här?
Svaret är förstås givet: För att det finns någon som tjänar på det.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 20 november 2008

Sasha fick inget val

Sasha. Jag måste skriva om Sasha. Den stolta, starka, vackra, vita tigrinnan. Jag har följt hennes öde med stort intresse det senaste halvåret. Sedan hon blev biten av sin tigerpartner för första gången och höll på att stryka med. Hur hon sedan repade sig, närmast mirakulöst och återfick livet igen. Sitt nionde och sista kattliv.
Och så det ödesdigra beslutet att hon skulle gå tillbaka till sin plågoande. Den naiva tron att det som hänt en gång inte skulle upprepas. Ett misstag som så många tigrinnor i mänsklig skepnad redan gjort så många gånger.
Och så återvändandet. Den återvunna närheten. Ett nytt liv, nytt hopp om en framtid, ungar...
Tills sveket återkom. Det största sveket av alla mot en tigrinnas tillit. En intet ont anande förmiddag, en fullständigt onödig död.
Var det hennes styrka som blev hennes fall? Utmanade hon hans status lite mer än han tålde? Var hon lite för modig för sitt eget bästa?
Jag vet inte så mycket om tigrar – mer än vad mina egna små hustigrar genom åren har lärt mig. Men jag vet desto mer om människor.
Och varför skulle en man någonsin bära hand på en kvinna om det inte var för att hon utmanade honom på något sätt? Hotade hans manliga ego, hans trygghet, status, revir... Varför skulle en man kränka en kvinna om det inte var för att få makt över henne? Och varför skulle det vara så annorlunda med tigrar?

Det är inte svaga honor som lever farligast. Det är de starka. Det är de som genom långsam nedbrytning blir till svaga offer.

Motgiftet stavas självrespekt. Även om det gör en kvinna ännu mer hotfull och ännu starkare. Självrespekt och uppbrott. Något annat finns inte. Jag vet, för jag var själv där en gång. Jag vet allt om rädslan, anpassningen, svårigheten att bryta upp, trots att den är mot allt förnuft.

Om en man slår är det inte kvinnan som bär skulden. Det är inte det jag säger. Men om hon väljer att stanna kvar efter första slaget, så har hon ett medansvar. Och om ett problem, en desperat situation kan lösas upp från två håll, så varför skulle man inte göra det? Ärligt talat, jag skiter i om det är politiskt korrekt. Jag vet att det fungerar.

Det sorgligaste är att för varje kvinna som lämnar en man som slår och kränker finns alltid en ny kvinna som är villig att ta den förras plats. Vad är det för förödande relationsfostran som gör att det är så? Som gör att kampen mot offerrollen måste föras om och om igen, en kvinna åt gången. Varför lär vi oss inte redan som barn att ställa oss på vår egen sida när det verkligen gäller? Varför lär vi oss att relation är finare än ensamhet, nästan till vilket pris som helst?

Sasha, den vita tigrinnan, fick inget val. Hon tvingades tillbaka till sin plågoande och till en säker död.
Kvinnor som lämnar, men blir förföljda och hotade har heller inte mycket till val, och det är för jävligt att samhället inte kan ge dem det skydd de har rätt till.
Men resten av oss. Vi andra har ett val.
Vem kan göra en till offer om man vägrar klä på sig offerkoftan?


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 6 november 2008