Mitt ibland flyttkartonger och ouppackade påsar sitter jag i mitt nya hem och försöker samla mig till att skriva min sista krönika för året. Klockan börjar dra sig mot midnatt, och om några få dagar är det jul.
Men att förvandla det här kartongkaoset till stämningsfull julidyll på bara några dagar – det blir en utmaning som jag tror vi får svårt att klara. I vanliga fall brukar jag så här års ägna mig åt en hel del väldoftande aktiviteter, som pepparkaksbak och annat.
I år har jag förutseende nog köpt en liten flaska jul-luktagott att droppa i doftlampan som kompensation. Men julljusstakarna står på plats i fönstren, och vi har röjt en plats i vardagsrummet för julgranen. Och om vi bara hittar lådan med cd-skivor ska nog Barbara Hendricks, The Pogues och John Lennon få sjunga in julen för oss i år också.
En jul för några år sedan bestämde jag mig för att fira ensam med katten. Jag levde inte i någon relation just då, barnen skulle jag fira extrajul med i mellandagarna, och jag hade ingen lust att låtsasfira med någon annan och försöka hålla ensamhetskänslan stången, utan valde i stället att utmana den där känslan.
Så jag gick i livsmedelsbutiker bland glada julfirare med bräddfyllda kundvagnar som hojtade gemenskap. Medan min lilla torftigt hopplockade kundkorg dinglade på min arm och skriade ensamhet. Men jag vägrade mörka och hymla, utan bar mitt huvud högt bland butikshyllorna. Och det kändes riktigt bra.
Jag menar, varför ska det vara så skamligt och tabubelagt att fira högtider i ensamhet? Som vi lever i dag är det mängder av människor som är ensamma, utan egen förskyllan och utan att det är något fel på dem. Ändå hänger det kvar någon envis fördom om att ensamma människor är mer misslyckade eller konstigare än andra. Och den bilden vägrar jag ställa upp på.
Den där julen firade jag alltså med min lilla katt. Laxen som jag tänkt att vi skulle dela för sällskaps skull, den ratade min fyrfotavän till förmån för den gelékladdiga sörja hon som vanligt fick i matskålen. På julaftons eftermiddag när jag var ute med soporna märkte jag att alla mina grannar var bortresta. Så jag passade på tillfället att spela min favoritjulskiva med Barbara Hendricks och öva operaarior av hjärtans lust tillsammans med henne – till kattens förtret.
Den där julen blev ganska speciell trots allt. Det är en av alla som sticker ut bland minnena. Och det kommer den här julen också att göra, juldoft på flaska och kartongkaos till trots.
Trädgården kommer inte att få några glimmande ljusslingor den här julen. Men om morgnarna ser jag Venus på himlen genom vårt nya köksfönster. Och det är faktiskt snäppet bättre.
Vilken dag som helst nu ska jag förresten bli faster för tredje gången. Och finare julklapp än så är svårt att tänka sig.
God jul på er!
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 20 december 2007
2007/11/22
Varje människa har rätt att ses som individ
En sömnig söndagseftermiddag för en tid sedan satt jag förströdd och tankfull i bilen utanför en bensinmack och väntade. Plötsligt fastnade min blick på en kille som stod en bit därifrån. Han hade lättat på hela förlåten och slog helt obekymrat en drill – fullt synlig från alla som passerade på genomfarten intill, och för söndagsbesökarna vid fönsterborden på restaurangen tvärs över gatan.
Att jag stirrade på honom var inte av intresse för vad han hade att visa upp – om det nu var någon som fick en tanke åt det hållet. Det var bara den totala avsaknaden av diskretion som jag reagerade på.
Min förvåning blev inte mindre när killen sedan stegade iväg mot bensinmacken och gott och väl kommit över tröskeln innan han fått paketet på plats under kläderna och hunnit knäppa ihop byxorna.
Det var under hans promenad till macken som jag la märke till kläderna som killen hade på sig: Tröja med svensk flagga, ljusa kamouflagebyxor och stora kängor. Och så det rakade huvudet.
Jag har aldrig sett killen, vare sig förr eller senare. Jag gissar att han bara var på genomresa. Men hans uppträdande och det faktum att han med sin klädsel bekände sig till ett extremistiskt åsiktspaket fick tankarna att spinna vidare i någon sorts ilsken...ja, fascination måste jag nog ändå kalla det.
”Vad är det för ett Sverige som en sådan där kille egentligen är så mån om att bevara? Lort-Sverige?” funderade jag, och eldade vidare: ” Hur kan man försvara ett odemokratiskt kollektivistiskt samhällssystem där varje individ är utbytbar och obetydlig? Hur kan man vilja ha en totalitär regim som kan ta sig rätten att döda en samma dag man hjälpt den till makten? Och hade förresten inte den där killen vid närmare eftertanke en ganska dum uppsyn, och verkade han inte också ovanligt dryg och osympatisk?” for tankarna fram.
Tills det plötsligt slog mig vad jag egentligen höll på med. Jag hade inte växlat ett enda ord med den där killen. Ändå satt jag faktiskt där och generaliserade och dömde ut honom! Jag som anser mig, om inte fördomsfri, så ändå med en hyfsad ambition att försöka vara det – hur kunde jag ta mig rätten att döma efter att bara ha betraktat honom i sådär omkring två minuter?
Det må anses politiskt korrekt i vårt tidevarv och vår kultur att bekämpa rasism och rasister. Men om man dömer en människa ohörd bara för att han har rakat huvud och gillar att pinka inför publik – blir man inte då i någon mening själv ett slags rasist? En sådan man säger sig vilja bekämpa?
Sedan den där söndagseftermiddagen har jag fått en massa nya vänner i grannskapet där jag bor. En massa barn med vackra mörka ögon och exotiska namn som jag måste fråga om igen och igen för att kunna uttala rätt. Härliga lekfulla ungar som vilka som helst, men som troligen går en tuffare framtid till mötes på grund av sin främmande härkomst och vår kulturs fördomsfullhet och rädsla för allt som är obekant.
Mina nya vänner har lärt mig artighetsfraser på sitt språk. De har lärt mig handklapplekar och ramsor från sin skolgård. Men framför allt har de bara genom sin närvaro i mitt liv påmint mig om det jag insåg på ett nytt sätt den där söndagseftermiddagen: Att varje människa aldrig får dömas på andra meriter än sina egna. Och att varje människa har rätt att bli sedd som individ. Bortom svepande generaliseringar.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 22 november 2007
Att jag stirrade på honom var inte av intresse för vad han hade att visa upp – om det nu var någon som fick en tanke åt det hållet. Det var bara den totala avsaknaden av diskretion som jag reagerade på.
Min förvåning blev inte mindre när killen sedan stegade iväg mot bensinmacken och gott och väl kommit över tröskeln innan han fått paketet på plats under kläderna och hunnit knäppa ihop byxorna.
Det var under hans promenad till macken som jag la märke till kläderna som killen hade på sig: Tröja med svensk flagga, ljusa kamouflagebyxor och stora kängor. Och så det rakade huvudet.
Jag har aldrig sett killen, vare sig förr eller senare. Jag gissar att han bara var på genomresa. Men hans uppträdande och det faktum att han med sin klädsel bekände sig till ett extremistiskt åsiktspaket fick tankarna att spinna vidare i någon sorts ilsken...ja, fascination måste jag nog ändå kalla det.
”Vad är det för ett Sverige som en sådan där kille egentligen är så mån om att bevara? Lort-Sverige?” funderade jag, och eldade vidare: ” Hur kan man försvara ett odemokratiskt kollektivistiskt samhällssystem där varje individ är utbytbar och obetydlig? Hur kan man vilja ha en totalitär regim som kan ta sig rätten att döda en samma dag man hjälpt den till makten? Och hade förresten inte den där killen vid närmare eftertanke en ganska dum uppsyn, och verkade han inte också ovanligt dryg och osympatisk?” for tankarna fram.
Tills det plötsligt slog mig vad jag egentligen höll på med. Jag hade inte växlat ett enda ord med den där killen. Ändå satt jag faktiskt där och generaliserade och dömde ut honom! Jag som anser mig, om inte fördomsfri, så ändå med en hyfsad ambition att försöka vara det – hur kunde jag ta mig rätten att döma efter att bara ha betraktat honom i sådär omkring två minuter?
Det må anses politiskt korrekt i vårt tidevarv och vår kultur att bekämpa rasism och rasister. Men om man dömer en människa ohörd bara för att han har rakat huvud och gillar att pinka inför publik – blir man inte då i någon mening själv ett slags rasist? En sådan man säger sig vilja bekämpa?
Sedan den där söndagseftermiddagen har jag fått en massa nya vänner i grannskapet där jag bor. En massa barn med vackra mörka ögon och exotiska namn som jag måste fråga om igen och igen för att kunna uttala rätt. Härliga lekfulla ungar som vilka som helst, men som troligen går en tuffare framtid till mötes på grund av sin främmande härkomst och vår kulturs fördomsfullhet och rädsla för allt som är obekant.
Mina nya vänner har lärt mig artighetsfraser på sitt språk. De har lärt mig handklapplekar och ramsor från sin skolgård. Men framför allt har de bara genom sin närvaro i mitt liv påmint mig om det jag insåg på ett nytt sätt den där söndagseftermiddagen: Att varje människa aldrig får dömas på andra meriter än sina egna. Och att varje människa har rätt att bli sedd som individ. Bortom svepande generaliseringar.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 22 november 2007
2007/10/25
Nu gör jag de äldres sak till min
Det händer numera ganska sällan att jag står i kö vid sådana där luckor där man uträttar ärenden av ekonomisk art. Men de få gånger det ändå händer får jag bevittna hur äldre människor blir hunsade, misstänkliggjorda, idiotförklarade och behandlade utan minsta respekt, värdighet eller omtanke.
För ett tag sedan i Eskilstuna såg jag en äldre man vid en sådan där lucka som med darriga händer räckte fram en skrynklig lapp till tanten bakom glaset i hopp om en summa pengar i utbyte. Men i stället hänvisades han bryskt tillbaka till samma lucka han just kommit ifrån, några hus därifrån, där man en stund tidigare avvisat honom på samma hänsynslösa sätt.
Jag vet inte om han någonsin fick ut sina egenhändigt hopslitna och magert tilltagna pensionspengar. Men jag har svårt att glömma bilden jag fick av honom, långsamt stapplande med sin rullator, ensam fram och tillbaka över Fristadstorget mellan den ena luckan och den andra, med sin tilltufsade papperslapp i handen men utan att få vare sig hjälp eller ett medmänskligt bemötande.
Nyligen bevittnade jag något liknande igen. Den här gången var det en gammal dam med trasselyvigt vitt hår och skör röst som i en sådan där lucka i Flen blev misstänkliggjord när hon ville hjälpa sin sjuka man att hämta ut pensionen. Det blev förstås inga pengar. Mannen skulle till varje pris infinna sig vid luckan själv. Död eller levande.
Hur mycket människokännedom hade det krävts för att skilja den lilla rara damen från en bedragare? Tydligen mer än vad regelryttaren bakom glaset kunde uppbringa i alla fall.
Regler är regler, visst. Och en del av dem behövs. Men vem hjälper gamla människor att navigera i den postmoderna tidens allt snårigare regelskog? Och kostar det verkligen så mycket att ge ett värdigt bemötande?
Den äldre generationen har fått hela dataåldern nerkörd i halsen, vare sig de bett om det eller inte. De har fått betala digitalteveboxar och installationer för dyra pengar bara för att kunna fortsätta slå ihjäl en daglig ensamtimme framför Gokväll, Halvsju eller vad det nu heter – trofasta licensbetalare i upp emot ett halvsekel. Jo, jag tackar! Och de straffas med skyhöga avgifter för varje sketen räkning de föredrar att betala till en levande mottagare i stället för en datoriserad. Och det här är bara ett par av otaliga exempel på detta hunsande med våra äldsta – de som lagt grunden till det välstånd som vi andra skamlöst surfar omkring på.
Nästa gång jag väntar vid en sådan där lucka och blir vittne till dylikt hunsande – eller för den delen någon annan sorts kränkning av äldre människors rätt – så tänker jag inte bara passivt se på, med vreden ångande inombords. Nästa gång gör jag de äldres sak till min. Jag har sett nog nu.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 25 oktober 2007
För ett tag sedan i Eskilstuna såg jag en äldre man vid en sådan där lucka som med darriga händer räckte fram en skrynklig lapp till tanten bakom glaset i hopp om en summa pengar i utbyte. Men i stället hänvisades han bryskt tillbaka till samma lucka han just kommit ifrån, några hus därifrån, där man en stund tidigare avvisat honom på samma hänsynslösa sätt.
Jag vet inte om han någonsin fick ut sina egenhändigt hopslitna och magert tilltagna pensionspengar. Men jag har svårt att glömma bilden jag fick av honom, långsamt stapplande med sin rullator, ensam fram och tillbaka över Fristadstorget mellan den ena luckan och den andra, med sin tilltufsade papperslapp i handen men utan att få vare sig hjälp eller ett medmänskligt bemötande.
Nyligen bevittnade jag något liknande igen. Den här gången var det en gammal dam med trasselyvigt vitt hår och skör röst som i en sådan där lucka i Flen blev misstänkliggjord när hon ville hjälpa sin sjuka man att hämta ut pensionen. Det blev förstås inga pengar. Mannen skulle till varje pris infinna sig vid luckan själv. Död eller levande.
Hur mycket människokännedom hade det krävts för att skilja den lilla rara damen från en bedragare? Tydligen mer än vad regelryttaren bakom glaset kunde uppbringa i alla fall.
Regler är regler, visst. Och en del av dem behövs. Men vem hjälper gamla människor att navigera i den postmoderna tidens allt snårigare regelskog? Och kostar det verkligen så mycket att ge ett värdigt bemötande?
Den äldre generationen har fått hela dataåldern nerkörd i halsen, vare sig de bett om det eller inte. De har fått betala digitalteveboxar och installationer för dyra pengar bara för att kunna fortsätta slå ihjäl en daglig ensamtimme framför Gokväll, Halvsju eller vad det nu heter – trofasta licensbetalare i upp emot ett halvsekel. Jo, jag tackar! Och de straffas med skyhöga avgifter för varje sketen räkning de föredrar att betala till en levande mottagare i stället för en datoriserad. Och det här är bara ett par av otaliga exempel på detta hunsande med våra äldsta – de som lagt grunden till det välstånd som vi andra skamlöst surfar omkring på.
Nästa gång jag väntar vid en sådan där lucka och blir vittne till dylikt hunsande – eller för den delen någon annan sorts kränkning av äldre människors rätt – så tänker jag inte bara passivt se på, med vreden ångande inombords. Nästa gång gör jag de äldres sak till min. Jag har sett nog nu.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 25 oktober 2007
2007/09/27
Leve utanförskapet!
Utanförskap har blivit ett trendord i tiden. I alla politiska läger talar man om det som aldrig förr. Men som något icke önskvärt, som en smitta man vill hindra från att spridas.
Jag vill gå åt andra hållet. Det är dags att värna om utanförskapet som utrotningshotad livsstil. För med tanke på alternativen ter det sig alltmer åtråvärt.
Nu ska alla formstöpas och tvingas trava i takt i ekonomismens ekorrhjul. Lönsamt löpande runt, runt. Likt kloner i en science fictionfilm förväntas vi besitta vissa önskvärda egenskaper gynnsamma för produktiviteten. Vi förväntas vara effektiva och självgående, med en positiv attityd och ett säljande leende. Och likriktningens centrifugalkrafter verkar göra nyanserna allt färre och idealen allt snävare.
Men finns det då inga samhällsfunktioner där en ettrig person med kort stubin skulle passa utmärkt? Och någon plats där en flegmatisk funderare skulle vara den mest idealiska för sin uppgift? Och har inte en blyg och melankolisk viol någonting att lära en sådan där übermänniska med önskvärda klonegenskaper?
Jag är övertygad om att det överallt i samhället går omkring underutnyttjad kapacitet som är på fel plats. Och vad värre är - som tror att det är fel på dem själva för att de blir yrskalliga av ekorrhjulet, mår illa och vill hoppa av. Det är sorgligt. Och samhällsekonomiskt slöseri också, om man vill se det från det hållet.
Undan för undan tilltar så hetsjakten på alla som inte springer med i det stora snurrande samhällshjulet. De som är drabbade av sjukdom, smärta eller själsvåndor som gör att de inte klarar lönsamhetslöpandet.
Men vem är det egentligen som är sjuk? Den som stänger av sitt känsloliv och dövar sin själssmärta för att klara av att springa vidare? Eller den som håller själen levande och känslorna påkopplade, men går sönder av den orimliga pressen? Behöver inte samhället också de känsliga och ömhudade, alldeles som de är? Och finns det inte en alldeles fantastisk poäng med att varje människa är ett unikum?
Jag tror att det måste finnas ett visst mått av frihet för att människor ska må bra och fungera. Om man inte bygger in frihetsgraderna i systemet, så uppstår de i stället i form av sjukskrivningar eller andra andningshål som går att skapa. Grottekvarnen behöver förses med frihetsfönster och nödutgångar.
Så varför då denna tilltagande enkelspårighet och snåla attityd mot alla människor som inte passar in i önskvärdhetsnormen? När vår mänskliga erfarenhet redan för länge sedan visat oss att det är de som går sina egna vägar som står för samhällets stora utvecklingssteg.
Kanske för att människor som är sanna unikum är svåra att profitera på. Och för att människor med medvetenhet om sin frihet är svåra att betvinga. Det är i alla fall min gissning.
Leve utanförskapet!
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 27 september 2007
Jag vill gå åt andra hållet. Det är dags att värna om utanförskapet som utrotningshotad livsstil. För med tanke på alternativen ter det sig alltmer åtråvärt.
Nu ska alla formstöpas och tvingas trava i takt i ekonomismens ekorrhjul. Lönsamt löpande runt, runt. Likt kloner i en science fictionfilm förväntas vi besitta vissa önskvärda egenskaper gynnsamma för produktiviteten. Vi förväntas vara effektiva och självgående, med en positiv attityd och ett säljande leende. Och likriktningens centrifugalkrafter verkar göra nyanserna allt färre och idealen allt snävare.
Men finns det då inga samhällsfunktioner där en ettrig person med kort stubin skulle passa utmärkt? Och någon plats där en flegmatisk funderare skulle vara den mest idealiska för sin uppgift? Och har inte en blyg och melankolisk viol någonting att lära en sådan där übermänniska med önskvärda klonegenskaper?
Jag är övertygad om att det överallt i samhället går omkring underutnyttjad kapacitet som är på fel plats. Och vad värre är - som tror att det är fel på dem själva för att de blir yrskalliga av ekorrhjulet, mår illa och vill hoppa av. Det är sorgligt. Och samhällsekonomiskt slöseri också, om man vill se det från det hållet.
Undan för undan tilltar så hetsjakten på alla som inte springer med i det stora snurrande samhällshjulet. De som är drabbade av sjukdom, smärta eller själsvåndor som gör att de inte klarar lönsamhetslöpandet.
Men vem är det egentligen som är sjuk? Den som stänger av sitt känsloliv och dövar sin själssmärta för att klara av att springa vidare? Eller den som håller själen levande och känslorna påkopplade, men går sönder av den orimliga pressen? Behöver inte samhället också de känsliga och ömhudade, alldeles som de är? Och finns det inte en alldeles fantastisk poäng med att varje människa är ett unikum?
Jag tror att det måste finnas ett visst mått av frihet för att människor ska må bra och fungera. Om man inte bygger in frihetsgraderna i systemet, så uppstår de i stället i form av sjukskrivningar eller andra andningshål som går att skapa. Grottekvarnen behöver förses med frihetsfönster och nödutgångar.
Så varför då denna tilltagande enkelspårighet och snåla attityd mot alla människor som inte passar in i önskvärdhetsnormen? När vår mänskliga erfarenhet redan för länge sedan visat oss att det är de som går sina egna vägar som står för samhällets stora utvecklingssteg.
Kanske för att människor som är sanna unikum är svåra att profitera på. Och för att människor med medvetenhet om sin frihet är svåra att betvinga. Det är i alla fall min gissning.
Leve utanförskapet!
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 27 september 2007
2007/06/14
Kyrkan - en del av kulturarvet
Lust och fägring och skolavslutningstid! Det är alltid något särskilt med de här dagarna. Studenter i vita klänningar och mörka kostymer med blombuketter runt halsen, eller lövade kyrkportar och vackra sommarsånger sjungna på det där intensiva från-hjärtat-viset som bara barn i småskolan kan.
Skolavslutningar lämnar mig oftast med en tudelad känsla. Dels är det allvaret som vilar över den sortens milstolpar som avslut alltid är. Dels är det känslan av uppsluppenhet och upplösning när ramarna viker undan för friheten.
Lika säkert som grönskan och blomsterprakten så här års frodas också diskussionen om skolavslutningarnas vara eller icke i kyrkan. Och själv har jag i alla fall min uppfattning klar: Kyrkan är en del av vårt vackra kulturarv och avslutningar i kyrkan tillhör vår tradition, även om vi varit sekulariserade i decennier. Det är sådant som skapar tillhörighet och kontinuitet. Ska man ta bort alla ingredienser i skolan som har religiösa associationer så får barnen sluta göra påskpynt och ha luciatåg också.
Kyrkor är rum för stora känslor och skönhetsupplevelser. Det ligger inbyggt i arkitekturen. Och akustiken lämpar sig utmärkt för musik. Försök sjunga lika vackert i en sporthall, den som kan.
Ska man då behöva vara i ett kyrkorum om man är av någon annan tro, eller av ingen tro alls? Ja, det tycker jag absolut att man ska – precis som jag tycker att alla skolelever också ska göra besök i moskéer, rysk-ortodoxa kyrkorum, synagogor, buddhistiska meditationsrum, Hare Krishnatempel och andra andliga rum. Och utöver julpysslet och halloweenfirandet borde skolan förstås uppmärksamma såväl hanukka och Eid-el-Fitr som kinesiskt nyår och andra högtider.
Med friheten att få utöva vilken religion man vill följer också skyldigheten att acceptera andras rätt till en annan tro än den egna. Och jag tror den närmaste vägen till acceptans går just genom att lära känna det som är främmande.
Barn ska inte påtvingas någon religion. Men det säkraste sättet att undvika det är att ge dem så många olika infallsvinklar som möjligt – inte att försöka undvika religiös påverkan helt. Det låter sig ändå aldrig göras.
Men oavsett lokal finns det en tråkig sak som grumlat mina skolavslutningsminnen. Jag vet nämligen inte hur många sånger och tal jag gått miste om ljudmässigt på grund av alla små telningar som roar sig med att leka högljutt i kyrkgången eller bland publiken hela avslutningen igenom.
Barn är barn, visst. Min fråga är: Var är deras föräldrar? Är det fel att åtminstone någon gång emellanåt försöka få sina barn att byta fokus och ägna sig åt det man är där för? Är det fascistiskt att försöka lära dem att visa respekt och hänsyn till andra människor som finns runt omkring? Jag tycker inte det.
Den sortens fullständiga tygellöshet skulle jag gärna slippa – även om det är sommarlov.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 14 juni 2007
Skolavslutningar lämnar mig oftast med en tudelad känsla. Dels är det allvaret som vilar över den sortens milstolpar som avslut alltid är. Dels är det känslan av uppsluppenhet och upplösning när ramarna viker undan för friheten.
Lika säkert som grönskan och blomsterprakten så här års frodas också diskussionen om skolavslutningarnas vara eller icke i kyrkan. Och själv har jag i alla fall min uppfattning klar: Kyrkan är en del av vårt vackra kulturarv och avslutningar i kyrkan tillhör vår tradition, även om vi varit sekulariserade i decennier. Det är sådant som skapar tillhörighet och kontinuitet. Ska man ta bort alla ingredienser i skolan som har religiösa associationer så får barnen sluta göra påskpynt och ha luciatåg också.
Kyrkor är rum för stora känslor och skönhetsupplevelser. Det ligger inbyggt i arkitekturen. Och akustiken lämpar sig utmärkt för musik. Försök sjunga lika vackert i en sporthall, den som kan.
Ska man då behöva vara i ett kyrkorum om man är av någon annan tro, eller av ingen tro alls? Ja, det tycker jag absolut att man ska – precis som jag tycker att alla skolelever också ska göra besök i moskéer, rysk-ortodoxa kyrkorum, synagogor, buddhistiska meditationsrum, Hare Krishnatempel och andra andliga rum. Och utöver julpysslet och halloweenfirandet borde skolan förstås uppmärksamma såväl hanukka och Eid-el-Fitr som kinesiskt nyår och andra högtider.
Med friheten att få utöva vilken religion man vill följer också skyldigheten att acceptera andras rätt till en annan tro än den egna. Och jag tror den närmaste vägen till acceptans går just genom att lära känna det som är främmande.
Barn ska inte påtvingas någon religion. Men det säkraste sättet att undvika det är att ge dem så många olika infallsvinklar som möjligt – inte att försöka undvika religiös påverkan helt. Det låter sig ändå aldrig göras.
Men oavsett lokal finns det en tråkig sak som grumlat mina skolavslutningsminnen. Jag vet nämligen inte hur många sånger och tal jag gått miste om ljudmässigt på grund av alla små telningar som roar sig med att leka högljutt i kyrkgången eller bland publiken hela avslutningen igenom.
Barn är barn, visst. Min fråga är: Var är deras föräldrar? Är det fel att åtminstone någon gång emellanåt försöka få sina barn att byta fokus och ägna sig åt det man är där för? Är det fascistiskt att försöka lära dem att visa respekt och hänsyn till andra människor som finns runt omkring? Jag tycker inte det.
Den sortens fullständiga tygellöshet skulle jag gärna slippa – även om det är sommarlov.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 14 juni 2007
2007/06/01
"Det går ett tåg till himmelen" Del 1
“Det går ett tåg till himmelen…”
Hinduism vid Fridhemsplan, rysk-ortodox kristendom vid Rådmansgatan, judendom en kort promenad från T-centralen, islam och katolicism vid Medborgarplatsen och buddhism vid Skanstull. Längs den gröna tunnelbanelinjen har alla de stora världsreligionerna en hemvist. Ett heligt rum, en samlingsplats för sina utövare. Ovanför de vardagsgrå tunnlarna, granne med det invanda och välbekanta finns dessa främmande världar.
Jag bestämde mig för att göra en resa bland religionerna. Göra nedslag i några av dem, möta människor och försöka fånga kärnan i deras tankevärldar.
Kanske har de alla något att erbjuda en vilsen vardagsresenär längs gröna linjen?
SKANSTULL. På Södermannagatan, ett par kvarter från tunnelbaneuppgången ligger Stockholms buddhistcenter. En oansenlig tavla bredvid porten är det enda som vittnar om att det ligger här. Inne på bakgården finns en röd dörr och en trappa som leder ner till centret. Här nere finns ett meditationsrum med en Buddhastaty i mitten och små kuddar på golvet längs väggarna. Och här finns ett föreläsningsrum, ett litet kök, kontor och bibliotek.
Här finns också Viryabodhi som jag kommit för att träffa. Hans tidigare namn var Anders, men det namnet använder han i stort sett bara när han går till posten. Annars är han ”energi i strävan mot upplysning”. Det är det hans nya namn betyder.
Sedan 1980 har han varit buddhist. I dag är han den ena av två personer som arbetar heltid här vid centret.
Vi sätter oss ner med varsin kopp örtthé i biblioteket och börjar vårt samtal.
– Livet är en källa till otillfredsställelse. Det tror jag alla upplever. Och jakten på materiell välfärd ger aldrig den tillfredsställelse som man egentligen söker. Man måste söka i sig själv. Stabiliteten och styrkan måste komma inifrån, förklarar han.
Buddhismen är den enda av världsreligionerna där man inte vänder sig till någon Gud. Men kan det inte ibland kännas ensamt och tröstlöst, undrar jag?
– Nej, det behövs ingen gud i min värld. För mig är det snarare en befrielse att slippa ha någon sådan auktoritet. Men det finns moment även i buddhismen när man vänder sig mot något större, som en lärare eller förebild, säger Viryabodhi.
Buddhismen är på det sättet ingen tro i egentlig mening, utan snarare en metod.
– Jag tror att det är en av de saker som lockar människor till buddhismen; att den är odogmatisk. Det är en väg, inget trossystem, säger han.
För Viryabodhis del har den vägen fört med sig att han fått bättre självkännedom och lärt känna sina egna tendenser bättre. Han har också lärt sig odla en känslomässig positivitet som påverkar hela tillvaron.
– Det inre arbetet med sig själv gör att man på samma gång blir mer robust och mera känslig, förklarar han.
Numera börjar han varje dag med att dricka en kopp thé och meditera i upp till en timme.
Sedan ägnar han en stund åt studier och reflektion. Därefter är det arbetet i centret som upptar hans tid. Det är e-post som ska besvaras, administration som ska skötas och kurser som ska förberedas.
I allt han gör försöker han odla en vänlig attityd; mot sig själv, mot andra och mot allt levande. Och han försöker leva medvetet i stunden, vara grundad i sin upplevelse och söka en riktning i livet.
Men han tillstår att det inte alltid är enkelt ens för honom efter alla år av träning, och att även han ibland påverkas av det omgivande samhällets levnadsmönster.
– Stockholm har ett högt tempo, och jag tror den här pulsen är avtrubbande för människor. Det är därför människor måste stimulera sig med kaffe latte och annat. Men jag försöker sakta ner i stället för att skynda, och bli mer närvarande i det jag gör, säger Viryabodhi.
Och med det är vårt samtal slut. Snart börjar en av hans kurser och han måste förbereda sig. Jag tackar och hastar vidare – tills jag lite skamset kommer på vad jag just fått lära mig, och saktar in mina steg tillbaka mot tunnelbanan.
MEDBORGARPLATSEN. Ovanför en blommande påskliljebacke vid Björns trädgård ligger Stockholms moské i en gammal ombyggd kraftstation. Den platta kupolen och minareten är båda krönta av ljusgröna halvmånar som avtecknar sig mot en molnfri vårhimmel.
– Jag har aldrig varit här förut, säger jag urskuldande till mannen innanför dörren. Men han hjälper mig tillrätta, vänligt och välkomnande, och en stund senare får jag träda in i det stora bönerummet, i strumplästen men iklädd en fotsid klädnad med huva som täcker håret.
Den mjuka gröna mattan och de gigantiska kristallkronorna i taket för tankarna till en festsal, snarare än ett religiöst rum. Men de kaklade väggarna och metallkonstruktionen i taket ger samtidigt associationer till badhus och industrilokal. På väggen sitter en skylt med text på arabiska: ”Islamiska förbundet i Sverige välkomnar alla gäster!” står det.
– Att komma till moskén ska vara som att hälsa på en konung. Man förväntar sig att han ska vara generös mot den som hälsar på. Och man får alltid en gåva med sig härifrån. Det gäller bara att inse vad det är man fått, förklarar Ashraf El Khabiry, som är informatör i moskén och som tålmodigt svarar på mina oinvigda frågor.
Inne i bönerummet sitter en man barfota på golvet och sjunger ur Koranen. Vers efter vers, hängivet och oförtröttligt. Det är vackert och vilsamt att lyssna till.
¬– Man sjunger för att man är uppfylld av Gud. Koranen är Guds ord. Att få tillgång till dem är som att få kärleksbrev. När man läser eller sjunger är man koncentrerad för att förstå även det som finns mellan raderna, förklarar Ashraf.
Några män kommer in, faller på knä och lägger pannan mot golvet i bön.
– Bönen är ett sätt att ladda sina andliga batterier. Men de är också ett andligt rengöringsmedel. Att be är ett sätt att tömma sig. Men om man tömmer sig på dåliga saker, utan att fylla på med något annat kommer det bara mera dåliga saker. Islam är både att tömma och fylla på med goda saker. Annars blir det som när man är törstig och försöker fylla på med kolsyra – man blir snart törstig igen, förklarar Ashraf vidare.
Inne i bönerummet lyser religiösa bilder och symboler med sin frånvaro.
– Vi tänker inte på Gud som någon fysisk person. Det finns inget vi kan likna vid Gud. Allt vi kan föreställa oss är inte Gud. Därför finns inga bilder, förklarar han.
Profeten Muhammed är den människa i världshistorien som det skrivits ojämförligt mest om. För en rättrogen muslim utgör hans liv och handlingar förebild för rätt sätt att leva och handla i livets alla situationer. Det måste innebära en enorm känsla av stöd i tillvaron – men kan det inte också bli en boja ibland, undrar jag?
– Nej. Det finns vissa plikter man måste uppfylla mot Gud. Men Gud känner oss och vet vad vi behöver. Därför blir det aldrig en börda eller en belastning, utan något som gynnar oss. Och man kan inte skörda om man inte odlar, avslutar Ashraf El Khabiry.
När jag lämnat moskén och kastar en blick tillbaka över axeln tänker jag att det fortfarande är en sorts kraftstation som ligger där. Och jag funderar länge över gåvan som jag fått med mig därifrån.
SLUSSEN. Jag promenerar bort till Maria Magdalena kyrka – en av de många luthersk-protestantiska kyrkorna längs gröna linjen. Här ska några bröder från det ekumeniska klostret Taizé i Frankrike just hålla bönestund för ett trettiotal församlade. Bönestunden inleds med en av de många sångerna som är så förknippade med klostret. Det är enkla sånger som bygger på korta bibelord som upprepas, ungefär som ett sjunget mantra. En kort predikan och tio minuters meditation under tystnad ingår också i bönestunden. Men det är sångerna som är det centrala.
Efter bönen får jag tillfälle att samtala med en svensk klosterbroder, Johan, som levt i Taizé i 44 år. Vi sitter på en terrass med utsikt över söders takåsar och Maria Magdalenas höga kyrktorn som strävar mot himlen.
Till klostret reser tusentals människor varje år. Uppseendeväckande många av dem kommer från Sverige, och de flesta är ungdomar. Men vad är det som gör det så populärt, i synnerhet i en sekulariserad kultur som vår?
– Det finns en törst efter ett andligt liv, men många vet inte hur de ska göra för att stilla den törsten. Vi försöker visa dem en möjlighet, ett sätt att göra det på, säger Broder Johan.
Taizébröderna ser det som sin kallelse att just vända sig till unga människor och fokusera på deras villkor och andliga växt. När de nu är på besök i Sverige är syftet att möta unga människor och uppmuntra dem till att leva ett böneliv.
– Bönen är enkel och alla kan delta i den. Det är inga svåra ritualer som utestänger. Det tror jag är en av förklaringarna till att så många söker sig till oss, säger han.
Men det kan finnas flera förklaringar till att just enkelheten i gudstjänstritualen lockar.
– I vår tid överöses vi med så mycket information och meddelanden i vårt dagliga liv. Därför vill nog många koppla av och vara i stillhet när de kommer till kyrkan, tror Broder Johan.
Taizéklostrets ekumeniska inriktning är också något som verkar appellera till framför allt de unga. Många av ungdomarna som kommer till klostret är inte medlemmar i någon kyrka sedan tidigare.
– De bryr sig inte så mycket om kyrklig tillhörighet. De tar med sig det som tilltalar dem, säger Broder Johan.
När klosterbröderna möter ungdomar är det framför allt två saker de uppmuntrar till: Andligt liv, och solidaritet med människor som har det svårt.
– De två aspekterna försöker vi få var och en att ta med i sitt dagliga liv. Men vi är inga teologer. Vi är bara vanliga människor som försöker omsätta tron i konkret praktisk verklighet. Där ligger vår tonvikt, förklarar han.
Vi lämnar solgasset uppe på terrassen, tar hissen ner och gör sällskap bort mot tunnelbanan. I ett gathörn tar Broder Johan adjö. Och han önskar mig lycka till med en mild blick och ett mjukt handslag som jag har svårt att släppa.
FRIDHEMSPLAN. Ett stenkast från tunnelbaneuppgången ligger Hare Krishna Center, med tempel, butik och indisk restaurang. Inne i templet möter jag Yamuna Padma som varit anhängare av rörelsen i tio år, varav sju här i Stockholm.
– Jag fick kontakt med Krishnarörelsen när jag bodde i Lettland. En man visade mig en bok, Bhagavadgita, förklarade filosofin och uppmanade mig att läsa. Det gjorde jag, och jag tyckte om det jag läste. Hinduismen ger svar på många frågor som andra religioner inte gör, om reinkarnation och om livet efter detta. Det stämde för mig, förklarar hon.
Men omgivningen reagerade till en början negativt när hon tog steget in i rörelsen.
¬– Det går så många rykten om Hare Krishnarörelsen. Som att vi tigger pengar, går på droger och till och med dödar människor. Jag förstår att folk blev rädda först. Men nu, när de märkt att jag inte gör något dåligt, så har de blivit mer positiva, berättar hon.
När hon kom till Sverige var Krishnatemplet den första plats hon sökte upp. Sedan dess har hon kommit hit minst en gång i veckan. Hon hjälper till med olika saker, som att laga mat. Och om en stund börjar hennes danskurs.
– Vi lär oss dansa rituella danser som hedrar Gud och berättar historier ur hans liv, förklarar hon.
I sitt vardagliga liv börjar Yamuna varje dag med att be vid det lilla altaret hon har hemma. Hennes man tillhör också rörelsen, så de ber ofta tillsammans.
– Vi ska dyrka Gud och komma ihåg honom under dagen. Vi ska också prata om Gud, Det är en del av vår tro, förklarar hon.
Men tron griper också in i vardagen på flera konkreta sätt. Varken Yamuna eller hennes man äter exempelvis kött.
– Vi tycker inte det är rätt att tillfoga djuren smärta. Enligt vissa andra religioner har djuren ingen själ. Men så tänker inte vi, förklarar hon.
Varje individ eller själ har sitt eget personliga förhållningssätt till Gud, får jag veta.
– Gud kan vara en vän, en far, eller till och med som en kärlekspartner, förklarar hon.
En ung kvinna klädd i sari kommer gående genom rummet och faller på knä framför gudabilderna innan hon går vidare.
– För oss är det lättare att föreställa oss Gud om vi ser honom i form av en bild eller staty. Gud är obegränsad och kan ta vilken form som helst. Det här är Narayana, en av de skepnader som Gud kan visa sig i. Den tycker jag är särskilt vacker, säger Yamuna och visar en blå staty av en hinduisk gud.
Alla gudagestalterna är glada och dansande. Det är långt ifrån den kristna kyrkans lidande Jesus på korset, tänker jag. Men är den här glädjen ett signum för hinduismen? Är glädjen på något sätt central?
Det är så mycket mera jag vill veta, så många frågor jag skulle vilja ställa, men nu börjar Yamunas dansklass och det är dags för mig att gå.
Hon drar för gardinerna framför gudabilderna innan hon ställer sig intill de andra och tar upp samma sirliga armrörelser som de gör. Läraren mässar ett mantra på sanskrit medan hon slår taktfasta slag med en käpp i golvet, och Yamuna och hennes kamrater läser efter henne.
Innan jag lämnar centret stannar jag till i butiken och köper en liten ikon föreställande Babe-Krishna i sin mors famn – Madonnan och barnet, fast i indisk tappning. Kvinnan bakom disken råkar tappa den i golvet när hon ska slå in den i silkespapper, och hon ber Krishna om ursäkt med några ord jag inte förstår, och trycker ikonen försiktigt mot läpparna innan hon fortsätter inslagningen.
Efteråt sätter jag mig en stund i en park under ett blommande träd för att summera mina intryck från dagen. Små skära blomblad regnar över mig där jag sitter, och jag tänker på det sista som Yamuna sa innan jag gick:
– Det finns bara en sol. Man kallar den sun på engelska och solnce på ryska. Men det är ändå samma sol. Så är det med Gud också.
Hennes ord får summera min resa. Jag tar fram min Krishnabild, min guldfärgade lilla Buddhastaty och min Kristusikon som jag köpt under dagen, och betraktar dem en stund. Och jag inser att jag inte kan välja. Vill inte välja, eftersom det inte går att välja bort.
Jag vill ha en färgskimrande pärla från var och en av de platser jag besökt den här dagen, och trä dem på mitt imaginära radband. Alla platserna, alla de människor jag mött, har gett mig något värdefullt som jag kommer att bära med mig. Och en sak vet jag med säkerhet: Det här är en resa jag gärna ger mig ut på igen.
TEXT OCH FOTO: ANNA MI KRÜGER
Eventuell puff:
Världen finns längs gröna linjen
Världens alla stora religioner finns representerade längs tunnelbanans gröna linje. Vad kan de ha att erbjuda en vilsen och sökande stockholmare anno 2007? Följ med på en resa från Stockholms buddhistiska center vid Skanstull till Hare Krishna-centret vid Fridhemsplan med ett par nedslag på vägen. Nyfiken?
“Det går ett tåg till himmelen…”
Hinduism vid Fridhemsplan, rysk-ortodox kristendom vid Rådmansgatan, judendom en kort promenad från T-centralen, islam och katolicism vid Medborgarplatsen och buddhism vid Skanstull. Längs den gröna tunnelbanelinjen har alla de stora världsreligionerna en hemvist. Ett heligt rum, en samlingsplats för sina utövare. Ovanför de vardagsgrå tunnlarna, granne med det invanda och välbekanta finns dessa främmande världar.
Jag bestämde mig för att göra en resa bland religionerna. Göra nedslag i några av dem, möta människor och försöka fånga kärnan i deras tankevärldar.
Kanske har de alla något att erbjuda en vilsen vardagsresenär längs gröna linjen?
SKANSTULL. På Södermannagatan, ett par kvarter från tunnelbaneuppgången ligger Stockholms buddhistcenter. En oansenlig tavla bredvid porten är det enda som vittnar om att det ligger här. Inne på bakgården finns en röd dörr och en trappa som leder ner till centret. Här nere finns ett meditationsrum med en Buddhastaty i mitten och små kuddar på golvet längs väggarna. Och här finns ett föreläsningsrum, ett litet kök, kontor och bibliotek.
Här finns också Viryabodhi som jag kommit för att träffa. Hans tidigare namn var Anders, men det namnet använder han i stort sett bara när han går till posten. Annars är han ”energi i strävan mot upplysning”. Det är det hans nya namn betyder.
Sedan 1980 har han varit buddhist. I dag är han den ena av två personer som arbetar heltid här vid centret.
Vi sätter oss ner med varsin kopp örtthé i biblioteket och börjar vårt samtal.
– Livet är en källa till otillfredsställelse. Det tror jag alla upplever. Och jakten på materiell välfärd ger aldrig den tillfredsställelse som man egentligen söker. Man måste söka i sig själv. Stabiliteten och styrkan måste komma inifrån, förklarar han.
Buddhismen är den enda av världsreligionerna där man inte vänder sig till någon Gud. Men kan det inte ibland kännas ensamt och tröstlöst, undrar jag?
– Nej, det behövs ingen gud i min värld. För mig är det snarare en befrielse att slippa ha någon sådan auktoritet. Men det finns moment även i buddhismen när man vänder sig mot något större, som en lärare eller förebild, säger Viryabodhi.
Buddhismen är på det sättet ingen tro i egentlig mening, utan snarare en metod.
– Jag tror att det är en av de saker som lockar människor till buddhismen; att den är odogmatisk. Det är en väg, inget trossystem, säger han.
För Viryabodhis del har den vägen fört med sig att han fått bättre självkännedom och lärt känna sina egna tendenser bättre. Han har också lärt sig odla en känslomässig positivitet som påverkar hela tillvaron.
– Det inre arbetet med sig själv gör att man på samma gång blir mer robust och mera känslig, förklarar han.
Numera börjar han varje dag med att dricka en kopp thé och meditera i upp till en timme.
Sedan ägnar han en stund åt studier och reflektion. Därefter är det arbetet i centret som upptar hans tid. Det är e-post som ska besvaras, administration som ska skötas och kurser som ska förberedas.
I allt han gör försöker han odla en vänlig attityd; mot sig själv, mot andra och mot allt levande. Och han försöker leva medvetet i stunden, vara grundad i sin upplevelse och söka en riktning i livet.
Men han tillstår att det inte alltid är enkelt ens för honom efter alla år av träning, och att även han ibland påverkas av det omgivande samhällets levnadsmönster.
– Stockholm har ett högt tempo, och jag tror den här pulsen är avtrubbande för människor. Det är därför människor måste stimulera sig med kaffe latte och annat. Men jag försöker sakta ner i stället för att skynda, och bli mer närvarande i det jag gör, säger Viryabodhi.
Och med det är vårt samtal slut. Snart börjar en av hans kurser och han måste förbereda sig. Jag tackar och hastar vidare – tills jag lite skamset kommer på vad jag just fått lära mig, och saktar in mina steg tillbaka mot tunnelbanan.
MEDBORGARPLATSEN. Ovanför en blommande påskliljebacke vid Björns trädgård ligger Stockholms moské i en gammal ombyggd kraftstation. Den platta kupolen och minareten är båda krönta av ljusgröna halvmånar som avtecknar sig mot en molnfri vårhimmel.
– Jag har aldrig varit här förut, säger jag urskuldande till mannen innanför dörren. Men han hjälper mig tillrätta, vänligt och välkomnande, och en stund senare får jag träda in i det stora bönerummet, i strumplästen men iklädd en fotsid klädnad med huva som täcker håret.
Den mjuka gröna mattan och de gigantiska kristallkronorna i taket för tankarna till en festsal, snarare än ett religiöst rum. Men de kaklade väggarna och metallkonstruktionen i taket ger samtidigt associationer till badhus och industrilokal. På väggen sitter en skylt med text på arabiska: ”Islamiska förbundet i Sverige välkomnar alla gäster!” står det.
– Att komma till moskén ska vara som att hälsa på en konung. Man förväntar sig att han ska vara generös mot den som hälsar på. Och man får alltid en gåva med sig härifrån. Det gäller bara att inse vad det är man fått, förklarar Ashraf El Khabiry, som är informatör i moskén och som tålmodigt svarar på mina oinvigda frågor.
Inne i bönerummet sitter en man barfota på golvet och sjunger ur Koranen. Vers efter vers, hängivet och oförtröttligt. Det är vackert och vilsamt att lyssna till.
¬– Man sjunger för att man är uppfylld av Gud. Koranen är Guds ord. Att få tillgång till dem är som att få kärleksbrev. När man läser eller sjunger är man koncentrerad för att förstå även det som finns mellan raderna, förklarar Ashraf.
Några män kommer in, faller på knä och lägger pannan mot golvet i bön.
– Bönen är ett sätt att ladda sina andliga batterier. Men de är också ett andligt rengöringsmedel. Att be är ett sätt att tömma sig. Men om man tömmer sig på dåliga saker, utan att fylla på med något annat kommer det bara mera dåliga saker. Islam är både att tömma och fylla på med goda saker. Annars blir det som när man är törstig och försöker fylla på med kolsyra – man blir snart törstig igen, förklarar Ashraf vidare.
Inne i bönerummet lyser religiösa bilder och symboler med sin frånvaro.
– Vi tänker inte på Gud som någon fysisk person. Det finns inget vi kan likna vid Gud. Allt vi kan föreställa oss är inte Gud. Därför finns inga bilder, förklarar han.
Profeten Muhammed är den människa i världshistorien som det skrivits ojämförligt mest om. För en rättrogen muslim utgör hans liv och handlingar förebild för rätt sätt att leva och handla i livets alla situationer. Det måste innebära en enorm känsla av stöd i tillvaron – men kan det inte också bli en boja ibland, undrar jag?
– Nej. Det finns vissa plikter man måste uppfylla mot Gud. Men Gud känner oss och vet vad vi behöver. Därför blir det aldrig en börda eller en belastning, utan något som gynnar oss. Och man kan inte skörda om man inte odlar, avslutar Ashraf El Khabiry.
När jag lämnat moskén och kastar en blick tillbaka över axeln tänker jag att det fortfarande är en sorts kraftstation som ligger där. Och jag funderar länge över gåvan som jag fått med mig därifrån.
SLUSSEN. Jag promenerar bort till Maria Magdalena kyrka – en av de många luthersk-protestantiska kyrkorna längs gröna linjen. Här ska några bröder från det ekumeniska klostret Taizé i Frankrike just hålla bönestund för ett trettiotal församlade. Bönestunden inleds med en av de många sångerna som är så förknippade med klostret. Det är enkla sånger som bygger på korta bibelord som upprepas, ungefär som ett sjunget mantra. En kort predikan och tio minuters meditation under tystnad ingår också i bönestunden. Men det är sångerna som är det centrala.
Efter bönen får jag tillfälle att samtala med en svensk klosterbroder, Johan, som levt i Taizé i 44 år. Vi sitter på en terrass med utsikt över söders takåsar och Maria Magdalenas höga kyrktorn som strävar mot himlen.
Till klostret reser tusentals människor varje år. Uppseendeväckande många av dem kommer från Sverige, och de flesta är ungdomar. Men vad är det som gör det så populärt, i synnerhet i en sekulariserad kultur som vår?
– Det finns en törst efter ett andligt liv, men många vet inte hur de ska göra för att stilla den törsten. Vi försöker visa dem en möjlighet, ett sätt att göra det på, säger Broder Johan.
Taizébröderna ser det som sin kallelse att just vända sig till unga människor och fokusera på deras villkor och andliga växt. När de nu är på besök i Sverige är syftet att möta unga människor och uppmuntra dem till att leva ett böneliv.
– Bönen är enkel och alla kan delta i den. Det är inga svåra ritualer som utestänger. Det tror jag är en av förklaringarna till att så många söker sig till oss, säger han.
Men det kan finnas flera förklaringar till att just enkelheten i gudstjänstritualen lockar.
– I vår tid överöses vi med så mycket information och meddelanden i vårt dagliga liv. Därför vill nog många koppla av och vara i stillhet när de kommer till kyrkan, tror Broder Johan.
Taizéklostrets ekumeniska inriktning är också något som verkar appellera till framför allt de unga. Många av ungdomarna som kommer till klostret är inte medlemmar i någon kyrka sedan tidigare.
– De bryr sig inte så mycket om kyrklig tillhörighet. De tar med sig det som tilltalar dem, säger Broder Johan.
När klosterbröderna möter ungdomar är det framför allt två saker de uppmuntrar till: Andligt liv, och solidaritet med människor som har det svårt.
– De två aspekterna försöker vi få var och en att ta med i sitt dagliga liv. Men vi är inga teologer. Vi är bara vanliga människor som försöker omsätta tron i konkret praktisk verklighet. Där ligger vår tonvikt, förklarar han.
Vi lämnar solgasset uppe på terrassen, tar hissen ner och gör sällskap bort mot tunnelbanan. I ett gathörn tar Broder Johan adjö. Och han önskar mig lycka till med en mild blick och ett mjukt handslag som jag har svårt att släppa.
FRIDHEMSPLAN. Ett stenkast från tunnelbaneuppgången ligger Hare Krishna Center, med tempel, butik och indisk restaurang. Inne i templet möter jag Yamuna Padma som varit anhängare av rörelsen i tio år, varav sju här i Stockholm.
– Jag fick kontakt med Krishnarörelsen när jag bodde i Lettland. En man visade mig en bok, Bhagavadgita, förklarade filosofin och uppmanade mig att läsa. Det gjorde jag, och jag tyckte om det jag läste. Hinduismen ger svar på många frågor som andra religioner inte gör, om reinkarnation och om livet efter detta. Det stämde för mig, förklarar hon.
Men omgivningen reagerade till en början negativt när hon tog steget in i rörelsen.
¬– Det går så många rykten om Hare Krishnarörelsen. Som att vi tigger pengar, går på droger och till och med dödar människor. Jag förstår att folk blev rädda först. Men nu, när de märkt att jag inte gör något dåligt, så har de blivit mer positiva, berättar hon.
När hon kom till Sverige var Krishnatemplet den första plats hon sökte upp. Sedan dess har hon kommit hit minst en gång i veckan. Hon hjälper till med olika saker, som att laga mat. Och om en stund börjar hennes danskurs.
– Vi lär oss dansa rituella danser som hedrar Gud och berättar historier ur hans liv, förklarar hon.
I sitt vardagliga liv börjar Yamuna varje dag med att be vid det lilla altaret hon har hemma. Hennes man tillhör också rörelsen, så de ber ofta tillsammans.
– Vi ska dyrka Gud och komma ihåg honom under dagen. Vi ska också prata om Gud, Det är en del av vår tro, förklarar hon.
Men tron griper också in i vardagen på flera konkreta sätt. Varken Yamuna eller hennes man äter exempelvis kött.
– Vi tycker inte det är rätt att tillfoga djuren smärta. Enligt vissa andra religioner har djuren ingen själ. Men så tänker inte vi, förklarar hon.
Varje individ eller själ har sitt eget personliga förhållningssätt till Gud, får jag veta.
– Gud kan vara en vän, en far, eller till och med som en kärlekspartner, förklarar hon.
En ung kvinna klädd i sari kommer gående genom rummet och faller på knä framför gudabilderna innan hon går vidare.
– För oss är det lättare att föreställa oss Gud om vi ser honom i form av en bild eller staty. Gud är obegränsad och kan ta vilken form som helst. Det här är Narayana, en av de skepnader som Gud kan visa sig i. Den tycker jag är särskilt vacker, säger Yamuna och visar en blå staty av en hinduisk gud.
Alla gudagestalterna är glada och dansande. Det är långt ifrån den kristna kyrkans lidande Jesus på korset, tänker jag. Men är den här glädjen ett signum för hinduismen? Är glädjen på något sätt central?
Det är så mycket mera jag vill veta, så många frågor jag skulle vilja ställa, men nu börjar Yamunas dansklass och det är dags för mig att gå.
Hon drar för gardinerna framför gudabilderna innan hon ställer sig intill de andra och tar upp samma sirliga armrörelser som de gör. Läraren mässar ett mantra på sanskrit medan hon slår taktfasta slag med en käpp i golvet, och Yamuna och hennes kamrater läser efter henne.
Innan jag lämnar centret stannar jag till i butiken och köper en liten ikon föreställande Babe-Krishna i sin mors famn – Madonnan och barnet, fast i indisk tappning. Kvinnan bakom disken råkar tappa den i golvet när hon ska slå in den i silkespapper, och hon ber Krishna om ursäkt med några ord jag inte förstår, och trycker ikonen försiktigt mot läpparna innan hon fortsätter inslagningen.
Efteråt sätter jag mig en stund i en park under ett blommande träd för att summera mina intryck från dagen. Små skära blomblad regnar över mig där jag sitter, och jag tänker på det sista som Yamuna sa innan jag gick:
– Det finns bara en sol. Man kallar den sun på engelska och solnce på ryska. Men det är ändå samma sol. Så är det med Gud också.
Hennes ord får summera min resa. Jag tar fram min Krishnabild, min guldfärgade lilla Buddhastaty och min Kristusikon som jag köpt under dagen, och betraktar dem en stund. Och jag inser att jag inte kan välja. Vill inte välja, eftersom det inte går att välja bort.
Jag vill ha en färgskimrande pärla från var och en av de platser jag besökt den här dagen, och trä dem på mitt imaginära radband. Alla platserna, alla de människor jag mött, har gett mig något värdefullt som jag kommer att bära med mig. Och en sak vet jag med säkerhet: Det här är en resa jag gärna ger mig ut på igen.
TEXT OCH FOTO: ANNA MI KRÜGER
Eventuell puff:
Världen finns längs gröna linjen
Världens alla stora religioner finns representerade längs tunnelbanans gröna linje. Vad kan de ha att erbjuda en vilsen och sökande stockholmare anno 2007? Följ med på en resa från Stockholms buddhistiska center vid Skanstull till Hare Krishna-centret vid Fridhemsplan med ett par nedslag på vägen. Nyfiken?
“Det går ett tåg till himmelen…”
Hinduism vid Fridhemsplan, rysk-ortodox kristendom vid Rådmansgatan, judendom en kort promenad från T-centralen, islam och katolicism vid Medborgarplatsen och buddhism vid Skanstull. Längs den gröna tunnelbanelinjen har alla de stora världsreligionerna en hemvist. Ett heligt rum, en samlingsplats för sina utövare. Ovanför de vardagsgrå tunnlarna, granne med det invanda och välbekanta finns dessa främmande världar.
Jag bestämde mig för att göra en resa bland religionerna. Göra nedslag i några av dem, möta människor och försöka fånga kärnan i deras tankevärldar.
Kanske har de alla något att erbjuda en vilsen vardagsresenär längs gröna linjen?
SKANSTULL. På Södermannagatan, ett par kvarter från tunnelbaneuppgången ligger Stockholms buddhistcenter. En oansenlig tavla bredvid porten är det enda som vittnar om att det ligger här. Inne på bakgården finns en röd dörr och en trappa som leder ner till centret. Här nere finns ett meditationsrum med en Buddhastaty i mitten och små kuddar på golvet längs väggarna. Och här finns ett föreläsningsrum, ett litet kök, kontor och bibliotek.
Här finns också Viryabodhi som jag kommit för att träffa. Hans tidigare namn var Anders, men det namnet använder han i stort sett bara när han går till posten. Annars är han ”energi i strävan mot upplysning”. Det är det hans nya namn betyder.
Sedan 1980 har han varit buddhist. I dag är han den ena av två personer som arbetar heltid här vid centret.
Vi sätter oss ner med varsin kopp örtthé i biblioteket och börjar vårt samtal.
– Livet är en källa till otillfredsställelse. Det tror jag alla upplever. Och jakten på materiell välfärd ger aldrig den tillfredsställelse som man egentligen söker. Man måste söka i sig själv. Stabiliteten och styrkan måste komma inifrån, förklarar han.
Buddhismen är den enda av världsreligionerna där man inte vänder sig till någon Gud. Men kan det inte ibland kännas ensamt och tröstlöst, undrar jag?
– Nej, det behövs ingen gud i min värld. För mig är det snarare en befrielse att slippa ha någon sådan auktoritet. Men det finns moment även i buddhismen när man vänder sig mot något större, som en lärare eller förebild, säger Viryabodhi.
Buddhismen är på det sättet ingen tro i egentlig mening, utan snarare en metod.
– Jag tror att det är en av de saker som lockar människor till buddhismen; att den är odogmatisk. Det är en väg, inget trossystem, säger han.
För Viryabodhis del har den vägen fört med sig att han fått bättre självkännedom och lärt känna sina egna tendenser bättre. Han har också lärt sig odla en känslomässig positivitet som påverkar hela tillvaron.
– Det inre arbetet med sig själv gör att man på samma gång blir mer robust och mera känslig, förklarar han.
Numera börjar han varje dag med att dricka en kopp thé och meditera i upp till en timme.
Sedan ägnar han en stund åt studier och reflektion. Därefter är det arbetet i centret som upptar hans tid. Det är e-post som ska besvaras, administration som ska skötas och kurser som ska förberedas.
I allt han gör försöker han odla en vänlig attityd; mot sig själv, mot andra och mot allt levande. Och han försöker leva medvetet i stunden, vara grundad i sin upplevelse och söka en riktning i livet.
Men han tillstår att det inte alltid är enkelt ens för honom efter alla år av träning, och att även han ibland påverkas av det omgivande samhällets levnadsmönster.
– Stockholm har ett högt tempo, och jag tror den här pulsen är avtrubbande för människor. Det är därför människor måste stimulera sig med kaffe latte och annat. Men jag försöker sakta ner i stället för att skynda, och bli mer närvarande i det jag gör, säger Viryabodhi.
Och med det är vårt samtal slut. Snart börjar en av hans kurser och han måste förbereda sig. Jag tackar och hastar vidare – tills jag lite skamset kommer på vad jag just fått lära mig, och saktar in mina steg tillbaka mot tunnelbanan.
Hinduism vid Fridhemsplan, rysk-ortodox kristendom vid Rådmansgatan, judendom en kort promenad från T-centralen, islam och katolicism vid Medborgarplatsen och buddhism vid Skanstull. Längs den gröna tunnelbanelinjen har alla de stora världsreligionerna en hemvist. Ett heligt rum, en samlingsplats för sina utövare. Ovanför de vardagsgrå tunnlarna, granne med det invanda och välbekanta finns dessa främmande världar.
Jag bestämde mig för att göra en resa bland religionerna. Göra nedslag i några av dem, möta människor och försöka fånga kärnan i deras tankevärldar.
Kanske har de alla något att erbjuda en vilsen vardagsresenär längs gröna linjen?
SKANSTULL. På Södermannagatan, ett par kvarter från tunnelbaneuppgången ligger Stockholms buddhistcenter. En oansenlig tavla bredvid porten är det enda som vittnar om att det ligger här. Inne på bakgården finns en röd dörr och en trappa som leder ner till centret. Här nere finns ett meditationsrum med en Buddhastaty i mitten och små kuddar på golvet längs väggarna. Och här finns ett föreläsningsrum, ett litet kök, kontor och bibliotek.
Här finns också Viryabodhi som jag kommit för att träffa. Hans tidigare namn var Anders, men det namnet använder han i stort sett bara när han går till posten. Annars är han ”energi i strävan mot upplysning”. Det är det hans nya namn betyder.
Sedan 1980 har han varit buddhist. I dag är han den ena av två personer som arbetar heltid här vid centret.
Vi sätter oss ner med varsin kopp örtthé i biblioteket och börjar vårt samtal.
– Livet är en källa till otillfredsställelse. Det tror jag alla upplever. Och jakten på materiell välfärd ger aldrig den tillfredsställelse som man egentligen söker. Man måste söka i sig själv. Stabiliteten och styrkan måste komma inifrån, förklarar han.
Buddhismen är den enda av världsreligionerna där man inte vänder sig till någon Gud. Men kan det inte ibland kännas ensamt och tröstlöst, undrar jag?
– Nej, det behövs ingen gud i min värld. För mig är det snarare en befrielse att slippa ha någon sådan auktoritet. Men det finns moment även i buddhismen när man vänder sig mot något större, som en lärare eller förebild, säger Viryabodhi.
Buddhismen är på det sättet ingen tro i egentlig mening, utan snarare en metod.
– Jag tror att det är en av de saker som lockar människor till buddhismen; att den är odogmatisk. Det är en väg, inget trossystem, säger han.
För Viryabodhis del har den vägen fört med sig att han fått bättre självkännedom och lärt känna sina egna tendenser bättre. Han har också lärt sig odla en känslomässig positivitet som påverkar hela tillvaron.
– Det inre arbetet med sig själv gör att man på samma gång blir mer robust och mera känslig, förklarar han.
Numera börjar han varje dag med att dricka en kopp thé och meditera i upp till en timme.
Sedan ägnar han en stund åt studier och reflektion. Därefter är det arbetet i centret som upptar hans tid. Det är e-post som ska besvaras, administration som ska skötas och kurser som ska förberedas.
I allt han gör försöker han odla en vänlig attityd; mot sig själv, mot andra och mot allt levande. Och han försöker leva medvetet i stunden, vara grundad i sin upplevelse och söka en riktning i livet.
Men han tillstår att det inte alltid är enkelt ens för honom efter alla år av träning, och att även han ibland påverkas av det omgivande samhällets levnadsmönster.
– Stockholm har ett högt tempo, och jag tror den här pulsen är avtrubbande för människor. Det är därför människor måste stimulera sig med kaffe latte och annat. Men jag försöker sakta ner i stället för att skynda, och bli mer närvarande i det jag gör, säger Viryabodhi.
Och med det är vårt samtal slut. Snart börjar en av hans kurser och han måste förbereda sig. Jag tackar och hastar vidare – tills jag lite skamset kommer på vad jag just fått lära mig, och saktar in mina steg tillbaka mot tunnelbanan.
MEDBORGARPLATSEN. Ovanför en blommande påskliljebacke vid Björns trädgård ligger Stockholms moské i en gammal ombyggd kraftstation. Den platta kupolen och minareten är båda krönta av ljusgröna halvmånar som avtecknar sig mot en molnfri vårhimmel.
– Jag har aldrig varit här förut, säger jag urskuldande till mannen innanför dörren. Men han hjälper mig tillrätta, vänligt och välkomnande, och en stund senare får jag träda in i det stora bönerummet, i strumplästen men iklädd en fotsid klädnad med huva som täcker håret.
Den mjuka gröna mattan och de gigantiska kristallkronorna i taket för tankarna till en festsal, snarare än ett religiöst rum. Men de kaklade väggarna och metallkonstruktionen i taket ger samtidigt associationer till badhus och industrilokal. På väggen sitter en skylt med text på arabiska: ”Islamiska förbundet i Sverige välkomnar alla gäster!” står det.
– Att komma till moskén ska vara som att hälsa på en konung. Man förväntar sig att han ska vara generös mot den som hälsar på. Och man får alltid en gåva med sig härifrån. Det gäller bara att inse vad det är man fått, förklarar Ashraf El Khabiry, som är informatör i moskén och som tålmodigt svarar på mina oinvigda frågor.
Inne i bönerummet sitter en man barfota på golvet och sjunger ur Koranen. Vers efter vers, hängivet och oförtröttligt. Det är vackert och vilsamt att lyssna till.
¬– Man sjunger för att man är uppfylld av Gud. Koranen är Guds ord. Att få tillgång till dem är som att få kärleksbrev. När man läser eller sjunger är man koncentrerad för att förstå även det som finns mellan raderna, förklarar Ashraf.
Några män kommer in, faller på knä och lägger pannan mot golvet i bön.
– Bönen är ett sätt att ladda sina andliga batterier. Men de är också ett andligt rengöringsmedel. Att be är ett sätt att tömma sig. Men om man tömmer sig på dåliga saker, utan att fylla på med något annat kommer det bara mera dåliga saker. Islam är både att tömma och fylla på med goda saker. Annars blir det som när man är törstig och försöker fylla på med kolsyra – man blir snart törstig igen, förklarar Ashraf vidare.
Inne i bönerummet lyser religiösa bilder och symboler med sin frånvaro.
– Vi tänker inte på Gud som någon fysisk person. Det finns inget vi kan likna vid Gud. Allt vi kan föreställa oss är inte Gud. Därför finns inga bilder, förklarar han.
Profeten Muhammed är den människa i världshistorien som det skrivits ojämförligt mest om. För en rättrogen muslim utgör hans liv och handlingar förebild för rätt sätt att leva och handla i livets alla situationer. Det måste innebära en enorm känsla av stöd i tillvaron – men kan det inte också bli en boja ibland, undrar jag?
– Nej. Det finns vissa plikter man måste uppfylla mot Gud. Men Gud känner oss och vet vad vi behöver. Därför blir det aldrig en börda eller en belastning, utan något som gynnar oss. Och man kan inte skörda om man inte odlar, avslutar Ashraf El Khabiry.
När jag lämnat moskén och kastar en blick tillbaka över axeln tänker jag att det fortfarande är en sorts kraftstation som ligger där. Och jag funderar länge över gåvan som jag fått med mig därifrån.
SLUSSEN. Jag promenerar bort till Maria Magdalena kyrka – en av de många luthersk-protestantiska kyrkorna längs gröna linjen. Här ska några bröder från det ekumeniska klostret Taizé i Frankrike just hålla bönestund för ett trettiotal församlade. Bönestunden inleds med en av de många sångerna som är så förknippade med klostret. Det är enkla sånger som bygger på korta bibelord som upprepas, ungefär som ett sjunget mantra. En kort predikan och tio minuters meditation under tystnad ingår också i bönestunden. Men det är sångerna som är det centrala.
Efter bönen får jag tillfälle att samtala med en svensk klosterbroder, Johan, som levt i Taizé i 44 år. Vi sitter på en terrass med utsikt över söders takåsar och Maria Magdalenas höga kyrktorn som strävar mot himlen.
Till klostret reser tusentals människor varje år. Uppseendeväckande många av dem kommer från Sverige, och de flesta är ungdomar. Men vad är det som gör det så populärt, i synnerhet i en sekulariserad kultur som vår?
– Det finns en törst efter ett andligt liv, men många vet inte hur de ska göra för att stilla den törsten. Vi försöker visa dem en möjlighet, ett sätt att göra det på, säger Broder Johan.
Taizébröderna ser det som sin kallelse att just vända sig till unga människor och fokusera på deras villkor och andliga växt. När de nu är på besök i Sverige är syftet att möta unga människor och uppmuntra dem till att leva ett böneliv.
– Bönen är enkel och alla kan delta i den. Det är inga svåra ritualer som utestänger. Det tror jag är en av förklaringarna till att så många söker sig till oss, säger han.
Men det kan finnas flera förklaringar till att just enkelheten i gudstjänstritualen lockar.
– I vår tid överöses vi med så mycket information och meddelanden i vårt dagliga liv. Därför vill nog många koppla av och vara i stillhet när de kommer till kyrkan, tror Broder Johan.
Taizéklostrets ekumeniska inriktning är också något som verkar appellera till framför allt de unga. Många av ungdomarna som kommer till klostret är inte medlemmar i någon kyrka sedan tidigare.
– De bryr sig inte så mycket om kyrklig tillhörighet. De tar med sig det som tilltalar dem, säger Broder Johan.
När klosterbröderna möter ungdomar är det framför allt två saker de uppmuntrar till: Andligt liv, och solidaritet med människor som har det svårt.
– De två aspekterna försöker vi få var och en att ta med i sitt dagliga liv. Men vi är inga teologer. Vi är bara vanliga människor som försöker omsätta tron i konkret praktisk verklighet. Där ligger vår tonvikt, förklarar han.
Vi lämnar solgasset uppe på terrassen, tar hissen ner och gör sällskap bort mot tunnelbanan. I ett gathörn tar Broder Johan adjö. Och han önskar mig lycka till med en mild blick och ett mjukt handslag som jag har svårt att släppa.
FRIDHEMSPLAN. Ett stenkast från tunnelbaneuppgången ligger Hare Krishna Center, med tempel, butik och indisk restaurang. Inne i templet möter jag Yamuna Padma som varit anhängare av rörelsen i tio år, varav sju här i Stockholm.
– Jag fick kontakt med Krishnarörelsen när jag bodde i Lettland. En man visade mig en bok, Bhagavadgita, förklarade filosofin och uppmanade mig att läsa. Det gjorde jag, och jag tyckte om det jag läste. Hinduismen ger svar på många frågor som andra religioner inte gör, om reinkarnation och om livet efter detta. Det stämde för mig, förklarar hon.
Men omgivningen reagerade till en början negativt när hon tog steget in i rörelsen.
¬– Det går så många rykten om Hare Krishnarörelsen. Som att vi tigger pengar, går på droger och till och med dödar människor. Jag förstår att folk blev rädda först. Men nu, när de märkt att jag inte gör något dåligt, så har de blivit mer positiva, berättar hon.
När hon kom till Sverige var Krishnatemplet den första plats hon sökte upp. Sedan dess har hon kommit hit minst en gång i veckan. Hon hjälper till med olika saker, som att laga mat. Och om en stund börjar hennes danskurs.
– Vi lär oss dansa rituella danser som hedrar Gud och berättar historier ur hans liv, förklarar hon.
I sitt vardagliga liv börjar Yamuna varje dag med att be vid det lilla altaret hon har hemma. Hennes man tillhör också rörelsen, så de ber ofta tillsammans.
– Vi ska dyrka Gud och komma ihåg honom under dagen. Vi ska också prata om Gud, Det är en del av vår tro, förklarar hon.
Men tron griper också in i vardagen på flera konkreta sätt. Varken Yamuna eller hennes man äter exempelvis kött.
– Vi tycker inte det är rätt att tillfoga djuren smärta. Enligt vissa andra religioner har djuren ingen själ. Men så tänker inte vi, förklarar hon.
Varje individ eller själ har sitt eget personliga förhållningssätt till Gud, får jag veta.
– Gud kan vara en vän, en far, eller till och med som en kärlekspartner, förklarar hon.
En ung kvinna klädd i sari kommer gående genom rummet och faller på knä framför gudabilderna innan hon går vidare.
– För oss är det lättare att föreställa oss Gud om vi ser honom i form av en bild eller staty. Gud är obegränsad och kan ta vilken form som helst. Det här är Narayana, en av de skepnader som Gud kan visa sig i. Den tycker jag är särskilt vacker, säger Yamuna och visar en blå staty av en hinduisk gud.
Alla gudagestalterna är glada och dansande. Det är långt ifrån den kristna kyrkans lidande Jesus på korset, tänker jag. Men är den här glädjen ett signum för hinduismen? Är glädjen på något sätt central?
Det är så mycket mera jag vill veta, så många frågor jag skulle vilja ställa, men nu börjar Yamunas dansklass och det är dags för mig att gå.
Hon drar för gardinerna framför gudabilderna innan hon ställer sig intill de andra och tar upp samma sirliga armrörelser som de gör. Läraren mässar ett mantra på sanskrit medan hon slår taktfasta slag med en käpp i golvet, och Yamuna och hennes kamrater läser efter henne.
Innan jag lämnar centret stannar jag till i butiken och köper en liten ikon föreställande Babe-Krishna i sin mors famn – Madonnan och barnet, fast i indisk tappning. Kvinnan bakom disken råkar tappa den i golvet när hon ska slå in den i silkespapper, och hon ber Krishna om ursäkt med några ord jag inte förstår, och trycker ikonen försiktigt mot läpparna innan hon fortsätter inslagningen.
Efteråt sätter jag mig en stund i en park under ett blommande träd för att summera mina intryck från dagen. Små skära blomblad regnar över mig där jag sitter, och jag tänker på det sista som Yamuna sa innan jag gick:
– Det finns bara en sol. Man kallar den sun på engelska och solnce på ryska. Men det är ändå samma sol. Så är det med Gud också.
Hennes ord får summera min resa. Jag tar fram min Krishnabild, min guldfärgade lilla Buddhastaty och min Kristusikon som jag köpt under dagen, och betraktar dem en stund. Och jag inser att jag inte kan välja. Vill inte välja, eftersom det inte går att välja bort.
Jag vill ha en färgskimrande pärla från var och en av de platser jag besökt den här dagen, och trä dem på mitt imaginära radband. Alla platserna, alla de människor jag mött, har gett mig något värdefullt som jag kommer att bära med mig. Och en sak vet jag med säkerhet: Det här är en resa jag gärna ger mig ut på igen.
TEXT OCH FOTO: ANNA MI KRÜGER
Eventuell puff:
Världen finns längs gröna linjen
Världens alla stora religioner finns representerade längs tunnelbanans gröna linje. Vad kan de ha att erbjuda en vilsen och sökande stockholmare anno 2007? Följ med på en resa från Stockholms buddhistiska center vid Skanstull till Hare Krishna-centret vid Fridhemsplan med ett par nedslag på vägen. Nyfiken?
“Det går ett tåg till himmelen…”
Hinduism vid Fridhemsplan, rysk-ortodox kristendom vid Rådmansgatan, judendom en kort promenad från T-centralen, islam och katolicism vid Medborgarplatsen och buddhism vid Skanstull. Längs den gröna tunnelbanelinjen har alla de stora världsreligionerna en hemvist. Ett heligt rum, en samlingsplats för sina utövare. Ovanför de vardagsgrå tunnlarna, granne med det invanda och välbekanta finns dessa främmande världar.
Jag bestämde mig för att göra en resa bland religionerna. Göra nedslag i några av dem, möta människor och försöka fånga kärnan i deras tankevärldar.
Kanske har de alla något att erbjuda en vilsen vardagsresenär längs gröna linjen?
SKANSTULL. På Södermannagatan, ett par kvarter från tunnelbaneuppgången ligger Stockholms buddhistcenter. En oansenlig tavla bredvid porten är det enda som vittnar om att det ligger här. Inne på bakgården finns en röd dörr och en trappa som leder ner till centret. Här nere finns ett meditationsrum med en Buddhastaty i mitten och små kuddar på golvet längs väggarna. Och här finns ett föreläsningsrum, ett litet kök, kontor och bibliotek.
Här finns också Viryabodhi som jag kommit för att träffa. Hans tidigare namn var Anders, men det namnet använder han i stort sett bara när han går till posten. Annars är han ”energi i strävan mot upplysning”. Det är det hans nya namn betyder.
Sedan 1980 har han varit buddhist. I dag är han den ena av två personer som arbetar heltid här vid centret.
Vi sätter oss ner med varsin kopp örtthé i biblioteket och börjar vårt samtal.
– Livet är en källa till otillfredsställelse. Det tror jag alla upplever. Och jakten på materiell välfärd ger aldrig den tillfredsställelse som man egentligen söker. Man måste söka i sig själv. Stabiliteten och styrkan måste komma inifrån, förklarar han.
Buddhismen är den enda av världsreligionerna där man inte vänder sig till någon Gud. Men kan det inte ibland kännas ensamt och tröstlöst, undrar jag?
– Nej, det behövs ingen gud i min värld. För mig är det snarare en befrielse att slippa ha någon sådan auktoritet. Men det finns moment även i buddhismen när man vänder sig mot något större, som en lärare eller förebild, säger Viryabodhi.
Buddhismen är på det sättet ingen tro i egentlig mening, utan snarare en metod.
– Jag tror att det är en av de saker som lockar människor till buddhismen; att den är odogmatisk. Det är en väg, inget trossystem, säger han.
För Viryabodhis del har den vägen fört med sig att han fått bättre självkännedom och lärt känna sina egna tendenser bättre. Han har också lärt sig odla en känslomässig positivitet som påverkar hela tillvaron.
– Det inre arbetet med sig själv gör att man på samma gång blir mer robust och mera känslig, förklarar han.
Numera börjar han varje dag med att dricka en kopp thé och meditera i upp till en timme.
Sedan ägnar han en stund åt studier och reflektion. Därefter är det arbetet i centret som upptar hans tid. Det är e-post som ska besvaras, administration som ska skötas och kurser som ska förberedas.
I allt han gör försöker han odla en vänlig attityd; mot sig själv, mot andra och mot allt levande. Och han försöker leva medvetet i stunden, vara grundad i sin upplevelse och söka en riktning i livet.
Men han tillstår att det inte alltid är enkelt ens för honom efter alla år av träning, och att även han ibland påverkas av det omgivande samhällets levnadsmönster.
– Stockholm har ett högt tempo, och jag tror den här pulsen är avtrubbande för människor. Det är därför människor måste stimulera sig med kaffe latte och annat. Men jag försöker sakta ner i stället för att skynda, och bli mer närvarande i det jag gör, säger Viryabodhi.
Och med det är vårt samtal slut. Snart börjar en av hans kurser och han måste förbereda sig. Jag tackar och hastar vidare – tills jag lite skamset kommer på vad jag just fått lära mig, och saktar in mina steg tillbaka mot tunnelbanan.
MEDBORGARPLATSEN. Ovanför en blommande påskliljebacke vid Björns trädgård ligger Stockholms moské i en gammal ombyggd kraftstation. Den platta kupolen och minareten är båda krönta av ljusgröna halvmånar som avtecknar sig mot en molnfri vårhimmel.
– Jag har aldrig varit här förut, säger jag urskuldande till mannen innanför dörren. Men han hjälper mig tillrätta, vänligt och välkomnande, och en stund senare får jag träda in i det stora bönerummet, i strumplästen men iklädd en fotsid klädnad med huva som täcker håret.
Den mjuka gröna mattan och de gigantiska kristallkronorna i taket för tankarna till en festsal, snarare än ett religiöst rum. Men de kaklade väggarna och metallkonstruktionen i taket ger samtidigt associationer till badhus och industrilokal. På väggen sitter en skylt med text på arabiska: ”Islamiska förbundet i Sverige välkomnar alla gäster!” står det.
– Att komma till moskén ska vara som att hälsa på en konung. Man förväntar sig att han ska vara generös mot den som hälsar på. Och man får alltid en gåva med sig härifrån. Det gäller bara att inse vad det är man fått, förklarar Ashraf El Khabiry, som är informatör i moskén och som tålmodigt svarar på mina oinvigda frågor.
Inne i bönerummet sitter en man barfota på golvet och sjunger ur Koranen. Vers efter vers, hängivet och oförtröttligt. Det är vackert och vilsamt att lyssna till.
¬– Man sjunger för att man är uppfylld av Gud. Koranen är Guds ord. Att få tillgång till dem är som att få kärleksbrev. När man läser eller sjunger är man koncentrerad för att förstå även det som finns mellan raderna, förklarar Ashraf.
Några män kommer in, faller på knä och lägger pannan mot golvet i bön.
– Bönen är ett sätt att ladda sina andliga batterier. Men de är också ett andligt rengöringsmedel. Att be är ett sätt att tömma sig. Men om man tömmer sig på dåliga saker, utan att fylla på med något annat kommer det bara mera dåliga saker. Islam är både att tömma och fylla på med goda saker. Annars blir det som när man är törstig och försöker fylla på med kolsyra – man blir snart törstig igen, förklarar Ashraf vidare.
Inne i bönerummet lyser religiösa bilder och symboler med sin frånvaro.
– Vi tänker inte på Gud som någon fysisk person. Det finns inget vi kan likna vid Gud. Allt vi kan föreställa oss är inte Gud. Därför finns inga bilder, förklarar han.
Profeten Muhammed är den människa i världshistorien som det skrivits ojämförligt mest om. För en rättrogen muslim utgör hans liv och handlingar förebild för rätt sätt att leva och handla i livets alla situationer. Det måste innebära en enorm känsla av stöd i tillvaron – men kan det inte också bli en boja ibland, undrar jag?
– Nej. Det finns vissa plikter man måste uppfylla mot Gud. Men Gud känner oss och vet vad vi behöver. Därför blir det aldrig en börda eller en belastning, utan något som gynnar oss. Och man kan inte skörda om man inte odlar, avslutar Ashraf El Khabiry.
När jag lämnat moskén och kastar en blick tillbaka över axeln tänker jag att det fortfarande är en sorts kraftstation som ligger där. Och jag funderar länge över gåvan som jag fått med mig därifrån.
SLUSSEN. Jag promenerar bort till Maria Magdalena kyrka – en av de många luthersk-protestantiska kyrkorna längs gröna linjen. Här ska några bröder från det ekumeniska klostret Taizé i Frankrike just hålla bönestund för ett trettiotal församlade. Bönestunden inleds med en av de många sångerna som är så förknippade med klostret. Det är enkla sånger som bygger på korta bibelord som upprepas, ungefär som ett sjunget mantra. En kort predikan och tio minuters meditation under tystnad ingår också i bönestunden. Men det är sångerna som är det centrala.
Efter bönen får jag tillfälle att samtala med en svensk klosterbroder, Johan, som levt i Taizé i 44 år. Vi sitter på en terrass med utsikt över söders takåsar och Maria Magdalenas höga kyrktorn som strävar mot himlen.
Till klostret reser tusentals människor varje år. Uppseendeväckande många av dem kommer från Sverige, och de flesta är ungdomar. Men vad är det som gör det så populärt, i synnerhet i en sekulariserad kultur som vår?
– Det finns en törst efter ett andligt liv, men många vet inte hur de ska göra för att stilla den törsten. Vi försöker visa dem en möjlighet, ett sätt att göra det på, säger Broder Johan.
Taizébröderna ser det som sin kallelse att just vända sig till unga människor och fokusera på deras villkor och andliga växt. När de nu är på besök i Sverige är syftet att möta unga människor och uppmuntra dem till att leva ett böneliv.
– Bönen är enkel och alla kan delta i den. Det är inga svåra ritualer som utestänger. Det tror jag är en av förklaringarna till att så många söker sig till oss, säger han.
Men det kan finnas flera förklaringar till att just enkelheten i gudstjänstritualen lockar.
– I vår tid överöses vi med så mycket information och meddelanden i vårt dagliga liv. Därför vill nog många koppla av och vara i stillhet när de kommer till kyrkan, tror Broder Johan.
Taizéklostrets ekumeniska inriktning är också något som verkar appellera till framför allt de unga. Många av ungdomarna som kommer till klostret är inte medlemmar i någon kyrka sedan tidigare.
– De bryr sig inte så mycket om kyrklig tillhörighet. De tar med sig det som tilltalar dem, säger Broder Johan.
När klosterbröderna möter ungdomar är det framför allt två saker de uppmuntrar till: Andligt liv, och solidaritet med människor som har det svårt.
– De två aspekterna försöker vi få var och en att ta med i sitt dagliga liv. Men vi är inga teologer. Vi är bara vanliga människor som försöker omsätta tron i konkret praktisk verklighet. Där ligger vår tonvikt, förklarar han.
Vi lämnar solgasset uppe på terrassen, tar hissen ner och gör sällskap bort mot tunnelbanan. I ett gathörn tar Broder Johan adjö. Och han önskar mig lycka till med en mild blick och ett mjukt handslag som jag har svårt att släppa.
FRIDHEMSPLAN. Ett stenkast från tunnelbaneuppgången ligger Hare Krishna Center, med tempel, butik och indisk restaurang. Inne i templet möter jag Yamuna Padma som varit anhängare av rörelsen i tio år, varav sju här i Stockholm.
– Jag fick kontakt med Krishnarörelsen när jag bodde i Lettland. En man visade mig en bok, Bhagavadgita, förklarade filosofin och uppmanade mig att läsa. Det gjorde jag, och jag tyckte om det jag läste. Hinduismen ger svar på många frågor som andra religioner inte gör, om reinkarnation och om livet efter detta. Det stämde för mig, förklarar hon.
Men omgivningen reagerade till en början negativt när hon tog steget in i rörelsen.
¬– Det går så många rykten om Hare Krishnarörelsen. Som att vi tigger pengar, går på droger och till och med dödar människor. Jag förstår att folk blev rädda först. Men nu, när de märkt att jag inte gör något dåligt, så har de blivit mer positiva, berättar hon.
När hon kom till Sverige var Krishnatemplet den första plats hon sökte upp. Sedan dess har hon kommit hit minst en gång i veckan. Hon hjälper till med olika saker, som att laga mat. Och om en stund börjar hennes danskurs.
– Vi lär oss dansa rituella danser som hedrar Gud och berättar historier ur hans liv, förklarar hon.
I sitt vardagliga liv börjar Yamuna varje dag med att be vid det lilla altaret hon har hemma. Hennes man tillhör också rörelsen, så de ber ofta tillsammans.
– Vi ska dyrka Gud och komma ihåg honom under dagen. Vi ska också prata om Gud, Det är en del av vår tro, förklarar hon.
Men tron griper också in i vardagen på flera konkreta sätt. Varken Yamuna eller hennes man äter exempelvis kött.
– Vi tycker inte det är rätt att tillfoga djuren smärta. Enligt vissa andra religioner har djuren ingen själ. Men så tänker inte vi, förklarar hon.
Varje individ eller själ har sitt eget personliga förhållningssätt till Gud, får jag veta.
– Gud kan vara en vän, en far, eller till och med som en kärlekspartner, förklarar hon.
En ung kvinna klädd i sari kommer gående genom rummet och faller på knä framför gudabilderna innan hon går vidare.
– För oss är det lättare att föreställa oss Gud om vi ser honom i form av en bild eller staty. Gud är obegränsad och kan ta vilken form som helst. Det här är Narayana, en av de skepnader som Gud kan visa sig i. Den tycker jag är särskilt vacker, säger Yamuna och visar en blå staty av en hinduisk gud.
Alla gudagestalterna är glada och dansande. Det är långt ifrån den kristna kyrkans lidande Jesus på korset, tänker jag. Men är den här glädjen ett signum för hinduismen? Är glädjen på något sätt central?
Det är så mycket mera jag vill veta, så många frågor jag skulle vilja ställa, men nu börjar Yamunas dansklass och det är dags för mig att gå.
Hon drar för gardinerna framför gudabilderna innan hon ställer sig intill de andra och tar upp samma sirliga armrörelser som de gör. Läraren mässar ett mantra på sanskrit medan hon slår taktfasta slag med en käpp i golvet, och Yamuna och hennes kamrater läser efter henne.
Innan jag lämnar centret stannar jag till i butiken och köper en liten ikon föreställande Babe-Krishna i sin mors famn – Madonnan och barnet, fast i indisk tappning. Kvinnan bakom disken råkar tappa den i golvet när hon ska slå in den i silkespapper, och hon ber Krishna om ursäkt med några ord jag inte förstår, och trycker ikonen försiktigt mot läpparna innan hon fortsätter inslagningen.
Efteråt sätter jag mig en stund i en park under ett blommande träd för att summera mina intryck från dagen. Små skära blomblad regnar över mig där jag sitter, och jag tänker på det sista som Yamuna sa innan jag gick:
– Det finns bara en sol. Man kallar den sun på engelska och solnce på ryska. Men det är ändå samma sol. Så är det med Gud också.
Hennes ord får summera min resa. Jag tar fram min Krishnabild, min guldfärgade lilla Buddhastaty och min Kristusikon som jag köpt under dagen, och betraktar dem en stund. Och jag inser att jag inte kan välja. Vill inte välja, eftersom det inte går att välja bort.
Jag vill ha en färgskimrande pärla från var och en av de platser jag besökt den här dagen, och trä dem på mitt imaginära radband. Alla platserna, alla de människor jag mött, har gett mig något värdefullt som jag kommer att bära med mig. Och en sak vet jag med säkerhet: Det här är en resa jag gärna ger mig ut på igen.
TEXT OCH FOTO: ANNA MI KRÜGER
Eventuell puff:
Världen finns längs gröna linjen
Världens alla stora religioner finns representerade längs tunnelbanans gröna linje. Vad kan de ha att erbjuda en vilsen och sökande stockholmare anno 2007? Följ med på en resa från Stockholms buddhistiska center vid Skanstull till Hare Krishna-centret vid Fridhemsplan med ett par nedslag på vägen. Nyfiken?
“Det går ett tåg till himmelen…”
Hinduism vid Fridhemsplan, rysk-ortodox kristendom vid Rådmansgatan, judendom en kort promenad från T-centralen, islam och katolicism vid Medborgarplatsen och buddhism vid Skanstull. Längs den gröna tunnelbanelinjen har alla de stora världsreligionerna en hemvist. Ett heligt rum, en samlingsplats för sina utövare. Ovanför de vardagsgrå tunnlarna, granne med det invanda och välbekanta finns dessa främmande världar.
Jag bestämde mig för att göra en resa bland religionerna. Göra nedslag i några av dem, möta människor och försöka fånga kärnan i deras tankevärldar.
Kanske har de alla något att erbjuda en vilsen vardagsresenär längs gröna linjen?
SKANSTULL. På Södermannagatan, ett par kvarter från tunnelbaneuppgången ligger Stockholms buddhistcenter. En oansenlig tavla bredvid porten är det enda som vittnar om att det ligger här. Inne på bakgården finns en röd dörr och en trappa som leder ner till centret. Här nere finns ett meditationsrum med en Buddhastaty i mitten och små kuddar på golvet längs väggarna. Och här finns ett föreläsningsrum, ett litet kök, kontor och bibliotek.
Här finns också Viryabodhi som jag kommit för att träffa. Hans tidigare namn var Anders, men det namnet använder han i stort sett bara när han går till posten. Annars är han ”energi i strävan mot upplysning”. Det är det hans nya namn betyder.
Sedan 1980 har han varit buddhist. I dag är han den ena av två personer som arbetar heltid här vid centret.
Vi sätter oss ner med varsin kopp örtthé i biblioteket och börjar vårt samtal.
– Livet är en källa till otillfredsställelse. Det tror jag alla upplever. Och jakten på materiell välfärd ger aldrig den tillfredsställelse som man egentligen söker. Man måste söka i sig själv. Stabiliteten och styrkan måste komma inifrån, förklarar han.
Buddhismen är den enda av världsreligionerna där man inte vänder sig till någon Gud. Men kan det inte ibland kännas ensamt och tröstlöst, undrar jag?
– Nej, det behövs ingen gud i min värld. För mig är det snarare en befrielse att slippa ha någon sådan auktoritet. Men det finns moment även i buddhismen när man vänder sig mot något större, som en lärare eller förebild, säger Viryabodhi.
Buddhismen är på det sättet ingen tro i egentlig mening, utan snarare en metod.
– Jag tror att det är en av de saker som lockar människor till buddhismen; att den är odogmatisk. Det är en väg, inget trossystem, säger han.
För Viryabodhis del har den vägen fört med sig att han fått bättre självkännedom och lärt känna sina egna tendenser bättre. Han har också lärt sig odla en känslomässig positivitet som påverkar hela tillvaron.
– Det inre arbetet med sig själv gör att man på samma gång blir mer robust och mera känslig, förklarar han.
Numera börjar han varje dag med att dricka en kopp thé och meditera i upp till en timme.
Sedan ägnar han en stund åt studier och reflektion. Därefter är det arbetet i centret som upptar hans tid. Det är e-post som ska besvaras, administration som ska skötas och kurser som ska förberedas.
I allt han gör försöker han odla en vänlig attityd; mot sig själv, mot andra och mot allt levande. Och han försöker leva medvetet i stunden, vara grundad i sin upplevelse och söka en riktning i livet.
Men han tillstår att det inte alltid är enkelt ens för honom efter alla år av träning, och att även han ibland påverkas av det omgivande samhällets levnadsmönster.
– Stockholm har ett högt tempo, och jag tror den här pulsen är avtrubbande för människor. Det är därför människor måste stimulera sig med kaffe latte och annat. Men jag försöker sakta ner i stället för att skynda, och bli mer närvarande i det jag gör, säger Viryabodhi.
Och med det är vårt samtal slut. Snart börjar en av hans kurser och han måste förbereda sig. Jag tackar och hastar vidare – tills jag lite skamset kommer på vad jag just fått lära mig, och saktar in mina steg tillbaka mot tunnelbanan.
"Det går ett tåg till himmelen" Del 2
MEDBORGARPLATSEN. Ovanför en blommande påskliljebacke vid Björns trädgård ligger Stockholms moské i en gammal ombyggd kraftstation. Den platta kupolen och minareten är båda krönta av ljusgröna halvmånar som avtecknar sig mot en molnfri vårhimmel.
– Jag har aldrig varit här förut, säger jag urskuldande till mannen innanför dörren. Men han hjälper mig tillrätta, vänligt och välkomnande, och en stund senare får jag träda in i det stora bönerummet, i strumplästen men iklädd en fotsid klädnad med huva som täcker håret.
Den mjuka gröna mattan och de gigantiska kristallkronorna i taket för tankarna till en festsal, snarare än ett religiöst rum. Men de kaklade väggarna och metallkonstruktionen i taket ger samtidigt associationer till badhus och industrilokal. På väggen sitter en skylt med text på arabiska: ”Islamiska förbundet i Sverige välkomnar alla gäster!” står det.
– Att komma till moskén ska vara som att hälsa på en konung. Man förväntar sig att han ska vara generös mot den som hälsar på. Och man får alltid en gåva med sig härifrån. Det gäller bara att inse vad det är man fått, förklarar Ashraf El Khabiry, som är informatör i moskén och som tålmodigt svarar på mina oinvigda frågor.
Inne i bönerummet sitter en man barfota på golvet och sjunger ur Koranen. Vers efter vers, hängivet och oförtröttligt. Det är vackert och vilsamt att lyssna till.
¬– Man sjunger för att man är uppfylld av Gud. Koranen är Guds ord. Att få tillgång till dem är som att få kärleksbrev. När man läser eller sjunger är man koncentrerad för att förstå även det som finns mellan raderna, förklarar Ashraf.
Några män kommer in, faller på knä och lägger pannan mot golvet i bön.
– Bönen är ett sätt att ladda sina andliga batterier. Men de är också ett andligt rengöringsmedel. Att be är ett sätt att tömma sig. Men om man tömmer sig på dåliga saker, utan att fylla på med något annat kommer det bara mera dåliga saker. Islam är både att tömma och fylla på med goda saker. Annars blir det som när man är törstig och försöker fylla på med kolsyra – man blir snart törstig igen, förklarar Ashraf vidare.
Inne i bönerummet lyser religiösa bilder och symboler med sin frånvaro.
– Vi tänker inte på Gud som någon fysisk person. Det finns inget vi kan likna vid Gud. Allt vi kan föreställa oss är inte Gud. Därför finns inga bilder, förklarar han.
Profeten Muhammed är den människa i världshistorien som det skrivits ojämförligt mest om. För en rättrogen muslim utgör hans liv och handlingar förebild för rätt sätt att leva och handla i livets alla situationer. Det måste innebära en enorm känsla av stöd i tillvaron – men kan det inte också bli en boja ibland, undrar jag?
– Nej. Det finns vissa plikter man måste uppfylla mot Gud. Men Gud känner oss och vet vad vi behöver. Därför blir det aldrig en börda eller en belastning, utan något som gynnar oss. Och man kan inte skörda om man inte odlar, avslutar Ashraf El Khabiry.
När jag lämnat moskén och kastar en blick tillbaka över axeln tänker jag att det fortfarande är en sorts kraftstation som ligger där. Och jag funderar länge över
gåvan som jag fått med mig därifrån.
– Jag har aldrig varit här förut, säger jag urskuldande till mannen innanför dörren. Men han hjälper mig tillrätta, vänligt och välkomnande, och en stund senare får jag träda in i det stora bönerummet, i strumplästen men iklädd en fotsid klädnad med huva som täcker håret.
Den mjuka gröna mattan och de gigantiska kristallkronorna i taket för tankarna till en festsal, snarare än ett religiöst rum. Men de kaklade väggarna och metallkonstruktionen i taket ger samtidigt associationer till badhus och industrilokal. På väggen sitter en skylt med text på arabiska: ”Islamiska förbundet i Sverige välkomnar alla gäster!” står det.
– Att komma till moskén ska vara som att hälsa på en konung. Man förväntar sig att han ska vara generös mot den som hälsar på. Och man får alltid en gåva med sig härifrån. Det gäller bara att inse vad det är man fått, förklarar Ashraf El Khabiry, som är informatör i moskén och som tålmodigt svarar på mina oinvigda frågor.
Inne i bönerummet sitter en man barfota på golvet och sjunger ur Koranen. Vers efter vers, hängivet och oförtröttligt. Det är vackert och vilsamt att lyssna till.
¬– Man sjunger för att man är uppfylld av Gud. Koranen är Guds ord. Att få tillgång till dem är som att få kärleksbrev. När man läser eller sjunger är man koncentrerad för att förstå även det som finns mellan raderna, förklarar Ashraf.
Några män kommer in, faller på knä och lägger pannan mot golvet i bön.
– Bönen är ett sätt att ladda sina andliga batterier. Men de är också ett andligt rengöringsmedel. Att be är ett sätt att tömma sig. Men om man tömmer sig på dåliga saker, utan att fylla på med något annat kommer det bara mera dåliga saker. Islam är både att tömma och fylla på med goda saker. Annars blir det som när man är törstig och försöker fylla på med kolsyra – man blir snart törstig igen, förklarar Ashraf vidare.
Inne i bönerummet lyser religiösa bilder och symboler med sin frånvaro.
– Vi tänker inte på Gud som någon fysisk person. Det finns inget vi kan likna vid Gud. Allt vi kan föreställa oss är inte Gud. Därför finns inga bilder, förklarar han.
Profeten Muhammed är den människa i världshistorien som det skrivits ojämförligt mest om. För en rättrogen muslim utgör hans liv och handlingar förebild för rätt sätt att leva och handla i livets alla situationer. Det måste innebära en enorm känsla av stöd i tillvaron – men kan det inte också bli en boja ibland, undrar jag?
– Nej. Det finns vissa plikter man måste uppfylla mot Gud. Men Gud känner oss och vet vad vi behöver. Därför blir det aldrig en börda eller en belastning, utan något som gynnar oss. Och man kan inte skörda om man inte odlar, avslutar Ashraf El Khabiry.
När jag lämnat moskén och kastar en blick tillbaka över axeln tänker jag att det fortfarande är en sorts kraftstation som ligger där. Och jag funderar länge över
gåvan som jag fått med mig därifrån.
"Det går ett tåg till himmelen" Del 3
SLUSSEN. Jag promenerar bort till Maria Magdalena kyrka – en av de många luthersk-protestantiska kyrkorna längs gröna linjen. Här ska några bröder från det ekumeniska klostret Taizé i Frankrike just hålla bönestund för ett trettiotal församlade. Bönestunden inleds med en av de många sångerna som är så förknippade med klostret. Det är enkla sånger som bygger på korta bibelord som upprepas, ungefär som ett sjunget mantra. En kort predikan och tio minuters meditation under tystnad ingår också i bönestunden. Men det är sångerna som är det centrala.
Efter bönen får jag tillfälle att samtala med en svensk klosterbroder, Johan, som levt i Taizé i 44 år. Vi sitter på en terrass med utsikt över söders takåsar och Maria Magdalenas höga kyrktorn som strävar mot himlen.
Till klostret reser tusentals människor varje år. Uppseendeväckande många av dem kommer från Sverige, och de flesta är ungdomar. Men vad är det som gör det så populärt, i synnerhet i en sekulariserad kultur som vår?
– Det finns en törst efter ett andligt liv, men många vet inte hur de ska göra för att stilla den törsten. Vi försöker visa dem en möjlighet, ett sätt att göra det på, säger Broder Johan.
Taizébröderna ser det som sin kallelse att just vända sig till unga människor och fokusera på deras villkor och andliga växt. När de nu är på besök i Sverige är syftet att möta unga människor och uppmuntra dem till att leva ett böneliv.
– Bönen är enkel och alla kan delta i den. Det är inga svåra ritualer som utestänger. Det tror jag är en av förklaringarna till att så många söker sig till oss, säger han.
Men det kan finnas flera förklaringar till att just enkelheten i gudstjänstritualen lockar.
– I vår tid överöses vi med så mycket information och meddelanden i vårt dagliga liv. Därför vill nog många koppla av och vara i stillhet när de kommer till kyrkan, tror Broder Johan.
Taizéklostrets ekumeniska inriktning är också något som verkar appellera till framför allt de unga. Många av ungdomarna som kommer till klostret är inte medlemmar i någon kyrka sedan tidigare.
– De bryr sig inte så mycket om kyrklig tillhörighet. De tar med sig det som tilltalar dem, säger Broder Johan.
När klosterbröderna möter ungdomar är det framför allt två saker de uppmuntrar till: Andligt liv, och solidaritet med människor som har det svårt.
– De två aspekterna försöker vi få var och en att ta med i sitt dagliga liv. Men vi är inga teologer. Vi är bara vanliga människor som försöker omsätta tron i konkret praktisk verklighet. Där ligger vår tonvikt, förklarar han.
Vi lämnar solgasset uppe på terrassen, tar hissen ner och gör sällskap bort mot tunnelbanan. I ett gathörn tar Broder Johan adjö. Och han önskar mig lycka till med en mild blick och ett mjukt handslag som jag har svårt att släppa.
Efter bönen får jag tillfälle att samtala med en svensk klosterbroder, Johan, som levt i Taizé i 44 år. Vi sitter på en terrass med utsikt över söders takåsar och Maria Magdalenas höga kyrktorn som strävar mot himlen.
Till klostret reser tusentals människor varje år. Uppseendeväckande många av dem kommer från Sverige, och de flesta är ungdomar. Men vad är det som gör det så populärt, i synnerhet i en sekulariserad kultur som vår?
– Det finns en törst efter ett andligt liv, men många vet inte hur de ska göra för att stilla den törsten. Vi försöker visa dem en möjlighet, ett sätt att göra det på, säger Broder Johan.
Taizébröderna ser det som sin kallelse att just vända sig till unga människor och fokusera på deras villkor och andliga växt. När de nu är på besök i Sverige är syftet att möta unga människor och uppmuntra dem till att leva ett böneliv.
– Bönen är enkel och alla kan delta i den. Det är inga svåra ritualer som utestänger. Det tror jag är en av förklaringarna till att så många söker sig till oss, säger han.
Men det kan finnas flera förklaringar till att just enkelheten i gudstjänstritualen lockar.
– I vår tid överöses vi med så mycket information och meddelanden i vårt dagliga liv. Därför vill nog många koppla av och vara i stillhet när de kommer till kyrkan, tror Broder Johan.
Taizéklostrets ekumeniska inriktning är också något som verkar appellera till framför allt de unga. Många av ungdomarna som kommer till klostret är inte medlemmar i någon kyrka sedan tidigare.
– De bryr sig inte så mycket om kyrklig tillhörighet. De tar med sig det som tilltalar dem, säger Broder Johan.
När klosterbröderna möter ungdomar är det framför allt två saker de uppmuntrar till: Andligt liv, och solidaritet med människor som har det svårt.
– De två aspekterna försöker vi få var och en att ta med i sitt dagliga liv. Men vi är inga teologer. Vi är bara vanliga människor som försöker omsätta tron i konkret praktisk verklighet. Där ligger vår tonvikt, förklarar han.
Vi lämnar solgasset uppe på terrassen, tar hissen ner och gör sällskap bort mot tunnelbanan. I ett gathörn tar Broder Johan adjö. Och han önskar mig lycka till med en mild blick och ett mjukt handslag som jag har svårt att släppa.
"Det går ett tåg till himmelen" Del 4
FRIDHEMSPLAN. Ett stenkast från tunnelbaneuppgången ligger Hare Krishna Center, med tempel, butik och indisk restaurang. Inne i templet möter jag Yamuna Padma som varit anhängare av rörelsen i tio år, varav sju här i Stockholm.
– Jag fick kontakt med Krishnarörelsen när jag bodde i Lettland. En man visade mig en bok, Bhagavadgita, förklarade filosofin och uppmanade mig att läsa. Det gjorde jag, och jag tyckte om det jag läste. Hinduismen ger svar på många frågor som andra religioner inte gör, om reinkarnation och om livet efter detta. Det stämde för mig, förklarar hon.
Men omgivningen reagerade till en början negativt när hon tog steget in i rörelsen.
¬– Det går så många rykten om Hare Krishnarörelsen. Som att vi tigger pengar, går på droger och till och med dödar människor. Jag förstår att folk blev rädda först. Men nu, när de märkt att jag inte gör något dåligt, så har de blivit mer positiva, berättar hon.
När hon kom till Sverige var Krishnatemplet den första plats hon sökte upp. Sedan dess har hon kommit hit minst en gång i veckan. Hon hjälper till med olika saker, som att laga mat. Och om en stund börjar hennes danskurs.
– Vi lär oss dansa rituella danser som hedrar Gud och berättar historier ur hans liv, förklarar hon.
I sitt vardagliga liv börjar Yamuna varje dag med att be vid det lilla altaret hon har hemma. Hennes man tillhör också rörelsen, så de ber ofta tillsammans.
– Vi ska dyrka Gud och komma ihåg honom under dagen. Vi ska också prata om Gud, Det är en del av vår tro, förklarar hon.
Men tron griper också in i vardagen på flera konkreta sätt. Varken Yamuna eller hennes man äter exempelvis kött.
– Vi tycker inte det är rätt att tillfoga djuren smärta. Enligt vissa andra religioner har djuren ingen själ. Men så tänker inte vi, förklarar hon.
Varje individ eller själ har sitt eget personliga förhållningssätt till Gud, får jag veta.
– Gud kan vara en vän, en far, eller till och med som en kärlekspartner, förklarar hon.
En ung kvinna klädd i sari kommer gående genom rummet och faller på knä framför gudabilderna innan hon går vidare.
– För oss är det lättare att föreställa oss Gud om vi ser honom i form av en bild eller staty. Gud är obegränsad och kan ta vilken form som helst. Det här är Narayana, en av de skepnader som Gud kan visa sig i. Den tycker jag är särskilt vacker, säger Yamuna och visar en blå staty av en hinduisk gud.
Alla gudagestalterna är glada och dansande. Det är långt ifrån den kristna kyrkans lidande Jesus på korset, tänker jag. Men är den här glädjen ett signum för hinduismen? Är glädjen på något sätt central?
Det är så mycket mera jag vill veta, så många frågor jag skulle vilja ställa, men nu börjar Yamunas dansklass och det är dags för mig att gå.
Hon drar för gardinerna framför gudabilderna innan hon ställer sig intill de andra och tar upp samma sirliga armrörelser som de gör. Läraren mässar ett mantra på sanskrit medan hon slår taktfasta slag med en käpp i golvet, och Yamuna och hennes kamrater läser efter henne.
Innan jag lämnar centret stannar jag till i butiken och köper en liten ikon föreställande Babe-Krishna i sin mors famn – Madonnan och barnet, fast i indisk tappning. Kvinnan bakom disken råkar tappa den i golvet när hon ska slå in den i silkespapper, och hon ber Krishna om ursäkt med några ord jag inte förstår, och trycker ikonen försiktigt mot läpparna innan hon fortsätter inslagningen.
Efteråt sätter jag mig en stund i en park under ett blommande träd för att summera mina intryck från dagen. Små skära blomblad regnar över mig där jag sitter, och jag tänker på det sista som Yamuna sa innan jag gick:
– Det finns bara en sol. Man kallar den sun på engelska och solnce på ryska. Men det är ändå samma sol. Så är det med Gud också.
Hennes ord får summera min resa. Jag tar fram min Krishnabild, min guldfärgade lilla Buddhastaty och min Kristusikon som jag samlat på mig under dagen, och betraktar dem en stund.
Jag vill bevara en färgskimrande tankepärla från var och en av de platser jag besökt den här dagen, och trä dem på mitt imaginära radband. Alla platserna, alla de människor jag mött, har gett mig något värdefullt som jag kommer att bära med mig. Och en sak vet jag med säkerhet: Det här är en resa jag gärna ger mig ut på igen.
– Jag fick kontakt med Krishnarörelsen när jag bodde i Lettland. En man visade mig en bok, Bhagavadgita, förklarade filosofin och uppmanade mig att läsa. Det gjorde jag, och jag tyckte om det jag läste. Hinduismen ger svar på många frågor som andra religioner inte gör, om reinkarnation och om livet efter detta. Det stämde för mig, förklarar hon.
Men omgivningen reagerade till en början negativt när hon tog steget in i rörelsen.
¬– Det går så många rykten om Hare Krishnarörelsen. Som att vi tigger pengar, går på droger och till och med dödar människor. Jag förstår att folk blev rädda först. Men nu, när de märkt att jag inte gör något dåligt, så har de blivit mer positiva, berättar hon.
När hon kom till Sverige var Krishnatemplet den första plats hon sökte upp. Sedan dess har hon kommit hit minst en gång i veckan. Hon hjälper till med olika saker, som att laga mat. Och om en stund börjar hennes danskurs.
– Vi lär oss dansa rituella danser som hedrar Gud och berättar historier ur hans liv, förklarar hon.
I sitt vardagliga liv börjar Yamuna varje dag med att be vid det lilla altaret hon har hemma. Hennes man tillhör också rörelsen, så de ber ofta tillsammans.
– Vi ska dyrka Gud och komma ihåg honom under dagen. Vi ska också prata om Gud, Det är en del av vår tro, förklarar hon.
Men tron griper också in i vardagen på flera konkreta sätt. Varken Yamuna eller hennes man äter exempelvis kött.
– Vi tycker inte det är rätt att tillfoga djuren smärta. Enligt vissa andra religioner har djuren ingen själ. Men så tänker inte vi, förklarar hon.
Varje individ eller själ har sitt eget personliga förhållningssätt till Gud, får jag veta.
– Gud kan vara en vän, en far, eller till och med som en kärlekspartner, förklarar hon.
En ung kvinna klädd i sari kommer gående genom rummet och faller på knä framför gudabilderna innan hon går vidare.
– För oss är det lättare att föreställa oss Gud om vi ser honom i form av en bild eller staty. Gud är obegränsad och kan ta vilken form som helst. Det här är Narayana, en av de skepnader som Gud kan visa sig i. Den tycker jag är särskilt vacker, säger Yamuna och visar en blå staty av en hinduisk gud.
Alla gudagestalterna är glada och dansande. Det är långt ifrån den kristna kyrkans lidande Jesus på korset, tänker jag. Men är den här glädjen ett signum för hinduismen? Är glädjen på något sätt central?
Det är så mycket mera jag vill veta, så många frågor jag skulle vilja ställa, men nu börjar Yamunas dansklass och det är dags för mig att gå.
Hon drar för gardinerna framför gudabilderna innan hon ställer sig intill de andra och tar upp samma sirliga armrörelser som de gör. Läraren mässar ett mantra på sanskrit medan hon slår taktfasta slag med en käpp i golvet, och Yamuna och hennes kamrater läser efter henne.
Innan jag lämnar centret stannar jag till i butiken och köper en liten ikon föreställande Babe-Krishna i sin mors famn – Madonnan och barnet, fast i indisk tappning. Kvinnan bakom disken råkar tappa den i golvet när hon ska slå in den i silkespapper, och hon ber Krishna om ursäkt med några ord jag inte förstår, och trycker ikonen försiktigt mot läpparna innan hon fortsätter inslagningen.
Efteråt sätter jag mig en stund i en park under ett blommande träd för att summera mina intryck från dagen. Små skära blomblad regnar över mig där jag sitter, och jag tänker på det sista som Yamuna sa innan jag gick:
– Det finns bara en sol. Man kallar den sun på engelska och solnce på ryska. Men det är ändå samma sol. Så är det med Gud också.
Hennes ord får summera min resa. Jag tar fram min Krishnabild, min guldfärgade lilla Buddhastaty och min Kristusikon som jag samlat på mig under dagen, och betraktar dem en stund.
Jag vill bevara en färgskimrande tankepärla från var och en av de platser jag besökt den här dagen, och trä dem på mitt imaginära radband. Alla platserna, alla de människor jag mött, har gett mig något värdefullt som jag kommer att bära med mig. Och en sak vet jag med säkerhet: Det här är en resa jag gärna ger mig ut på igen.
2007/05/24
Jag vill hälsa våren med ett däckskrik
Det finns en sak som jag brukar göra varje vår. Precis som med Ronja Rövardotters vårskrik är det något jag närapå måste göra för att inte spricka när jag känner livet vakna i mig.
Jag måste ge mig ut i bilen på vindlande böljande vägar. Tänk bara: en sån där perfekt vårdag, sommardäcken är på, vägens vintergrus bortsopat, vägen ligger tom och öppen framför en, och man tillåter sig att en gång, en enda gång trycka till lite extra på gaspedalen och verkligen känna bettet i asfalten, och känslan av frihet när motorn svarar på impulsen. Yesssss bara!
Men i år har jag inte hälsat våren med några däckskrik. För snart sagt var man åker så sitter de där vid vägkanten – de förhatliga vägkamerorna! Storebror Statens allseende Orwellska öga som stirrar ner på mig när jag passerar, som förutsätter att jag är en potentiellt kriminell som måste förföljas och straffas. Och fast jag normalt sett betraktar mig som en god och ansvarsfull samhällsmedborgare, så finns det ingenting som så starkt väcker min lust att bli kriminell som just de där kamerorna.
Det finns förstås kameror som är utplacerade av uppenbara trafiksäkerhetsskäl, och de säger jag ingenting om. Men under det senaste året har de satts upp på långa raksträckor utan avtagsvägar, eller alldeles bakom vägkrökar med plötsliga och omotiverade hastighetssänkningar. Och då behöver man inte vara särskilt konspirationsteoretisk för att inse att Storebror Statens administratörer räknat ut var kamerorna lurar flest och därmed cashar in mest till vår avmagrande statskassa, och följaktligen placerat kamerorna just där.
Jag gillar inte att känna mig lurad. Inte av någon, men allra minst av staten som jag i egenskap av medborgare är en del av. Jag gillar egentligen idén med Storebror Staten; en gemensam övergripande organisation som finns till för det allmänna bästas skull. ”Av var och en efter förmåga åt var och en efter behov, och allt det där”.
Jag har själv en storebror. Han är snäll, mån om mig, ger mig goda råd när det kniper, och kan vara lite beskyddande om det skulle behövas. Och ungefär så skulle man väl önska att Storebror Staten också fungerade. Men det allseende misstänksamma kameraögat rimmar väldigt illa med den bilden.
Det påstås förstås att dessa kameror ökar trafiksäkerheten. Jag tror det är en fet lögn rakt upp i ansiktet på oss allihop. Ger man sig ut och tittar i verkligheten ser man att kamerorna i stället skapar långa krypande bilkaravaner som ger upphov till desperata omkörningar. De skapar bilförare som glömmer bort att titta på trafiksituationen eftersom de är fullt upptagna med att flacka med blicken mellan hastighetsmätaren och vägrenen. Och de skapar duktiga ögontjänare som så snart kamerans öga inte längre ser förvandlas till fartdårar och fortkörare, bara på ren trots.
Endera dagen ger jag mig kanske ut i alla fall, och hälsar våren med ett rejält däckskrik. Ett enda riktigt ilsket ett. För det ögat inte ser…
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 24 maj 2007
Jag måste ge mig ut i bilen på vindlande böljande vägar. Tänk bara: en sån där perfekt vårdag, sommardäcken är på, vägens vintergrus bortsopat, vägen ligger tom och öppen framför en, och man tillåter sig att en gång, en enda gång trycka till lite extra på gaspedalen och verkligen känna bettet i asfalten, och känslan av frihet när motorn svarar på impulsen. Yesssss bara!
Men i år har jag inte hälsat våren med några däckskrik. För snart sagt var man åker så sitter de där vid vägkanten – de förhatliga vägkamerorna! Storebror Statens allseende Orwellska öga som stirrar ner på mig när jag passerar, som förutsätter att jag är en potentiellt kriminell som måste förföljas och straffas. Och fast jag normalt sett betraktar mig som en god och ansvarsfull samhällsmedborgare, så finns det ingenting som så starkt väcker min lust att bli kriminell som just de där kamerorna.
Det finns förstås kameror som är utplacerade av uppenbara trafiksäkerhetsskäl, och de säger jag ingenting om. Men under det senaste året har de satts upp på långa raksträckor utan avtagsvägar, eller alldeles bakom vägkrökar med plötsliga och omotiverade hastighetssänkningar. Och då behöver man inte vara särskilt konspirationsteoretisk för att inse att Storebror Statens administratörer räknat ut var kamerorna lurar flest och därmed cashar in mest till vår avmagrande statskassa, och följaktligen placerat kamerorna just där.
Jag gillar inte att känna mig lurad. Inte av någon, men allra minst av staten som jag i egenskap av medborgare är en del av. Jag gillar egentligen idén med Storebror Staten; en gemensam övergripande organisation som finns till för det allmänna bästas skull. ”Av var och en efter förmåga åt var och en efter behov, och allt det där”.
Jag har själv en storebror. Han är snäll, mån om mig, ger mig goda råd när det kniper, och kan vara lite beskyddande om det skulle behövas. Och ungefär så skulle man väl önska att Storebror Staten också fungerade. Men det allseende misstänksamma kameraögat rimmar väldigt illa med den bilden.
Det påstås förstås att dessa kameror ökar trafiksäkerheten. Jag tror det är en fet lögn rakt upp i ansiktet på oss allihop. Ger man sig ut och tittar i verkligheten ser man att kamerorna i stället skapar långa krypande bilkaravaner som ger upphov till desperata omkörningar. De skapar bilförare som glömmer bort att titta på trafiksituationen eftersom de är fullt upptagna med att flacka med blicken mellan hastighetsmätaren och vägrenen. Och de skapar duktiga ögontjänare som så snart kamerans öga inte längre ser förvandlas till fartdårar och fortkörare, bara på ren trots.
Endera dagen ger jag mig kanske ut i alla fall, och hälsar våren med ett rejält däckskrik. Ett enda riktigt ilsket ett. För det ögat inte ser…
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 24 maj 2007
2007/05/03
Man måste veta var Malmö ligger
I en skola nära dig finns det niondeklassare som inte vet var Malmö ligger.
Det fick jag veta nyligen av min snart 17-årige son, som tillsammans med några kompisar roat sig med att göra en liten undersökning. De gick helt enkelt runt på skoj en dag och ställde diverse allmänbildningsfrågor till elever i åttan och nian och upptäckte på så vis denna flagranta kunskapslucka. Flera av de tillfrågade trodde att Malmö ligger i Danmark!
Jag vågar påstå att vilken niondeklassare som helst klarar av att googla fram rätt svar på nätet, om de bara vill. Är det här då så mycket att bli upprörd över?
Jag tycker faktiskt det.
Men det är inte ungdomarna som jag blir upprörd över. Nej, där ungdomar brister tror jag alltid att det finns vuxna runt omkring som bär ett ansvar. Eller som borde bära det.
Och det är just vuxenvärldens svek mot ungdomarna som gör mig upprörd. Och då menar jag inte bara nedskärningar och sparpaket i skolorna, även om man kan bli ilsk på sånt också. Nej, jag vill vidga bilden. Jag tror nämligen att sveket går mycket djupare än så.
Vilka vettiga ideal och förebilder har ungdomar fått att navigera efter i dag? Ja, knappast föräldragenerationen som springer runt som förvuxna tonåringar i ständig jakt på egen framgång och omedelbar behovstillfredsställelse. Visst är det bra att vi raserat alla förlegade auktoriteter – men vi kanske borde ha ägnat en tanke åt vilka andra vi lämnade utrymme för i stället?
I dag söker ungdomar många av sina förebilder i underhållningsmedierna. Men har någonsin Paris Hilton, Marilyn Manson eller Carolina Gynning gett sken av att kunskap skulle vara viktigt för att komma någonstans här i världen? Det har jag missat i så fall.
I skolans värld möts sedan ungdomarna av en lika skriande auktoritetsbrist, men här kamouflerad i flumpedagogisk terminologi: ”Lärarna ska bara vara vägledare. Eleverna ska söka kunskap själva”, heter det numera så vackert.
Men utan allmänbildning som skelett och ramverk – var ska eleverna göra av all den kunskap de googlar rätt på? Som det där med Malmö? Och utan förebilder som kan inspirera till lärande – hur ska de ens bli motiverade till att knacka in sökordet?
Det allra värsta är kanske ändå det kunskapsförakt som odlas av många vuxna i detta mellanmjölkens utspädda lagomland.
I ett avlägset förflutet har föraktet nog varit en användbar strategi för den som stått maktlös inför en dominerande överklass med ensamrätt till kunskapen. I det sammanhanget är det både förståeligt och försvarbart.
Men ungdomar i dag växer upp i ett kunskapssamhälle. Det är här de ska överleva och hitta sin utkomst. Om några år är det de som ska skrapa ihop till vårt BNP, och hosta fram vår generations pensionspengar. Då duger inte kunskapsföraktet som strategi längre. Man måste ge dem något annat i arv.
För man måste veta var Malmö ligger. Eller man måste i alla fall veta varför man ska veta var Malmö ligger. Och det är ett oförlåtligt svek från vuxenvärlden när niondeklassare idag faktiskt inte gör det.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 3 maj 2007
Det fick jag veta nyligen av min snart 17-årige son, som tillsammans med några kompisar roat sig med att göra en liten undersökning. De gick helt enkelt runt på skoj en dag och ställde diverse allmänbildningsfrågor till elever i åttan och nian och upptäckte på så vis denna flagranta kunskapslucka. Flera av de tillfrågade trodde att Malmö ligger i Danmark!
Jag vågar påstå att vilken niondeklassare som helst klarar av att googla fram rätt svar på nätet, om de bara vill. Är det här då så mycket att bli upprörd över?
Jag tycker faktiskt det.
Men det är inte ungdomarna som jag blir upprörd över. Nej, där ungdomar brister tror jag alltid att det finns vuxna runt omkring som bär ett ansvar. Eller som borde bära det.
Och det är just vuxenvärldens svek mot ungdomarna som gör mig upprörd. Och då menar jag inte bara nedskärningar och sparpaket i skolorna, även om man kan bli ilsk på sånt också. Nej, jag vill vidga bilden. Jag tror nämligen att sveket går mycket djupare än så.
Vilka vettiga ideal och förebilder har ungdomar fått att navigera efter i dag? Ja, knappast föräldragenerationen som springer runt som förvuxna tonåringar i ständig jakt på egen framgång och omedelbar behovstillfredsställelse. Visst är det bra att vi raserat alla förlegade auktoriteter – men vi kanske borde ha ägnat en tanke åt vilka andra vi lämnade utrymme för i stället?
I dag söker ungdomar många av sina förebilder i underhållningsmedierna. Men har någonsin Paris Hilton, Marilyn Manson eller Carolina Gynning gett sken av att kunskap skulle vara viktigt för att komma någonstans här i världen? Det har jag missat i så fall.
I skolans värld möts sedan ungdomarna av en lika skriande auktoritetsbrist, men här kamouflerad i flumpedagogisk terminologi: ”Lärarna ska bara vara vägledare. Eleverna ska söka kunskap själva”, heter det numera så vackert.
Men utan allmänbildning som skelett och ramverk – var ska eleverna göra av all den kunskap de googlar rätt på? Som det där med Malmö? Och utan förebilder som kan inspirera till lärande – hur ska de ens bli motiverade till att knacka in sökordet?
Det allra värsta är kanske ändå det kunskapsförakt som odlas av många vuxna i detta mellanmjölkens utspädda lagomland.
I ett avlägset förflutet har föraktet nog varit en användbar strategi för den som stått maktlös inför en dominerande överklass med ensamrätt till kunskapen. I det sammanhanget är det både förståeligt och försvarbart.
Men ungdomar i dag växer upp i ett kunskapssamhälle. Det är här de ska överleva och hitta sin utkomst. Om några år är det de som ska skrapa ihop till vårt BNP, och hosta fram vår generations pensionspengar. Då duger inte kunskapsföraktet som strategi längre. Man måste ge dem något annat i arv.
För man måste veta var Malmö ligger. Eller man måste i alla fall veta varför man ska veta var Malmö ligger. Och det är ett oförlåtligt svek från vuxenvärlden när niondeklassare idag faktiskt inte gör det.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 3 maj 2007
2007/04/12
I väntan på 40-årskrisen
Jag har väntat länge på att den skulle komma och förberett mig på det allra värsta. Nu är det bara några dagar kvar och ändå har den inte slagit till. Den fruktade, omtalade, mytomspunna 40-årskrisen!
I helgen var jag till exempel ute på en ordentlig krogrunda, men kände inte någon som helst lust att lägga an på 23-åringar bara för att kolla att jag fortfarande är med på banan. Eller att gå hem med någon annan än den man jag är gift med.
Jag har ingen lust att byta karriär och jag undrar inte över om livet ska vara så här tills jag dör. Jag är där jag vill vara och skulle bara känna mig priviligerad om det ville fortsätta så här ett tag till.
Att ansiktet i spegeln fått linjer, eller att jag ibland hittar grå strån i mitt mörka hår är heller inget som stör mig.
Inte heller upplever jag att jag på grund av ålder fråntas livsmöjligheter jag skulle vilja ha. I mitt sätt att leva är jag nog ungefär så gammal som jag skulle vara om jag inte hade en jäkla aning. Och det verkar faktiskt som om den där fruktade födelsedagsgästen kommer att missa mitt 40-årsfirande.
Vid närmare eftertanke verkar faktiskt hela idén med fyrtioårskriser rätt befängd. För om jag jämför 20-årsupplagan av mig själv med dagens upplaga, så är det solklart vilken version som är den intressantaste ur alla aspekter, utom kanske när det gäller hudens fasthet. Och är det inte så för de allra flesta?
Vem har då bestämt att det är bättre och finare att vara tjugo än fyrtio, och av vilken anledning? Min inre konspirationsteoretiker har genast svaret klart för sig: Det är förstås de unga som ligger bakom åldersfixeringen för att de känner sig hotade av de äldres livsvisdom. Så måste det vara. Faktum är i alla fall att jag har mött fler tjugo-nånting-åringar som pratar om åldersnojor än vad jag mött dito 39-åringar.
Men ska vi verkligen fortsätta att bedöma människors värde utifrån graden av fasthet hennes hud kan uppvisa? Hur utvecklande är det för mänskligheten? Nej, jag hoppas att saker och ting håller på att förändras. Och jag tycker mig också se tecken på att trenden vänder och att det inte längre bara är tonårsideal som gäller. Emellanåt talas det faktiskt numera i positiva ordalag om livserfarenhet, mognad och medelålder.
Vid ännu lite närmare eftertanke slår mig plötsligt något förfärligt... Bara detta att jag sitter här på min kammare några dagar före min fyrtioårsdag och funderar i de här banorna... är inte det i sig ett högst träffande signum på åtminstone fyrtioårskris light, eller nåt? Dessutom kom det faktiskt över mig en sådan där tanke om livet förgänglighet när jag gick i Stockholms största bokhandel nyligen. ”Jag kommer aldrig att hinna läsa alla böcker jag vill läsa innan jag dör, jag måste börja välja bort” kom jag på mig själv med att tänka där bland alla bokhyllorna.
Så okej, då är jag väl drabbad i alla fall. Fyrtio år...tänk i alla fall... Men med lite tur har jag kanske halva livet kvar. Värre blir det nog att fylla femtio...
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 12 april 2007
I helgen var jag till exempel ute på en ordentlig krogrunda, men kände inte någon som helst lust att lägga an på 23-åringar bara för att kolla att jag fortfarande är med på banan. Eller att gå hem med någon annan än den man jag är gift med.
Jag har ingen lust att byta karriär och jag undrar inte över om livet ska vara så här tills jag dör. Jag är där jag vill vara och skulle bara känna mig priviligerad om det ville fortsätta så här ett tag till.
Att ansiktet i spegeln fått linjer, eller att jag ibland hittar grå strån i mitt mörka hår är heller inget som stör mig.
Inte heller upplever jag att jag på grund av ålder fråntas livsmöjligheter jag skulle vilja ha. I mitt sätt att leva är jag nog ungefär så gammal som jag skulle vara om jag inte hade en jäkla aning. Och det verkar faktiskt som om den där fruktade födelsedagsgästen kommer att missa mitt 40-årsfirande.
Vid närmare eftertanke verkar faktiskt hela idén med fyrtioårskriser rätt befängd. För om jag jämför 20-årsupplagan av mig själv med dagens upplaga, så är det solklart vilken version som är den intressantaste ur alla aspekter, utom kanske när det gäller hudens fasthet. Och är det inte så för de allra flesta?
Vem har då bestämt att det är bättre och finare att vara tjugo än fyrtio, och av vilken anledning? Min inre konspirationsteoretiker har genast svaret klart för sig: Det är förstås de unga som ligger bakom åldersfixeringen för att de känner sig hotade av de äldres livsvisdom. Så måste det vara. Faktum är i alla fall att jag har mött fler tjugo-nånting-åringar som pratar om åldersnojor än vad jag mött dito 39-åringar.
Men ska vi verkligen fortsätta att bedöma människors värde utifrån graden av fasthet hennes hud kan uppvisa? Hur utvecklande är det för mänskligheten? Nej, jag hoppas att saker och ting håller på att förändras. Och jag tycker mig också se tecken på att trenden vänder och att det inte längre bara är tonårsideal som gäller. Emellanåt talas det faktiskt numera i positiva ordalag om livserfarenhet, mognad och medelålder.
Vid ännu lite närmare eftertanke slår mig plötsligt något förfärligt... Bara detta att jag sitter här på min kammare några dagar före min fyrtioårsdag och funderar i de här banorna... är inte det i sig ett högst träffande signum på åtminstone fyrtioårskris light, eller nåt? Dessutom kom det faktiskt över mig en sådan där tanke om livet förgänglighet när jag gick i Stockholms största bokhandel nyligen. ”Jag kommer aldrig att hinna läsa alla böcker jag vill läsa innan jag dör, jag måste börja välja bort” kom jag på mig själv med att tänka där bland alla bokhyllorna.
Så okej, då är jag väl drabbad i alla fall. Fyrtio år...tänk i alla fall... Men med lite tur har jag kanske halva livet kvar. Värre blir det nog att fylla femtio...
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 12 april 2007
2007/03/22
I vår trädgård härskar de stereotypa könsrollerna
”Man måste odla sin trädgård” skrev filosofen Voltaire.
Och så här års längtar jag verkligen efter att känna doften av fuktig, solvarm jord, dra fingrarna över nyutslagna klorofyllmättade bladverk, plantera, så frön och vattna?
Och en trädgård har jag alldeles utanför husknuten, som verkligen skulle behöva alla de där omsorgerna. Det är bara ett litet bekymmer. Två, om jag ska räkna in tidsbristen också.
Det är nämligen så att jag och min man aldrig kan bestämma oss för hur vår trädgård ska se ut. Inte så att vi saknar idéer, tvärtom. Problemet är att de ser så olika ut.
För trots att vi i andra sammanhang är ganska lika, så hamnar vi i fullständigt polariserade könsrollsstereotyper när det kommer just till vår trädgård. Det är både löjeväckande och skrattretande och allt annat än politiskt korrekt i tider som våra. Men estetiska preferenser är som de är. De ändrar man inte på så lätt.
Han har en förkärlek för det rätlinjiga, kantiga och tuktade, medan jag älskar de rundade formerna, det mjuka och blommiga. Han älskar kryptogamer och vill ha en trädgård i olika nyanser av grönt, medan jag längtar efter blommande växter i allsköns färger.
Men vi har upptäckt ett sätt att handskas med våra olikheter. Genom långsam tillvänjning av den anders idévärld och tankar, utan krav på omedelbar förändring lyckas vi ibland hitta nya lösningar som inte båda bara accepterar som motvilligt påtvingade förändringar för bevarande av husfriden, utan faktiskt som önskvärda från bådas håll.
Och möjligen är det en modell som går att tillämpa på inbitna könsrollsmönster också i största allmänhet?
I går såg jag den första gullvivan för året modigt sticka upp ur gräsmattan och kom att tänka på hur dessa små oskyldiga blommor triggade igång våra motsatta idévärldar för sådär ett år sedan.
Min man ville ta itu med vår oklippta gräsmatta, men jag ville njuta av alla de vackra gullvivorna tills de blommat färdigt. Ett tag lyckades jag hålla honom på halster. Sedan försökte jag plocka av så många blommor jag bara hann, innan gräsklipparen skulle fram ur vinterförvaringen.
Men till sist valde jag en annan strategi. I ett anfall av självironi totade jag ihop en pamflett för "Gullvivans vänner" och under parollen "Låt tusen blommor blomma" gick jag ut till min man vid gräsklipparen och försökte värva honom som stödmedlem i min påhittade förening. Det slutade med ett gott skratt åt våra olikheter, och jag tror till och med att jag fick ett litet symboliskt bidrag till min lilla kampanj plus en liten tidsfrist för mina älskade blommor.
Endera dagen får jag nog leta fram min lilla pamflett igen och hoppas att lite avväpnande självironisk humor gjuter olja på vågorna den här gången också.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 22 mars 2007
Och så här års längtar jag verkligen efter att känna doften av fuktig, solvarm jord, dra fingrarna över nyutslagna klorofyllmättade bladverk, plantera, så frön och vattna?
Och en trädgård har jag alldeles utanför husknuten, som verkligen skulle behöva alla de där omsorgerna. Det är bara ett litet bekymmer. Två, om jag ska räkna in tidsbristen också.
Det är nämligen så att jag och min man aldrig kan bestämma oss för hur vår trädgård ska se ut. Inte så att vi saknar idéer, tvärtom. Problemet är att de ser så olika ut.
För trots att vi i andra sammanhang är ganska lika, så hamnar vi i fullständigt polariserade könsrollsstereotyper när det kommer just till vår trädgård. Det är både löjeväckande och skrattretande och allt annat än politiskt korrekt i tider som våra. Men estetiska preferenser är som de är. De ändrar man inte på så lätt.
Han har en förkärlek för det rätlinjiga, kantiga och tuktade, medan jag älskar de rundade formerna, det mjuka och blommiga. Han älskar kryptogamer och vill ha en trädgård i olika nyanser av grönt, medan jag längtar efter blommande växter i allsköns färger.
Men vi har upptäckt ett sätt att handskas med våra olikheter. Genom långsam tillvänjning av den anders idévärld och tankar, utan krav på omedelbar förändring lyckas vi ibland hitta nya lösningar som inte båda bara accepterar som motvilligt påtvingade förändringar för bevarande av husfriden, utan faktiskt som önskvärda från bådas håll.
Och möjligen är det en modell som går att tillämpa på inbitna könsrollsmönster också i största allmänhet?
I går såg jag den första gullvivan för året modigt sticka upp ur gräsmattan och kom att tänka på hur dessa små oskyldiga blommor triggade igång våra motsatta idévärldar för sådär ett år sedan.
Min man ville ta itu med vår oklippta gräsmatta, men jag ville njuta av alla de vackra gullvivorna tills de blommat färdigt. Ett tag lyckades jag hålla honom på halster. Sedan försökte jag plocka av så många blommor jag bara hann, innan gräsklipparen skulle fram ur vinterförvaringen.
Men till sist valde jag en annan strategi. I ett anfall av självironi totade jag ihop en pamflett för "Gullvivans vänner" och under parollen "Låt tusen blommor blomma" gick jag ut till min man vid gräsklipparen och försökte värva honom som stödmedlem i min påhittade förening. Det slutade med ett gott skratt åt våra olikheter, och jag tror till och med att jag fick ett litet symboliskt bidrag till min lilla kampanj plus en liten tidsfrist för mina älskade blommor.
Endera dagen får jag nog leta fram min lilla pamflett igen och hoppas att lite avväpnande självironisk humor gjuter olja på vågorna den här gången också.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 22 mars 2007
2007/03/01
En tänkvärd påminnelse om hårfärgens betydelse
En dag för några veckor sedan kom jag på en överförfriskad man med att stå och hänga mot min parkerade bil. Nu är min bil en synnerligen bedagad skönhet, men jag tycker ändå det är respektlöst att repa andras bilar. Därför bad jag mannen att flytta på sig.
Efter ytterligare ett par resultatlösa tillsägelser fick jag slutligen till sluddrigt svar: ”Å varriffrån kommer du då?”
Det händer nämligen att jag, som är född i Östergötland av en värmländsk mamma och en jämtländsk pappa, ibland tas för att vara av annan etnisk bakgrund än svensk. Jag råkar tycka att mörkt hår är vackert, så jag färgar gärna mitt ett par nyanser mörkare. Jag tror det är förklaringen.
Det här ger mig en ovärderlig, om än nedslående inblick i hur man kan bli bemött i det här landet om man har, eller förmodas ha annan etnisk bakgrund.
Mannen som hängt på min bil ansåg alltså att min härkomst var relevant i sammanhanget. Men hur? Behövde han lyssna mindre på mig om jag inte var så kallat svensk? Hade jag med min bakgrund mindre rätt att överhuvudtaget yttra mig? Eller vad farao menade han egentligen? Jag fick aldrig veta, eftersom jag slängde mig i bilen och brände iväg därifrån med högt buret huvud utan att besvara hans fråga.
Men visst är det väl osannolikt att vi fortfarande år 2007 lever i ett land där möjligheten att få ett respektfullt bemötande är avhängigt av vilken geografisk plats ens mor råkade befinna sig på just när man föddes. Och visst är det sjukt att rättsäkerhet och möjligheter att få jobb bestäms av hur ens efternamn klingar.
Och som om livet inte var tillräckligt svårt ändå, så tvingas människor bygga hela sin tillvaro som ett slags försvarstal. Allt för att undgå att bli påklistrade vår kulturs korkade fördomar.
Jag intervjuade en gång en nybliven svensk medborgare, och utan att jag ens frågat försäkrade han med eftertryck ”Jo, jag HAR ett jobb!” Ett decennium i Sverige hade lärt honom vikten av den sortens försvar för sin blotta existens.
En annan gång stod jag inne i min lokala videobutik mitt i en grupp ungdomar av annan härkomst. ”Damerna först!” sa en av dem gentilt till mig, och en annan önskade mig trevlig kväll när jag skulle gå. Samtidigt som det gjorde mig glad blev jag också beklämd. Varför ska de här ungdomarna känna press på sig att vara trevligare än vad svenska ungdomar någonsin skulle komma på idén att vara?
Nej, det är naturligtvis helt orimligt att det ska vara mera tillåtet att vara sur och trött, göra misstag eller ge kritik om man är född i Säffle, Markaryd eller Hudiksvall än om man råkar komma från Mogadishu, Teheran eller Ulan Bator. Ändå verkar det finnas en massa sådana oskrivna lagar.
Det var kanske just en sådan oskriven lag jag trotsade den där dagen på parkeringen.
Och även om mannen vid bilen inte var den värsta jag träffat i sitt slag, så gav han mig ändå en tänkvärd påminnelse om hårfärgens betydelse...
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 1 mars 2007
Efter ytterligare ett par resultatlösa tillsägelser fick jag slutligen till sluddrigt svar: ”Å varriffrån kommer du då?”
Det händer nämligen att jag, som är född i Östergötland av en värmländsk mamma och en jämtländsk pappa, ibland tas för att vara av annan etnisk bakgrund än svensk. Jag råkar tycka att mörkt hår är vackert, så jag färgar gärna mitt ett par nyanser mörkare. Jag tror det är förklaringen.
Det här ger mig en ovärderlig, om än nedslående inblick i hur man kan bli bemött i det här landet om man har, eller förmodas ha annan etnisk bakgrund.
Mannen som hängt på min bil ansåg alltså att min härkomst var relevant i sammanhanget. Men hur? Behövde han lyssna mindre på mig om jag inte var så kallat svensk? Hade jag med min bakgrund mindre rätt att överhuvudtaget yttra mig? Eller vad farao menade han egentligen? Jag fick aldrig veta, eftersom jag slängde mig i bilen och brände iväg därifrån med högt buret huvud utan att besvara hans fråga.
Men visst är det väl osannolikt att vi fortfarande år 2007 lever i ett land där möjligheten att få ett respektfullt bemötande är avhängigt av vilken geografisk plats ens mor råkade befinna sig på just när man föddes. Och visst är det sjukt att rättsäkerhet och möjligheter att få jobb bestäms av hur ens efternamn klingar.
Och som om livet inte var tillräckligt svårt ändå, så tvingas människor bygga hela sin tillvaro som ett slags försvarstal. Allt för att undgå att bli påklistrade vår kulturs korkade fördomar.
Jag intervjuade en gång en nybliven svensk medborgare, och utan att jag ens frågat försäkrade han med eftertryck ”Jo, jag HAR ett jobb!” Ett decennium i Sverige hade lärt honom vikten av den sortens försvar för sin blotta existens.
En annan gång stod jag inne i min lokala videobutik mitt i en grupp ungdomar av annan härkomst. ”Damerna först!” sa en av dem gentilt till mig, och en annan önskade mig trevlig kväll när jag skulle gå. Samtidigt som det gjorde mig glad blev jag också beklämd. Varför ska de här ungdomarna känna press på sig att vara trevligare än vad svenska ungdomar någonsin skulle komma på idén att vara?
Nej, det är naturligtvis helt orimligt att det ska vara mera tillåtet att vara sur och trött, göra misstag eller ge kritik om man är född i Säffle, Markaryd eller Hudiksvall än om man råkar komma från Mogadishu, Teheran eller Ulan Bator. Ändå verkar det finnas en massa sådana oskrivna lagar.
Det var kanske just en sådan oskriven lag jag trotsade den där dagen på parkeringen.
Och även om mannen vid bilen inte var den värsta jag träffat i sitt slag, så gav han mig ändå en tänkvärd påminnelse om hårfärgens betydelse...
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 1 mars 2007
2007/02/25
Skönsång och lyskraft i ”Kiss Me, Kate!”
Det var inför fullsatt salong som Scenknuten i lördags genomförde sin 60:e premiär och sin 1064:e föreställning.
Musikalen ”Kiss Me, Kate!” bjöd på lyskraft, skönsång och nostalgiskimrande musik, och lockade också till många skratt.
För 15 år sedan satte Scenknuten för första gången upp musikalen ”Kiss Me, Kate!” av Sam och Bella Spewack och med musik av Cole Porter. Och i lördags på Eskilstuna teater var det dags igen.
”Kiss Me, Kate!” utspelar sig i efterkrigstidens USA där ett resande teatersällskap ska spela Shakespeares kärlekskomedi ”Så tuktas en argbigga” på en liten teater.
Sällskapets regissör och manliga huvudrollsinnehavare Fred Graham har tidigare varit gift med den kvinnliga primadonnan Miss Vanessi, och känslorna mellan dem svallar fortfarande. Det är ilska, svartsjuka, en smula sorg och en hel del kärlek om vartannat.
I Shakespeares pjäs spelar de dessutom mot varandra. Hon som argbiggan Katarina och han som hennes make Petruchio som försöker ”tämja” henne.
Men pjäsens handling krockar med teatersällskapets egen verklighet och snart haglar örfilarna både på och bakom scenen.
Det handlar om kärlek med komplikationer och även om föreställningen lockar till många skratt så finns här även glimtar av rörande allvar. Som i scenen när miss Vanessi och Fred Graham delar minnesglimtar från sitt äktenskap och plötsligt har svårt att minnas varför det gick så fel mellan dem.
Det är en härlig föreställning med nostalgiskimrande musik och komiska poänger. Men den är i längsta laget, och med två parallella handlingar som båda ska föras framåt blir det lite stillastående emellanåt.
Åsa Kratz i rollen som Lilli Vanessi och argbiggan Katarina lyfter hela föreställningen med sin lyskraft och sin röst. I den välkända ”Jag hatar män” får hon briljera med både sina vokala och komiska talanger.
Stefan Lalander som Fred Graham och Petruchio har också han röstresurser och skådespeleri som bär hela vägen.
Och även om hela ensemblen gör ett gott jobb, så gör huvudrollsinnehavarnas lysande kvaliteter att föreställningen tappar lite nerv när de inte är på scenen.
På det hela taget är det ändå en mycket sevärd och underhållande ”Kiss Me, Kate!” som i hög grad lever upp till ensemblens professionella ambitioner.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 25 februari 2007
Musikalen ”Kiss Me, Kate!” bjöd på lyskraft, skönsång och nostalgiskimrande musik, och lockade också till många skratt.
För 15 år sedan satte Scenknuten för första gången upp musikalen ”Kiss Me, Kate!” av Sam och Bella Spewack och med musik av Cole Porter. Och i lördags på Eskilstuna teater var det dags igen.
”Kiss Me, Kate!” utspelar sig i efterkrigstidens USA där ett resande teatersällskap ska spela Shakespeares kärlekskomedi ”Så tuktas en argbigga” på en liten teater.
Sällskapets regissör och manliga huvudrollsinnehavare Fred Graham har tidigare varit gift med den kvinnliga primadonnan Miss Vanessi, och känslorna mellan dem svallar fortfarande. Det är ilska, svartsjuka, en smula sorg och en hel del kärlek om vartannat.
I Shakespeares pjäs spelar de dessutom mot varandra. Hon som argbiggan Katarina och han som hennes make Petruchio som försöker ”tämja” henne.
Men pjäsens handling krockar med teatersällskapets egen verklighet och snart haglar örfilarna både på och bakom scenen.
Det handlar om kärlek med komplikationer och även om föreställningen lockar till många skratt så finns här även glimtar av rörande allvar. Som i scenen när miss Vanessi och Fred Graham delar minnesglimtar från sitt äktenskap och plötsligt har svårt att minnas varför det gick så fel mellan dem.
Det är en härlig föreställning med nostalgiskimrande musik och komiska poänger. Men den är i längsta laget, och med två parallella handlingar som båda ska föras framåt blir det lite stillastående emellanåt.
Åsa Kratz i rollen som Lilli Vanessi och argbiggan Katarina lyfter hela föreställningen med sin lyskraft och sin röst. I den välkända ”Jag hatar män” får hon briljera med både sina vokala och komiska talanger.
Stefan Lalander som Fred Graham och Petruchio har också han röstresurser och skådespeleri som bär hela vägen.
Och även om hela ensemblen gör ett gott jobb, så gör huvudrollsinnehavarnas lysande kvaliteter att föreställningen tappar lite nerv när de inte är på scenen.
På det hela taget är det ändå en mycket sevärd och underhållande ”Kiss Me, Kate!” som i hög grad lever upp till ensemblens professionella ambitioner.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 25 februari 2007
2007/02/08
En bleknad bild av Flen
Redaktionen ligger tom och öde och utanför mitt fönster vilar det snöklädda Violentorget i halvdunkel.
Flen... Jag har bara ett vagt minne av mitt första besök här. Det var 1979, min pappa hade fått jobb i stan och vi skulle flytta till trakten. Men stan gjorde inget djupare intryck den gången, så i valet mellan Flen och Katrineholm tyngde vågskålen västerut och jag kom att tillbringa det mesta av min tonårstid i Katrineholm.
Ibland under de där åren hände det dock att jag och mina kompisar åkte hit som omväxling när vi tröttnat på nöjesetablissemangen på hemmaplan. Vi brukade ta tåget till Flen och sedan ta vår tillflykt till en olåst trappuppgång på Södra Järnvägsgatan i någon timme innan discokvällarna på Amazon började. Vi var ganska beskedliga och det var bara en gång, eller möjligen två, som en arg gubbe kom och motade ut oss för att vi störde. (Förlåt oss, vi menade faktiskt inget illa!)
Då gick det nattbussar mellan orterna på helgerna, så att vi kunde ta oss hem igen efteråt. Så är det inte längre. Å andra sidan är jag i dag som tonårsförälder ganska tacksam över det. Perspektiven förändras, som bekant…
Vid de där besöken såg jag Flen som en ganska mysig liten ort, med sitt runda gulliga bankhus och Tealokalen med sina tinnar och torn. Och så var det alla de andra gamla husen i centrum som då fortfarande stod kvar, om än med vissa renoveringsbehov. Här fanns udda små butiker och snusbodar vars skyltfönster vi passerade på väg till de där diskotekdanserna.
Under de där åren fanns också musikföreningen Skrammel (Vart tog ni vägen?) och alltihop sammantaget gjorde att Flen för mig andades någon sorts punkrebelliskt egensinne som jag tyckte om. Men att jag en gång på konstiga omvägar skulle hamna i den här kommunen – nej, det trodde jag aldrig då.
Det finns ett och annat med den här stan som jag funderat på av och till under åren. Som hur man kunde komma på idén att gömma sin moderna inglasade centrumgalleria i en mörk och dyster källare utan skyltfönster. Och hur man sedan kunde välja att inte öppna upp den mot det nybyggda Violentorget, utan i stället låta Systembolagets små inbrottssäkrade gluggar pryda torgsidan…
Jag har också undrat över varför man byggde en järnvägstunnel men utan att göra ett hål upp till perrongen. Jag trodde att säkerhetsaspekten liksom var en del av själva idén med tunnelbygget…
Och så undrar jag för varje gång jag tar ut pengar varför ingen har skrubbat den
där bankomaten ordentligt ren sedan någon fyllskalle la en pizza över den någon
gång för, vad vet jag, ett decennium sedan. Jag är säker på att de där konstiga intorkade små bitarna av något obestämbart precis vid sedelfacket måste ha kommit dit på det sättet…
Det finns kanske förklaringar till allt det där, även om jag inte nåtts av dem.
Min bild av Flen som rebelliskt och egensinnigt har onekligen bleknat och förändrats med åren. Men det finns fortfarande saker jag gillar med stan och kommunen. Det andra håller jag på att försona mig med.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 8 februari 2007
Flen... Jag har bara ett vagt minne av mitt första besök här. Det var 1979, min pappa hade fått jobb i stan och vi skulle flytta till trakten. Men stan gjorde inget djupare intryck den gången, så i valet mellan Flen och Katrineholm tyngde vågskålen västerut och jag kom att tillbringa det mesta av min tonårstid i Katrineholm.
Ibland under de där åren hände det dock att jag och mina kompisar åkte hit som omväxling när vi tröttnat på nöjesetablissemangen på hemmaplan. Vi brukade ta tåget till Flen och sedan ta vår tillflykt till en olåst trappuppgång på Södra Järnvägsgatan i någon timme innan discokvällarna på Amazon började. Vi var ganska beskedliga och det var bara en gång, eller möjligen två, som en arg gubbe kom och motade ut oss för att vi störde. (Förlåt oss, vi menade faktiskt inget illa!)
Då gick det nattbussar mellan orterna på helgerna, så att vi kunde ta oss hem igen efteråt. Så är det inte längre. Å andra sidan är jag i dag som tonårsförälder ganska tacksam över det. Perspektiven förändras, som bekant…
Vid de där besöken såg jag Flen som en ganska mysig liten ort, med sitt runda gulliga bankhus och Tealokalen med sina tinnar och torn. Och så var det alla de andra gamla husen i centrum som då fortfarande stod kvar, om än med vissa renoveringsbehov. Här fanns udda små butiker och snusbodar vars skyltfönster vi passerade på väg till de där diskotekdanserna.
Under de där åren fanns också musikföreningen Skrammel (Vart tog ni vägen?) och alltihop sammantaget gjorde att Flen för mig andades någon sorts punkrebelliskt egensinne som jag tyckte om. Men att jag en gång på konstiga omvägar skulle hamna i den här kommunen – nej, det trodde jag aldrig då.
Det finns ett och annat med den här stan som jag funderat på av och till under åren. Som hur man kunde komma på idén att gömma sin moderna inglasade centrumgalleria i en mörk och dyster källare utan skyltfönster. Och hur man sedan kunde välja att inte öppna upp den mot det nybyggda Violentorget, utan i stället låta Systembolagets små inbrottssäkrade gluggar pryda torgsidan…
Jag har också undrat över varför man byggde en järnvägstunnel men utan att göra ett hål upp till perrongen. Jag trodde att säkerhetsaspekten liksom var en del av själva idén med tunnelbygget…
Och så undrar jag för varje gång jag tar ut pengar varför ingen har skrubbat den
där bankomaten ordentligt ren sedan någon fyllskalle la en pizza över den någon
gång för, vad vet jag, ett decennium sedan. Jag är säker på att de där konstiga intorkade små bitarna av något obestämbart precis vid sedelfacket måste ha kommit dit på det sättet…
Det finns kanske förklaringar till allt det där, även om jag inte nåtts av dem.
Min bild av Flen som rebelliskt och egensinnigt har onekligen bleknat och förändrats med åren. Men det finns fortfarande saker jag gillar med stan och kommunen. Det andra håller jag på att försona mig med.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 8 februari 2007
2007/01/18
Mitt eget rum
Ett eget rum! Ja, nu har jag en stadig arbetsplats där det finns ett rum som jag får kalla mitt. Det finns på Folkets redaktion i Flen, och det är med barnslig förtjusning som jag nu går här och pysslar med dammtrasan. Inte alls för att det egentligen behöver städas, utan bara för glädjens skull. Glädjen över att vara på en plats där jag vill landa och stanna länge...
Jag vet mycket väl att det inte är alla förunnat att ha en sådan plats. Och att det är många som aldrig får privilegiet att syssla med just det de vill.
Så har det verkligen inte varit för mig heller alla gånger.
Jag vet hur det är att flänga mellan universitetsstudier och extraknäck, eller att inte kunna leva med längre framförhållning än ens tillfälliga projektanställning ger möjlighet till.
Jag vet hur det är att tvingas till arbetsförmedlingen med oförstående platsförmedlare som kommer med dåliga råd och konstiga krav, för att inte tala om hotelsebreven man får om man råkar missa en kallelse till någon meningslös aktivitet...
Och jag vet hur misstänkliggjord man blir om man inte till punkt och pricka stämmer in på de typmallar och statistiska kategoriseringar som samhället räknar med...
Men måste man skaffa utbildning först och barn sedan? Måste man ta universitetsexamen vid 25 om man hellre vill resa eller göra något annat? Och måste samhället straffa ut alla som av olika skäl inte lever efter den önskvärda normen?
En sak som gör mig riktigt förbaskad är att de människor som har makten över jobbfrågorna, studiemedlen, vuxenutbildningen och de arbetslösas villkor så ofta saknar verklighetsförankring. Och dessvärre verkar det inte vara någon större skillnad mellan blå och röda ministrar i just det avseendet.
Hur har de där människorna levt sina liv? Har de aldrig tvekat inför sin livsriktning, eller gjort ett olämpligt val som gjort att livet tagit en oförutsedd omväg? Sådana där snedsteg som vanliga livsvägar är fulla av. Har de aldrig ifrågasatt ett ingrott mönster och tänkt ett varv till?
Nej, det verkar inte så. När man hör deras resonemang och ser vilka beslut de fattar, så förstår man att de måste ha levt sina liv på räls, med en personlig career coach sittande på axeln! Och eftersom de själva aldrig bytt spår och sett livet från andra hållet kan de inte förstå att det finns andra perspektiv än deras eget. Om det inte var så många som drabbades av deras enkelspåriga beslut så borde man nästan tycka synd om dem.
De verkar nästan omänskliga ibland. Så där så att man måste titta lite extra när man ser dem på tv om det verkligen inte sitter en skruv i ryggen som någon är där och drar upp i smyg då och då...
Nej... nu tänker jag sluta vara arg för den här gången och återgå till att pyssla i mitt rum. Mitt eget rum!
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 18 januari 2007
Jag vet mycket väl att det inte är alla förunnat att ha en sådan plats. Och att det är många som aldrig får privilegiet att syssla med just det de vill.
Så har det verkligen inte varit för mig heller alla gånger.
Jag vet hur det är att flänga mellan universitetsstudier och extraknäck, eller att inte kunna leva med längre framförhållning än ens tillfälliga projektanställning ger möjlighet till.
Jag vet hur det är att tvingas till arbetsförmedlingen med oförstående platsförmedlare som kommer med dåliga råd och konstiga krav, för att inte tala om hotelsebreven man får om man råkar missa en kallelse till någon meningslös aktivitet...
Och jag vet hur misstänkliggjord man blir om man inte till punkt och pricka stämmer in på de typmallar och statistiska kategoriseringar som samhället räknar med...
Men måste man skaffa utbildning först och barn sedan? Måste man ta universitetsexamen vid 25 om man hellre vill resa eller göra något annat? Och måste samhället straffa ut alla som av olika skäl inte lever efter den önskvärda normen?
En sak som gör mig riktigt förbaskad är att de människor som har makten över jobbfrågorna, studiemedlen, vuxenutbildningen och de arbetslösas villkor så ofta saknar verklighetsförankring. Och dessvärre verkar det inte vara någon större skillnad mellan blå och röda ministrar i just det avseendet.
Hur har de där människorna levt sina liv? Har de aldrig tvekat inför sin livsriktning, eller gjort ett olämpligt val som gjort att livet tagit en oförutsedd omväg? Sådana där snedsteg som vanliga livsvägar är fulla av. Har de aldrig ifrågasatt ett ingrott mönster och tänkt ett varv till?
Nej, det verkar inte så. När man hör deras resonemang och ser vilka beslut de fattar, så förstår man att de måste ha levt sina liv på räls, med en personlig career coach sittande på axeln! Och eftersom de själva aldrig bytt spår och sett livet från andra hållet kan de inte förstå att det finns andra perspektiv än deras eget. Om det inte var så många som drabbades av deras enkelspåriga beslut så borde man nästan tycka synd om dem.
De verkar nästan omänskliga ibland. Så där så att man måste titta lite extra när man ser dem på tv om det verkligen inte sitter en skruv i ryggen som någon är där och drar upp i smyg då och då...
Nej... nu tänker jag sluta vara arg för den här gången och återgå till att pyssla i mitt rum. Mitt eget rum!
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 18 januari 2007
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
