En sömnig söndagseftermiddag för en tid sedan satt jag förströdd och tankfull i bilen utanför en bensinmack och väntade. Plötsligt fastnade min blick på en kille som stod en bit därifrån. Han hade lättat på hela förlåten och slog helt obekymrat en drill – fullt synlig från alla som passerade på genomfarten intill, och för söndagsbesökarna vid fönsterborden på restaurangen tvärs över gatan.
Att jag stirrade på honom var inte av intresse för vad han hade att visa upp – om det nu var någon som fick en tanke åt det hållet. Det var bara den totala avsaknaden av diskretion som jag reagerade på.
Min förvåning blev inte mindre när killen sedan stegade iväg mot bensinmacken och gott och väl kommit över tröskeln innan han fått paketet på plats under kläderna och hunnit knäppa ihop byxorna.
Det var under hans promenad till macken som jag la märke till kläderna som killen hade på sig: Tröja med svensk flagga, ljusa kamouflagebyxor och stora kängor. Och så det rakade huvudet.
Jag har aldrig sett killen, vare sig förr eller senare. Jag gissar att han bara var på genomresa. Men hans uppträdande och det faktum att han med sin klädsel bekände sig till ett extremistiskt åsiktspaket fick tankarna att spinna vidare i någon sorts ilsken...ja, fascination måste jag nog ändå kalla det.
”Vad är det för ett Sverige som en sådan där kille egentligen är så mån om att bevara? Lort-Sverige?” funderade jag, och eldade vidare: ” Hur kan man försvara ett odemokratiskt kollektivistiskt samhällssystem där varje individ är utbytbar och obetydlig? Hur kan man vilja ha en totalitär regim som kan ta sig rätten att döda en samma dag man hjälpt den till makten? Och hade förresten inte den där killen vid närmare eftertanke en ganska dum uppsyn, och verkade han inte också ovanligt dryg och osympatisk?” for tankarna fram.
Tills det plötsligt slog mig vad jag egentligen höll på med. Jag hade inte växlat ett enda ord med den där killen. Ändå satt jag faktiskt där och generaliserade och dömde ut honom! Jag som anser mig, om inte fördomsfri, så ändå med en hyfsad ambition att försöka vara det – hur kunde jag ta mig rätten att döma efter att bara ha betraktat honom i sådär omkring två minuter?
Det må anses politiskt korrekt i vårt tidevarv och vår kultur att bekämpa rasism och rasister. Men om man dömer en människa ohörd bara för att han har rakat huvud och gillar att pinka inför publik – blir man inte då i någon mening själv ett slags rasist? En sådan man säger sig vilja bekämpa?
Sedan den där söndagseftermiddagen har jag fått en massa nya vänner i grannskapet där jag bor. En massa barn med vackra mörka ögon och exotiska namn som jag måste fråga om igen och igen för att kunna uttala rätt. Härliga lekfulla ungar som vilka som helst, men som troligen går en tuffare framtid till mötes på grund av sin främmande härkomst och vår kulturs fördomsfullhet och rädsla för allt som är obekant.
Mina nya vänner har lärt mig artighetsfraser på sitt språk. De har lärt mig handklapplekar och ramsor från sin skolgård. Men framför allt har de bara genom sin närvaro i mitt liv påmint mig om det jag insåg på ett nytt sätt den där söndagseftermiddagen: Att varje människa aldrig får dömas på andra meriter än sina egna. Och att varje människa har rätt att bli sedd som individ. Bortom svepande generaliseringar.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 22 november 2007
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
