Sådan matte, sådan katt

Jag har en fläckig rundnätt liten katt som delar min tillvaro och min bostad. Hon heter Saga, men är ett helt äventyr.

Jag kallar henne min katt – men jag misstänker på goda grunder att hon ser förhållandet på omvänt sätt – det är hon som har mig: En stor, lite klumpig tvåbening med dåliga nattögon, som snubblar omkring och trampar henne på svansen om det råkar vara mörkt i ett rum. En tvåbening som inte begriper kattspråk utan babblar obegripligheter - men som hon har fördragsamhet med, eftersom jag oftast har välvilja nog att skaffa fram mat när hon jamande befaller mig att göra det.

Från en katts horisont torde katter i mångt och mycket vara överlägsna människor. De är snabbare, smidigare, har mer välutvecklade sinnen och är oftast mer begåvade levnadskonstnärer. Nej, jag har full förståelse för att min katt ibland ser på mig med den där milt överseende blicken, som om hon förlät mig min underlägsenhet.

Just nu är vårt problem att hon börjar bli ohälsosamt överviktig (sådan matte, sådan katt), varför jag gör vissa ansträngningar att minska hennes (våra) matportioner. Det har fått till följd att hon jamar outtröttligt för att påminna mig om mina försummelser – som hon naturligtvis tror bara är rent okynne, i stället för medveten strategi.

Om jag lyckas stålsätta mig mot hennes ljudliga protester har hon en annan strategi. När jag går från diskbänken till matbordet kommer hon springande och girar in framför fötterna på mig, för att försöka styra mig åt matskålens håll. Eller så sätter hon sig helt enkelt på mina fötter för att jag ska bromsa in och själv komma på vad jag glömt.

Den här fyrfotafröken som jag har äran att betjäna har onekligen sina kvaliteter. Hennes goda aptit inskränker sig inte till sånt som finns i matskålen. Hon äter gladeligen även spindlar, flugor, myggor, silverfiskar och fästingar – varav de sistnämnda två är de enda djur som jag riktigt avskyr!

Men häromdagen blev hon sjuk, min pälsklädda lilla livskamrat. Hon kräktes gång på gång och fick inte ens behålla vattnet hon drack mellan varven. Hon jamade vädjande och kröp ihop i mörkret under mitt tygklädda toalettbord i sovrummet. Och fast jag gick dit och trugade med alla hennes favoriträtter såg hon bara på mig med stora sorgsna ögon och ville ingenting ha.
Det är vid sådana tillfällen man inser hela vidden av vad vänskapen med en fyrfotavän betyder.

Nu är hon frisk igen, och det finns bara några små bekymmersmoln på vår himmel. Katten verkar oroväckande förtjust i vår nya granne: En koltrast som väcker mig med den mest enastående konsert varje morgon klockan fem, och som varje kväll håller aftonsoaré med samma klara melodiösa stämma.
För att inte tala om vad hon skulle bli om hon upptäckt att vi också fått en liten pigg ekorre som granne. Men det är än så länge en väl bevarad hemlighet...


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 24 april 2008

Lyckan kan bo i ett nytt vardagsrumstak

Jag tillhör inte de där trendiga som verkar övertygade om att lyckan bor i ett nytt kök, eller att rätt kombination av inredningsdetaljer gör att man förtjänar en högre rang i det sociala statusspelet. Jag har heller inte särskilt mycket till övers för flåshurtiga hemmafixare eller maniska pysseltomtar som tv-tablåerna dräller av.

Men faktum är att vi just håller på och renoverar vardagsrummet i vårt relativt nyinförskaffade lilla hus.
Takets spännväv hade fått sig några törnar efter sina modiga 40 år den suttit uppe, och behövde ersättas med något annat.
Jag har visserligen hjälpt till att bygga en sommarstuga, men betraktar mig annars som ganska tafflig i träslöjdssammanhang. Men med min snickarkunniga och ingenjörsutbildade pappa som byggmästare och mina duktiga tonårsgrabbar till hantlangare gav jag mig sjutton på att vi skulle klara av att spika upp ett schysst trätak i stället för den gamla väven.
Så vi skred till verket. På varsin ranglig stege balanserade grabbarna med varsin hammare i näven. Och på en annan stege klättrade jag – utan att våga titta ner, eftersom jag är lite höjdrädd. (Ja, skratta ni, men taket hos mig sitter över tre meter från golvet, så det är så lagom mycket att skratta åt.) Min mamma tog sig an den otacksamma men oumbärliga markservicen.
Den minsta hammaren fick snart namnet ”fjollhammaren” och den fick förstås undertecknad sedan hålla tillgodo med.
Och att svordomarna riktigt haglade under de där första timmarna vi höll på är det väl ingen idé att försöka hymla bort. Men skratten duggade lika tätt. Vi slog oss på fingrarna, slog spikarna snett och fick dra ur dem och börja om, och missade spikhuvudena helt med vartannat slag. Dessutom var det tröstlöst krångligt att få de förbaskade bräderna på plats.

Men på något märkligt sätt fick vi ändå dit dem, en efter en. Jag märkte att skratten och svordomarna omärkligt övergick i en koncentrerad tystnad och ett metodiskt arbetsflöde, och jag såg hur grabbarna alltmer fick snits på hammarslagen och de andra arbetsmomenten. Lite i smyg kunde jag belåtet betrakta dem där de jobbade på, som om de aldrig gjort annat än hållit i en hammare. De som jag i vanliga fall oftast hittar framför varsin dataskärm. Det var en syn för gudar – eller åtminstone för blödiga mödrar.

Det är så fantastiskt kul varje gång man lyckas överträffa sina egna förväntningar på sig själv. Och nu har vi erövrat en liten kunskapsbit till i universum: Vi kan spika upp ett brädtak. Och såga brädorna alldeles rakt. Ja, faktiskt!
Nu återstår bara fem rader bräder innan vårt tak är färdigt. Jag går in och tittar på det flera gånger om dagen och jäser av stolthet.
Och fan tro’t, men jag måste nog ge trendtomtepysslarna och de hurtiga hemmapysslarna lite rätt ändå. Någon sorts lycka bor det i ett nytt vardagsrumstak. Åtminstone om man själv med viss möda varit med och knåpat dit det.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 10 april 2008