Låt kultursidorna existera på egna villkor

Om tidningarna vill behålla läsarnas förtroende måste de låta kulturavdelningarna finnas kvar – under egna existensvillkor. 

Det är inte mer än ett par år sedan Dagens Nyheter bestämde sig för att hårdbanta sin kulturredaktion. I veckan kom det drastiska beskedet att Svenska Dagbladet lägger ner sin kulturdel. Dessa är bara två av många exempel på att kulturmaterialet stympas när tidningarna ställs inför hårdnande besparingskrav. Kulturchef Martin Jönsson hävdar visserligen att SvD samtidigt ska satsa på kulturen. Men det är inget vidlyftigt antagande att kultursidorna blir färre när de nu får trängas med det övriga morgontidningsmaterialet.

Hur mäter då medieägare och tidningsledningar kulturens värde och existensberättigande om det är sådana här beslut de landar i? Mäts det utifrån antalet läsare per sida? Förmågan att generera annonsintäkter? Eller anser man på allvar att kulturjournalistiken håller på att spela ut sin roll?

Om man ser till den förflackning som skett av kultursidornas innehåll – om de ens längre får heta kultursidor – är det måhända begripligt att man kan landa i en sådan slutsats.
Kulturkritiken, en gång ansedd som en konstart i sig, har reducerats till torftig konsumentvägledning. Nyhetiseringen har flyttat fokus från analyserande reflektion till kortsiktigt aktualitetsfokus och det ängsliga sidoblickandet gör innehållet på olika tidningars kultursidor alltför likriktat. Redan där har man fjärmat sig från en av kulturjournalistikens kärnuppgifter: att belysa så många olika perspektiv som möjligt.

Återstår då bara att lägga ner kultursidorna? Ja, om man som tidning är beredd att frånsäga sig en aktiv roll i samhälls- och kulturdebatten, låta sig reduceras enbart till en kommersiell vara, och förlora läsarnas förtroende på köpet.

Men det spelar roll för ett samhälle att det finns ett intellektuellt samtal om kultur. Det bidrar till att förädla den, som Anders Mildner skriver i antologin Kulturjournalistikens gränser.

Och det finns andra förändringens vägar att gå. I stället för det likriktade Gemeinschaft som kulturjournalistiken blivit, och som Fredrik Pålsson beskriver i ovan nämnda bok, måste den på nytt få bli mer av Gesellschaft; en tummelplats för olika idéer och perspektiv.

Man måste också sluta vurma för det alltför förenklade. En del av innehållet i en tidning måste tillåtas vara krävande mot sina läsare, och i gengäld ge mättnad på djupet. Och det måste finnas utrymme att ge läsarna det de ännu inte vet att de efterfrågar. Man måste också våga gå mot strömmen. Tidningen Filter gjorde succé med långa reportage mitt i tabloidiseringens mest turbulenta tid när det hette att ingen längre orkar läsa långa texter. De hämtade något ur det svunna, tog fram det och stöpte om i ny form. Så måste kulturjournalistiken också våga göra.

Men framför allt måste den få lov att existera under sina egna villkor, få sina egna spelregler. Bara då får den förutsättningar att uppnå sin fulla potential.


Studieuppgift: Debattartikel 
Kulturjournalistik 
Malmö högskola 

I skarven mellan avsked och nystart

Jag hatar avsked. Särskilt att ta adjö av människor jag tycker om, men också av platser och av livskapitel som jag vet aldrig kommer tillbaka.

Samtidigt är jag av den livshungriga sort som hatar när livet står still, när allt går i samma hjulspår och varje dag är så förutsägbar som om man redan levt den.

Den där kombinationen är inte helt lyckad. Så gott som varje ny början börjar med ett slut, ett avsked av något slag. Och det är som att både vara en ledsen hund med blanka ögon som trofast vill hänga kvar vid det välbekanta - och samtidigt en travhäst, rastlöst trampande i sin spilta, ivrig att få sätta iväg.

Allra värst är det när man står just där i skarven. När sorgen är som störst och det där slutet är allt man ser. När man, trots all den där lusten till förändring bara vill skruva livet baklänges, tillbaka in i gårdagslivets skenbara trygghet.

Samtidigt vet man vad klockan är slagen. Vet att man inte kan leva livet baklänges, vet att jag heller aldrig skulle vilja.

Sedan är det just det där ögonblicket när avskedet är över. De där skälvande sekunderna alldeles efteråt när det nya faktiskt redan börjat men ännu inte har någon form. När ovissheten är som störst och det känns som om alla möjlighetsdörrar till framtiden står på vid gavel. Innan man bestämt vilka man vill stänga, vilka man vill lämna öppna som nödutgångar och vilka man vill träda in igenom.

Visst är det skrämmande, men det är ännu mera spännande. Livet som börjar om, ett blankt papper, friheten att välja ett helt annat kapitel än det föregående.

Och om man tänker efter – nog är det nästan alltid så att nya kapitel blir bättre än de föregående? Kanske inte genast, men i alla fall på sikt? Och att man kan se tillbaka efteråt och konstatera att jävligheterna egentligen bara var steg på vägen som hjälpte en att hamna rätt.

Nu är det i alla fall dags för det här livskapitlet att ta slut. Min tid med Folket, och min plats i den här spalten.

Två gånger har jag redan gett mig av för att pröva andra utmaningar, och kommit tillbaka igen. De gångerna var det med vetskapen att det jag stängt dörren om fanns kvar. Samma redaktion, samma vänner, allting nästan precis som jag lämnat det.

Men nu är det tredje gången gillt, och det jag lämnar kommer aldrig att bli sig likt igen. Aldrig mera nyhetsredaktion, den där härliga nerven som jag älskar så mycket.

Så nu väntar precis det där avskedet, det där outhärdliga som jag hatar. Och det är lika bra att inte dra ut på det, då blir det bara värre.

Tack, läsarna, för all respons! För uppmuntrande mejl, rara vykort och kluriga, kloka och kritiska kommentarer.

Det är få av dem som varit riktigt elaka. Men jag vill faktiskt tacka för dem också. Jag tror att de hjälpt till att göra mig mindre ömhudad, och det är inte så dumt för en journalist som gillar att gräva.

Nu är den här epoken slut. Och tänk i alla fall att det blir jag som får sista ordet! Det sista ordet i den sista spalten på den sista sidan någonsin i nyhetstidningen Folket.

Kanske ses vi i någon annan spalt någon gång?

Lev väl! Det tänker jag göra.

Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 1 september 2012