En gråblek dag kan allt vara över

Jag hade haft en stressigare vecka än vanligt och en envist tryckande värk i bröstet vägrade ge med sig. En vårvinterblek fredagseftermiddag slog jag till sist en signal till min vårdcentral för att fråga vad det där kunde bero på, och om det kunde vara farligt att gå omkring med alltför länge.
Sköterskan som svarade bad mig vänta i telefonen medan hon konsulterade en läkare och tillbaka i luren sa hon med allvar i rösten: ”Jag vill inte skrämma upp dig, men du måste åka in till akuten direkt. Och du ska absolut inte köra bil själv. Har du ingen som kan skjutsa dig så kan jag ordna en ambulans utan blåljus.”
”Men jag har ju en artikel att skriva färdigt. Jag slutar inte förrän om en timme”, svarade jag, som inte alls kunde ta in det hon just sagt. Jag hade ju ringt för att få en tid på vårdcentralen någon vecka senare. Inte det här. Inte att mitt hjärta kunde vara så illa ute, att mina timmar kunde vara räknade, att allt kunde vara slut en helt vanlig gråblek dag när livet pågick som bäst.

Det blev en overklig resa in till sjukhuset den där fredagen för snart ett år sedan. För hur säger man till sina barn i telefon att mamma inte kommer hem i tid för att laga middag? När orsaken till det är att trycket över bröstet kanske förebådar en hjärtinfarkt. Att mamma kanske aldrig kommer hem mer överhuvudtaget.
Det var förstås inte det jag sa – men det var vad som tryckte i skarvarna mellan de lätta och bekymmerslösa ord jag valde i stället. Och jag tror att de kunde höra rädslan mellan raderna.
Inne på sjukhuset sedan; ett ensamt rum med kala väggar, en prasslande pappersklädd metallsäng, vitklädda sköterskor, plattor på min bröstkorg och en EKG-apparat som ritade darriga kurvor. En vänlig och engagerad läkare med bekymmer i blicken som inte kunde hitta någon orsak till trycket över bröstet som envist fortsatte.

Bara veckor senare packade jag mina väskor för min sedan länge planerade stipendieresa till Grekland. Och där någonstans gled den tryckande smärtan undan, lika oförklarligt som den kommit, och har sedan dess inte gjort sig påmind igen.

Men för en tid sedan var jag på sjukhuset för att göra ett jobb. Helt oförberett fick jag möjlighet att prata direkt med en hjärtpatient. ”Hon mår ganska dåligt” sa läkaren som följde mig till hennes rum. Och jag föreställde mig en skröplig vithårig kvinna i 85−årsåldern.
Men i stället låg där i sängen en kvinna mitt i livet – just som jag själv. Jag vet att jag ställde mina frågor och skrev ner svaren som sedan blev en del av min artikel. Men jag hörde bara hur futtiga och triviala de lät i skuggan av de andra frågor som ekade i mig, så mycket större och mera avgörande.
Som varför det var just jag som skulle stå här och hon som skulle ligga där i sängen. Vad det var för lotteri som gjorde att det inte i stället var tvärtom. Och varför det inte finns någon rättvisa när det kommer till sådant som sjukdom.
Och så påminnelsen att man inte måste ha förtjänat sitt öde, att det därför inte finns någonting som man har råd att ta för givet. Och det allra outhärdligaste som jag redan känt smaken av en gång: att livet faktiskt för vem som helst av oss kan vara slut en helt vanlig gråblek vårvinterdag när livet pågår för fullt.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 15 februari 2011

Även en stol kan flyga

När jag pluggade en kurs i informationsdesign på Mälardalens högskola för många år sedan fick vi en uppgift som gick ut på att skissa idéer till ett signalsystem för dåvarande konstmuseet: en kombinerad sittplats, skyltningsplats och samtidigt vägvisare.
Vi klurade och skissade, och på något sätt råkade det vara just min idé som uppdragsgivaren till sist ville förverkliga. Jag hade skissat en röd stol i allmogestil, som samtidigt bar drag av länsstol och barnkammarmöbel. Och i stolsryggen skulle det vara plats att sätta affischer och information.
Innan utbildningen slutade den vårterminen hann jag se min anspråkslösa idé förverkligad i form av en liten prototyp i miniatyr på min lärares skrivbord. Men sedan glömde jag bort det hela.
Tills en lördagsförmiddag då jag satt, trött och lätt bakfull och åt frukost på Café Kaka med några lika håglösa vänner - och plötsligt studsade upp, pekade ut genom fönstret och hojtade: Min stol! Min stol! För där stod den faktiskt, i full storlek, i parken rakt utanför. Och jag var förstås tvungen att gå ut och klappa lite på den.
Senast jag såg den stod den i entrén till bibliotekets barnavdelning, och kanske står den där fortfarande.
Och för mig är den där stolen en påminnelse om att även de enklaste små idéer kan få vingar, och till och med flyga. Åtminstone en liten bit.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 12 februari 2011

Vem vågar döda en spindel?

Om man dödar en spindel så blir det regn. Det fick jag lära mig när jag var liten, av några äldre kompisar vill jag minnas. Och jag vet inte om det är det som sitter i, för medan jag helt samvetslöst kan smälla ihjäl både flugor och myggor, så kan jag inte ge mig till att döda spindlar.
En läsare undrade nyligen om vi inte kunde skriva något om spindelfobi. Själv hade hon, fast det var mitt i vintern, flera husspindlar i sitt sovrum som hon var rädd för. Och hon undrade om jag hade några tips på hur hon skulle göra för att bli av med dem.
Själv är jag inte särskilt rädd för spindlar. Men när de är så stora så att man kan höra dem gå över ett golv - då är gränsen nådd även för mig. Jag upptäckte en sådan spindel hemma på min toalett en gång, och den fick jag också be om hjälp för att få ut därifrån. Jag vågade inte själv.
Mitt bästa tips för att bli av med spindlar - eller för den delen getingar eller humlor som förirrat sig inomhus - är annars att ta en tom tändsticksask av största modellen, öppna den till hälften och sätta lådan över krypet ifråga, varpå jag lirkar igen lådan så att jag får krypet inuti. Sedan går jag ut och släpper ut det i friheten.
Humlor är jag särskilt förtjust i - trotsare av tyngdlagen som de är - och getingar vågar jag helt enkelt inte slå efter - ifall jag skulle missa och själv bli måltavla i stället.
Hur gör ni andra om ni har spindlar i sovrummet? Kanske har ni bättre tips att dela med er?


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 9 februari 2011

Medmänsklighet bättre än sjukförsäkringsreformer

”Jag har tänkt på dig ofta den senaste tiden. Från hela mitt hjärta önskar jag att du ska bli bättre snart!”
Den hälsningen finns på ett vackert textat kort som är ett av många min mamma fick från rara och omtänksamma arbetskamrater när hon blev sjuk i hjärntumör för ett antal år sedan. Kortets motiv är en glad kanin målandes ett rött hjärta med den förtryckta texten ”Detta kort är speciellt till dig.”
Nyligen fick jag den där bunten med kort i min hand, och läste dem allihop. Och det var kanske inte förrän då som jag förstod hur mycket de betytt för henne under den där svåra tiden.
”Jag hoppas du blir frisk snart. Tappa inte sugen för det SKA bli så!” skrev en arbetskamrat när operationen närmade sig och allt var som mest ovisst.
En tid efter operationen kom ett annat kort: ”Jag hoppas du blir bättre och bättre. Det är tomt här på jobbet utan dig. Må så gott!”
Och när hon kom hem från sjukhuset väntade ett annat kort på henne i brevlådan: ”Välkommen hem! Och titta in till oss så snart du känner ork och lust för det”.
När hennes besök dröjde kom snart en ny hälsning: ”Orkar du komma hit och fika på fredag?”
När hon så småningom kommit igång och arbetstränat ett par timmar varje dag fick hon en ny uppmuntran: ”Det känns bra att du är hos oss på jobbet varje dag!”
Dessutom fanns det julkort, påskkort, semesterhälsningar och födelsedagsgratulationer i den där tjocka bunten med kort.
I dag är min mamma i stort sett frisk igen och allt har gått så bra som man bara kunde hoppas.
Numera är hon en glad pensionär – men hon hann komma igen i jobbet under flera år efter sin långa sjukdomstid. Och jag är långt ifrån övertygad om att det hade gått så väl alla de där hälsningarna förutan.
En sådan enkel sak egentligen: att skriva en hälsning, skicka ett kort, sända en tanke – och så kan det i själva verket betyda så ofantligt mycket – kanske till och med utgöra skillnaden mellan liv och död?
Att veta att det finns människor som bryr sig, även utanför den närmaste familjekretsen, att veta att man gjort avtryck och fått betydelse även för andra – det kanske är där det ligger? Att veta att man är efterfrågad, saknad och önskad. Att man har ett sammanhang, en tillhörighet, en gemenskap. Det kanske ligger i vår djupaste natur som flockvarelser?
Och hur kan det komma sig att samhällsekonomerna så kapitalt missat den detaljen?
Jag är i alla fall övertygad om en sak: Om alla arbetsgivare och arbetskamrater var som min mammas – då skulle sjukskrivningsstatistiken se väldigt annorlunda ut.
Och jag är säker på att den sortens medmänsklighet mellan arbetskamrater och från arbetsledare är långt mer effektiv än några sjukförsäkringsreformer i världen.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 1 februari 2011