En gråblek dag kan allt vara över

Jag hade haft en stressigare vecka än vanligt och en envist tryckande värk i bröstet vägrade ge med sig. En vårvinterblek fredagseftermiddag slog jag till sist en signal till min vårdcentral för att fråga vad det där kunde bero på, och om det kunde vara farligt att gå omkring med alltför länge.
Sköterskan som svarade bad mig vänta i telefonen medan hon konsulterade en läkare och tillbaka i luren sa hon med allvar i rösten: ”Jag vill inte skrämma upp dig, men du måste åka in till akuten direkt. Och du ska absolut inte köra bil själv. Har du ingen som kan skjutsa dig så kan jag ordna en ambulans utan blåljus.”
”Men jag har ju en artikel att skriva färdigt. Jag slutar inte förrän om en timme”, svarade jag, som inte alls kunde ta in det hon just sagt. Jag hade ju ringt för att få en tid på vårdcentralen någon vecka senare. Inte det här. Inte att mitt hjärta kunde vara så illa ute, att mina timmar kunde vara räknade, att allt kunde vara slut en helt vanlig gråblek dag när livet pågick som bäst.

Det blev en overklig resa in till sjukhuset den där fredagen för snart ett år sedan. För hur säger man till sina barn i telefon att mamma inte kommer hem i tid för att laga middag? När orsaken till det är att trycket över bröstet kanske förebådar en hjärtinfarkt. Att mamma kanske aldrig kommer hem mer överhuvudtaget.
Det var förstås inte det jag sa – men det var vad som tryckte i skarvarna mellan de lätta och bekymmerslösa ord jag valde i stället. Och jag tror att de kunde höra rädslan mellan raderna.
Inne på sjukhuset sedan; ett ensamt rum med kala väggar, en prasslande pappersklädd metallsäng, vitklädda sköterskor, plattor på min bröstkorg och en EKG-apparat som ritade darriga kurvor. En vänlig och engagerad läkare med bekymmer i blicken som inte kunde hitta någon orsak till trycket över bröstet som envist fortsatte.

Bara veckor senare packade jag mina väskor för min sedan länge planerade stipendieresa till Grekland. Och där någonstans gled den tryckande smärtan undan, lika oförklarligt som den kommit, och har sedan dess inte gjort sig påmind igen.

Men för en tid sedan var jag på sjukhuset för att göra ett jobb. Helt oförberett fick jag möjlighet att prata direkt med en hjärtpatient. ”Hon mår ganska dåligt” sa läkaren som följde mig till hennes rum. Och jag föreställde mig en skröplig vithårig kvinna i 85−årsåldern.
Men i stället låg där i sängen en kvinna mitt i livet – just som jag själv. Jag vet att jag ställde mina frågor och skrev ner svaren som sedan blev en del av min artikel. Men jag hörde bara hur futtiga och triviala de lät i skuggan av de andra frågor som ekade i mig, så mycket större och mera avgörande.
Som varför det var just jag som skulle stå här och hon som skulle ligga där i sängen. Vad det var för lotteri som gjorde att det inte i stället var tvärtom. Och varför det inte finns någon rättvisa när det kommer till sådant som sjukdom.
Och så påminnelsen att man inte måste ha förtjänat sitt öde, att det därför inte finns någonting som man har råd att ta för givet. Och det allra outhärdligaste som jag redan känt smaken av en gång: att livet faktiskt för vem som helst av oss kan vara slut en helt vanlig gråblek vårvinterdag när livet pågår för fullt.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 15 februari 2011