Visst är det helt underbart när man får veta att någon gammal vän eller bekant plötsligt bytt bana i livet, vågat ett utmanande språng eller på annat sätt förändrat tillvaron på ett avgörande sätt – och man plötsligt känner instinktivt att den personen liksom verkar hamnat helt rätt i livet? Det gör mig lika glad varje gång det händer.
Lika glad som man blir över det – lika bedrövad blir man när det motsatta inträffar. När någon man känt och trott haft livet för sig i stället faller handlöst och bortom all räddning och förlorar allt. Lyckligtvis händer det inte lika ofta. Men den här hösten har jag fått vetskap om just ett sånt öde.
Det handlade om en tidigare kollega och vän för många år sedan. Någon jag respekterade för hans klokhet, och beundrade för hans konstnärliga talanger när det gällde både skrivande, teater och konst. En begåvning jag gladeligen skulle gett min högra hand för att själv besitta i samma utsträckning som han.
Som många andra konstnärer var han en känslig själ. Jag vet inte om det var det sköra i honom som till sist brast, eller om det fanns någon annan anledning. Men något fick honom att överge livet och fly in i drogernas värld. Och där är han nu. Berövad sin begåvning och sin framtid. Sin personlighet, drivkraft och livsvilja. Allt det som gjorde honom till den han var, den jag en gång kände. Men dessutom berövad sitt hem och sina anhöriga. De når honom inte längre med sina räddningsförsök. Allt han numera bryr sig om finns i drogerna han tar.
Jag vet inte var han finns. När jag senast hörde något om honom hade han sitt hem ute någonstans, i en park, på en bänk. Han var sjuk, men ville inte ha vård. Och hur han överlever nu när kylan är här vet jag inte.
I stället för att vara den firade dramatikern vars verk vann tävlingar och utmärkelser och spelades på nationalscenen, den begåvade konstnären som medverkade på jurybedömda konstutställningar på aktade museer – så är han nu kanske någon som folk bespottar och förnedrar när de går förbi, kastar glåpord efter, eller äcklas och förfäras av - eller bara passerar utan en blick, som om han inte fanns.
Och nu är det jul. Kanske är han en av dem som får förödmjuka sig inför någon kändis på fallrepet som vill öka sitt goodwillkapital genom att anordna jippobetonade och medieövervakade hjälpinsatser för hemlösa. Jag vet att han skulle föraktat sånt.
Jag har ingen aning om vad det är som driver en människa till att hamna i ett sånt liv som det han nu lever. Om det nu kan kallas för ett liv. Hur drogernas makt kan vara så stark att de tar över allt det som är levande inom en människa. Men jag tror inte bara att ansvaret är den enskildes.
För det finns ett annat sorgligt faktum: Vårt samhälle erbjuder så snäva livsramar att människor som är sköra, konstnärliga eller annorlunda inte får plats. Och det är något vi alla förlorar på.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 18 december 2008
2008/12/18
2008/12/12
"Förbanna inte mörkret - tänd ett ljus"
Så uppmanar oss det slitna uttrycket.
Men varför måste vi egentligen envisas med att vara så rädda för lite mörker? För grå november, och dassig halvdager som aldrig riktigt vill övergå i dagsljus. Och varför ska vi envisas med att kräva att livet ständigt ska vara som ett glättat magasin med färgglada bilder.
Ibland är livet oförglömliga upplevelser, livsavgörande möten och enastående ögonblick. Men om det yttre livet aldrig får vara händelsefattigt, grått och stilla – hur ska de yttre erfarenheterna då kunna smältas och omvandlas till rikedomar på insidan? Bli till stora sanningar och djup livsvisdom.
Jag tror inte livet ska vara ständig aktivitet och omedelbar behovstillfredsställelse i alla lägen. Ibland måste det vara precis tvärtom: Vara, vila och vänta in. I visshet om att allt har sin tid.
Måste det vara så farligt egentligen?
Jag tänker sluta förbanna mörkret. Men jag tror jag skiter i att tända några ljus. Den här gången väljer jag att lära mig mörkerseende i stället. I stället för färgglada inomhusodlade blommor väljer jag årstidens frostnupna fröställningar. Och i stället för glossiga söndagsmagasin med glittrande feststämning väljer jag trycksvärtade dagstidningar med vardagsfyllning. Ja, varför inte?
Tidigare publicerad i Tidningen Folket i november 2008
Men varför måste vi egentligen envisas med att vara så rädda för lite mörker? För grå november, och dassig halvdager som aldrig riktigt vill övergå i dagsljus. Och varför ska vi envisas med att kräva att livet ständigt ska vara som ett glättat magasin med färgglada bilder.
Ibland är livet oförglömliga upplevelser, livsavgörande möten och enastående ögonblick. Men om det yttre livet aldrig får vara händelsefattigt, grått och stilla – hur ska de yttre erfarenheterna då kunna smältas och omvandlas till rikedomar på insidan? Bli till stora sanningar och djup livsvisdom.
Jag tror inte livet ska vara ständig aktivitet och omedelbar behovstillfredsställelse i alla lägen. Ibland måste det vara precis tvärtom: Vara, vila och vänta in. I visshet om att allt har sin tid.
Måste det vara så farligt egentligen?
Jag tänker sluta förbanna mörkret. Men jag tror jag skiter i att tända några ljus. Den här gången väljer jag att lära mig mörkerseende i stället. I stället för färgglada inomhusodlade blommor väljer jag årstidens frostnupna fröställningar. Och i stället för glossiga söndagsmagasin med glittrande feststämning väljer jag trycksvärtade dagstidningar med vardagsfyllning. Ja, varför inte?
Tidigare publicerad i Tidningen Folket i november 2008
2008/12/04
En idiotins masspsykos
Allt oftare slås jag av tanken att vi i vår civilisation håller på att gå miste om något ovärderligt. Något som det snart kommer att vara för sent att ta tillbaka.
Under min korta höstsemester i Paris nyligen slog det mig igen.
Med mig på resan hade jag en bok jag fått låna om odödliga storheter och vilka Parismiljöer de befolkat under sin levnad. Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir, Ernest Hemingway, Charles Baudelaire och Pablo Picasso…
Den där boken fick mig att fundera på vilka odödliga storheter vi i vår tid kommer att prisa in i eftervärlden. Vår tids mest spektakulära bloggare, som törs säga fulast saker i tv? Programledarna i de mest folkliga underhållningsprogrammen? De ungdomsförebilder som håller sig med dyrast handväskor och spritnotor på krogen, eller som avtjänat flest fängelsestraff för knarkbrott?
Jo, visst har vi stora tänkare och författare och nobelpristagare i våra dagar också. Men de har väl närmast förpassats till farstun, medan det kulturella vardagsrummet ockuperats av det lättköpta, lättsvalda och lika lättspydda.
Tidigare gav man ut brevsamlingar med stora tänkare och författares inbördes korrespondens. Men vem ska ge ut sådana samlingar i framtiden? Och vad skulle de innehålla? Bråttommail och snabb-sms, skrivna utan litterär finess? Nej, kanske inte.
Apropå odödlighet - varifrån kommer vår tids odödliga citat och bevingade ord? Ur litteraturens klassiker? Nej, knappast. Numera är det tv-reklamens insmickrande uttryck som hamnar på var mans läppar. Och inte heller det är väl kanske något att samla i en bok?
Jag befarar att allt det här är tecken på att den Gutenbergska eran, det skrivna språkets, den goda litteraturens, kunskapens och den reflekterade tankens tidevarv för evigt är på väg att ta slut. Dö, och ersättas av en ny era där de skrivna orden bara spelar andrafiolen och får bli ackompanjemang till förföriska, känslomanipulerande rörliga bilder och tomma budskap.
En era där tv-mediet styr i ensamt majestät. En idiotins masspsykos utan motvikt.
Men jag tänker spjärna emot så länge jag kan, fortsätta skriva så mycket jag orkar, i hopp om att det ändå finns en plats för det skrivna ordet, för de odödliga tegelstensromanerna och de tänkande storheterna även i en avlägsen framtid. Och att det i stället är den kladdiga dum-tv-eran som blir en parantes i vår kulturella världshistoria.
Hur det blir beror på hur vi väljer.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 4 december 2008
Under min korta höstsemester i Paris nyligen slog det mig igen.
Med mig på resan hade jag en bok jag fått låna om odödliga storheter och vilka Parismiljöer de befolkat under sin levnad. Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir, Ernest Hemingway, Charles Baudelaire och Pablo Picasso…
Den där boken fick mig att fundera på vilka odödliga storheter vi i vår tid kommer att prisa in i eftervärlden. Vår tids mest spektakulära bloggare, som törs säga fulast saker i tv? Programledarna i de mest folkliga underhållningsprogrammen? De ungdomsförebilder som håller sig med dyrast handväskor och spritnotor på krogen, eller som avtjänat flest fängelsestraff för knarkbrott?
Jo, visst har vi stora tänkare och författare och nobelpristagare i våra dagar också. Men de har väl närmast förpassats till farstun, medan det kulturella vardagsrummet ockuperats av det lättköpta, lättsvalda och lika lättspydda.
Tidigare gav man ut brevsamlingar med stora tänkare och författares inbördes korrespondens. Men vem ska ge ut sådana samlingar i framtiden? Och vad skulle de innehålla? Bråttommail och snabb-sms, skrivna utan litterär finess? Nej, kanske inte.
Apropå odödlighet - varifrån kommer vår tids odödliga citat och bevingade ord? Ur litteraturens klassiker? Nej, knappast. Numera är det tv-reklamens insmickrande uttryck som hamnar på var mans läppar. Och inte heller det är väl kanske något att samla i en bok?
Jag befarar att allt det här är tecken på att den Gutenbergska eran, det skrivna språkets, den goda litteraturens, kunskapens och den reflekterade tankens tidevarv för evigt är på väg att ta slut. Dö, och ersättas av en ny era där de skrivna orden bara spelar andrafiolen och får bli ackompanjemang till förföriska, känslomanipulerande rörliga bilder och tomma budskap.
En era där tv-mediet styr i ensamt majestät. En idiotins masspsykos utan motvikt.
Men jag tänker spjärna emot så länge jag kan, fortsätta skriva så mycket jag orkar, i hopp om att det ändå finns en plats för det skrivna ordet, för de odödliga tegelstensromanerna och de tänkande storheterna även i en avlägsen framtid. Och att det i stället är den kladdiga dum-tv-eran som blir en parantes i vår kulturella världshistoria.
Hur det blir beror på hur vi väljer.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 4 december 2008
2008/11/20
En hel generations framtidstro står på spel
Den värsta lågkonjunkturen sedan depressionen. Varslen står som spön i backen och framtiden öppnar sig som en avgrundsdjup krater.
Att etablerade människor med familjeförsörjaransvar och huslån blir utan jobb och inkomster är illa nog. Men det är kanske ännu allvarligare att vi har en ung generation vars hela framtidshopp står på spel.
För den som är arbetslös finns ju alltid möjligheten att ägna sig åt högre studier. Eller fanns. För med det studiemedelssystem vi har i dag - vem vågar under rådande konjunktur riskera att ta lån och skaffa en flerårig utbildning?
Det har hänt en hel del med studiemedelssystemet från det att jag gick min första högskolekurs för kanske femton år sedan, tills jag gick min senaste för något år sedan. Förut stod återbetalningarna i rimlig proportion till inkomsten. Och det dröjde två år efter avklarade studier, innan återbetalningskraven började dugga i brevlådan. Nu spelar det inte ens någon roll om man saknar inkomst efter studietiden – återbetalningskraven kommer ändå, och försätter ambitiösa studenter i personlig konkurs före 25 års ålder.
Men när det är lågkonjunktur och inte finns något vettigare för folk att göra – varför knökar man inte högskolor och universitet fulla med folk, pytsar ut studiebidrag i minut och parti, och åtminstone ser till att vi går ur den här krisen välutbildade, kompetenta och redo att ställa allt på fötter igen så snart ekonomin vänder upp igen?
Visst, det kostar en del. Men försörjningsstöd är inte gratis de heller. För att inte tala om vad en hel generation förlorat framtidshopp skulle kosta.
Och vem kommer sannolikt på flest idéer till nya världsledande produkter eller konkurrenskraftiga tekniklösningar? Den som tvingas gå på söka-jobb-kurser på arbetsförmedlingen – eller den som får tillbringa sina dagar på en utbildning man själv valt och där man är omgiven av kompetenta läromästare och inspiratörer?
Det finns framtidsgurus och omvärldsanalytiker som säger att framtiden kommer att kräva nya kompetenser som vi inte ens har namn på i dag. Människor med två eller flera utbildningar i märkliga kombinationer. Och varför inte? Ja, men tänk bara... en internationell marknadsförare med spetskompetens i miljöteknik... en medicinare som samtidigt är socialantropolog och arbetsmarknadsvetare, eller en genetiker som bedriver forskningsstudier i etik...
Jag tror omvärldsanalytikerna har rätt i det fallet. Det är framtiden.
Men med det studiemedelssystem som vi har i Sverige i dag är det bara för oss att glömma. Den framtiden kommer att tillhöra några andra, någon annanstans. Vi blir ett land med billig, hungrig och lågutbildad arbetskraft. Med en ung generation som kryssar stämpelkort och ser sin framtidstro blekna bort - det vill säga, de lyckligt lottade, som överhuvudtaget fått in en fot i systemet.
Och varför, varför får det se ut så här?
Svaret är förstås givet: För att det finns någon som tjänar på det.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 20 november 2008
Att etablerade människor med familjeförsörjaransvar och huslån blir utan jobb och inkomster är illa nog. Men det är kanske ännu allvarligare att vi har en ung generation vars hela framtidshopp står på spel.
För den som är arbetslös finns ju alltid möjligheten att ägna sig åt högre studier. Eller fanns. För med det studiemedelssystem vi har i dag - vem vågar under rådande konjunktur riskera att ta lån och skaffa en flerårig utbildning?
Det har hänt en hel del med studiemedelssystemet från det att jag gick min första högskolekurs för kanske femton år sedan, tills jag gick min senaste för något år sedan. Förut stod återbetalningarna i rimlig proportion till inkomsten. Och det dröjde två år efter avklarade studier, innan återbetalningskraven började dugga i brevlådan. Nu spelar det inte ens någon roll om man saknar inkomst efter studietiden – återbetalningskraven kommer ändå, och försätter ambitiösa studenter i personlig konkurs före 25 års ålder.
Men när det är lågkonjunktur och inte finns något vettigare för folk att göra – varför knökar man inte högskolor och universitet fulla med folk, pytsar ut studiebidrag i minut och parti, och åtminstone ser till att vi går ur den här krisen välutbildade, kompetenta och redo att ställa allt på fötter igen så snart ekonomin vänder upp igen?
Visst, det kostar en del. Men försörjningsstöd är inte gratis de heller. För att inte tala om vad en hel generation förlorat framtidshopp skulle kosta.
Och vem kommer sannolikt på flest idéer till nya världsledande produkter eller konkurrenskraftiga tekniklösningar? Den som tvingas gå på söka-jobb-kurser på arbetsförmedlingen – eller den som får tillbringa sina dagar på en utbildning man själv valt och där man är omgiven av kompetenta läromästare och inspiratörer?
Det finns framtidsgurus och omvärldsanalytiker som säger att framtiden kommer att kräva nya kompetenser som vi inte ens har namn på i dag. Människor med två eller flera utbildningar i märkliga kombinationer. Och varför inte? Ja, men tänk bara... en internationell marknadsförare med spetskompetens i miljöteknik... en medicinare som samtidigt är socialantropolog och arbetsmarknadsvetare, eller en genetiker som bedriver forskningsstudier i etik...
Jag tror omvärldsanalytikerna har rätt i det fallet. Det är framtiden.
Men med det studiemedelssystem som vi har i Sverige i dag är det bara för oss att glömma. Den framtiden kommer att tillhöra några andra, någon annanstans. Vi blir ett land med billig, hungrig och lågutbildad arbetskraft. Med en ung generation som kryssar stämpelkort och ser sin framtidstro blekna bort - det vill säga, de lyckligt lottade, som överhuvudtaget fått in en fot i systemet.
Och varför, varför får det se ut så här?
Svaret är förstås givet: För att det finns någon som tjänar på det.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 20 november 2008
2008/11/06
Sasha fick inget val
Sasha. Jag måste skriva om Sasha. Den stolta, starka, vackra, vita tigrinnan. Jag har följt hennes öde med stort intresse det senaste halvåret. Sedan hon blev biten av sin tigerpartner för första gången och höll på att stryka med. Hur hon sedan repade sig, närmast mirakulöst och återfick livet igen. Sitt nionde och sista kattliv.
Och så det ödesdigra beslutet att hon skulle gå tillbaka till sin plågoande. Den naiva tron att det som hänt en gång inte skulle upprepas. Ett misstag som så många tigrinnor i mänsklig skepnad redan gjort så många gånger.
Och så återvändandet. Den återvunna närheten. Ett nytt liv, nytt hopp om en framtid, ungar...
Tills sveket återkom. Det största sveket av alla mot en tigrinnas tillit. En intet ont anande förmiddag, en fullständigt onödig död.
Var det hennes styrka som blev hennes fall? Utmanade hon hans status lite mer än han tålde? Var hon lite för modig för sitt eget bästa?
Jag vet inte så mycket om tigrar – mer än vad mina egna små hustigrar genom åren har lärt mig. Men jag vet desto mer om människor.
Och varför skulle en man någonsin bära hand på en kvinna om det inte var för att hon utmanade honom på något sätt? Hotade hans manliga ego, hans trygghet, status, revir... Varför skulle en man kränka en kvinna om det inte var för att få makt över henne? Och varför skulle det vara så annorlunda med tigrar?
Det är inte svaga honor som lever farligast. Det är de starka. Det är de som genom långsam nedbrytning blir till svaga offer.
Motgiftet stavas självrespekt. Även om det gör en kvinna ännu mer hotfull och ännu starkare. Självrespekt och uppbrott. Något annat finns inte. Jag vet, för jag var själv där en gång. Jag vet allt om rädslan, anpassningen, svårigheten att bryta upp, trots att den är mot allt förnuft.
Om en man slår är det inte kvinnan som bär skulden. Det är inte det jag säger. Men om hon väljer att stanna kvar efter första slaget, så har hon ett medansvar. Och om ett problem, en desperat situation kan lösas upp från två håll, så varför skulle man inte göra det? Ärligt talat, jag skiter i om det är politiskt korrekt. Jag vet att det fungerar.
Det sorgligaste är att för varje kvinna som lämnar en man som slår och kränker finns alltid en ny kvinna som är villig att ta den förras plats. Vad är det för förödande relationsfostran som gör att det är så? Som gör att kampen mot offerrollen måste föras om och om igen, en kvinna åt gången. Varför lär vi oss inte redan som barn att ställa oss på vår egen sida när det verkligen gäller? Varför lär vi oss att relation är finare än ensamhet, nästan till vilket pris som helst?
Sasha, den vita tigrinnan, fick inget val. Hon tvingades tillbaka till sin plågoande och till en säker död.
Kvinnor som lämnar, men blir förföljda och hotade har heller inte mycket till val, och det är för jävligt att samhället inte kan ge dem det skydd de har rätt till.
Men resten av oss. Vi andra har ett val.
Vem kan göra en till offer om man vägrar klä på sig offerkoftan?
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 6 november 2008
Och så det ödesdigra beslutet att hon skulle gå tillbaka till sin plågoande. Den naiva tron att det som hänt en gång inte skulle upprepas. Ett misstag som så många tigrinnor i mänsklig skepnad redan gjort så många gånger.
Och så återvändandet. Den återvunna närheten. Ett nytt liv, nytt hopp om en framtid, ungar...
Tills sveket återkom. Det största sveket av alla mot en tigrinnas tillit. En intet ont anande förmiddag, en fullständigt onödig död.
Var det hennes styrka som blev hennes fall? Utmanade hon hans status lite mer än han tålde? Var hon lite för modig för sitt eget bästa?
Jag vet inte så mycket om tigrar – mer än vad mina egna små hustigrar genom åren har lärt mig. Men jag vet desto mer om människor.
Och varför skulle en man någonsin bära hand på en kvinna om det inte var för att hon utmanade honom på något sätt? Hotade hans manliga ego, hans trygghet, status, revir... Varför skulle en man kränka en kvinna om det inte var för att få makt över henne? Och varför skulle det vara så annorlunda med tigrar?
Det är inte svaga honor som lever farligast. Det är de starka. Det är de som genom långsam nedbrytning blir till svaga offer.
Motgiftet stavas självrespekt. Även om det gör en kvinna ännu mer hotfull och ännu starkare. Självrespekt och uppbrott. Något annat finns inte. Jag vet, för jag var själv där en gång. Jag vet allt om rädslan, anpassningen, svårigheten att bryta upp, trots att den är mot allt förnuft.
Om en man slår är det inte kvinnan som bär skulden. Det är inte det jag säger. Men om hon väljer att stanna kvar efter första slaget, så har hon ett medansvar. Och om ett problem, en desperat situation kan lösas upp från två håll, så varför skulle man inte göra det? Ärligt talat, jag skiter i om det är politiskt korrekt. Jag vet att det fungerar.
Det sorgligaste är att för varje kvinna som lämnar en man som slår och kränker finns alltid en ny kvinna som är villig att ta den förras plats. Vad är det för förödande relationsfostran som gör att det är så? Som gör att kampen mot offerrollen måste föras om och om igen, en kvinna åt gången. Varför lär vi oss inte redan som barn att ställa oss på vår egen sida när det verkligen gäller? Varför lär vi oss att relation är finare än ensamhet, nästan till vilket pris som helst?
Sasha, den vita tigrinnan, fick inget val. Hon tvingades tillbaka till sin plågoande och till en säker död.
Kvinnor som lämnar, men blir förföljda och hotade har heller inte mycket till val, och det är för jävligt att samhället inte kan ge dem det skydd de har rätt till.
Men resten av oss. Vi andra har ett val.
Vem kan göra en till offer om man vägrar klä på sig offerkoftan?
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 6 november 2008
2008/10/23
Bilden av en prinsessa
Det finns platser och människor i livet som etsar sig in i ens minne och sätter spår i en för alltid. Möten som gör att man inte är samma människa efteråt, som man var innan.
Ett sånt möte drabbade mig för några år sedan, en helt vanlig dag, i en helt vanlig arbetssituation, någonstans i Sverige.
Jag kom till ett slags skola för annorlunda barn.
Här fanns ett lugn och en mjukhet redan i själva atmosfären, så snart jag kom innanför ytterdörren.
Jag mötte skrattande barn med tillitsfullt öppna famnar, barn med ett ovanligt antal kromosomer i sin arvsmassa, barn med måhända en mindre fallenhet för inlärning av fyrkantiga faktakunskaper, men med en omisskännlig begåvning för kärlek. Och jag såg barn halvligga i sängliknande rullstolar, med krampaktigt förvridna lemmar, utan förmåga att tala, att gå, att äta.
Där fanns en liten flicka med förkrympta och obrukbara ben, men med det största hjärta jag mött. En kärlekstörstande liten famn och ett par armar som inte ville släppa taget om mig efter vår första omfamning. Hon klappade det mjuka tyget i min jacka, plockade med mina smycken, tog i mitt hår, och tyckte att allt var så fint, så fint... Och jag gjorde likadant tillbaka, men undrade tyst varför hon hade pottklippt hår i stället för lockar, och varför hon inte hade glittrande smycken, när hon nu tyckte så mycket om det.
Till sist fick de vuxna runt omkring be flickan släppa taget om mig, så att jag fick fortsätta uträtta mitt ärende, och det gjorde jag, om än motvilligt.
Så många uttryck för kärlek som jag mötte och bevittnade där och då har jag nog aldrig upplevt under någon förmiddag, varken förr eller senare i mitt liv.
Hos barnen, men också hos de vuxna – nästan bara kvinnor – som tillbringade sina dagar där. Som lade all sin kraft på att för de här barnen skapa en liten värld utan hårda kanter, en fristad undan kränkningar och känslor av utanförskap. Kvinnor som med tålmodig och outtröttlig kärlek varje dag visade de här barnen deras rättmätiga värde. Till och med de barn som såvitt jag kunde bedöma saknade möjligheter att ge något gensvar till dem som sörjde för deras behov, ens i form av en blick med botten av avläsbar närvaro. Och ändå, denna oändliga kärlek...
När jag tänker på hur lågt vårt samhälle värderar sånt arbete... Och på hur samhället gömmer undan och stöter ut allt som är annorlunda... På de här barnen och deras möjligheter att i sina liv få uppleva sådant som de flesta kan ta för givet... och på hur fosterdiagnostik och genteknik håller på att förflytta oss till värderingar som påminner om nazitysklands... Nej, jag orkar inte ens tänka tanken fullt ut...
Jag önskar bara att varje person med någon form av inflytande och makt över andra åtminstone en gång i sitt liv fick göra ett sånt besök som det jag gjorde. Jag är säker på att det skulle skapa en annan värld.
Jag minns att jag grät när jag kom hem från jobbet den där dagen. Helt enkelt bara för att jag svämmade över av alla de stora känslor som det där besöket väckte hos mig.
Bilden av den där lilla flickan med den stora famnen har etsat sig fast i mig för gott.
Och för mig kommer det alltid att vara bilden av en prinsessa.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 23 oktober 2008
Ett sånt möte drabbade mig för några år sedan, en helt vanlig dag, i en helt vanlig arbetssituation, någonstans i Sverige.
Jag kom till ett slags skola för annorlunda barn.
Här fanns ett lugn och en mjukhet redan i själva atmosfären, så snart jag kom innanför ytterdörren.
Jag mötte skrattande barn med tillitsfullt öppna famnar, barn med ett ovanligt antal kromosomer i sin arvsmassa, barn med måhända en mindre fallenhet för inlärning av fyrkantiga faktakunskaper, men med en omisskännlig begåvning för kärlek. Och jag såg barn halvligga i sängliknande rullstolar, med krampaktigt förvridna lemmar, utan förmåga att tala, att gå, att äta.
Där fanns en liten flicka med förkrympta och obrukbara ben, men med det största hjärta jag mött. En kärlekstörstande liten famn och ett par armar som inte ville släppa taget om mig efter vår första omfamning. Hon klappade det mjuka tyget i min jacka, plockade med mina smycken, tog i mitt hår, och tyckte att allt var så fint, så fint... Och jag gjorde likadant tillbaka, men undrade tyst varför hon hade pottklippt hår i stället för lockar, och varför hon inte hade glittrande smycken, när hon nu tyckte så mycket om det.
Till sist fick de vuxna runt omkring be flickan släppa taget om mig, så att jag fick fortsätta uträtta mitt ärende, och det gjorde jag, om än motvilligt.
Så många uttryck för kärlek som jag mötte och bevittnade där och då har jag nog aldrig upplevt under någon förmiddag, varken förr eller senare i mitt liv.
Hos barnen, men också hos de vuxna – nästan bara kvinnor – som tillbringade sina dagar där. Som lade all sin kraft på att för de här barnen skapa en liten värld utan hårda kanter, en fristad undan kränkningar och känslor av utanförskap. Kvinnor som med tålmodig och outtröttlig kärlek varje dag visade de här barnen deras rättmätiga värde. Till och med de barn som såvitt jag kunde bedöma saknade möjligheter att ge något gensvar till dem som sörjde för deras behov, ens i form av en blick med botten av avläsbar närvaro. Och ändå, denna oändliga kärlek...
När jag tänker på hur lågt vårt samhälle värderar sånt arbete... Och på hur samhället gömmer undan och stöter ut allt som är annorlunda... På de här barnen och deras möjligheter att i sina liv få uppleva sådant som de flesta kan ta för givet... och på hur fosterdiagnostik och genteknik håller på att förflytta oss till värderingar som påminner om nazitysklands... Nej, jag orkar inte ens tänka tanken fullt ut...
Jag önskar bara att varje person med någon form av inflytande och makt över andra åtminstone en gång i sitt liv fick göra ett sånt besök som det jag gjorde. Jag är säker på att det skulle skapa en annan värld.
Jag minns att jag grät när jag kom hem från jobbet den där dagen. Helt enkelt bara för att jag svämmade över av alla de stora känslor som det där besöket väckte hos mig.
Bilden av den där lilla flickan med den stora famnen har etsat sig fast i mig för gott.
Och för mig kommer det alltid att vara bilden av en prinsessa.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 23 oktober 2008
2008/10/09
En bräcklig samhällsgrund
Finanskris, börsras, bankkris... De mest uttjatade orden i medierna just nu.
Och ändå tänker jag också uppehålla mig vid dem här på mitt spaltutrymme.
Jag hyser onekligen blandade känslor för allt det som pågår just nu. Oro för
vad det kommer att kosta alla de människor som inte har något medansvar för
det vi hamnat i. Som aldrig spekulerat på börsen, som punktligt betalat sina
låneskulder, men som kommer att förlora jobb, besparingar, pensionskapital,
hus, hem... Och oro för vad det kommer att kosta oss allihop när vi nu
plötsligt verkar ha strukit ordet klimatkris ur vokabulären. Vem vågar
föreslå klimatåtgärder när hela världen håller på att gå bankrutt?
Men ännu mer känner jag mig cyniskt resignerad, för egentligen visste vi väl
hela tiden att det här skulle komma förr eller senare? Jag menar, redan 1929
hade vi alla fakta på bordet för att inse att det här med börsspekulation är
en minst sagt bräcklig samhällsgrund. Det enda man borde förvånas över är
att inte världsledare för länge sedan bakat ihop ett vettigt krispaket för
den här eventualiteten, i stället för de halsstarriga panikåtgärder man
tvingas ta till nu. Som om det skulle lindra börsoron att man ändrar
spelreglerna från timme till timme?
Men mest av allt blir jag förbannad över att nästan hela vår
jordecivilisation passivt låtit så skrämmande mycket makt falla i händerna
på finansvalpar som inte ser i vidare perspektiv än till sin egen
aktieportfölj, som inte följer några andra lagar än Mammons ¬ och framför
allt, som ingen av oss vanliga dödliga varit med och i demokratisk ordning
valt att ge den makten. Och det gör mig också ordentligt arg att de
ansvarslösa bankdirektörer som är den här krisens stora skurkar säkerligen
inte är de som kommer att få lida mest för den.
Är det inte förresten lite märkligt, det här med aktiespekulation. Det
handlar ju aldrig om reella, solida värden. Det är en handel med
förväntningar, rädslor, önsketänkande, drömmar, farhågor... Luftslott, helt
enkelt. Och på den grunden har vi lagt en hel civilisation. Undra på att det
blir ostadigt under fötterna...
Och en annan sak jag har tänkt på: Varför hör man alltid sådana där
skentrevliga ekonomirådgivare sitta i tv och uppmana småspararna att ²ha is
i magen² och låta sina pengar stå kvar på börsen när allt är på väg åt
helsike? Kunde de inte uppmana storfräsarna på börsen att göra det i
stället, om det nu är så klokt och fördelaktigt? Då skulle vi ju inte ha
några börsras alls!
Själv har jag inga förlorade aktieposter att gråta över. Utom
pensionsbesparingarna förstås. Men jag får väl lita till att nöden föder
kreativa lösningar på ålderns höst. Om det nu blir en sådan.
Just nu ser det inte alltför lovande ut. Det är som att vi går balansgång
mellan två avgrunder. Finanskris och klimatkris. Frågan är väl egentligen
bara åt vilket håll det lutar brantast?
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 9 oktober 2008
Och ändå tänker jag också uppehålla mig vid dem här på mitt spaltutrymme.
Jag hyser onekligen blandade känslor för allt det som pågår just nu. Oro för
vad det kommer att kosta alla de människor som inte har något medansvar för
det vi hamnat i. Som aldrig spekulerat på börsen, som punktligt betalat sina
låneskulder, men som kommer att förlora jobb, besparingar, pensionskapital,
hus, hem... Och oro för vad det kommer att kosta oss allihop när vi nu
plötsligt verkar ha strukit ordet klimatkris ur vokabulären. Vem vågar
föreslå klimatåtgärder när hela världen håller på att gå bankrutt?
Men ännu mer känner jag mig cyniskt resignerad, för egentligen visste vi väl
hela tiden att det här skulle komma förr eller senare? Jag menar, redan 1929
hade vi alla fakta på bordet för att inse att det här med börsspekulation är
en minst sagt bräcklig samhällsgrund. Det enda man borde förvånas över är
att inte världsledare för länge sedan bakat ihop ett vettigt krispaket för
den här eventualiteten, i stället för de halsstarriga panikåtgärder man
tvingas ta till nu. Som om det skulle lindra börsoron att man ändrar
spelreglerna från timme till timme?
Men mest av allt blir jag förbannad över att nästan hela vår
jordecivilisation passivt låtit så skrämmande mycket makt falla i händerna
på finansvalpar som inte ser i vidare perspektiv än till sin egen
aktieportfölj, som inte följer några andra lagar än Mammons ¬ och framför
allt, som ingen av oss vanliga dödliga varit med och i demokratisk ordning
valt att ge den makten. Och det gör mig också ordentligt arg att de
ansvarslösa bankdirektörer som är den här krisens stora skurkar säkerligen
inte är de som kommer att få lida mest för den.
Är det inte förresten lite märkligt, det här med aktiespekulation. Det
handlar ju aldrig om reella, solida värden. Det är en handel med
förväntningar, rädslor, önsketänkande, drömmar, farhågor... Luftslott, helt
enkelt. Och på den grunden har vi lagt en hel civilisation. Undra på att det
blir ostadigt under fötterna...
Och en annan sak jag har tänkt på: Varför hör man alltid sådana där
skentrevliga ekonomirådgivare sitta i tv och uppmana småspararna att ²ha is
i magen² och låta sina pengar stå kvar på börsen när allt är på väg åt
helsike? Kunde de inte uppmana storfräsarna på börsen att göra det i
stället, om det nu är så klokt och fördelaktigt? Då skulle vi ju inte ha
några börsras alls!
Själv har jag inga förlorade aktieposter att gråta över. Utom
pensionsbesparingarna förstås. Men jag får väl lita till att nöden föder
kreativa lösningar på ålderns höst. Om det nu blir en sådan.
Just nu ser det inte alltför lovande ut. Det är som att vi går balansgång
mellan två avgrunder. Finanskris och klimatkris. Frågan är väl egentligen
bara åt vilket håll det lutar brantast?
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 9 oktober 2008
2008/09/25
På väg mot kommunikationssamhällets genombrott
Digitala mötesplatser, bloggar, chatsajter, sms, mms, bluetooth, skype...
Det är sådana där ord som brukar användas som belägg för att vi lever i Det
Nya Kommunikationssamhället.
Men jag vet inte om jag köper det. Snarare undrar jag allt oftare om vi inte
i själva verket är på väg mot Det Totala Kommunikationssammanbrottet:
Kommersiella radio- och tv-kanaler där publiken blivit handelsvaran som
säljs ut till annonsörerna, och där innehållet tömts på all betydelse, där
man byter samtalsämne så fort någonting är i närheten av att bränna till på
riktigt.
Tramsiga kedje-sms, som är vidareskickade ett par varv runt jorden innan de
blippar in i ens telefon och förväntas bli ivägbloppade ett varv till innan
de dör ut. Budskap som är omtuggade så många gånger att varje betydelse
utarmats och förflackats så att de till sist förlorat all laddning.
Eller snabba inlägg i bloggar och forum som är nedknattrade så till den grad
utan reflektion eller eftertanke att de förlorar sitt läsvärde så snart
skrivögonblicket är passerat.
Det finns åtminstone tre förutsättningar som måste finnas för att
kommunikation ska kunna äga rum: En avsändare, en mottagare, och så själva
budskapet. Men i Det Nya Kommunikationssamhället tycker jag allt oftare att
den där trefoten haltar på ett eller annat sätt.
Vem blir till exempel mottagare av bloggvärldens pseudokommunikationsörja,
när alla bara är upptagna med att häva ur sig sina egna egon och triviala
vardagsbestyr? Hur mycket av allt det där blir överhuvudtaget någonsin läst?
Och vem är egentligen avsändare av alla dessa kringvalsande sms-kedjebrev
och skämtmail? Och blir inte själva budskapet också meningslöst i och med
att avsändaren går förlorad? Eftersom det då tappar riktning och avsikt och
liksom aldrig kan träffa rätt, oavsett hur många mobiler eller inboxar det
når?
Det är klart att det finns exempel på verklig kommunikation även i dagens
postmoderna sönderfall. Men frågan är om det inträffar så värst mycket
oftare i Det Nya Kommunikationssamhället än dessförinnan? Jag tror knappt
det.
Alltså, det är äktheten jag vill åt. Närvaron. Nerven. Nuet.
Den reflekterade eftertanken, i stället för det utspädda, utspydda.
Från mina värmländska förfäder finns gamla poesiböcker sparade från förra
seklets början. Böcker där de själva och deras bekantskapskrets skrev små
alster till hyllning och minne. Ibland med bläckplumpar och kantiga
bokstäver, ibland nödrimmade och litterärt undermåliga ¬ men sprungna ur
äkta människor, unika och påkomna i stunden, med adress till just den person
de skrevs till. Och trots att alla som skrivit i den boken är döda och
begravna för länge sedan, så lovar jag att det stiger mer liv upp ur de
gulnade boksidorna än i bra mycket man hittar i vår tids välanvända
kommunikationskanaler. Vår tids döda digitalalster.
Men kanske att den här tidens exploderande vrångkommunikation så småningom
ändå kan utmynna i ett kommunikationssamhälle på riktigt, när ledan brett ut
sig och pendeln svänger över i sin motsats. Jag tänker fortsätta att hoppas
på det.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 25 september 2008
Det är sådana där ord som brukar användas som belägg för att vi lever i Det
Nya Kommunikationssamhället.
Men jag vet inte om jag köper det. Snarare undrar jag allt oftare om vi inte
i själva verket är på väg mot Det Totala Kommunikationssammanbrottet:
Kommersiella radio- och tv-kanaler där publiken blivit handelsvaran som
säljs ut till annonsörerna, och där innehållet tömts på all betydelse, där
man byter samtalsämne så fort någonting är i närheten av att bränna till på
riktigt.
Tramsiga kedje-sms, som är vidareskickade ett par varv runt jorden innan de
blippar in i ens telefon och förväntas bli ivägbloppade ett varv till innan
de dör ut. Budskap som är omtuggade så många gånger att varje betydelse
utarmats och förflackats så att de till sist förlorat all laddning.
Eller snabba inlägg i bloggar och forum som är nedknattrade så till den grad
utan reflektion eller eftertanke att de förlorar sitt läsvärde så snart
skrivögonblicket är passerat.
Det finns åtminstone tre förutsättningar som måste finnas för att
kommunikation ska kunna äga rum: En avsändare, en mottagare, och så själva
budskapet. Men i Det Nya Kommunikationssamhället tycker jag allt oftare att
den där trefoten haltar på ett eller annat sätt.
Vem blir till exempel mottagare av bloggvärldens pseudokommunikationsörja,
när alla bara är upptagna med att häva ur sig sina egna egon och triviala
vardagsbestyr? Hur mycket av allt det där blir överhuvudtaget någonsin läst?
Och vem är egentligen avsändare av alla dessa kringvalsande sms-kedjebrev
och skämtmail? Och blir inte själva budskapet också meningslöst i och med
att avsändaren går förlorad? Eftersom det då tappar riktning och avsikt och
liksom aldrig kan träffa rätt, oavsett hur många mobiler eller inboxar det
når?
Det är klart att det finns exempel på verklig kommunikation även i dagens
postmoderna sönderfall. Men frågan är om det inträffar så värst mycket
oftare i Det Nya Kommunikationssamhället än dessförinnan? Jag tror knappt
det.
Alltså, det är äktheten jag vill åt. Närvaron. Nerven. Nuet.
Den reflekterade eftertanken, i stället för det utspädda, utspydda.
Från mina värmländska förfäder finns gamla poesiböcker sparade från förra
seklets början. Böcker där de själva och deras bekantskapskrets skrev små
alster till hyllning och minne. Ibland med bläckplumpar och kantiga
bokstäver, ibland nödrimmade och litterärt undermåliga ¬ men sprungna ur
äkta människor, unika och påkomna i stunden, med adress till just den person
de skrevs till. Och trots att alla som skrivit i den boken är döda och
begravna för länge sedan, så lovar jag att det stiger mer liv upp ur de
gulnade boksidorna än i bra mycket man hittar i vår tids välanvända
kommunikationskanaler. Vår tids döda digitalalster.
Men kanske att den här tidens exploderande vrångkommunikation så småningom
ändå kan utmynna i ett kommunikationssamhälle på riktigt, när ledan brett ut
sig och pendeln svänger över i sin motsats. Jag tänker fortsätta att hoppas
på det.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 25 september 2008
2008/09/11
Jorden gick inte under
Om ni läser det här just i dag måste det betyda att vi trots allt klarat oss från den fruktade undergången. Från att allihop slurpas in i ett svart hål någonstans en bit under markytan i utkanten av Geneve.
Det var ju i går som den där partikelkollisionsmaskinen skulle startas upp för första gången. Ett jättelikt laboratorium där man ska krocka protoner i ljusets hastighet, och leka jordens uppkomst – eller alltså jordens undergång.
Men då kan vi kanske andas ut nu? Eller förresten – andas ut innan den 11 september är förbi – nej, kanske inte ändå. Häromdagen gick en av mina söner och funderade på vad som skulle kunna tänkas hända i år på den här dagen. För visst är det en dag när man håller utkik lite extra efter annalkande katastrofer?
Egentligen är det kanske inte så tokigt med lite katastrofmedvetande? Om vi väntade oss den Yttersta Dagen lite oftare tror jag vi skulle bli bättre på att leva i nuet i stället för i en onåbar framtid.
När jag var liten hade jag en idé om att packa alla mina finaste saker i en väska och ställa innanför dörren till mitt rum – ifall det skulle börja brinna eller så. Riktigt så konkret tror jag inte det där medvetandet ska ta sig uttryck, om det ska vara konstruktivt.
Men säg att man bara skulle börja ta livet för givet för sisådär ett par veckor i taget. Skulle folk då ägna sig åt hysteriskt spelande, eller orka slötitta på någon amerikansk tv-series etthundrafyrtiofjärde avsnitt? Ladda ner något nytt blippljud till mobilen? Ödsla tid på att skvallra om grannarna, eller bekymra sig över begynnande rynkor, tilltagande flint, eller en repa på bilen?
Nej, när undergångshotet tornar upp sig över oss, så är det plötsligt väldigt lätt att skilja på väsentligt och oväsentligt. Att krama barnen, hålla om sin livskamrat, ringa mormor, hinna säga till sina nära hur mycket de betyder för en – det är sånt som alla tänker på först när domedagen randas.
Skulle man inte också försöka göra så många sinnliga och livshyllande saker som man hann, innan det var för sent? Känna doften av en blommande smultronjasmin en gång till i livet, gå i het sand vid ett svalkande vattenbryn, äta en sista måltid, se en sista soluppgång, känna skrovlig bark mot handflatorna, och mjuk hud.
Kanske skulle man försöka lämna något för eftervärlden också? Värka ur sig ett vackert undergångspoem och hoppas att någon överlevande jordvarelse, eller besökare från rymden en dag skulle hitta det? Ja, det vore förstås lönlöst om nu slutet kom i form av ett svart hål. Men nog skulle man väl också ägna en stund åt att klura över vår jordecivilisation, vårt liv och leverne, Gud och själva meningen med allithop?
Men bara den 11 september är över för den här gången kan vi andas ut.
Eller, kanske inte det heller förresten. För den där domedagsmaskinen skulle väl vid närmare eftertanke inte testas på den högsta hastigheten så här den första dagen? Jordens undergång kanske kommer nästa vecka i stället?
Tidigare publicerad i tidningen Folket den 11 september 2008
Det var ju i går som den där partikelkollisionsmaskinen skulle startas upp för första gången. Ett jättelikt laboratorium där man ska krocka protoner i ljusets hastighet, och leka jordens uppkomst – eller alltså jordens undergång.
Men då kan vi kanske andas ut nu? Eller förresten – andas ut innan den 11 september är förbi – nej, kanske inte ändå. Häromdagen gick en av mina söner och funderade på vad som skulle kunna tänkas hända i år på den här dagen. För visst är det en dag när man håller utkik lite extra efter annalkande katastrofer?
Egentligen är det kanske inte så tokigt med lite katastrofmedvetande? Om vi väntade oss den Yttersta Dagen lite oftare tror jag vi skulle bli bättre på att leva i nuet i stället för i en onåbar framtid.
När jag var liten hade jag en idé om att packa alla mina finaste saker i en väska och ställa innanför dörren till mitt rum – ifall det skulle börja brinna eller så. Riktigt så konkret tror jag inte det där medvetandet ska ta sig uttryck, om det ska vara konstruktivt.
Men säg att man bara skulle börja ta livet för givet för sisådär ett par veckor i taget. Skulle folk då ägna sig åt hysteriskt spelande, eller orka slötitta på någon amerikansk tv-series etthundrafyrtiofjärde avsnitt? Ladda ner något nytt blippljud till mobilen? Ödsla tid på att skvallra om grannarna, eller bekymra sig över begynnande rynkor, tilltagande flint, eller en repa på bilen?
Nej, när undergångshotet tornar upp sig över oss, så är det plötsligt väldigt lätt att skilja på väsentligt och oväsentligt. Att krama barnen, hålla om sin livskamrat, ringa mormor, hinna säga till sina nära hur mycket de betyder för en – det är sånt som alla tänker på först när domedagen randas.
Skulle man inte också försöka göra så många sinnliga och livshyllande saker som man hann, innan det var för sent? Känna doften av en blommande smultronjasmin en gång till i livet, gå i het sand vid ett svalkande vattenbryn, äta en sista måltid, se en sista soluppgång, känna skrovlig bark mot handflatorna, och mjuk hud.
Kanske skulle man försöka lämna något för eftervärlden också? Värka ur sig ett vackert undergångspoem och hoppas att någon överlevande jordvarelse, eller besökare från rymden en dag skulle hitta det? Ja, det vore förstås lönlöst om nu slutet kom i form av ett svart hål. Men nog skulle man väl också ägna en stund åt att klura över vår jordecivilisation, vårt liv och leverne, Gud och själva meningen med allithop?
Men bara den 11 september är över för den här gången kan vi andas ut.
Eller, kanske inte det heller förresten. För den där domedagsmaskinen skulle väl vid närmare eftertanke inte testas på den högsta hastigheten så här den första dagen? Jordens undergång kanske kommer nästa vecka i stället?
Tidigare publicerad i tidningen Folket den 11 september 2008
2008/08/02
Låt semestern vara semester - även för barnen
Semestertid! Dagar utan bestämda planer, efterlängtad befrielse från tidstyranni och stressiga livspussel. Så är det väl för de flesta av oss. Men inte alla.
Jag undrar när barnen också ska få ledigt från vuxenvärldens tidsramar. Är det inte deras tur att få semester någon gång?
Jag menar, gå bara till en djurpark eller annan upplevelseanläggning och verkligen lyssna på hur förvånansvärt många vuxna hunsar och jäktar med sina barn, och tvingar dem att anpassa sig till de vuxnas egen bekvämlighet och behov – till och med under sommarledigheten.
Det pratas alltmer om barn och bokstavsdiagnoser. Men den mest illavarslande bokstavskombinationen av alla stavas S-T-R-E-S-S, om ni frågar mig, och det är sorgligt att barnens behov inte ens får komma först under sommarens familjeutflykter.
”Felicia kom vi ska gå nu, till elefanterna, aporna, lejonen, nej Felix, skynda dig, den här vägen, nej vi ska inte äta glass nu, vi måste skynda oss om vi inte ska missa tigermatningen, delfinshowen, safaritåget, mamma och pappa går nu om inte ni kommer, vi går till leklandet utan er, så, lek nu, nej akta klänningen, ååå nu blev du smutsig... "
Det var vid något sånt där djurparksbesök när barnen var små som jag bara fick tvärnog av det där tråkiga vuxentjatet jag hörde omkring mig. Jag bestämde mig för att vakta min egen tunga så att jag aldrig mer lät på det där sättet, om inte vardagen på allvar krävde det. Och i fortsättningen tänkte jag bannlysa alla onödiga vuxenkrav från våra familjeutflykter.
Sedan gjorde vi djurparksbesök varje sommar under några år då barnen helt och hållet fick bestämma var vi skulle gå och i vilken takt. Det ledde förstås till att vi ibland tillbringade en halv djurparksdag vid det roliga klätterhuset strax innanför entrén, innan de kände sig färdiglekta och ville gå vidare. En annan gång, i en annan djurpark var det några helt vanliga ankor strax innanför entrén som fångade oss i flera timmar. Någon av oss upptäckte att ankorna kunde bitas - precis så där lagom hårt för att det skulle vara spännande men inte göra ont på riktigt. Det blev besökets höjdpunkt, alla tigrar och apor och delfiner till trots.
Om det för min del blev alltför långtråkigt under de där besöken fick jag förströ mig med medhavd bok eller matsäck. Men det blev det sällan, eftersom jag själv vid behov är omåttligt barnslig och gärna förlorar mig i lek om tillfälle bjuds – garanterat stressupphävande!
Våra djurparksbesök har förstås aldrig blivit den sortens upplevelser som turistbroschyrerna beskrivit. Men de har blivit barnens egna upplevelser, helt efter egna önskemål. Och dessutom oförutsägbara och hejdlöst roliga!
Hur lätt är det inte att mala på i vardagsstressens mönster, utan att tänka på det? Trots att det är semester och man faktiskt inte måste.
Men det är faktiskt lika lätt att byta spår, vägra stressen och låta semestern vara semester – även för barnen.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 2 augusti 2008
Jag undrar när barnen också ska få ledigt från vuxenvärldens tidsramar. Är det inte deras tur att få semester någon gång?
Jag menar, gå bara till en djurpark eller annan upplevelseanläggning och verkligen lyssna på hur förvånansvärt många vuxna hunsar och jäktar med sina barn, och tvingar dem att anpassa sig till de vuxnas egen bekvämlighet och behov – till och med under sommarledigheten.
Det pratas alltmer om barn och bokstavsdiagnoser. Men den mest illavarslande bokstavskombinationen av alla stavas S-T-R-E-S-S, om ni frågar mig, och det är sorgligt att barnens behov inte ens får komma först under sommarens familjeutflykter.
”Felicia kom vi ska gå nu, till elefanterna, aporna, lejonen, nej Felix, skynda dig, den här vägen, nej vi ska inte äta glass nu, vi måste skynda oss om vi inte ska missa tigermatningen, delfinshowen, safaritåget, mamma och pappa går nu om inte ni kommer, vi går till leklandet utan er, så, lek nu, nej akta klänningen, ååå nu blev du smutsig... "
Det var vid något sånt där djurparksbesök när barnen var små som jag bara fick tvärnog av det där tråkiga vuxentjatet jag hörde omkring mig. Jag bestämde mig för att vakta min egen tunga så att jag aldrig mer lät på det där sättet, om inte vardagen på allvar krävde det. Och i fortsättningen tänkte jag bannlysa alla onödiga vuxenkrav från våra familjeutflykter.
Sedan gjorde vi djurparksbesök varje sommar under några år då barnen helt och hållet fick bestämma var vi skulle gå och i vilken takt. Det ledde förstås till att vi ibland tillbringade en halv djurparksdag vid det roliga klätterhuset strax innanför entrén, innan de kände sig färdiglekta och ville gå vidare. En annan gång, i en annan djurpark var det några helt vanliga ankor strax innanför entrén som fångade oss i flera timmar. Någon av oss upptäckte att ankorna kunde bitas - precis så där lagom hårt för att det skulle vara spännande men inte göra ont på riktigt. Det blev besökets höjdpunkt, alla tigrar och apor och delfiner till trots.
Om det för min del blev alltför långtråkigt under de där besöken fick jag förströ mig med medhavd bok eller matsäck. Men det blev det sällan, eftersom jag själv vid behov är omåttligt barnslig och gärna förlorar mig i lek om tillfälle bjuds – garanterat stressupphävande!
Våra djurparksbesök har förstås aldrig blivit den sortens upplevelser som turistbroschyrerna beskrivit. Men de har blivit barnens egna upplevelser, helt efter egna önskemål. Och dessutom oförutsägbara och hejdlöst roliga!
Hur lätt är det inte att mala på i vardagsstressens mönster, utan att tänka på det? Trots att det är semester och man faktiskt inte måste.
Men det är faktiskt lika lätt att byta spår, vägra stressen och låta semestern vara semester – även för barnen.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 2 augusti 2008
2008/06/05
En nationaldag vi inte vet vad vi ska göra av
Jag räknade just ut att det här blir fjärde gången vi har nationaldag i Sverige. Jag vet inte hur det är med er, men jag har inte kommit underfund med, eller hittat något vettigt sätt att fira den här dagen. Och det verkar vara likadant överallt.
Visst är det en fin och välvald tradition att välkomna nya svenskar på vår svenska nationaldag.
Men i någon sorts missriktad mångfaldsambition och insmickrande integrationsiver går vi så långt att vi ber om ursäkt för vår egen kultur och kliver åt sidan, och där gör vi inget undantag ens på vår nationaldag. Och jag tror det är ett misstag.
Jag är inte mycket för blågult flaggviftande eller hyllande av de mest krigiska och inavlade individerna i vår svenska regentlängd. Det där har jag aldrig förstått mig på. Men det finns en dimension mellan den mörkbruna extremnationalismen och det totala förnekandet av vår svenskhet, och där tror jag det finns någonting viktigt att hämta.
Det handlar inte om uppblåst dumstolthet, utan mer om att vara förankrad i en kulturell hemvist där man känner tillhörighet och fast mark under fötterna. Och det handlar om att åtminstone inför sig själv känna en glädje och stillsam stolthet över sitt ursprung och sin geografiska hemvist.
Jag är nämligen ganska övertygad om att den som står trygg i sin egen mylla är mindre rädd för det som är främmande. Medan det för den som saknar fotfäste i sin eget sammanhang kan uppleva en mötande kultur som inkräktande eller till och med hotande.
Det är inte genom att förneka eller förringa sin egen kultur som man värnar mångkultur och intregration. Jag tror till och med att ett undertryckande av den ”sunda nationalismen”, om uttrycket tillåts, snarast underblåser de extremnationalistiska och odemokratiska strömningarna.
I vårt södra grannland Tyskland har det varit i princip politiskt omöjligt att uttrycka någon form av nationalism sedan andra världskriget. Och titta var i Europa som de nynazistiska strömningarna är starkast. Är det bara en tillfällighet? Jag tror inte det.
En gång i tiden hade vi en svensk kultur som var starkt förankrad. Allmogekulturen med folkmusik och knätofsar var svensk och djup. Men när industrialismen kom och vi ville bejaka den moderna utvecklingen kastade vi bort och töntifierade bondekulturen. Och vad kom i stället för den? Ja, i mångt och mycket gjorde vi oss kulturlösa
Eller visst... vi anammade cocacolakulturen i stället för det vi hade innan. Det är väl också en kultur, men en som saknar djup och särart. Och den har en flyktighet som gör att den knappast kan upplevas som en trygg identifikationsbas.
Vad jag tror är att vi svenskar som folk behöver hitta, eller uppfinna de kulturella särdrag som gör det möjligt att känna stolthet och förankring, i vår kultur och i vår historia. En sund kulturell ryggrad är inte ett hot mot integration och mångkultur – det är den bästa grogrunden för det.
Så kanske att jag firar nationaldag den här gången. Inte med flaggviftande på stan. Men med en stunds stillsam stolthet över det sammanhang som råkar vara mitt i den här världen.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 5 juni 2008
Visst är det en fin och välvald tradition att välkomna nya svenskar på vår svenska nationaldag.
Men i någon sorts missriktad mångfaldsambition och insmickrande integrationsiver går vi så långt att vi ber om ursäkt för vår egen kultur och kliver åt sidan, och där gör vi inget undantag ens på vår nationaldag. Och jag tror det är ett misstag.
Jag är inte mycket för blågult flaggviftande eller hyllande av de mest krigiska och inavlade individerna i vår svenska regentlängd. Det där har jag aldrig förstått mig på. Men det finns en dimension mellan den mörkbruna extremnationalismen och det totala förnekandet av vår svenskhet, och där tror jag det finns någonting viktigt att hämta.
Det handlar inte om uppblåst dumstolthet, utan mer om att vara förankrad i en kulturell hemvist där man känner tillhörighet och fast mark under fötterna. Och det handlar om att åtminstone inför sig själv känna en glädje och stillsam stolthet över sitt ursprung och sin geografiska hemvist.
Jag är nämligen ganska övertygad om att den som står trygg i sin egen mylla är mindre rädd för det som är främmande. Medan det för den som saknar fotfäste i sin eget sammanhang kan uppleva en mötande kultur som inkräktande eller till och med hotande.
Det är inte genom att förneka eller förringa sin egen kultur som man värnar mångkultur och intregration. Jag tror till och med att ett undertryckande av den ”sunda nationalismen”, om uttrycket tillåts, snarast underblåser de extremnationalistiska och odemokratiska strömningarna.
I vårt södra grannland Tyskland har det varit i princip politiskt omöjligt att uttrycka någon form av nationalism sedan andra världskriget. Och titta var i Europa som de nynazistiska strömningarna är starkast. Är det bara en tillfällighet? Jag tror inte det.
En gång i tiden hade vi en svensk kultur som var starkt förankrad. Allmogekulturen med folkmusik och knätofsar var svensk och djup. Men när industrialismen kom och vi ville bejaka den moderna utvecklingen kastade vi bort och töntifierade bondekulturen. Och vad kom i stället för den? Ja, i mångt och mycket gjorde vi oss kulturlösa
Eller visst... vi anammade cocacolakulturen i stället för det vi hade innan. Det är väl också en kultur, men en som saknar djup och särart. Och den har en flyktighet som gör att den knappast kan upplevas som en trygg identifikationsbas.
Vad jag tror är att vi svenskar som folk behöver hitta, eller uppfinna de kulturella särdrag som gör det möjligt att känna stolthet och förankring, i vår kultur och i vår historia. En sund kulturell ryggrad är inte ett hot mot integration och mångkultur – det är den bästa grogrunden för det.
Så kanske att jag firar nationaldag den här gången. Inte med flaggviftande på stan. Men med en stunds stillsam stolthet över det sammanhang som råkar vara mitt i den här världen.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 5 juni 2008
2008/05/22
Alla värden går inte att mäta i pengar
Från föreningar och frivilligorganisationer hörs allt oftare varningsropen att de ideella krafterna är på väg att sina. De äldre har uttömt sina orkesreserver, och det kommer inga nya krafter och tar vid. Den unga generationen är inte intresserad av att arbeta ideellt, sägs det.
Och det är nog sant. Men varför är det egentligen så?
Jag tror inte bara att det handlar om den vanliga tidsbristursäkten. Och jag tror absolut inte att det är den unga generationen som ska klandras. Men de har vuxit upp i ett samhällsklimat där vi tagit företagsekonomins grundläggande synsätt och räkneformler till utgångspunkt, och det är där felet ligger, om någon frågar mig.
Vad det än gäller – om det handlar om samhällsbygge, arbete eller mellanmänskliga relationer, så är det samma sak. Inför politiskt förändringsarbete mäter man insats och utdelning i räknebara enheter. I fråga om arbete handlar det om investering och utdelning som ska stå i rimlig paritet med varandra, och när det gäller mellanmänskliga relationer handlar det om transaktioner – gör det här för mig, så gör jag det här för dig - insättning, uttag, och så är kontot balanserat.
Alla värden går inte att räkna i pengar, det vet varenda människa, från koltåldern och uppåt. Ändå håller alla andra synsätt än det snöda ekonomistiska på att falla i glömska. Och det är livsfarligt, för det beskär oss på all vår mänskliga storhet.
Men jag är hoppfull. För tänk hur många människor det ändå fortfarande finns i vårt egocentriska ekonomistiska tidevarv som ägnar sina dagar och lediga stunder åt ideellt oavlönat arbete och engagemang. Hur otrendigt det än är i de feta bonusavtalens tidevarv.
Det är människor som svarar i telefonen hos kvinnojouren, som står i soppkök på julafton, som går hem till ensamma pensionärer och läser tidningen för dem, eller följer med dem på promenad så de slipper vara rädda för att falla, som står i regn och kyla vid fotbollsplaner och bandybanor och uppmuntrar och inspirerar ungdomar, som diskar efter kaffeservering till självkostnadspris, som tömmer torrdass på scoutläger, har nattliga samtal med självmordskandidater för att hjälpa dem återfinna livsviljan, vårdar kulturarv, hjälper före detta missbrukare att hålla sig från återfall, skapar kulturevenemang som får människor att må bra, och gud vet vad.
Det handlar om människor som glöder av en annan drivkraft än bara pengar. Som brinner för att göra tillvaron lite bättre för någon annan än sig själva.
Den sortens solidaritet är så oändligt vacker. Men även om det väl knappast finns ett ord i den svenska vokabulären som är mer passé 2008 än just solidaritet, så vägrar jag tro att idellt engagemang är en företeelse på utdöende. Jag tror att vår innerligaste mänsklighet har större livsvilja än så.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 22 maj 2008
Och det är nog sant. Men varför är det egentligen så?
Jag tror inte bara att det handlar om den vanliga tidsbristursäkten. Och jag tror absolut inte att det är den unga generationen som ska klandras. Men de har vuxit upp i ett samhällsklimat där vi tagit företagsekonomins grundläggande synsätt och räkneformler till utgångspunkt, och det är där felet ligger, om någon frågar mig.
Vad det än gäller – om det handlar om samhällsbygge, arbete eller mellanmänskliga relationer, så är det samma sak. Inför politiskt förändringsarbete mäter man insats och utdelning i räknebara enheter. I fråga om arbete handlar det om investering och utdelning som ska stå i rimlig paritet med varandra, och när det gäller mellanmänskliga relationer handlar det om transaktioner – gör det här för mig, så gör jag det här för dig - insättning, uttag, och så är kontot balanserat.
Alla värden går inte att räkna i pengar, det vet varenda människa, från koltåldern och uppåt. Ändå håller alla andra synsätt än det snöda ekonomistiska på att falla i glömska. Och det är livsfarligt, för det beskär oss på all vår mänskliga storhet.
Men jag är hoppfull. För tänk hur många människor det ändå fortfarande finns i vårt egocentriska ekonomistiska tidevarv som ägnar sina dagar och lediga stunder åt ideellt oavlönat arbete och engagemang. Hur otrendigt det än är i de feta bonusavtalens tidevarv.
Det är människor som svarar i telefonen hos kvinnojouren, som står i soppkök på julafton, som går hem till ensamma pensionärer och läser tidningen för dem, eller följer med dem på promenad så de slipper vara rädda för att falla, som står i regn och kyla vid fotbollsplaner och bandybanor och uppmuntrar och inspirerar ungdomar, som diskar efter kaffeservering till självkostnadspris, som tömmer torrdass på scoutläger, har nattliga samtal med självmordskandidater för att hjälpa dem återfinna livsviljan, vårdar kulturarv, hjälper före detta missbrukare att hålla sig från återfall, skapar kulturevenemang som får människor att må bra, och gud vet vad.
Det handlar om människor som glöder av en annan drivkraft än bara pengar. Som brinner för att göra tillvaron lite bättre för någon annan än sig själva.
Den sortens solidaritet är så oändligt vacker. Men även om det väl knappast finns ett ord i den svenska vokabulären som är mer passé 2008 än just solidaritet, så vägrar jag tro att idellt engagemang är en företeelse på utdöende. Jag tror att vår innerligaste mänsklighet har större livsvilja än så.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 22 maj 2008
2008/05/08
Har vi egentligen råd att inte pröva?
En av mina tonårsgrabbar gick och strosade på stan en dag när han märkte att en medelålders främmande man följde efter honom.
– Du vet väl att du kommer till helvetet om du tror på satan? sa mannen till honom.
Nu har inte sonen i fråga några sådana preferenser, vilket han också förklarade för mannen. Men han har en vurm för udda hårfärger och svarta kläder, och det var kanske det som fick mannen att dra dylika slutsatser.
En stund senare skulle sonen gå in genom de automatiska dörrarna till en av butiksgalleriorna. Han gick mot dörrarna och blev först förvånad när de inte öppnades – tills han kom på att det var röd dag i almanackan. Då var mannen plötsligt där igen bakom honom.
– Så där kommer det att bli när du ska in i himlen också! sa mannen triumferande.
Nyligen berättade också min mamma att hon blivit påhoppad på stan av en man som tydligen tyckte att hon såg ut som en förtappad själ i ett syndträsk. För mannen gav henne en skrynklig papperslapp med text, men utan avsändare. ”Du har ingen del i himlen. Du ska få din del av det som är tillrett åt djävulen och hans änglar", stod det på lappen.
Den där typen av religiösa uttryck lär inte sällan höra ihop med psykiska åkommor. När jag hört de där båda episoderna – sammantaget med allt jag läst och hört om de grovt sjukliga dåd som har kommit i dagen den senaste tiden – så greps jag av tanken: Hur många ensamma dårar och oupptäckta seriemördare går det inte omkring där ute, mitt ibland oss. Mer eller mindre skruvade. Mer eller mindre farliga. Tickande bomber som ingen vet tidsinställningen på. Varför får det vara så?
Men sedan tänkte jag vidare. En sak som ofelbart händer efter varje nytt vansinnesdåd är att alla frågar sig: Hur kunde det här hända? Varför var det ingen som såg tecknen i tid? Nästa sak som brukar hända är att det uppdagas att nidingsmannen i fråga varit en udda person som aldrig passade in, som höll sig för sig själv och som ingen riktigt kom inpå livet.
Men vi människor är som bekant flockdjur. Och kan vi verkligen först frysa ut en människa ur all form av samhällsgemenskap och lämna henne åt sitt öde – och sedan fördöma och förfasa oss över det som han eller hon i sin ensamma desperation tar sig för med? Egentligen inte.
För varje vansinnesdåd som händer faller faktiskt en liten skugga över oss allihop. Inte för dådet i sig. Men ingenting sker utanför ett sammanhang och utan en grogrund. Och där har alla sin del av ansvaret.
De flesta av oss tar en omväg när vi möter de där knäppskallarna på stan – jag också för det mesta. Men tänk om vansinnesdåd kan förhindras bara genom att människor blir sedda, talade med, bemötta – var det nu än är vi möter dem. Tänk om ett enda mänskligt möte om dagen är nog för att hålla en människa kvar på rätt sida om vansinnet? Har vi egentligen råd att inte pröva?
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 8 maj 2008
– Du vet väl att du kommer till helvetet om du tror på satan? sa mannen till honom.
Nu har inte sonen i fråga några sådana preferenser, vilket han också förklarade för mannen. Men han har en vurm för udda hårfärger och svarta kläder, och det var kanske det som fick mannen att dra dylika slutsatser.
En stund senare skulle sonen gå in genom de automatiska dörrarna till en av butiksgalleriorna. Han gick mot dörrarna och blev först förvånad när de inte öppnades – tills han kom på att det var röd dag i almanackan. Då var mannen plötsligt där igen bakom honom.
– Så där kommer det att bli när du ska in i himlen också! sa mannen triumferande.
Nyligen berättade också min mamma att hon blivit påhoppad på stan av en man som tydligen tyckte att hon såg ut som en förtappad själ i ett syndträsk. För mannen gav henne en skrynklig papperslapp med text, men utan avsändare. ”Du har ingen del i himlen. Du ska få din del av det som är tillrett åt djävulen och hans änglar", stod det på lappen.
Den där typen av religiösa uttryck lär inte sällan höra ihop med psykiska åkommor. När jag hört de där båda episoderna – sammantaget med allt jag läst och hört om de grovt sjukliga dåd som har kommit i dagen den senaste tiden – så greps jag av tanken: Hur många ensamma dårar och oupptäckta seriemördare går det inte omkring där ute, mitt ibland oss. Mer eller mindre skruvade. Mer eller mindre farliga. Tickande bomber som ingen vet tidsinställningen på. Varför får det vara så?
Men sedan tänkte jag vidare. En sak som ofelbart händer efter varje nytt vansinnesdåd är att alla frågar sig: Hur kunde det här hända? Varför var det ingen som såg tecknen i tid? Nästa sak som brukar hända är att det uppdagas att nidingsmannen i fråga varit en udda person som aldrig passade in, som höll sig för sig själv och som ingen riktigt kom inpå livet.
Men vi människor är som bekant flockdjur. Och kan vi verkligen först frysa ut en människa ur all form av samhällsgemenskap och lämna henne åt sitt öde – och sedan fördöma och förfasa oss över det som han eller hon i sin ensamma desperation tar sig för med? Egentligen inte.
För varje vansinnesdåd som händer faller faktiskt en liten skugga över oss allihop. Inte för dådet i sig. Men ingenting sker utanför ett sammanhang och utan en grogrund. Och där har alla sin del av ansvaret.
De flesta av oss tar en omväg när vi möter de där knäppskallarna på stan – jag också för det mesta. Men tänk om vansinnesdåd kan förhindras bara genom att människor blir sedda, talade med, bemötta – var det nu än är vi möter dem. Tänk om ett enda mänskligt möte om dagen är nog för att hålla en människa kvar på rätt sida om vansinnet? Har vi egentligen råd att inte pröva?
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 8 maj 2008
2008/04/24
Sådan matte, sådan katt
Jag har en fläckig rundnätt liten katt som delar min tillvaro och min bostad. Hon heter Saga, men är ett helt äventyr.
Jag kallar henne min katt – men jag misstänker på goda grunder att hon ser förhållandet på omvänt sätt – det är hon som har mig: En stor, lite klumpig tvåbening med dåliga nattögon, som snubblar omkring och trampar henne på svansen om det råkar vara mörkt i ett rum. En tvåbening som inte begriper kattspråk utan babblar obegripligheter - men som hon har fördragsamhet med, eftersom jag oftast har välvilja nog att skaffa fram mat när hon jamande befaller mig att göra det.
Från en katts horisont torde katter i mångt och mycket vara överlägsna människor. De är snabbare, smidigare, har mer välutvecklade sinnen och är oftast mer begåvade levnadskonstnärer. Nej, jag har full förståelse för att min katt ibland ser på mig med den där milt överseende blicken, som om hon förlät mig min underlägsenhet.
Just nu är vårt problem att hon börjar bli ohälsosamt överviktig (sådan matte, sådan katt), varför jag gör vissa ansträngningar att minska hennes (våra) matportioner. Det har fått till följd att hon jamar outtröttligt för att påminna mig om mina försummelser – som hon naturligtvis tror bara är rent okynne, i stället för medveten strategi.
Om jag lyckas stålsätta mig mot hennes ljudliga protester har hon en annan strategi. När jag går från diskbänken till matbordet kommer hon springande och girar in framför fötterna på mig, för att försöka styra mig åt matskålens håll. Eller så sätter hon sig helt enkelt på mina fötter för att jag ska bromsa in och själv komma på vad jag glömt.
Den här fyrfotafröken som jag har äran att betjäna har onekligen sina kvaliteter. Hennes goda aptit inskränker sig inte till sånt som finns i matskålen. Hon äter gladeligen även spindlar, flugor, myggor, silverfiskar och fästingar – varav de sistnämnda två är de enda djur som jag riktigt avskyr!
Men häromdagen blev hon sjuk, min pälsklädda lilla livskamrat. Hon kräktes gång på gång och fick inte ens behålla vattnet hon drack mellan varven. Hon jamade vädjande och kröp ihop i mörkret under mitt tygklädda toalettbord i sovrummet. Och fast jag gick dit och trugade med alla hennes favoriträtter såg hon bara på mig med stora sorgsna ögon och ville ingenting ha.
Det är vid sådana tillfällen man inser hela vidden av vad vänskapen med en fyrfotavän betyder.
Nu är hon frisk igen, och det finns bara några små bekymmersmoln på vår himmel. Katten verkar oroväckande förtjust i vår nya granne: En koltrast som väcker mig med den mest enastående konsert varje morgon klockan fem, och som varje kväll håller aftonsoaré med samma klara melodiösa stämma.
För att inte tala om vad hon skulle bli om hon upptäckt att vi också fått en liten pigg ekorre som granne. Men det är än så länge en väl bevarad hemlighet...
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 24 april 2008
Jag kallar henne min katt – men jag misstänker på goda grunder att hon ser förhållandet på omvänt sätt – det är hon som har mig: En stor, lite klumpig tvåbening med dåliga nattögon, som snubblar omkring och trampar henne på svansen om det råkar vara mörkt i ett rum. En tvåbening som inte begriper kattspråk utan babblar obegripligheter - men som hon har fördragsamhet med, eftersom jag oftast har välvilja nog att skaffa fram mat när hon jamande befaller mig att göra det.
Från en katts horisont torde katter i mångt och mycket vara överlägsna människor. De är snabbare, smidigare, har mer välutvecklade sinnen och är oftast mer begåvade levnadskonstnärer. Nej, jag har full förståelse för att min katt ibland ser på mig med den där milt överseende blicken, som om hon förlät mig min underlägsenhet.
Just nu är vårt problem att hon börjar bli ohälsosamt överviktig (sådan matte, sådan katt), varför jag gör vissa ansträngningar att minska hennes (våra) matportioner. Det har fått till följd att hon jamar outtröttligt för att påminna mig om mina försummelser – som hon naturligtvis tror bara är rent okynne, i stället för medveten strategi.
Om jag lyckas stålsätta mig mot hennes ljudliga protester har hon en annan strategi. När jag går från diskbänken till matbordet kommer hon springande och girar in framför fötterna på mig, för att försöka styra mig åt matskålens håll. Eller så sätter hon sig helt enkelt på mina fötter för att jag ska bromsa in och själv komma på vad jag glömt.
Den här fyrfotafröken som jag har äran att betjäna har onekligen sina kvaliteter. Hennes goda aptit inskränker sig inte till sånt som finns i matskålen. Hon äter gladeligen även spindlar, flugor, myggor, silverfiskar och fästingar – varav de sistnämnda två är de enda djur som jag riktigt avskyr!
Men häromdagen blev hon sjuk, min pälsklädda lilla livskamrat. Hon kräktes gång på gång och fick inte ens behålla vattnet hon drack mellan varven. Hon jamade vädjande och kröp ihop i mörkret under mitt tygklädda toalettbord i sovrummet. Och fast jag gick dit och trugade med alla hennes favoriträtter såg hon bara på mig med stora sorgsna ögon och ville ingenting ha.
Det är vid sådana tillfällen man inser hela vidden av vad vänskapen med en fyrfotavän betyder.
Nu är hon frisk igen, och det finns bara några små bekymmersmoln på vår himmel. Katten verkar oroväckande förtjust i vår nya granne: En koltrast som väcker mig med den mest enastående konsert varje morgon klockan fem, och som varje kväll håller aftonsoaré med samma klara melodiösa stämma.
För att inte tala om vad hon skulle bli om hon upptäckt att vi också fått en liten pigg ekorre som granne. Men det är än så länge en väl bevarad hemlighet...
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 24 april 2008
2008/04/10
Lyckan kan bo i ett nytt vardagsrumstak
Jag tillhör inte de där trendiga som verkar övertygade om att lyckan bor i ett nytt kök, eller att rätt kombination av inredningsdetaljer gör att man förtjänar en högre rang i det sociala statusspelet. Jag har heller inte särskilt mycket till övers för flåshurtiga hemmafixare eller maniska pysseltomtar som tv-tablåerna dräller av.
Men faktum är att vi just håller på och renoverar vardagsrummet i vårt relativt nyinförskaffade lilla hus.
Takets spännväv hade fått sig några törnar efter sina modiga 40 år den suttit uppe, och behövde ersättas med något annat.
Jag har visserligen hjälpt till att bygga en sommarstuga, men betraktar mig annars som ganska tafflig i träslöjdssammanhang. Men med min snickarkunniga och ingenjörsutbildade pappa som byggmästare och mina duktiga tonårsgrabbar till hantlangare gav jag mig sjutton på att vi skulle klara av att spika upp ett schysst trätak i stället för den gamla väven.
Så vi skred till verket. På varsin ranglig stege balanserade grabbarna med varsin hammare i näven. Och på en annan stege klättrade jag – utan att våga titta ner, eftersom jag är lite höjdrädd. (Ja, skratta ni, men taket hos mig sitter över tre meter från golvet, så det är så lagom mycket att skratta åt.) Min mamma tog sig an den otacksamma men oumbärliga markservicen.
Den minsta hammaren fick snart namnet ”fjollhammaren” och den fick förstås undertecknad sedan hålla tillgodo med.
Och att svordomarna riktigt haglade under de där första timmarna vi höll på är det väl ingen idé att försöka hymla bort. Men skratten duggade lika tätt. Vi slog oss på fingrarna, slog spikarna snett och fick dra ur dem och börja om, och missade spikhuvudena helt med vartannat slag. Dessutom var det tröstlöst krångligt att få de förbaskade bräderna på plats.
Men på något märkligt sätt fick vi ändå dit dem, en efter en. Jag märkte att skratten och svordomarna omärkligt övergick i en koncentrerad tystnad och ett metodiskt arbetsflöde, och jag såg hur grabbarna alltmer fick snits på hammarslagen och de andra arbetsmomenten. Lite i smyg kunde jag belåtet betrakta dem där de jobbade på, som om de aldrig gjort annat än hållit i en hammare. De som jag i vanliga fall oftast hittar framför varsin dataskärm. Det var en syn för gudar – eller åtminstone för blödiga mödrar.
Det är så fantastiskt kul varje gång man lyckas överträffa sina egna förväntningar på sig själv. Och nu har vi erövrat en liten kunskapsbit till i universum: Vi kan spika upp ett brädtak. Och såga brädorna alldeles rakt. Ja, faktiskt!
Nu återstår bara fem rader bräder innan vårt tak är färdigt. Jag går in och tittar på det flera gånger om dagen och jäser av stolthet.
Och fan tro’t, men jag måste nog ge trendtomtepysslarna och de hurtiga hemmapysslarna lite rätt ändå. Någon sorts lycka bor det i ett nytt vardagsrumstak. Åtminstone om man själv med viss möda varit med och knåpat dit det.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 10 april 2008
Men faktum är att vi just håller på och renoverar vardagsrummet i vårt relativt nyinförskaffade lilla hus.
Takets spännväv hade fått sig några törnar efter sina modiga 40 år den suttit uppe, och behövde ersättas med något annat.
Jag har visserligen hjälpt till att bygga en sommarstuga, men betraktar mig annars som ganska tafflig i träslöjdssammanhang. Men med min snickarkunniga och ingenjörsutbildade pappa som byggmästare och mina duktiga tonårsgrabbar till hantlangare gav jag mig sjutton på att vi skulle klara av att spika upp ett schysst trätak i stället för den gamla väven.
Så vi skred till verket. På varsin ranglig stege balanserade grabbarna med varsin hammare i näven. Och på en annan stege klättrade jag – utan att våga titta ner, eftersom jag är lite höjdrädd. (Ja, skratta ni, men taket hos mig sitter över tre meter från golvet, så det är så lagom mycket att skratta åt.) Min mamma tog sig an den otacksamma men oumbärliga markservicen.
Den minsta hammaren fick snart namnet ”fjollhammaren” och den fick förstås undertecknad sedan hålla tillgodo med.
Och att svordomarna riktigt haglade under de där första timmarna vi höll på är det väl ingen idé att försöka hymla bort. Men skratten duggade lika tätt. Vi slog oss på fingrarna, slog spikarna snett och fick dra ur dem och börja om, och missade spikhuvudena helt med vartannat slag. Dessutom var det tröstlöst krångligt att få de förbaskade bräderna på plats.
Men på något märkligt sätt fick vi ändå dit dem, en efter en. Jag märkte att skratten och svordomarna omärkligt övergick i en koncentrerad tystnad och ett metodiskt arbetsflöde, och jag såg hur grabbarna alltmer fick snits på hammarslagen och de andra arbetsmomenten. Lite i smyg kunde jag belåtet betrakta dem där de jobbade på, som om de aldrig gjort annat än hållit i en hammare. De som jag i vanliga fall oftast hittar framför varsin dataskärm. Det var en syn för gudar – eller åtminstone för blödiga mödrar.
Det är så fantastiskt kul varje gång man lyckas överträffa sina egna förväntningar på sig själv. Och nu har vi erövrat en liten kunskapsbit till i universum: Vi kan spika upp ett brädtak. Och såga brädorna alldeles rakt. Ja, faktiskt!
Nu återstår bara fem rader bräder innan vårt tak är färdigt. Jag går in och tittar på det flera gånger om dagen och jäser av stolthet.
Och fan tro’t, men jag måste nog ge trendtomtepysslarna och de hurtiga hemmapysslarna lite rätt ändå. Någon sorts lycka bor det i ett nytt vardagsrumstak. Åtminstone om man själv med viss möda varit med och knåpat dit det.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 10 april 2008
2008/03/27
Skrämmande att unga mår så dåligt
En av mina tonårsgrabbar kom till mig nyligen och frågade: ”Mamma, vad säger man till en tjej som har jättedåligt självförtroende och inte tycker hon är värd någonting?”
Jag funderade länge och försökte med det ena förslaget efter det andra. Men min son suckade bara och sa: ”Jag har redan sagt allt det där. Men det hjälper inte.”
Där stod jag med all min moderserfarenhet, kärlek och omtanke, men kunde ändå inte vara till någon vidare hjälp. Det frustrerade mig. Och jag har burit med mig den där frågan i pannrynkad eftertanke alltsedan dess, utan att egentligen bli klokare.
Ändå har jag ju själv mångårig erfarenhet av vad det innebär att kämpa mot dåligt självförtroende och mindervärdeskänslor. Och på senare år har jag upplevt hur de där känslorna förlorat sitt grepp om mig, och lämnat plats för något nytt; ett slags ryggradstillit och en självacceptans jag inte haft förut. Men efteråt vet jag egentligen inte hur jag bar mig åt för att hamna där jag är. Än mindre vet jag hur jag skulle kunna få någon annan att följa samma väg.
Det skrämmer mig oerhört att det är så många unga människor där ute som mår skit. Både killar och tjejer. Men jag tror att de unga tjejernas situation många gånger är en tystare tragedi som lättare förbises.
Jag råkade en gång via något särskilt sökord ramla in på en sida där unga skrev om sina problem. Och det väckte mig verkligen ur min villfarelse om det barnvänliga landet Sverige.
Så mycket ensamhet, och så stor avsaknad av stöd och närvaro av vuxna.
Sånt får mig att vilja stanna världen och skrika rakt ut. Vi har kreerat en värld som innebär en katastrof för unga människor, ett livsklimat som får unga att skada sig själva med rakblad, självsvält och tabletter. Tala om klimatkatastrof!
Och jag vet inte vilka insatser som behövs för att vända det scenariot, men någonting måste vi göra.
Att se dem, var och en av dem, möta dem just där de befinner sig. Det tror jag kan vara en liten blygsam början.
Jag vet inte hur det gick med den där tjejen sedan; om min son lyckades hitta de där orden som på något sätt nådde hela vägen fram till sist.
Som tonårsmamma får man, som bekant, inte fråga alltför mycket...
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 27 mars 2008
Jag funderade länge och försökte med det ena förslaget efter det andra. Men min son suckade bara och sa: ”Jag har redan sagt allt det där. Men det hjälper inte.”
Där stod jag med all min moderserfarenhet, kärlek och omtanke, men kunde ändå inte vara till någon vidare hjälp. Det frustrerade mig. Och jag har burit med mig den där frågan i pannrynkad eftertanke alltsedan dess, utan att egentligen bli klokare.
Ändå har jag ju själv mångårig erfarenhet av vad det innebär att kämpa mot dåligt självförtroende och mindervärdeskänslor. Och på senare år har jag upplevt hur de där känslorna förlorat sitt grepp om mig, och lämnat plats för något nytt; ett slags ryggradstillit och en självacceptans jag inte haft förut. Men efteråt vet jag egentligen inte hur jag bar mig åt för att hamna där jag är. Än mindre vet jag hur jag skulle kunna få någon annan att följa samma väg.
Det skrämmer mig oerhört att det är så många unga människor där ute som mår skit. Både killar och tjejer. Men jag tror att de unga tjejernas situation många gånger är en tystare tragedi som lättare förbises.
Jag råkade en gång via något särskilt sökord ramla in på en sida där unga skrev om sina problem. Och det väckte mig verkligen ur min villfarelse om det barnvänliga landet Sverige.
Så mycket ensamhet, och så stor avsaknad av stöd och närvaro av vuxna.
Sånt får mig att vilja stanna världen och skrika rakt ut. Vi har kreerat en värld som innebär en katastrof för unga människor, ett livsklimat som får unga att skada sig själva med rakblad, självsvält och tabletter. Tala om klimatkatastrof!
Och jag vet inte vilka insatser som behövs för att vända det scenariot, men någonting måste vi göra.
Att se dem, var och en av dem, möta dem just där de befinner sig. Det tror jag kan vara en liten blygsam början.
Jag vet inte hur det gick med den där tjejen sedan; om min son lyckades hitta de där orden som på något sätt nådde hela vägen fram till sist.
Som tonårsmamma får man, som bekant, inte fråga alltför mycket...
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 27 mars 2008
2008/03/13
Vad blev det sedan av mobbarna?
För några år sedan gjorde jag en intressant upptäckt om mina vänner: Jag insåg att nästan alla de människor jag valt att omge mig med hade det gemensamt att de varit mobbade eller utstötta under sin skoltid.
Som vuxna hade de blivit spännande, dynamiska och fascinerande människor som valt udda livsvägar och fattat modiga beslut. Jag vet inte om förklaringen ligger i att de var udda redan från början och därför blev mobbade, eller om de omvandlade sina svåra upplevelser till styrka och mod att välja sig själva.
Oavsett vilket kan mobbning förstås aldrig vara något annat är ett oacceptabelt apflocksbeteende och ovärdigt varje varelse som vill kalla sig människa.
Men jag önskar att någon hade kunnat tala om för mina vänner när de var små vilka härliga människor de skulle bli som vuxna, för att kanske göra deras skolgårdshelvete lite lättare att utstå. Och jag önskar att någon kunde få alla de utsatta på varenda skolgård att förstå att det inte är deras fel att de drabbas.
Själv har jag varit ganska förskonad från sånt där. Visst minns jag situationer då jag blivit retad i skolan, men jag upplevde det aldrig på det där iskalla skräckfyllda sättet. Troligen för att de pålitliga vännerna i mitt liv alltid varit fler än mobbarna.
Några av mina vänner har berättat om hur de i vuxen ålder stött på sina gamla plågoandar från skoltiden. Och vad hade det blivit av dessa tidigare så stöddiga och skenbart starka mobbare? Ja, inte hade de gått ut och erövrat världen efteråt precis. I de exempel jag stött på har de undantagslöst levt tråkiga, platta, halvmisslyckade och rätt patetiska liv som vuxna. Många gånger har också den där mobbningen stannat kvar som ett djupare sår i mobbaren än i den utsatta, vilket jag också tycker är rätt intressant.
Även om mina iakttagelser såklart inte kan upphöjas till vetenskap så tycker jag ändå att det är ganska talande. Och tänk om någon kunde berätta för skolgårdsmobbarna vilka losers de troligen skulle bli som vuxna. Skulle de inte förändras då?
Nej, det är väl en naiv förhoppning. Det finns ju vuxna som redan är losers och samtidigt vuxenmobbare. Ja, men de måste väl i alla fall betraktas som ännu lägre stående varelser än skolgårdsmobbare, som ju åtminstone kan skylla på ungdomligt oförstånd.
För många år sedan råkade jag faktiskt ut för en notorisk vuxenmobbare när jag extraknäckte på restaurang under min studietid. Det var en överordnad som satte i system att mobba alla nya timvikarier, men jag klarade mig ganska bra genom att jag fick så mycket stöd från alla runt omkring som såg vad hon höll på med. En kollega sa till mig: ”Vet du, jag tror hon retar sig på dig för att du är för glad! Du går här och sjunger och låter henne inte få makt över dig, och det tål hon inte!” var hennes förklaring. Och det är möjligt att hon hade rätt.
Och det vete väl gudarna - eller kanske aporna - om det inte är en tillräcklig bevekelsegrund för en mobbares beteende...
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 13 mars 2008
Som vuxna hade de blivit spännande, dynamiska och fascinerande människor som valt udda livsvägar och fattat modiga beslut. Jag vet inte om förklaringen ligger i att de var udda redan från början och därför blev mobbade, eller om de omvandlade sina svåra upplevelser till styrka och mod att välja sig själva.
Oavsett vilket kan mobbning förstås aldrig vara något annat är ett oacceptabelt apflocksbeteende och ovärdigt varje varelse som vill kalla sig människa.
Men jag önskar att någon hade kunnat tala om för mina vänner när de var små vilka härliga människor de skulle bli som vuxna, för att kanske göra deras skolgårdshelvete lite lättare att utstå. Och jag önskar att någon kunde få alla de utsatta på varenda skolgård att förstå att det inte är deras fel att de drabbas.
Själv har jag varit ganska förskonad från sånt där. Visst minns jag situationer då jag blivit retad i skolan, men jag upplevde det aldrig på det där iskalla skräckfyllda sättet. Troligen för att de pålitliga vännerna i mitt liv alltid varit fler än mobbarna.
Några av mina vänner har berättat om hur de i vuxen ålder stött på sina gamla plågoandar från skoltiden. Och vad hade det blivit av dessa tidigare så stöddiga och skenbart starka mobbare? Ja, inte hade de gått ut och erövrat världen efteråt precis. I de exempel jag stött på har de undantagslöst levt tråkiga, platta, halvmisslyckade och rätt patetiska liv som vuxna. Många gånger har också den där mobbningen stannat kvar som ett djupare sår i mobbaren än i den utsatta, vilket jag också tycker är rätt intressant.
Även om mina iakttagelser såklart inte kan upphöjas till vetenskap så tycker jag ändå att det är ganska talande. Och tänk om någon kunde berätta för skolgårdsmobbarna vilka losers de troligen skulle bli som vuxna. Skulle de inte förändras då?
Nej, det är väl en naiv förhoppning. Det finns ju vuxna som redan är losers och samtidigt vuxenmobbare. Ja, men de måste väl i alla fall betraktas som ännu lägre stående varelser än skolgårdsmobbare, som ju åtminstone kan skylla på ungdomligt oförstånd.
För många år sedan råkade jag faktiskt ut för en notorisk vuxenmobbare när jag extraknäckte på restaurang under min studietid. Det var en överordnad som satte i system att mobba alla nya timvikarier, men jag klarade mig ganska bra genom att jag fick så mycket stöd från alla runt omkring som såg vad hon höll på med. En kollega sa till mig: ”Vet du, jag tror hon retar sig på dig för att du är för glad! Du går här och sjunger och låter henne inte få makt över dig, och det tål hon inte!” var hennes förklaring. Och det är möjligt att hon hade rätt.
Och det vete väl gudarna - eller kanske aporna - om det inte är en tillräcklig bevekelsegrund för en mobbares beteende...
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 13 mars 2008
2008/02/28
Jag tänker se över mina fotavtryck
Det händer emellanåt att jag drabbas av ett intensivt sug efter att komma ut i naturen. Det är som om någonting inom mig får hemlängtan. Särskilt känner jag så när det är årstidsväxlingar på gång. Jag vill följa de där tecknen och skiftningarna på nära håll, känna nyanserna och knyta an till allt omkring mig.
Den där känslan drabbade mig så sent som i lördags när vårhimlen lyste illblå utanför fönstret och vinden sög i ordentligt. Jag hade knappt satt min fot i skogen sedan i höstas, men nu bara måste jag. Min man har samma känsla för skogsutflykter som jag, så vi packade matsäck, klädde oss varmt och gav oss iväg. Ut till skogs, till ett naturreservat där vi faktiskt aldrig varit förut.
Först, civilisationen, med vägar och bebodda hus. Stumhet i fötterna, smärta i lungorna innan de vant sig vid den kyliga luften och gångtempot. Sedan, längre in i skogen, det oförklarliga lugnet som alltid inträder när jag finner mig omgiven av stora trygga granar. Lättheten i stegen när jag får lämna vägarnas grus och vika av in på mjuka stigar. Och lyckan att höra kvillrande vårfågelsång och att lägga kinden mot solvarm mossa...
Strax intill det där naturreservatet fanns en källa där vi stannade och drack. Isande kallt och kristallklart vatten direkt från jordens innanmäte. Jag tror aldrig att vatten har smakat så oslagbart gott som det gjorde just där och då. Vi blev stående vid den där källan en bra stund, som i ett slags vördnad. Solstrålarna silade sitt ljus mellan granarna och la ett skimmer över alltsammans.
Det är vid sådana tillfällen som den hotande klimatkatastrofen blir så påtaglig att den känns i kroppen, som en dov smärta. En tagg av sorg som river i en från insidan. Att stå där mitt i den vackra vilda vördnadsbjudande naturen och veta att allt är under hot. Att katastrofen redan har börjat, men inte veta vilka offer den kommer att skörda. Man drabbas av en instinktiv önskan att beskydda allt det där omkring en – och en sorg över att man inte förmår.
På papperet är ju katastrofens motrecept så löjligt enkelt att varenda människa med hyfsad allmänbildning kan rabbla det utantill. Den teknik vi behöver finns redan tillgänglig. Och ändå har våra politiker på världsarenan så förbannat svårt för att sätta ner foten och kräva att alla följer det där receptet. Det är nog det sorgligaste av allt. Hur mycket mer katastrof behöver de för att förmå sig att agera med kraft? Och har de tänkt ut vilken bortförklaring de ska ge kommande generationer om de inte agerar?
Även om min lilla insats är en droppe i havet så tänker jag bli ännu bättre på att se över mina fotavtryck i miljön. På sätt och vis är det kanske inget annat än ett slags avlatshandel för att rädda det egna samvetet. Men då må det vara så. Jag vill i alla fall kunna säga till mina efterlevande att jag gjorde mitt till för att följa det där i grunden ganska enkla receptet.
Det bestämde jag mig för där uppe vid den där källan.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 28 februari 2008
Den där känslan drabbade mig så sent som i lördags när vårhimlen lyste illblå utanför fönstret och vinden sög i ordentligt. Jag hade knappt satt min fot i skogen sedan i höstas, men nu bara måste jag. Min man har samma känsla för skogsutflykter som jag, så vi packade matsäck, klädde oss varmt och gav oss iväg. Ut till skogs, till ett naturreservat där vi faktiskt aldrig varit förut.
Först, civilisationen, med vägar och bebodda hus. Stumhet i fötterna, smärta i lungorna innan de vant sig vid den kyliga luften och gångtempot. Sedan, längre in i skogen, det oförklarliga lugnet som alltid inträder när jag finner mig omgiven av stora trygga granar. Lättheten i stegen när jag får lämna vägarnas grus och vika av in på mjuka stigar. Och lyckan att höra kvillrande vårfågelsång och att lägga kinden mot solvarm mossa...
Strax intill det där naturreservatet fanns en källa där vi stannade och drack. Isande kallt och kristallklart vatten direkt från jordens innanmäte. Jag tror aldrig att vatten har smakat så oslagbart gott som det gjorde just där och då. Vi blev stående vid den där källan en bra stund, som i ett slags vördnad. Solstrålarna silade sitt ljus mellan granarna och la ett skimmer över alltsammans.
Det är vid sådana tillfällen som den hotande klimatkatastrofen blir så påtaglig att den känns i kroppen, som en dov smärta. En tagg av sorg som river i en från insidan. Att stå där mitt i den vackra vilda vördnadsbjudande naturen och veta att allt är under hot. Att katastrofen redan har börjat, men inte veta vilka offer den kommer att skörda. Man drabbas av en instinktiv önskan att beskydda allt det där omkring en – och en sorg över att man inte förmår.
På papperet är ju katastrofens motrecept så löjligt enkelt att varenda människa med hyfsad allmänbildning kan rabbla det utantill. Den teknik vi behöver finns redan tillgänglig. Och ändå har våra politiker på världsarenan så förbannat svårt för att sätta ner foten och kräva att alla följer det där receptet. Det är nog det sorgligaste av allt. Hur mycket mer katastrof behöver de för att förmå sig att agera med kraft? Och har de tänkt ut vilken bortförklaring de ska ge kommande generationer om de inte agerar?
Även om min lilla insats är en droppe i havet så tänker jag bli ännu bättre på att se över mina fotavtryck i miljön. På sätt och vis är det kanske inget annat än ett slags avlatshandel för att rädda det egna samvetet. Men då må det vara så. Jag vill i alla fall kunna säga till mina efterlevande att jag gjorde mitt till för att följa det där i grunden ganska enkla receptet.
Det bestämde jag mig för där uppe vid den där källan.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 28 februari 2008
2008/02/21
Violer och idéer kräver samma mylla
Häromdagen kom den – kände ni det? Den där allra första känslan av vår, av farväl till mörkret, en kvillrande känsla, ett pirr i bröstet av förväntan inför de bästa av årstider som nu ligger framför oss. Oskrivna kalenderblad, dagar av möjligheter.
Den där lusten att lägga dystra dagar bakom sig och blicka mot ljuset, mot det som ligger framför.
Den tidning du nu håller i din hand är en bilaga från Tidningen Folket som delas ut till alla hushåll i Flen.
Sveriges tråkigaste stad, som den nyligen utnämndes till. Och det finns kanske visst fog för en sådan bild.
Men den här gången har vi sökt efter motbilderna, och lyft fram några satsningar, visioner och spännande initiativ. Och de har inte varit svåra att hitta.
Idéer finns det gott om. Men det är väl med idéer som med violer – de behöver också en lämplig mylla för att kunna överleva och växa sig riktigt livskraftiga och starka.
Violer behöver sol, näring, vatten och rätt kemisk sammansättning i jorden för att trivas. Och på något sätt har tydligen inte Flens mylla riktigt det som behövs, har det visat sig. Det har visst något med kemin att göra.
Men hur är det egentligen med idéer? Jag vet inte, men jag tänker mig att det kanske är ungefär samma saker de behöver. Men vilka komponenter och faktorer är det som ger näring, sol och rätt kemi och skapar den där gynnsamma myllan där idéer frodas? Vad är det för magiskt recept som fungerar?
Jag har inga bra svar på den frågan. Jag står ännu inte tillräckligt stadigt i Flensmyllan för att kunna bedöma det. Och kanske finns det heller inga enkla svar, och kanske inte heller några som är Flensspecifika.
Nog kan man tänka sig att de flesta idéer går under om de alltför ofta stångar pannan blodig mot Jantelag, missundsamhet, avundsjuka och rigid rädsla för förändring.
Men ibland är det också de idéer som möter hårdast motstånd som växer sig starkast och får mest vind i seglen när tiden väl hunnit ikapp dem.
Nej, jag har som sagt inga svar på frågan om vilken mylla som idéer mår bäst i. Men jag tror att frågan är nödvändig – både i Flen och på andra håll.
Tidigare publicerad i en bilaga till Tidningen Folket den 21 februari 2008
Den där lusten att lägga dystra dagar bakom sig och blicka mot ljuset, mot det som ligger framför.
Den tidning du nu håller i din hand är en bilaga från Tidningen Folket som delas ut till alla hushåll i Flen.
Sveriges tråkigaste stad, som den nyligen utnämndes till. Och det finns kanske visst fog för en sådan bild.
Men den här gången har vi sökt efter motbilderna, och lyft fram några satsningar, visioner och spännande initiativ. Och de har inte varit svåra att hitta.
Idéer finns det gott om. Men det är väl med idéer som med violer – de behöver också en lämplig mylla för att kunna överleva och växa sig riktigt livskraftiga och starka.
Violer behöver sol, näring, vatten och rätt kemisk sammansättning i jorden för att trivas. Och på något sätt har tydligen inte Flens mylla riktigt det som behövs, har det visat sig. Det har visst något med kemin att göra.
Men hur är det egentligen med idéer? Jag vet inte, men jag tänker mig att det kanske är ungefär samma saker de behöver. Men vilka komponenter och faktorer är det som ger näring, sol och rätt kemi och skapar den där gynnsamma myllan där idéer frodas? Vad är det för magiskt recept som fungerar?
Jag har inga bra svar på den frågan. Jag står ännu inte tillräckligt stadigt i Flensmyllan för att kunna bedöma det. Och kanske finns det heller inga enkla svar, och kanske inte heller några som är Flensspecifika.
Nog kan man tänka sig att de flesta idéer går under om de alltför ofta stångar pannan blodig mot Jantelag, missundsamhet, avundsjuka och rigid rädsla för förändring.
Men ibland är det också de idéer som möter hårdast motstånd som växer sig starkast och får mest vind i seglen när tiden väl hunnit ikapp dem.
Nej, jag har som sagt inga svar på frågan om vilken mylla som idéer mår bäst i. Men jag tror att frågan är nödvändig – både i Flen och på andra håll.
Tidigare publicerad i en bilaga till Tidningen Folket den 21 februari 2008
2008/02/14
Dags att fulförklara girigheten på allvar
De senaste månaderna har jag känt mig jagad som ett villebråd av konsumtionshetsande budskap och folk som rycker och sliter i mina pengar. Det är värre än någonsin!
Att flytta innebär uppenbarligen att man bli måltavla för alla som vill muta in nya målgrupper, knattra in nya kunder i sitt dataregister eller helt enkelt bara tjäna en hacka.
Mitt nya, ännu inte nixade telefonnummer är redan sönderringt av tuggummituggande försäljartjejer, som med inrepeterade fraser och röster utan närvaro erbjuder förmånliga paketlösningar till varje tänkbart livsbehov som jag inte har.
Men i stället för raka besked lindar de numera in sina säljbudskap som ulvar i marknadsundersökningens fårakläder. Och som tack för sin medverkan erbjuds man en belöning som visar sig vara en prenumeration på något man aldrig velat ha – och som tar en hel del av ens dyrbara tid i anspråk när man sedan vill bli av med densamma.
I andra fall blir man bombarderad med alla de finstilta detaljerna i ett avtal man aldrig bett om att teckna - för att halvannan minut senare uppmanas att acceptera. Mitt standardsvar brukar bli att jag inte gör affärer per telefon, utan att få på papper först vad det är för avtal jag går in i. Men naturligtvis kommer det aldrig några papper med snigelposten – eftersom säljandet aldrig har till syfte att tillfredsställa mina behov, utan bara någon annans girighet.
Eller så gör konsumtionshetsarna som min bredbandsleverantör: Skickar en bekräftelse på en ändring som jag aldrig beställt, och hoppas på att jag a) inte ska upptäcka att räkningarna plötsligt blivit dyrare, b) snällt ska betala ändå utan att knussla, eller c) bli förbannad, men inte ha tid att ringa, krångla och ändra tillbaka.
Det är nog det allra fulaste: Att utnyttja människors brist på tid för att snuva dem på pengar. Det kan vara människor på väg in i väggen av övertidsarbete, utsjasade av dubbelarbete, eller sönderstressade av krav och åtaganden. Med vardagsbekymmer och livssorger. Men det hindrar inte konsumtionsfascisterna från att komma sättande med sina falska lyckolöften och lägga sten på börda.
Finns det någon som längre minns när man gjorde affärer med ett fast och hederligt handslag?
När det var öppna kort och raka puckar som gällde. Eller har man kanske alltid försökt lura varandra med köpvillkor som lovar runt och storstilat, men som håller tunt i det finstilta? Är det bara min blåögda illusion att det var bättre förr? Före "Wealth Builder" och "Share Tracker" och de andra feta bonusavtalens tid som släppte fältet fritt för girigheten.
Men nu har jag fått nog. Jag ska nixa min telefon och sätta skylt på min nya brevlåda att jag inte vill ha fler av konsumtionshetsarnas glättade budskap.
Och det är dags att fulförklara girigheten på allvar igen. Trycka ner dess hejdlöst hungriga tryne tillbaka i den smuts där det hör hemma.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 14 februari 2008
Att flytta innebär uppenbarligen att man bli måltavla för alla som vill muta in nya målgrupper, knattra in nya kunder i sitt dataregister eller helt enkelt bara tjäna en hacka.
Mitt nya, ännu inte nixade telefonnummer är redan sönderringt av tuggummituggande försäljartjejer, som med inrepeterade fraser och röster utan närvaro erbjuder förmånliga paketlösningar till varje tänkbart livsbehov som jag inte har.
Men i stället för raka besked lindar de numera in sina säljbudskap som ulvar i marknadsundersökningens fårakläder. Och som tack för sin medverkan erbjuds man en belöning som visar sig vara en prenumeration på något man aldrig velat ha – och som tar en hel del av ens dyrbara tid i anspråk när man sedan vill bli av med densamma.
I andra fall blir man bombarderad med alla de finstilta detaljerna i ett avtal man aldrig bett om att teckna - för att halvannan minut senare uppmanas att acceptera. Mitt standardsvar brukar bli att jag inte gör affärer per telefon, utan att få på papper först vad det är för avtal jag går in i. Men naturligtvis kommer det aldrig några papper med snigelposten – eftersom säljandet aldrig har till syfte att tillfredsställa mina behov, utan bara någon annans girighet.
Eller så gör konsumtionshetsarna som min bredbandsleverantör: Skickar en bekräftelse på en ändring som jag aldrig beställt, och hoppas på att jag a) inte ska upptäcka att räkningarna plötsligt blivit dyrare, b) snällt ska betala ändå utan att knussla, eller c) bli förbannad, men inte ha tid att ringa, krångla och ändra tillbaka.
Det är nog det allra fulaste: Att utnyttja människors brist på tid för att snuva dem på pengar. Det kan vara människor på väg in i väggen av övertidsarbete, utsjasade av dubbelarbete, eller sönderstressade av krav och åtaganden. Med vardagsbekymmer och livssorger. Men det hindrar inte konsumtionsfascisterna från att komma sättande med sina falska lyckolöften och lägga sten på börda.
Finns det någon som längre minns när man gjorde affärer med ett fast och hederligt handslag?
När det var öppna kort och raka puckar som gällde. Eller har man kanske alltid försökt lura varandra med köpvillkor som lovar runt och storstilat, men som håller tunt i det finstilta? Är det bara min blåögda illusion att det var bättre förr? Före "Wealth Builder" och "Share Tracker" och de andra feta bonusavtalens tid som släppte fältet fritt för girigheten.
Men nu har jag fått nog. Jag ska nixa min telefon och sätta skylt på min nya brevlåda att jag inte vill ha fler av konsumtionshetsarnas glättade budskap.
Och det är dags att fulförklara girigheten på allvar igen. Trycka ner dess hejdlöst hungriga tryne tillbaka i den smuts där det hör hemma.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 14 februari 2008
2008/01/31
Det är jag som ligger först i kön
Okej, jag ska erkänna det... Det är mig ni svär över. Det är jag som ligger först i alla bilköer och sniglar mig fram. Förlåt. Jag vet hur frustrerande det är att vara en av er som ligger där bakom och trycker, utan att kunna köra om. Men det finns en bra förklaring.
En morgon strax före jul var polisen ute och letade fartsyndare, just där jag råkade passera i fjorton kilometer högre hastighet än vad som var tillåtet.
Jag kan tala om att det inte var särskilt roligt att bli stoppad och sitta där medan polisen skrev ut böteslappen och fundera över hur många saker på mina tonåringars önskelistor som den där slanten skulle ha räckt till...
Nu fick statskassan en julklapp i stället, och det är väl bara att hoppas att den inte gick raka vägen till försvarets taxikonto eller till politikernas julsprit, utan faktiskt användes till nåt vettigt.
Men faktum är att det var rätt åt mig att jag fick den där böteslappen. För det ska erkännas att jag förut ganska ofta slarvat med att följa fartskyltarnas anvisningar och i stället fallit in i det omgivande trafikflödets rytm och tempo, som ju oftast är något högre.
Och den där nedriga lilla lappen fick mig faktiskt att högtidligt lova mig själv att börja ett nytt och laglydigare liv. Och så länge jag bara slipper bilköerna bakom mig är det riktigt trevligt att ligga och söndagsköra på vägen.
Det upptäckte jag redan morgonen efter den där nesliga näsbrännan. Vilket lugn jag kände när jag inte satt med det vanliga tunnelseendet och adrenalinpumpandet, utan hade tid att vidga blicken och se mig omkring i landskapet också.
Just den där morgonen fick jag faktiskt för första gången se en gigantisk örn på nära håll. Den landade med utslagna vingar på en äng en bit från vägen. Och runt omkring dess majestätiska uppenbarelse flaxade de fånigaste små kajor jag någonsin sett. Och jag tänkte att det kanske är sådana syner jag tidigare missat när jag blåst förbi, fokuserad på mitt mål i stället för på själva resan.
Mitt enda problem nu är alla andra fartdårar som gör precis som jag gjorde – anpassar körningen efter den verkliga trafikmiljön i stället för efter skyltarna. Så länge jag också gjorde det var jag aldrig involverad i någon olycka. Och jag var heller aldrig rädd när jag åkte bil. Men så hade jag heller aldrig långtradare som låg och tryckte av frustration någonstans invid bakre kofångaren, som jag råkar ut för nu stup i kvarten.
Jag ger mig fanken på att det här kladdiga gyttret jag orsakar på vägarna nu, som nyfrälst regelryttare kommer att göra större skada i längden. Men än så länge tänker jag fortsätta envisas med att ligga först i alla bilköer.
Några dagar efter den där nesan var det nämligen dags igen. Längs samma väg, men en bit längre bort var polisen återigen ute och letade fartsyndare. Men gissa vem som då gled förbi i laglydig triumffärd? Jag kände det som om jag just snuvat staten tillbaka på samma slant jag blev av med förra gången. Det var bara att i tanken ta fram de där önskelistorna och börja räkna igen...
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 31 januari 2008
En morgon strax före jul var polisen ute och letade fartsyndare, just där jag råkade passera i fjorton kilometer högre hastighet än vad som var tillåtet.
Jag kan tala om att det inte var särskilt roligt att bli stoppad och sitta där medan polisen skrev ut böteslappen och fundera över hur många saker på mina tonåringars önskelistor som den där slanten skulle ha räckt till...
Nu fick statskassan en julklapp i stället, och det är väl bara att hoppas att den inte gick raka vägen till försvarets taxikonto eller till politikernas julsprit, utan faktiskt användes till nåt vettigt.
Men faktum är att det var rätt åt mig att jag fick den där böteslappen. För det ska erkännas att jag förut ganska ofta slarvat med att följa fartskyltarnas anvisningar och i stället fallit in i det omgivande trafikflödets rytm och tempo, som ju oftast är något högre.
Och den där nedriga lilla lappen fick mig faktiskt att högtidligt lova mig själv att börja ett nytt och laglydigare liv. Och så länge jag bara slipper bilköerna bakom mig är det riktigt trevligt att ligga och söndagsköra på vägen.
Det upptäckte jag redan morgonen efter den där nesliga näsbrännan. Vilket lugn jag kände när jag inte satt med det vanliga tunnelseendet och adrenalinpumpandet, utan hade tid att vidga blicken och se mig omkring i landskapet också.
Just den där morgonen fick jag faktiskt för första gången se en gigantisk örn på nära håll. Den landade med utslagna vingar på en äng en bit från vägen. Och runt omkring dess majestätiska uppenbarelse flaxade de fånigaste små kajor jag någonsin sett. Och jag tänkte att det kanske är sådana syner jag tidigare missat när jag blåst förbi, fokuserad på mitt mål i stället för på själva resan.
Mitt enda problem nu är alla andra fartdårar som gör precis som jag gjorde – anpassar körningen efter den verkliga trafikmiljön i stället för efter skyltarna. Så länge jag också gjorde det var jag aldrig involverad i någon olycka. Och jag var heller aldrig rädd när jag åkte bil. Men så hade jag heller aldrig långtradare som låg och tryckte av frustration någonstans invid bakre kofångaren, som jag råkar ut för nu stup i kvarten.
Jag ger mig fanken på att det här kladdiga gyttret jag orsakar på vägarna nu, som nyfrälst regelryttare kommer att göra större skada i längden. Men än så länge tänker jag fortsätta envisas med att ligga först i alla bilköer.
Några dagar efter den där nesan var det nämligen dags igen. Längs samma väg, men en bit längre bort var polisen återigen ute och letade fartsyndare. Men gissa vem som då gled förbi i laglydig triumffärd? Jag kände det som om jag just snuvat staten tillbaka på samma slant jag blev av med förra gången. Det var bara att i tanken ta fram de där önskelistorna och börja räkna igen...
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 31 januari 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
