Ole, dole, doff…. Nu ska vi få välja vårdcentral, heter det. Och i Flens kommun, om allt går enligt planerna, lär det bli tre stycken att välja på.
Men en sak bara: v-å-r-d-c-e-n-t-r-a-l. Smaka på det ordet för ett ögonblick.
Finns det någonting i det begreppet som får en att känna att det är just dit man längtar en dag när man mår pyton, det gör ont överallt och man bara vill ha hjälp att få det att sluta, eller svar på om det är något man kommer att dö av? Är det dit man känner att man vill ta sitt sjuka lilla barn, med stora blanka ögon som inte själv kan tala om vad det är som är fel.
Jag gissar att det där ämbetsdryga ordet släppts ut ur en torr utredning av omstruktureringsbehovet inom primärvården, eller något liknande, av någon obetänksam gråkostym till paragrafryttare.
Inom datavärlden har programmerarna också sitt eget kodspråk. Men som användare av deras program möter vi bara gränssnittet – med utseende och begrepp som är anpassade efter våra behov. Kodspråket slipper vi.
Tänk om byråkraterna kunde gjort likadant. Då hade ordet vårdcentral aldrig nått utanför den utredningstext den kom ifrån.
Så snälla, kan vi få ett nytt ord – någon?
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 29 oktober 2009
2009/10/30
2009/10/23
Flyttfåglarna är klokare än vi
Det var en av de där dagarna för någon vecka sedan när man kände att höstkylan höll på att bita till ordentligt.
Och i den bleka förmiddagssolen såg jag ett fågelsträck dra iväg över himlen.
Kvar stod jag, full av längtansfullt vemod och tittade efter dem där de försvann i fjärran, tjattrande och fulla av semesterplaner.
Fåglarna – i alla fall en del av dem - har förstått att det enda vettiga är att styra sin kosa till solen när mörkret blir för kompakt och kylan för outhärdlig.
Men vi – som dessutom har mage att se oss som skapelsens krona och ekosystemets högsta art – vi envisas med att försöka överleva i det här ogästvänliga klimatet. Bylsar bara på oss ett par ytterligare klädlager, och grottar sedan omkring här uppe genom hela den mörka årstiden.
Att se de där fågelsträcken ge sig iväg – det inger lite av samma känsla man kan få på en riktigt tråkig fest. En av de där tillställningarna där någon redan före tolv börjar antyda att det är en dag i morgon också, och man inser att den lilla gnistan av riktig feststämning kommer att slockna innan den fått fäste hos tillräckligt många av deltagarna.
En av de där festerna när man anar att livet pågår så mycket mer intensivt någon annanstans. Någonstans där jag borde vara, i stället för här…
Tidigare publicerad i Folket den 23 oktober 2009
Och i den bleka förmiddagssolen såg jag ett fågelsträck dra iväg över himlen.
Kvar stod jag, full av längtansfullt vemod och tittade efter dem där de försvann i fjärran, tjattrande och fulla av semesterplaner.
Fåglarna – i alla fall en del av dem - har förstått att det enda vettiga är att styra sin kosa till solen när mörkret blir för kompakt och kylan för outhärdlig.
Men vi – som dessutom har mage att se oss som skapelsens krona och ekosystemets högsta art – vi envisas med att försöka överleva i det här ogästvänliga klimatet. Bylsar bara på oss ett par ytterligare klädlager, och grottar sedan omkring här uppe genom hela den mörka årstiden.
Att se de där fågelsträcken ge sig iväg – det inger lite av samma känsla man kan få på en riktigt tråkig fest. En av de där tillställningarna där någon redan före tolv börjar antyda att det är en dag i morgon också, och man inser att den lilla gnistan av riktig feststämning kommer att slockna innan den fått fäste hos tillräckligt många av deltagarna.
En av de där festerna när man anar att livet pågår så mycket mer intensivt någon annanstans. Någonstans där jag borde vara, i stället för här…
Tidigare publicerad i Folket den 23 oktober 2009
2009/10/22
Hur man skiljer idiotiska företeelser från briljanta
Jag har en teori. Eller, det är kanske att ta i. Men jag har funderat på en sak, prövat min tanke på otaliga exempel och det finns en möjlighet att det faktiskt stämmer, det som jag har tänkt.
Nämligen det här: Om man försöker beskriva någon samhällelig företeelse på ett enkelt sätt - som för ett barn, en medlem av ett avlägset naturfolk i Papua Nya Guinea eller en Marsian med begränsad förkunskap om den så kallade västerländska civilisationen (nej, jag skrev inte fel, jag menade en varelse från Mars - det var ju en teori, eller hur?) Alltså, om man försöker att avge en sådan enkel förklaring, och man hör själv att det man beskriver låter dumt – så kan det bero på att det är dumt.
"Ja, vad är det med det då", tänker ni förstås. Jag ska strax förklara. Låt mig bara först ta några exempel.
En förklaring till ett barn skulle kanske kunna låta så här: "Det finns barn i en del länder som dör för att de inte får vatten och mat. Att ordna vatten och mat kostar pengar. Och det finns pengar, men de finns i andra länder där människor redan har vatten och mat och ändå har pengar över. De som har pengar vet om att de behövs till att ordna mat och vatten till andra fattiga. Ändå ser det ut så här."
För en Papua Nya Guinean (heter det verkligen så?) skulle en förklaring kanske lyda så här: "Ett kärnkraftverk är ett ställe där man gör energi, som behövs till olika maskiner och lyse och sånt. Men om ett kärnkraftverk går sönder är det jättefarligt och barnen som bor där får en sjukdom som heter cancer och dör, och allt som växer runtomkring blir förgiftat, och är förgiftat jätte-jättelänge efteråt så att ingen kan bo där. I kärnkraftverk blir det också jättefarliga sopor som måste stoppas in i ett berg i tusentals år för att inte bli farligt mer. Det finns andra sätt att göra energi på också, som inte är lika farliga, men man har kärnkraft ändå."
Och en Marsian skulle kanske kunna få följande förklarande exempel på mänsklighetens framsteg: "Vi människor har uppfunnit vapen som är så effektiva att vi kan spränga hela jordklotet i bitar många gånger om."
"Men vart vill hon komma med den här fåniga tankeleken", tänker ni kanske? Jo, det jag egentligen säger är att såväl kloka idéer som rena idiotier går att försvara och förklara om man bara får kleta in dem i tillräckligt sofistikerad ordkosmetika.
Men när man tvingas skala av alltihop och gå tillbaka till den enkla och basala grunden där det handlar om liv, död, ekosystem, solsystem, mänskliga behov och rättigheter – då blir det plötsligt så mycket lättare att skilja idiotiska företeelser från briljanta. Och jag är inte helt säker på att samhället skulle se ut som det gör om fler makthavare prövade sina beslut med en sådan här liten enkel tankeövning ibland.
Dumt eller klokt? Avgör själva.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 22 oktober 2009
Nämligen det här: Om man försöker beskriva någon samhällelig företeelse på ett enkelt sätt - som för ett barn, en medlem av ett avlägset naturfolk i Papua Nya Guinea eller en Marsian med begränsad förkunskap om den så kallade västerländska civilisationen (nej, jag skrev inte fel, jag menade en varelse från Mars - det var ju en teori, eller hur?) Alltså, om man försöker att avge en sådan enkel förklaring, och man hör själv att det man beskriver låter dumt – så kan det bero på att det är dumt.
"Ja, vad är det med det då", tänker ni förstås. Jag ska strax förklara. Låt mig bara först ta några exempel.
En förklaring till ett barn skulle kanske kunna låta så här: "Det finns barn i en del länder som dör för att de inte får vatten och mat. Att ordna vatten och mat kostar pengar. Och det finns pengar, men de finns i andra länder där människor redan har vatten och mat och ändå har pengar över. De som har pengar vet om att de behövs till att ordna mat och vatten till andra fattiga. Ändå ser det ut så här."
För en Papua Nya Guinean (heter det verkligen så?) skulle en förklaring kanske lyda så här: "Ett kärnkraftverk är ett ställe där man gör energi, som behövs till olika maskiner och lyse och sånt. Men om ett kärnkraftverk går sönder är det jättefarligt och barnen som bor där får en sjukdom som heter cancer och dör, och allt som växer runtomkring blir förgiftat, och är förgiftat jätte-jättelänge efteråt så att ingen kan bo där. I kärnkraftverk blir det också jättefarliga sopor som måste stoppas in i ett berg i tusentals år för att inte bli farligt mer. Det finns andra sätt att göra energi på också, som inte är lika farliga, men man har kärnkraft ändå."
Och en Marsian skulle kanske kunna få följande förklarande exempel på mänsklighetens framsteg: "Vi människor har uppfunnit vapen som är så effektiva att vi kan spränga hela jordklotet i bitar många gånger om."
"Men vart vill hon komma med den här fåniga tankeleken", tänker ni kanske? Jo, det jag egentligen säger är att såväl kloka idéer som rena idiotier går att försvara och förklara om man bara får kleta in dem i tillräckligt sofistikerad ordkosmetika.
Men när man tvingas skala av alltihop och gå tillbaka till den enkla och basala grunden där det handlar om liv, död, ekosystem, solsystem, mänskliga behov och rättigheter – då blir det plötsligt så mycket lättare att skilja idiotiska företeelser från briljanta. Och jag är inte helt säker på att samhället skulle se ut som det gör om fler makthavare prövade sina beslut med en sådan här liten enkel tankeövning ibland.
Dumt eller klokt? Avgör själva.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 22 oktober 2009
2009/10/16
Nålstick för livet
Den största vaccinationskampanjen i Sveriges historia har tagit sin början.
Och visst är det smått fantastiskt, om man tänker på det? Vi är så vana vid att ta saker för givna, men om man ser på det geografiskt eller historiskt så blir perspektivet lätt ett annat.
För miljontals människor i fattiga delar av världen vore det här rena drömscenariot. En vaccinationskampanj? Och gratis för alla?
Och en omöjlig utopi var det också för 27 000 människor och deras anhöriga i vårt eget land för snart ett århundrade sedan.
På kyrkogården vid min dopkyrka är det påfallande många gravstenar som har dödsåret 1918. Det upptäckte en moster till mig en gång när hon promenerade omkring där och läste inskriptionerna. Många av dem som dött var också väldigt unga. Till sist fick hon veta vad det var som hänt där i bygden just det där fasansfulla året.
Det var spanska sjukan.
Det är svårt att greppa att en så stor tragedi har hänt i vårt land, och så nyligen att folk fortfarande finns kvar och kan berätta om den. Och det råder nog ingen tvekan om att vem som helst av alla dem som drabbades då skulle ha gjort vad som helst för ett livräddande nålstick.
Jag har inte bestämt mig för hur rädd jag tänker vara för vår nya influensa. Men jag lutar nog ändå åt att gå och ta det där nålsticket. Helt enkelt bara för att jag kan.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 16 oktober 2009.
Och visst är det smått fantastiskt, om man tänker på det? Vi är så vana vid att ta saker för givna, men om man ser på det geografiskt eller historiskt så blir perspektivet lätt ett annat.
För miljontals människor i fattiga delar av världen vore det här rena drömscenariot. En vaccinationskampanj? Och gratis för alla?
Och en omöjlig utopi var det också för 27 000 människor och deras anhöriga i vårt eget land för snart ett århundrade sedan.
På kyrkogården vid min dopkyrka är det påfallande många gravstenar som har dödsåret 1918. Det upptäckte en moster till mig en gång när hon promenerade omkring där och läste inskriptionerna. Många av dem som dött var också väldigt unga. Till sist fick hon veta vad det var som hänt där i bygden just det där fasansfulla året.
Det var spanska sjukan.
Det är svårt att greppa att en så stor tragedi har hänt i vårt land, och så nyligen att folk fortfarande finns kvar och kan berätta om den. Och det råder nog ingen tvekan om att vem som helst av alla dem som drabbades då skulle ha gjort vad som helst för ett livräddande nålstick.
Jag har inte bestämt mig för hur rädd jag tänker vara för vår nya influensa. Men jag lutar nog ändå åt att gå och ta det där nålsticket. Helt enkelt bara för att jag kan.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 16 oktober 2009.
2009/10/09
Så lätt att falla ur ramen
Det finns saker jag gör alldeles för sällan. Sånt jag gillade att göra som barn, men som jag numera oftast avstår från, för konvenansens skull.
Att dansa en yster höstdans i en virvlande lövkaskad är en sådan sak. Att vada fram genom ett lövhav – allra helst av stora lönnlöv i höstens alla sprakande färger. Att kasta upp ett helt fång högt i luften och sedan virvla runt med dem när de singlar ner igen. Att slänga sig i dem, simma i dem och förlora sig bland dem. Bli ett med naturen för en liten stund.
Så smala levnadsramar vi har egentligen – vi som ska föreställa att vara så fria. Men man behöver inte göra särskilt mycket innan man faller ur ramen. Prata för högt, prata för sig själv, ta hoppsasteg på stan – och det räcker för att bli förklarad som dåre.
Men när jag blir gammal tänker jag bli en excentrisk prilltant som gör precis det som faller mig in. Jag tänker bära knasiga kläder, gå barfota och plocka blommor i parker, bada i fontäner och prata hur högt jag vill – men bara om sånt som är viktigt.
Till dess får jag väl försöka hålla mig inom ramen. Men - om ni endera dagen skulle se någon dåre som dansar omkring i en hög med höstlöv – så vågar jag inte lova säkert att det inte är jag…
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 9 oktober 2009.
Att dansa en yster höstdans i en virvlande lövkaskad är en sådan sak. Att vada fram genom ett lövhav – allra helst av stora lönnlöv i höstens alla sprakande färger. Att kasta upp ett helt fång högt i luften och sedan virvla runt med dem när de singlar ner igen. Att slänga sig i dem, simma i dem och förlora sig bland dem. Bli ett med naturen för en liten stund.
Så smala levnadsramar vi har egentligen – vi som ska föreställa att vara så fria. Men man behöver inte göra särskilt mycket innan man faller ur ramen. Prata för högt, prata för sig själv, ta hoppsasteg på stan – och det räcker för att bli förklarad som dåre.
Men när jag blir gammal tänker jag bli en excentrisk prilltant som gör precis det som faller mig in. Jag tänker bära knasiga kläder, gå barfota och plocka blommor i parker, bada i fontäner och prata hur högt jag vill – men bara om sånt som är viktigt.
Till dess får jag väl försöka hålla mig inom ramen. Men - om ni endera dagen skulle se någon dåre som dansar omkring i en hög med höstlöv – så vågar jag inte lova säkert att det inte är jag…
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 9 oktober 2009.
2009/10/08
Att klaga är lite som att kissa på sig
Höstkallt och frost i luften och morgnarna är allt mörkare och snart ställer vi om till vintertid också, och jag hatar att känna mig så här trött och kan det aldrig bli fredag någon gång, och allt är den förbannade lågkonjunkturens fel, och så är det klimatkrisen och svälten på Afrikas horn och Irans kärnvapenprogram och allt är helt enkelt skitkass!
Vissa dagar blir jag så less på mig själv. Dagar när jag bara vill klaga, på precis allt! Trots att jag är vid hyfsad hälsa, har två helsköna grabbar som är det bästa jag vet, och fast jag får leva på att skriva, som är det jag vill mest av allt, och fast jag inte är tondöv, färgblind eller något annat besvärligt som skulle försvåra för mig att göra sånt jag gillar.
Men sådana dagar har jag har ett knep att ta till: Jag brukar påminna mig om den gnällige mannen som jag råkade på en gång när jag var och handlade i en helt vanlig liten livsmedelsbutik.
Det var vid mjölkdisken som jag mötte honom. Han var helt uppbragt över att ett mjölkpaket läckt ut i mjölkdisken och orsakat det fasansfulla att några droppar mjölk också hade hamnat på de paket som hans hustru lagt i deras varukorg. Och mannen kunde inte sluta sin klagolåt. Hela vägen genom butiken och fram till kassan hörde jag mannens litania över de spillda mjölkdropparna, och jag anar att den inte heller slutade där.
Med skräckblandad förundran tänkte jag: Om man kan finna skäl att klaga så mycket på några droppar mjölk – hur mycket, hur hisnande mycket mer finns det då inte att klaga på i vår ofullkomliga värld? En kvarts gnäll över några mjölkdroppar – hur många kvartar skulle det då inte ta att klaga sig igenom en enda vardags alla små förtretligheter – slut på filter när man ska brygga morgonkaffet, en glödlampa som går sönder just när man ska läsa morgontidningen, katten som kräks på bästa vardagsrumsmattan just när man ska gå till jobbet – och då har dagen ändå bara börjat.
Och utöver vardagens trivialiteter – hur många kvartars klagosång kräver då inte rimligen nedsmutsningen i Östersjön, bankernas bonusavtal, för att inte tala om världssvälten, klimatkrisen… Men innan man kommit så långt har man klagat ihjäl sig. Man hann helt enkelt inget annat. Och det sorgligaste av allt: Det gjorde troligen ingen nytta heller. För klagolåt har som regel inte den egenheten att den skapar förändring, snarare tvärtom. Och ju mer man klagar, desto fler skäl att klaga hittar man. Möjligen kan klagosång ge lättnad för stunden, lite som att kissa på sig kanske? Men ingetdera blir särskilt angenämt i längden.
Jag brukar inte ens behöva fundera så här långt, innan jag bestämmer mig för att göra ett val. Välja vad som är värt att försöka förändra, ta tag i det, och försöka släppa det andra.
Om det funkar? Med gnällmannen i minne kommer jag en bra bit på väg.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 8 oktober 2009.
Vissa dagar blir jag så less på mig själv. Dagar när jag bara vill klaga, på precis allt! Trots att jag är vid hyfsad hälsa, har två helsköna grabbar som är det bästa jag vet, och fast jag får leva på att skriva, som är det jag vill mest av allt, och fast jag inte är tondöv, färgblind eller något annat besvärligt som skulle försvåra för mig att göra sånt jag gillar.
Men sådana dagar har jag har ett knep att ta till: Jag brukar påminna mig om den gnällige mannen som jag råkade på en gång när jag var och handlade i en helt vanlig liten livsmedelsbutik.
Det var vid mjölkdisken som jag mötte honom. Han var helt uppbragt över att ett mjölkpaket läckt ut i mjölkdisken och orsakat det fasansfulla att några droppar mjölk också hade hamnat på de paket som hans hustru lagt i deras varukorg. Och mannen kunde inte sluta sin klagolåt. Hela vägen genom butiken och fram till kassan hörde jag mannens litania över de spillda mjölkdropparna, och jag anar att den inte heller slutade där.
Med skräckblandad förundran tänkte jag: Om man kan finna skäl att klaga så mycket på några droppar mjölk – hur mycket, hur hisnande mycket mer finns det då inte att klaga på i vår ofullkomliga värld? En kvarts gnäll över några mjölkdroppar – hur många kvartar skulle det då inte ta att klaga sig igenom en enda vardags alla små förtretligheter – slut på filter när man ska brygga morgonkaffet, en glödlampa som går sönder just när man ska läsa morgontidningen, katten som kräks på bästa vardagsrumsmattan just när man ska gå till jobbet – och då har dagen ändå bara börjat.
Och utöver vardagens trivialiteter – hur många kvartars klagosång kräver då inte rimligen nedsmutsningen i Östersjön, bankernas bonusavtal, för att inte tala om världssvälten, klimatkrisen… Men innan man kommit så långt har man klagat ihjäl sig. Man hann helt enkelt inget annat. Och det sorgligaste av allt: Det gjorde troligen ingen nytta heller. För klagolåt har som regel inte den egenheten att den skapar förändring, snarare tvärtom. Och ju mer man klagar, desto fler skäl att klaga hittar man. Möjligen kan klagosång ge lättnad för stunden, lite som att kissa på sig kanske? Men ingetdera blir särskilt angenämt i längden.
Jag brukar inte ens behöva fundera så här långt, innan jag bestämmer mig för att göra ett val. Välja vad som är värt att försöka förändra, ta tag i det, och försöka släppa det andra.
Om det funkar? Med gnällmannen i minne kommer jag en bra bit på väg.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 8 oktober 2009.
2009/10/02
Bedårande barn av sin tid
Minns ni gruppen Noice som i början av 80-talet fick tusentals tonårsflickshjärtan att klappa farligt fort?
Jag minns - hur skulle jag någonsin kunna glömma? Ett av alla dessa flickhjärtan var ju mitt eget trettonåriga. Det var på vårterminen i sexan som en klasskompis för första gången började prata om ett nytt Stockholmsband och deras unga sångare Hasse Carlsson, som bara var sååå söööt!
Efter lite inlyssning trillade jag också dit. Och när man sedan skulle välja sida i tonårspopfajten mellan Noice – de coola punkinspirerade killarna från storstaden, och Gyllene Tider, som var töntarna och snällepellarna från landsorten – så var ju valet hur lätt som helst!
Och visst hade jag också en popsommar när jag följde Noicekillarna på deras spelningar. Åtminstone ett par stycken. Och nog har jag autograferna sparade i några gömmor där hemma någonstans. Och självklart var jag en av de där tjejerna som skrek i publikhaven.
Undrar hur mycket vi hade skrikit om vi då hade vetat det tragiska slutet på den där fantastiska popsagan? Både sångaren Hasse Carlsson och keyboardisten Freddie Hansson fastnade i drogmissbruk och avled i början av 2000-talet. De som hade haft allt! Hade haft, ja... det var kanske just det…
I helgen kommer gruppen Noice Forever till Tobbes Amazon i Flen för att hylla bandet, som faktiskt fortfarande av vissa betraktas som ett av Sveriges största genom tiderna.
En del av intäkterna lär till och med gå till Hasses och Freddies minnesfond ”Bedårande Barn”.
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 2 oktober 2009
Jag minns - hur skulle jag någonsin kunna glömma? Ett av alla dessa flickhjärtan var ju mitt eget trettonåriga. Det var på vårterminen i sexan som en klasskompis för första gången började prata om ett nytt Stockholmsband och deras unga sångare Hasse Carlsson, som bara var sååå söööt!
Efter lite inlyssning trillade jag också dit. Och när man sedan skulle välja sida i tonårspopfajten mellan Noice – de coola punkinspirerade killarna från storstaden, och Gyllene Tider, som var töntarna och snällepellarna från landsorten – så var ju valet hur lätt som helst!
Och visst hade jag också en popsommar när jag följde Noicekillarna på deras spelningar. Åtminstone ett par stycken. Och nog har jag autograferna sparade i några gömmor där hemma någonstans. Och självklart var jag en av de där tjejerna som skrek i publikhaven.
Undrar hur mycket vi hade skrikit om vi då hade vetat det tragiska slutet på den där fantastiska popsagan? Både sångaren Hasse Carlsson och keyboardisten Freddie Hansson fastnade i drogmissbruk och avled i början av 2000-talet. De som hade haft allt! Hade haft, ja... det var kanske just det…
I helgen kommer gruppen Noice Forever till Tobbes Amazon i Flen för att hylla bandet, som faktiskt fortfarande av vissa betraktas som ett av Sveriges största genom tiderna.
En del av intäkterna lär till och med gå till Hasses och Freddies minnesfond ”Bedårande Barn”.
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 2 oktober 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
