Att klaga är lite som att kissa på sig

Höstkallt och frost i luften och morgnarna är allt mörkare och snart ställer vi om till vintertid också, och jag hatar att känna mig så här trött och kan det aldrig bli fredag någon gång, och allt är den förbannade lågkonjunkturens fel, och så är det klimatkrisen och svälten på Afrikas horn och Irans kärnvapenprogram och allt är helt enkelt skitkass!
Vissa dagar blir jag så less på mig själv. Dagar när jag bara vill klaga, på precis allt! Trots att jag är vid hyfsad hälsa, har två helsköna grabbar som är det bästa jag vet, och fast jag får leva på att skriva, som är det jag vill mest av allt, och fast jag inte är tondöv, färgblind eller något annat besvärligt som skulle försvåra för mig att göra sånt jag gillar.
Men sådana dagar har jag har ett knep att ta till: Jag brukar påminna mig om den gnällige mannen som jag råkade på en gång när jag var och handlade i en helt vanlig liten livsmedelsbutik.
Det var vid mjölkdisken som jag mötte honom. Han var helt uppbragt över att ett mjölkpaket läckt ut i mjölkdisken och orsakat det fasansfulla att några droppar mjölk också hade hamnat på de paket som hans hustru lagt i deras varukorg. Och mannen kunde inte sluta sin klagolåt. Hela vägen genom butiken och fram till kassan hörde jag mannens litania över de spillda mjölkdropparna, och jag anar att den inte heller slutade där.
Med skräckblandad förundran tänkte jag: Om man kan finna skäl att klaga så mycket på några droppar mjölk – hur mycket, hur hisnande mycket mer finns det då inte att klaga på i vår ofullkomliga värld? En kvarts gnäll över några mjölkdroppar – hur många kvartar skulle det då inte ta att klaga sig igenom en enda vardags alla små förtretligheter – slut på filter när man ska brygga morgonkaffet, en glödlampa som går sönder just när man ska läsa morgontidningen, katten som kräks på bästa vardagsrumsmattan just när man ska gå till jobbet – och då har dagen ändå bara börjat.
Och utöver vardagens trivialiteter – hur många kvartars klagosång kräver då inte rimligen nedsmutsningen i Östersjön, bankernas bonusavtal, för att inte tala om världssvälten, klimatkrisen… Men innan man kommit så långt har man klagat ihjäl sig. Man hann helt enkelt inget annat. Och det sorgligaste av allt: Det gjorde troligen ingen nytta heller. För klagolåt har som regel inte den egenheten att den skapar förändring, snarare tvärtom. Och ju mer man klagar, desto fler skäl att klaga hittar man. Möjligen kan klagosång ge lättnad för stunden, lite som att kissa på sig kanske? Men ingetdera blir särskilt angenämt i längden.
Jag brukar inte ens behöva fundera så här långt, innan jag bestämmer mig för att göra ett val. Välja vad som är värt att försöka förändra, ta tag i det, och försöka släppa det andra.
Om det funkar? Med gnällmannen i minne kommer jag en bra bit på väg.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 8 oktober 2009.