Jag hatar när jag inte kan själv

Den gångna helgen har jag tillbringat i sällskap med målarpryttlar och färgburkar i min hall. Jag har tänkt i flera år att jag skulle måla om den, men det var inte förrän en höstmörkt halvdyster dag nyligen jag kom på att jag skulle måla den ystert vårgrön.

Det har sin tjusning att göra sånt där. Det där att känna att man har förmågan och vet hur man ska göra – åtminstone hjälpligt.

Såvida nu inte målarfärgburken är i plåt och har varit öppnad någon gång förut, så att locket sitter orubbligt fast och inte kan öppnas, ens med ett sånt där fiffigt verktyg.

Sådana saker kan verkligen reta mig. Och ännu värre är det med den sortens hemmapyssel som jag helt enkelt inte behärskar, hur gärna jag än skulle vilja.

Som när en taklampa vägrade fungera fast jag bytt glödlampa, och fortfarande vägrade fungera fast jag slog av strömmen, skruvade bort det runda locket i taket och kollade att alla små kablar satt fast ordentligt och kände mig så duktig. Men det var jag alltså inte.

Eller en annan gång när jag köpt en ny lampa men inte kunde få upp den i taket alls eftersom den helt enkelt inte var konstruerad för att passa normal eluttagsstandard för taklampor, och jag till sist fick konstatera att man tydligen måste vara utbildad elektriker för att få upp en helt vanlig lampjävel!

Förlåt, men sånt gör mig riktigt förbannad. Eller när jag inte kan byta vinterdäck för att muttrarna är för hårt åtskruvade att de inte går att rubba, eller när jag inte kan lufta elementen för att ventilerna blivit fastmålade och luftnyckelns gängor dras sönder när man försöker lossa dem.

Det är inte det att jag har svårt att be om hjälp. Men jag hatar att vara tvingad att göra det. Att känna mig hjälplös, att inte behärska min värld, och inte ha något val. Precis som tvååringen inom mig vill jag då göra uppror, stampa i golvet och skrika ”kan själv!”

Och när man inte kan själv är det heller inte alltid självklart vem man ska be om hjälp. Ta till exempel mitt badrumsskåp med lysrör överst, som jag vill ta bort och ersätta med ett nytt, likaledes lampförsett. Ska jag då kontakta en snickare som kan badrumsskåp, en elektriker som kan el, eller en vvs-expert som kan badrumsinredning, eller rentav en kakelsättare som har koll på hur man gör för att inte sabba fuktspärren i väggen där det ska sitta?

För somliga är det svaret kanske självklart, men det är det inte för mig, och det retar mig.

Men jag får väl hålla mig till färgburkar och målargrejer, så håller jag mig i alla fall på gott humör. Och när min vårgröna hall är färdigmålad tror jag faktiskt att jag ska måla ett rum till när jag ändå är igång. Och bara för att jag kan. Kan själv!


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 26 oktober 2010

Därför stänger jag av Idol

Häromkvällen råkade jag hamna framför tv:n när Idol pågick som bäst. Och jag fastnade, så som jag gjort av och till under åren som programmet pågått.

Det är något med deltagarnas framåtanda och vilja att följa sina drömmar som gör mig varm. Juryns elaka påhopp, som tycks vara kärnan i programidén, ger mig däremot ont i magen. Ändå tror jag inte, som en forskare nyligen påstått, att ungdomar förråats på grund av tv-program som Idol. Jag tror snarare att programmet blivit populärt just genom att jargongen svarar mot ett förråande som folk känner igen från verkligheten. Men i vilket fall som helst gör den mig illa berörd – särskilt när den riktas mot så unga människor.

Men det är en annan sak som oroar mig med Idol också. Nämligen vad programmet kommer att göra med svenskt musikliv i längden.

När jag tänker på musiker som jag håller högt här i världen, så är jag oerhört glad och tacksam över att det inte fanns något Idol när de tog sina första stapplande kliv i musikkarriären.

För vad hade hänt om en ung blyg och långhårig Lasse Winnerbäck med bräcklig självkänsla ställt sig framför en Idoljury? Troligen hade hans musikkarriär stendött efter ett yttrande i stil med: ”Gå och klipp dig, du ser ju för jävlig ut! Du kommer aldrig att bli någon Idol”.

Och vad hade hänt om en ung Jocke Berg hade ställt sig där? Ja, eftersom han knappast hade förmått sjunga pojkbandspop eller soulhits med den rätta slätstrukenheten, så hade juryn troligen sågat honom innan han ens hunnit säga ”Kent”.

Och tänk om skygga men geniala Stina Nordenstam, som enligt mig är något av det största som svenskt musikliv sett, hade satt sin fot i Idol – nej, jag vågar knappt tänka på hur de skulle ha gjort ner henne med kommentarer som att ”Du måste ta för dig mer på scenen, du ser ju skittråkig ut, kan du inte dansa lite” eller något annat i samma stil.

Det är inget fel på Idol. Eftersom det har både deltagare och tv-publik så fyller det uppenbarligen sitt syfte – att vara tv som säljer.

Felet är om folk börjar tro att Idol bryr sig om svenskt musikliv, eller om unga människors framtidsdrömmar. Om unga musikaliska begåvningar leds att tro att Idol är svenskt musikliv och juryns ord lag även utanför tv-studion.

Och det är därför jag nog kommer att stänga av Idol i fortsättningen. Jag vill inte att Idol ska bli den enda vägen till en musikkarriär.

Jag vill inte ha ett musikutbud som filtrerats genom en Idoljurys begränsade spektrum. Och jag vill inte att morgondagens egensinniga och storslagna musikgenier går förlorade i ett programformat där själva idén är att såga allt som sticker utanför ramarna. En form som inte rymmer vare sig originalitet eller genialitet. Och som skiter i hur många unga sköra drömmar som krossas mellan kval och final.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 12 oktober 2010