Skräckbok som öppnat mina ögon

Jag tycker inte om skräck – vare sig i film eller litteratur. Jag vill inte komplicera tillvaron med att ha en massa sådana bilder eller idéer i huvudet. Men jag ser gärna annan film, och läser gärna andra böcker i stället.
Men just nu plågas jag lik förbaskat av skräckbilder i huvudet på grund av en bok jag håller på att läsa. Det handlar inte om blod, ensamma galningar eller mörka ödsliga hus.
Det här är en skräckbok om något helt vardagligt – nämligen maten vi stoppar i oss.

Det handlar om den ofantliga mängd tillsatser som finns i helt vanlig mat. Det handlar om rökt kött som aldrig varit i närheten av att bli rökt, utan bara försetts med tillsatser för att smaka rökt, och se rökt ut. Det handlar om sylt och marmelad som man häller pektin i, för att det inte ska märkas att de är gjorda av halvrutten frukt. Och det handlar om färdigblandade sallader, som innehåller fler tillsatser ju fräschare de ser ut…

Nog anade jag redan innan jag öppnade boken att den också skulle öppna mina ögon – men nu önskar jag nästan att jag kunde stänga dem igen.

För nu plågas jag av dåligt samvete för nästan allt jag köper och äter. Och att byta till en tillsatsfri tillvaro skulle kräva ett engagemang som jag just nu helt enkelt inte kan uppbringa.
Jag får väl göra det till ett livsprojekt, och byta ut en sak i taget. Då går det kanske.
I dag tänker jag i alla fall äta våfflor – måhända med tillsatser, men i alla fall utan dåligt samvete.


Tidigare publicerad i Flens Tidning den 26 mars 2010

Girigheten är den verkliga svininfluensan

Jag gillar att vända och vrida på saker. Tänka tvärtom och baklänges. Se det negativa i det skenbart positiva, och hitta ljuskornen även i det kompaktaste av mörker.
Så gjorde jag också när den kolsvarta krisen slog till förra året. Mitt i all rådande framtidsfruktan tänkte jag att det måste komma något bra ur det här. En annan syn på konsumtion och materiellt välstånd. Ett annat sätt att leva. En insikt att sanningen inte bor i en onödigt dyr handväska, en oanständigt stor bil…
Man kan nog inte ha mer fel än jag hade. För är det någonting som hänt det senaste året, så är det att girigheten brett ut sig värre än någonsin. Vi massvaccinerade oss mot en annan farsot – men det är girigheten som blivit den verkliga svininfluensan.
Som en grisflock kring en för liten matho ska nu alla försöka roffa åt sig vad de kan, med alla tjuvnyp som står till buds. Och det råder en samvetslöshet som i alla fall jag aldrig sett maken till tidigare.
När vanliga konsumenters köpvilja viker blir vi i stället lurade in i slingriga köpavtal. Vår medmänsklighet exploateras när blufföretag låtsas tigga pengar till jordbävningsoffer, vår tidsbrist utnyttjas av företag som saltar fakturor och hoppas på att folk inte ska titta efter ordentligt, eller inte tycka det är värt krånglet att bestrida felaktigheterna.
Själv råkade jag för en tid sedan ut för två felaktiga fakturor från mitt telefonbolag, som jag ringde och fick korrigerade. Men när nästa faktura kom, var den ändå lika felaktig som de tidigare. Och det kommer förstås en dag då jag inte hinner klaga, inte orkar, utan bara blundar och betalar i stället.
Ett annat företag skickade nyligen en faktura på något slags telefontjänster som ringts från min hemtelefon vid en tidpunkt då bara katterna var hemma. Jag har visserligen höga tankar om mina katters intelligens, men där passerades i alla fall gränsen.
Och när elbolag skor sig på människors överlevnadsinstinkt att inte frysa ihjäl, när bonusfesten eskalerar i en tid av massarbetslöshet och massutslagning – det är då som i alla fall jag känner just att gränsen är passerad. Att jag bara får lust att hoppa av alltihop. Säga upp mitt telefonabonnemang och vägra gå in i kluriga köpavtal. Och om elbolagen inte skärper sig, kanske till och med frysa mig igenom en vinter, bara på ren trots.
Att brist på pengar skapar en besatthet efter dem – det äger förstås sin rimlighet. Men jag hade så gärna velat se något annat. Och jag är inte beredd att ge upp hoppet. Inte riktigt än.
För kanske är det ändå så att inte bara högmod, utan också girighet går före fall? Att pengahungriga handlare till sist snubblar på sina egna slingriga köpavtal. Den dagen då det inte längre är en uppoffring att sluta handla, utan en befrielse – då har girigheten fallit på eget grepp. Och kanske kan det då komma något annat i stället.
Om man inte tänker tvärtom förstås. Uppochner. Eller baklänges.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 25 mars 2010

Modiga blomknoppar ljuger inte

Utanför mitt fönster ligger min pyttelilla trädgård ännu inbäddad i snö - trots att vårsolen kämpat på med all värme den kunnat uppbåda i sina bleka strålar för att smälta ner dem. Och jag har undrat så länge hur mina vårblommor har det där nere under det kompakta täcket och hur länge det ska dröja innan de kommer fram efter den här ändlösa vintern.
Redan i november hade vårblommornas gröna bladrosetter yrvaket tittat upp och undrat om allt stod rätt till. Och jag trodde nog att den vresiga vintern hade gått hårt åt dem när den sedan slog till så fort.
Men så, i går, fick jag till min förvåning se årets första vårtecken. Alldeles intill husväggen där snösmältningen lämnat en liten smal glipa – där hade några små tappra snödroppar letat sig upp mot ljuset och slagit ut sina modiga knoppar.
Och det behövs bara det där allra första tecknet för att min inre trädgårdsmästare ska vakna till liv och väcka den där lusten i mig att gräva med händerna i fuktig mylla, så frön, sätta plantor, plantera buskar, kratta och ansa, och sedan se på och förundras när det växer. Och växer.
Än får jag ge mig till tåls en tid. Men blommorna ljuger inte. Det kommer en vår.


Tidigare publicerad i Flens Tidning den 19 mars 2010

Kroppen skriker efter mer

– Ska du med ut och springa?
Det var en av sönerna som kastade ur sig frågan häromkvällen. Och den kom så helt oväntat att jag helt enkelt inte hann med att hitta på någon dålig ursäkt för att få säga nej.
Jaa, hörde jag mig själv svara, lite dröjande, och undrade genast efteråt vad jag gett mig in på. Jag som under en hel lång vinter knappast tränat överhuvudtaget.
Men nu fanns det ingen återvändo. Och förresten borde man som tonårsmamma bara vara tacksam över att ens barn överhuvudtaget vill ha med en på dylika aktiviteter. Bara det är skäl nog att säga ja utan tvekan, insåg jag.

Så vi bytte om och gav oss ut. Och jag hade väntat mig alla de där plågsamma symptomen som en lång periods overksamhet brukar ge. Håll efter 50 meter, ett akut behov av att stanna och hämta luft efter 100, och känslan av att bröstkorgen ska sprängas vid 150 meter. Men jag blev positivt överraskad när jag inte märkte av något av allt det där. Springturen var näst intill njutbar.

Och ännu mer njutbart har det varit efteråt. Varje dag sedan dess har kroppen formligen skrikit – delvis av träningsvärk, det ska inte förnekas. Men också av det där suget efter mer av samma slag. Och jag hoppas verkligen att jag kan ge den det.

Det är bara en sak: För varje gång den där frågan kommer, så blir den allt mindre oväntad. Och en vacker dag kommer det inte att vara mitt dröjande ja som hinner först. Det kommer att vara den där dåliga ursäkten.


Tidigare publicerad i Flens Tidning den 12 mars 2010

Hur tvättar man av sig skammen om man sålt sin själ?

Då och då höjs röster i vårt land för att man ska förbjuda sexbrott som begås utomlands, även i länder där det inte är olagligt. Då och då hör man också det motsatta kravet på att legalisera prostitution. Om någon vill sälja sin kropp och någon vill köpa, så borde det väl vara upp till dem? En frihetlig och vacker tanke kan man kanske tycka.
Men jag bevittnade en sådan där transaktion på nära håll en gång. I alla fall första delen av den. Och jag lovar att det inte fanns någonting vackert i den synen.

Jag var på resa i Östeuropa och var ute på en klubb där det vid bordet intill satt en minst sagt omaka trio: En äldre rundlagd kvinna i tantkläder, en ung, vacker kvinna med blont hår, klädd i röd läderkjol och svart spetsblus. Och så en proper och respektabel medelålders man, troligen svensk, klädd i kostym, skjorta och slips. Men vid det här laget hade han synbarligen lättat både på slipsen och moralen. För det var uppenbart att det enda dessa tre personer hade gemensamt var den sjaskiga affärsuppgörelse de just gjort.

Jag noterade den unga kvinnans ointresse för mannen, och hur den äldre kvinnan, kopplerskan, manade på henne att vara tillmötesgående, och följa efter honom till dansgolvet sedan han krängt av sig kavajen och stolpat dit på onyktra ben.
Där var han dansgolvets kung i sina egna ögon, och njöt av att bada i den unga vackra kvinnans blickar, hennes skratt åt hans skämt. Det verkade inte alls såra hans självkänsla att det var en bekräftelse han varit tvungen att betala för, och att det stod ”torsk” skrivet över hela hans svettiga panna.

Jag vet inte hur jag tidigare hade föreställt mig sådana transaktioner som den jag såg utspela sig. Men på något sätt hade jag nog i min naivitet tänkt mig en affärsuppgörelse med lika mycket att förlora på båda sidorna, och ett förfarande som åtminstone inkluderade någon form av grundläggande mänsklig respekt.

Men där, på den där klubben, insåg jag till fullo att det är just den där respekten som en torsk har köpt sig fri från. Den här mannen ägde den unga kvinnan, till kropp och själ, för en hel kväll, kanske även natten. Hennes förnedring var inget som överstökades på en kvart, i mörker, med möjligheten att vända bort huvudet så att äcklet inte skulle synas. På något sätt hade den tanken känts mindre olidlig. Nu tvingades hon först sitta där i timtal, se på mannens lönnfeta patetiska skepnad, svälja sitt äckel och le, utplåna sig själv, under alla de timmar som förnedringen pågick. Och det var outhärdligt att bevittna.

Var gör man av sitt äckel om man inte ens kan vända bort huvudet? Hur känns det att ha reat ut sitt människovärde och blivit ett ting för andras nyttjande? Och hur tvättar man av sig skammen när det är sin själ man har sålt?
Jag vet inte. Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns. Men det vänder sig i magen på mig när jag försöker.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 11 mars 2010

Dammråttor är livskvalitet

Nu längtar jag efter den där härligt blåsiga vårdagen när man får lust att göra en riktigt ordentlig vårstädning! Vädra ut allt gammalt vinterdamm och låta huset fyllas av nyskurad vårlig väldoft!

Så här till vardags försöker jag annars städa så lite som möjligt. Det finns ju så många andra mycket intressantare saker att göra med sin tid. Och jag tror aldrig det hänt i världshistorien att någon dött av en dammråtta under sängen. Inte heller tror jag att det är många som på sin dödsbädd legat och ångrat från botten av sina hjärtan att de inte städade lite oftare i sina liv.

När jag kommer hem till människor som bor så där som de gör i heminredningstidningar, så blir jag alltid lite fundersam. Vilka passioner i livet är det som dessa människor måste lägga på hyllan för att kunna ha så där fint omkring sig hela tiden? Eller är det människor som helt enkelt inte har några andra intressen i livet? Och är det i så fall något att stå efter?

Inte för mig i alla fall. Jag har föralldel också nystädat ibland, och då är det riktigt trevligt hemma hos mig också. Saken är bara den att jag inte har nystädat så överdrivet ofta.
Men jag hinner ju med så attans mycket roliga saker i stället. Sånt som jag däremot skulle ångra på min dödsbädd att jag inte gjort om jag valt att städa i stället.

Så nu får det bli slut med att skämmas över den där sporadiskt återkommande dammråttan under sängen. Jag ska se den som ett tecken på livskvalitet i stället. Dessutom har katterna riktigt roligt när de jagar den.



Tidigare publicerad i Flens Tidning den 5 mars 2010