Jag sitter här och skriver i efterdyningarna av en mysig och lite annorlunda jul tillsammans med familjen och släkten.
Så här efteråt slår det mig att vårt firande i år för första gången fick något av en global anstrykning över sig. Trots att det väl pratats globalisering i minst ett decennium så är det nog inte förrän nu som den mer påtagligt nått in i min egen verklighet.
Mina grabbar har via msn utbytt jul- och nyårshälsningar med nya vänner i Kanada, Puerto Rico, Japan och Nya Zeeland. Och till släktens anspråkslösa julfirande i en utkyld röd stuga i de sörmländska utmarkerna kom julhälsningar via telefon och sms från Thailands stränder, Jordaniens pulserande huvudstad och Namibias öken.
Före julmiddagen övade min yngsta son japanska ord ur julklappsboken han fått, och över tallrikar med julsill och skinka utbytte jag och min bror artighetsfraser på arabiska.
Min mest udda och otippade julklapp i år var nämligen en språkkurs i arabiska som jag fick just av min bror. Han, som är ungefär lika språktokig som jag, har just gett sig i kast med en nybörjarkurs i detta fascinerande språk. Men det hade jag ingen aning om, och därför kunde jag heller inte gissa vad som fanns i paketet försett med följande julklappsrim:
”Trots att du ej utan fel är
så är du nog värd ett par, tre kameler
men om du studera detta vill
så ökar nog värdet med tre-fyra till”
När jag senare frågade min bror hur sjutton han kunde veta att jag skulle bli jätteglad för en sådan present sa han bara: ”Det visste jag inte, men du är ju lite konstig, så jag trodde nog ändå det.” Vad ska man säga? Det är i alla fall ett tecken på att man känner varandra väl när man kan träffa rätt med en sådan julklapp. Och nu har jag verkligen fått att sysselsätta mig med ett bra tag framöver…
Själv hade jag tänkt ge bort utsläppsrätter för koldioxid till åtminstone någon i släkten. Men även om tanken var god blev det ändå till sist den kommersiella köpjulen som vann – den här gången också.
Jag och mina grabbar var och handlade i Stockholm alldeles före jul. Och när vi fullastade med påsar och paket hastade förbi en kyrka i Gamla stan fick jag en impuls att gå in. Jag hade väl ett behov av att återställa någon sorts balans mitt ibland krimskrams, prål och hej tomtegubbar. Men trots att vi var och ryckte i tre kyrkportar den dagen så blev det ingen andlig spis för det var låst överallt. Vi fick hålla tillgodo med Mammons glittrande tempel. De var däremot öppna allihop till långt inpå kvällen. Vad ska man göra?
Till nästa år ska jag i alla fall tillägna en del av min julklappsbudget till vår kära lilla blå hemplanet i universum. Då blir det utsläppsrätter i minst ett paket, det har jag bestämt mig för.
Apropå det, nu är det hög tid att börja fila på nyårslöftena. Jag älskar verkligen mellandagarna, just när det nya året tar sats. Då brukar jag alltid försöka göra det också. Staka ut nya riktningar, sätta upp nya mål och tänka ut vad jag helst vill blicka tillbaka på när jag sitter så här nästa år vid den här tiden och funderar…
Sedan är det förstås ändå så att jag oftast kan köra med återvinning på mina nyårslöften från ett år till nästa. För när blir livet någonsin så där som man tänkt sig? Inte överdrivet ofta, som bekant, och det är väl egentligen tur det. Det oförutsägbara är ju en del av charmen, eller hur? Den största ovissheten rymmer dessutom mest frihet.
As-saláamu :aláy-kum! *
*Arabisk hälsningsfras som lär ska betyda ungefär ”frid vare med dig”. (Jag har inte lärt mig vad ”gott nytt år” heter ännu.)
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 28 december 2006
2006/12/07
Man måste bottna i sin egen skurhink
När jag satt på tåget häromdagen läste jag en intervju med statsminister Reinfeldt där han ondgjorde sig över den utbredda gör-det-själv-trenden. ”Vi sitter alla fast i Martin Timell-träsket – alla ska göra allting själva”, beklagade han sig för Kupés reporter, och talade sig sedan varm för de hushållsnära tjänsterna som framtidens melodi.
Man kan tycka vad man vill, både om statsministern och avdragsrätt för hushållstjänster, men när det gäller fixa-själv-febern tror jag åtminstone det är få trendanalytiker som håller med honom.
Den nya samhällsvarelsen vill vara kreativ och delaktig i sin värld. Vi vill inte stå bredvid och titta på när andra gör. Vi vill vara med, och göra själva. Vårt hem är inget undantag. Det är ett av skälen till varför jag inte tror på någon blomstrande renässans för hembiträden framöver.
Över min tröskel kommer det i alla fall inget. Men för mig handlar det varken om trender eller politik, utan om livskvalitet och förankring. Jag tror nämligen att man riskerar att missa en hel del viktiga poänger om man inte själv befattar sig med sina vardagsbestyr. På det sättet kan jag tycka lite synd om Fredrik Reinfeldt och för den delen ex-minister Thomas Bodström och alla andra som valt att låta någon annan ta reda på deras smutsbyk.
Att städa den plats jag kallar mitt hem, bland de saker som familjen valt att ha omkring sig, är för mig ett oslagbart sätt att se till att livet inte bara rusar på. Att få in den där eftertanken som det pratas så mycket om. Lugnet och bottnandet.
Man måste inte åka på retreater och till yogainstitut för att lära sig att ta det lugnt och gå ner i varv. Det går förbaskat bra att lära sig bottna i sin egen skurhink också, om ni frågar mig. Det går att bli vän med vardagsledan och tråket och acceptera det som en vilsam och på sitt sätt värdefull del av livet.
För det är inte den där välpolerade fasaden som gör ett hem. Och det är inte söndagsmiddagarna som bygger en familj – om man inte lagar dem själv, vill säga. Jag tror att den verkliga närheten och hemkänslan ligger i alla de där vardagliga sakerna som vi så lätt föraktar.
Att städa och sortera är ju också ett sätt att lägga sina minnen tillrätta. Att tvätta och hänga undan sommargarderoben blir ett sätt att summera ett litet livskapitel som tagit slut, och att mobilisera inför nästa årstid. Och en sortering av papper hemma på skrivbordet kan ge idéer till nya projekt och skapelser som man helt enkelt missar om man låter någon annan göra det.
Det är förresten vetenskapligt belagt att problemlösning fungerar bäst när man varvar ett intensivt intellektuellt arbete med pauser och rutinuppgifter. Våra hjärnor råkar funka på det sättet.
Så vad händer med den som avlägsnar rutinuppgifterna ur sitt liv? Jag vet inte, men en kvalificerad gissning är att man missar påfyllningen och bränner ut sin kreativitet i längden.
Det är en risk jag aldrig vill ta. Därför blir det inga hembiträden hemma hos mig. Inte vare sig vita, svarta, avdragsgilla eller fullbetalda.
I det avseendet föredrar jag att stanna i Martin Timell-träsket och helt enkelt göra det själv.
I den där intervjun sa förresten statsministern något om att han längtade efter att göra en nyfikenresa runt om i Sverige för att se hur livet egentligen är för människor.
Jag vet ett enklare sätt, som dessutom är billigare för statskassan. Han kunde ge sitt hembiträde en lång, välförtjänt och välbetald semester – och sedan själv köra ner sina välmanikyrerade händer riktigt djupt i smutstvätten som omväxling.
Och en ordentlig julstädning skulle kanske ge honom – och andra politiker med hushållsarbetesfobi – lite nya perspektiv, en annan ödmjukhet och en konkretare förankring i verkligheten. Det är i alla fall vad jag tror.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 7 december 2006
Man kan tycka vad man vill, både om statsministern och avdragsrätt för hushållstjänster, men när det gäller fixa-själv-febern tror jag åtminstone det är få trendanalytiker som håller med honom.
Den nya samhällsvarelsen vill vara kreativ och delaktig i sin värld. Vi vill inte stå bredvid och titta på när andra gör. Vi vill vara med, och göra själva. Vårt hem är inget undantag. Det är ett av skälen till varför jag inte tror på någon blomstrande renässans för hembiträden framöver.
Över min tröskel kommer det i alla fall inget. Men för mig handlar det varken om trender eller politik, utan om livskvalitet och förankring. Jag tror nämligen att man riskerar att missa en hel del viktiga poänger om man inte själv befattar sig med sina vardagsbestyr. På det sättet kan jag tycka lite synd om Fredrik Reinfeldt och för den delen ex-minister Thomas Bodström och alla andra som valt att låta någon annan ta reda på deras smutsbyk.
Att städa den plats jag kallar mitt hem, bland de saker som familjen valt att ha omkring sig, är för mig ett oslagbart sätt att se till att livet inte bara rusar på. Att få in den där eftertanken som det pratas så mycket om. Lugnet och bottnandet.
Man måste inte åka på retreater och till yogainstitut för att lära sig att ta det lugnt och gå ner i varv. Det går förbaskat bra att lära sig bottna i sin egen skurhink också, om ni frågar mig. Det går att bli vän med vardagsledan och tråket och acceptera det som en vilsam och på sitt sätt värdefull del av livet.
För det är inte den där välpolerade fasaden som gör ett hem. Och det är inte söndagsmiddagarna som bygger en familj – om man inte lagar dem själv, vill säga. Jag tror att den verkliga närheten och hemkänslan ligger i alla de där vardagliga sakerna som vi så lätt föraktar.
Att städa och sortera är ju också ett sätt att lägga sina minnen tillrätta. Att tvätta och hänga undan sommargarderoben blir ett sätt att summera ett litet livskapitel som tagit slut, och att mobilisera inför nästa årstid. Och en sortering av papper hemma på skrivbordet kan ge idéer till nya projekt och skapelser som man helt enkelt missar om man låter någon annan göra det.
Det är förresten vetenskapligt belagt att problemlösning fungerar bäst när man varvar ett intensivt intellektuellt arbete med pauser och rutinuppgifter. Våra hjärnor råkar funka på det sättet.
Så vad händer med den som avlägsnar rutinuppgifterna ur sitt liv? Jag vet inte, men en kvalificerad gissning är att man missar påfyllningen och bränner ut sin kreativitet i längden.
Det är en risk jag aldrig vill ta. Därför blir det inga hembiträden hemma hos mig. Inte vare sig vita, svarta, avdragsgilla eller fullbetalda.
I det avseendet föredrar jag att stanna i Martin Timell-träsket och helt enkelt göra det själv.
I den där intervjun sa förresten statsministern något om att han längtade efter att göra en nyfikenresa runt om i Sverige för att se hur livet egentligen är för människor.
Jag vet ett enklare sätt, som dessutom är billigare för statskassan. Han kunde ge sitt hembiträde en lång, välförtjänt och välbetald semester – och sedan själv köra ner sina välmanikyrerade händer riktigt djupt i smutstvätten som omväxling.
Och en ordentlig julstädning skulle kanske ge honom – och andra politiker med hushållsarbetesfobi – lite nya perspektiv, en annan ödmjukhet och en konkretare förankring i verkligheten. Det är i alla fall vad jag tror.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 7 december 2006
2006/11/16
En oförglömlig dikeskörning
Alla borde köra i diket någon gång.
I halkan förra vintern gjorde jag det själv, och det är en erfarenhet jag faktiskt kan rekommendera, hur konstigt det än kan låta.
Jag tillhör inte de där äventyrarna som livnär sig på adrenalinkickar, om nu någon trodde det. Nej, det här handlar om något helt annat. Jag ska strax förklara. Låt mig bara först berätta vad som hände den där eftermiddagen sent i vintras.
Jag kom åkande på en osaltad väg där slaskspåren frusit till is, när jag plösligt kände hur dubbdäcken släppte greppet i underlaget. När bilen vägrade lyda mina manövrar tror jag att jag bromsade, fast jag mycket väl vet att man inte får. Svor så det osade gjorde jag i alla fall. Just före ett backkrön gled bilen över i motsatt körfält och de sekunder som följde var nog de längsta jag upplevt. Men just när jag nådde krönet slirade bilen runt ett halvt varv och hamnade till sist med bredsidan in i en mjuk snövall.
Ingen angenäm upplevelse kan jag försäkra, så just den delen av äventyret vill jag egentligen varken lovorda eller själv göra i repris.
Alldeles efteråt hörde jag ingenting annat än mina egna pulsslags taktfasta dunkande i huvudet och jag kände adrenalinet pumpa för högtryck. Det dröjde en bra stund innan darret i kroppen upphört så pass att jag kunde krångla mig ur bilen och konstatera att också den klarat sig utan skador.
Det var då det hände. Det helt enastående som gör att jag å det varmaste ändå måste rekommendera dikeskörning som aktivitet.
När jag stod där i snövallen fick jag nämligen en värdefull insikt om hur människor i det här landet fungerar.
Sköt-dig-själv-och-skit-i-andra-mentalitet, misstänksamhet mot främlingar, hårdnande attityder och hyperindividualism… Det är ju i sådana ordalag som samhällsklimatet allt oftare beskrivs.
Men den där eftermiddagen i diket mötte jag inte ett spår av allt det där. Människor stannade, frågade, "hur gick det, hur mår du, är du skadad, behöver du hjälp, finns det någonting vi kan göra, någon vi kan ringa?" Den ena bilen efter den andra. Främlingar allihop, och ändå denna rörande omtanke!
De få bilar som inte stannade saktade ändå farten och sökte ögonkontakt när de passerade. Och hade jag gett minsta tecken på att jag behövde hjälp är jag övertygad om att även de hade stannat.
Ett äldre par som kom promenerande på landsvägen undrade om jag hade ont någonstans, och tipsade om en traktorutrustad bonde i närheten som säkert kunde dra bilen ur diket åt mig.
Och så där höll det på.
Om jag stått där vid vägkanten och sett hjälplös ut, eller om jag haft ett gråtande barn vid handen så hade jag inte varit lika förvånad.
Men som det nu var hade jag redan ringt och visste att hjälp var på väg, så särskilt vädjande verkade jag nog inte. Jag såg nog mest bister och sammanbiten ut där jag stod. I bagageutrymmet på bilen hade jag nämligen hittat en snöskyffel i barnstorlek (fråga mig inte vad den gjorde där, mina tonårsbarn har inte lekt med den på mer än ett halvt decennium!) så där stod jag med snö upp till låren och grävde febrilt, och såg väl allt annat än hjälplös ut. Och ändå – detta enastående engagemang, denna storartade medkänsla…
Bisterheten övergick gradvis i någon sorts spirande glädjerus och trots att jag vid det laget frös ganska ordentligt kunde jag inte annat än konstatera för mig själv: "Det här borde man verkligen göra oftare!”
Om du tillhör dem som ofta klagar över den egotrippade och hänsynslösa nutidsmänniskan – eller om du till och med tappat tron på människoarten som helhet – då kanske en försiktig och tursam liten dikeskörning inte vore så dumt som botemedel?
Vi ses vid vägkanten!
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 16 november 2006
I halkan förra vintern gjorde jag det själv, och det är en erfarenhet jag faktiskt kan rekommendera, hur konstigt det än kan låta.
Jag tillhör inte de där äventyrarna som livnär sig på adrenalinkickar, om nu någon trodde det. Nej, det här handlar om något helt annat. Jag ska strax förklara. Låt mig bara först berätta vad som hände den där eftermiddagen sent i vintras.
Jag kom åkande på en osaltad väg där slaskspåren frusit till is, när jag plösligt kände hur dubbdäcken släppte greppet i underlaget. När bilen vägrade lyda mina manövrar tror jag att jag bromsade, fast jag mycket väl vet att man inte får. Svor så det osade gjorde jag i alla fall. Just före ett backkrön gled bilen över i motsatt körfält och de sekunder som följde var nog de längsta jag upplevt. Men just när jag nådde krönet slirade bilen runt ett halvt varv och hamnade till sist med bredsidan in i en mjuk snövall.
Ingen angenäm upplevelse kan jag försäkra, så just den delen av äventyret vill jag egentligen varken lovorda eller själv göra i repris.
Alldeles efteråt hörde jag ingenting annat än mina egna pulsslags taktfasta dunkande i huvudet och jag kände adrenalinet pumpa för högtryck. Det dröjde en bra stund innan darret i kroppen upphört så pass att jag kunde krångla mig ur bilen och konstatera att också den klarat sig utan skador.
Det var då det hände. Det helt enastående som gör att jag å det varmaste ändå måste rekommendera dikeskörning som aktivitet.
När jag stod där i snövallen fick jag nämligen en värdefull insikt om hur människor i det här landet fungerar.
Sköt-dig-själv-och-skit-i-andra-mentalitet, misstänksamhet mot främlingar, hårdnande attityder och hyperindividualism… Det är ju i sådana ordalag som samhällsklimatet allt oftare beskrivs.
Men den där eftermiddagen i diket mötte jag inte ett spår av allt det där. Människor stannade, frågade, "hur gick det, hur mår du, är du skadad, behöver du hjälp, finns det någonting vi kan göra, någon vi kan ringa?" Den ena bilen efter den andra. Främlingar allihop, och ändå denna rörande omtanke!
De få bilar som inte stannade saktade ändå farten och sökte ögonkontakt när de passerade. Och hade jag gett minsta tecken på att jag behövde hjälp är jag övertygad om att även de hade stannat.
Ett äldre par som kom promenerande på landsvägen undrade om jag hade ont någonstans, och tipsade om en traktorutrustad bonde i närheten som säkert kunde dra bilen ur diket åt mig.
Och så där höll det på.
Om jag stått där vid vägkanten och sett hjälplös ut, eller om jag haft ett gråtande barn vid handen så hade jag inte varit lika förvånad.
Men som det nu var hade jag redan ringt och visste att hjälp var på väg, så särskilt vädjande verkade jag nog inte. Jag såg nog mest bister och sammanbiten ut där jag stod. I bagageutrymmet på bilen hade jag nämligen hittat en snöskyffel i barnstorlek (fråga mig inte vad den gjorde där, mina tonårsbarn har inte lekt med den på mer än ett halvt decennium!) så där stod jag med snö upp till låren och grävde febrilt, och såg väl allt annat än hjälplös ut. Och ändå – detta enastående engagemang, denna storartade medkänsla…
Bisterheten övergick gradvis i någon sorts spirande glädjerus och trots att jag vid det laget frös ganska ordentligt kunde jag inte annat än konstatera för mig själv: "Det här borde man verkligen göra oftare!”
Om du tillhör dem som ofta klagar över den egotrippade och hänsynslösa nutidsmänniskan – eller om du till och med tappat tron på människoarten som helhet – då kanske en försiktig och tursam liten dikeskörning inte vore så dumt som botemedel?
Vi ses vid vägkanten!
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 16 november 2006
2006/10/26
Om att vara en misslyckad Kar-Bertil Jonsson
En regnruggig natt förra hösten vaknade jag av ett skramlande ljud utanför vårt hus. När jag gick upp för att se vad som var orsaken till oväsendet såg jag en mörk och trasig gestalt som stod böjd över vår soptunna och grundligt genomsökte dess innehåll. Skramlet kom från påsen med tomflaskor och burkar som han hade med sig.
När jag återvänt till sovrummet och förklarat upphovet till vår störda nattsömn för min man flög han upp ur sängen, kom kvickt i morgonrocken och stövlade nedför trappan för att tala med mannen utanför.
Men när dörren for upp blev mannen vid soptunnan skräckslagen. Mer på grund av det oväntade avbrottet än för min mans yrvakna uppsyns skull, bör kanske tilläggas.
Genast la han igen locket på soptunnan, bad artigt och ödmjukt om ursäkt för att han hade stört och frågade allra vänligast hur mycket klockan var och om vi visste när affären skulle öppna nästa morgon.
Mannen berättade att han varit på besök hos några bekanta på orten. Men kvällen hade slutat i osämja och nu skulle han få vänta till morgonen innan han kunde ta sig hem igen. Han konstaterade utan minsta spår av självömkan att det återstod åtskilliga timmar ännu. Och med det gick han.
Efteråt var det svårt att somna om. Det gick inte riktigt att släppa tanken på den där illa medfarna gestalten där ute i regnet. Det är ju inte säkert att folk hamnar i trubbel bara av egen förskyllan, funderade jag. Och innan man vet någons öde kan man faktiskt aldrig döma...
På något sätt måste jag ändå ha somnat, för rätt som det var väcktes jag av ett nytt skramlande, den här gången inifrån huset.
Min man hade tydligen också haft svårt att sova. Nu stod han och rotade bland tomburkarna under diskbänken och var arg på sig själv. Hade han inte varit onödigt brysk när han öppnat dörren? Borde vi inte leta rätt på mannen och ge honom de tomburkar vi hade? Var det inte det minsta vi kunde göra? Vi som slapp frysa i regnet och allt?
Sagt och gjort. Jag fortsatte riva fram tomburkar och maken letade rätt på en överflödig regnrock att ge bort. Men medan vi höll på måste någonting oförklarligt ha hänt med oss. Den inledande misstänksamhet vi känt kantrade över i sin totala motsats. Plötsligt hade vi förvandlats till två välgörenhetsivrare som i rödkindad Karl-Bertil Jonssonsk anda gav oss ut för att sprida lite glädje på samhällets skuggsida…
I motsats till hans triumffärd slutade vår utflykt i fullständig besvikelse. Vi åkte runt en bra stund och letade, men mannen var som uppsugen av mörkret. Vi såg honom aldrig mer.
Lika bra var nog det. Inte minst för honom. Alltför påflugen barmhärtighetsiver klarar man sig nog bättre förutan. Särskilt när den är av det där nyväckta slaget. Dessutom hade vi förstås skrämt livet ur mannen igen om vi plötsligt kommit störtande ur bilen och satt efter honom.
Sedan dess har jag både skrattat åt oss och skämts lite, det ska villigt erkännas.
Regnrocken ligger kvar hopvikt i garderoben som en påminnelse om den där nattliga utflykten.
Och vem vet: Någon regntung höstnatt framöver är det kanske någon som råkar i min väg igen och behöver min hjälp.
Men då hoppas jag att jag kan hitta en rakare väg in till medkänslan så att jag slipper ta omvägen via överdriven misstänksamhet å ena sidan och självbelåten välgörenhetsiver å den andra.
Jag har åtminstone lovat mig själv att försöka.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 26 oktober 2006
När jag återvänt till sovrummet och förklarat upphovet till vår störda nattsömn för min man flög han upp ur sängen, kom kvickt i morgonrocken och stövlade nedför trappan för att tala med mannen utanför.
Men när dörren for upp blev mannen vid soptunnan skräckslagen. Mer på grund av det oväntade avbrottet än för min mans yrvakna uppsyns skull, bör kanske tilläggas.
Genast la han igen locket på soptunnan, bad artigt och ödmjukt om ursäkt för att han hade stört och frågade allra vänligast hur mycket klockan var och om vi visste när affären skulle öppna nästa morgon.
Mannen berättade att han varit på besök hos några bekanta på orten. Men kvällen hade slutat i osämja och nu skulle han få vänta till morgonen innan han kunde ta sig hem igen. Han konstaterade utan minsta spår av självömkan att det återstod åtskilliga timmar ännu. Och med det gick han.
Efteråt var det svårt att somna om. Det gick inte riktigt att släppa tanken på den där illa medfarna gestalten där ute i regnet. Det är ju inte säkert att folk hamnar i trubbel bara av egen förskyllan, funderade jag. Och innan man vet någons öde kan man faktiskt aldrig döma...
På något sätt måste jag ändå ha somnat, för rätt som det var väcktes jag av ett nytt skramlande, den här gången inifrån huset.
Min man hade tydligen också haft svårt att sova. Nu stod han och rotade bland tomburkarna under diskbänken och var arg på sig själv. Hade han inte varit onödigt brysk när han öppnat dörren? Borde vi inte leta rätt på mannen och ge honom de tomburkar vi hade? Var det inte det minsta vi kunde göra? Vi som slapp frysa i regnet och allt?
Sagt och gjort. Jag fortsatte riva fram tomburkar och maken letade rätt på en överflödig regnrock att ge bort. Men medan vi höll på måste någonting oförklarligt ha hänt med oss. Den inledande misstänksamhet vi känt kantrade över i sin totala motsats. Plötsligt hade vi förvandlats till två välgörenhetsivrare som i rödkindad Karl-Bertil Jonssonsk anda gav oss ut för att sprida lite glädje på samhällets skuggsida…
I motsats till hans triumffärd slutade vår utflykt i fullständig besvikelse. Vi åkte runt en bra stund och letade, men mannen var som uppsugen av mörkret. Vi såg honom aldrig mer.
Lika bra var nog det. Inte minst för honom. Alltför påflugen barmhärtighetsiver klarar man sig nog bättre förutan. Särskilt när den är av det där nyväckta slaget. Dessutom hade vi förstås skrämt livet ur mannen igen om vi plötsligt kommit störtande ur bilen och satt efter honom.
Sedan dess har jag både skrattat åt oss och skämts lite, det ska villigt erkännas.
Regnrocken ligger kvar hopvikt i garderoben som en påminnelse om den där nattliga utflykten.
Och vem vet: Någon regntung höstnatt framöver är det kanske någon som råkar i min väg igen och behöver min hjälp.
Men då hoppas jag att jag kan hitta en rakare väg in till medkänslan så att jag slipper ta omvägen via överdriven misstänksamhet å ena sidan och självbelåten välgörenhetsiver å den andra.
Jag har åtminstone lovat mig själv att försöka.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 26 oktober 2006
2006/10/13
Abonnemang på tandvård kan strida mot lagen
De flesta landsting erbjuder i dag någon form av abonnemangstandvård. Patienten betalar en premie och garanteras en viss bastandvård.
Men det är inte alla som har möjlighet att delta. I de flesta landsting får bara vissa åldersgrupper ansluta sig. Och många patienter med stora vårdbehov har helt enkelt inte råd att vara med.
– Tandvårdslagen säger att vården ska bedrivas på lika villkor. Abonnemangssystemet är därför inte förenligt med lagen, anser tandvårdschefen i Västmanlands län, Jan-Erik Andersson.
Abonnemang på tandvård erbjuds i dag i 16 av 21 landsting. Det är en sorts försäkringssystem där patienterna först undersöks, riskbedöms och placeras in i olika premieklasser. Patienten betalar sedan sin årliga eller månatliga premie och får i gengäld sina basala tandvårdsbehov tillgodosedda. Vissa landsting erbjuder bara abonnemang till specifika åldersgrupper, andra vänder sig till alla.
Ett av syftena med att införa abonnemang har varit att man vill arbeta mer förebyggande för att öka tandhälsan. En tanke har också varit att underlätta för patienterna att klara sina kostnader för tandvård.
– Abonnemangstandvården framställs som om den är helt fri från problem och svårigheter. Så är det inte. Debatten behöver nyanseras, menar Dan Nilsson, representant för privattandläkarnas intresseorganisation.
Stora behov ger höga premier
Ett av problemen med ett premiebaserat system är att de som har störst behov av vård riskerar att hamna utanför. Ju sämre tandstatus en patient har, desto högre blir premien. De patienter som har svårast att klara av patientavgifterna i det traditionella styckeprisbaserade systemet har därför som regel inte heller råd att ansluta sig till det nya.
– Tanken med abonnemangstandvården är god, men så länge det inte skjuts till mer pengar innebär det att vissa grupper ställs utanför av ekonomiska skäl. Hade den statliga tandvårdsförsäkringen legat högre skulle vi få med fler, säger Håkan Vestergren, handläggare med ansvar för tandvårdsfrågor på Sveriges Kommuner och Landsting, SKL.
Statistiken säger att det bara är 6 procent av alla patienter i dag som har tandvårdskostnader över 3 000 kronor. Men de som inte uppsöker tandvården alls finns inte ens med i statistiken. Och hur många av dessa som väljer bort tandvård enbart av ekonomiska skäl vet man inte i dag.
Tandläkarna blir försäljare
Abonnemangssystemet innebär i praktiken att man satsar mest tid och resurser på de patienter som redan är någorlunda friska. I Region Skåne har exempelvis cirka 10 000 patienter tecknat abonnemang. Av dessa är det hela 90 procent som ligger i den lägsta riskgruppen.
Marknadsföringen och försäljningen av abonnemangen ligger till största delen på tandläkarna själva, liksom undersökningar och riskbedömning.
En tandläkare kostar samhället drygt 1,3 miljoner kronor att utbilda och har i dag en snittlön som ligger på 34 500 kronor i månaden. Men i stället för att använda sin dyrköpta tid till rena vårdinsatser tvingas tandläkare numera agera försäljare i landstingens tjänst.
Inte vård på lika villkor
Västmanland är ett av få landsting som avstått från att införa abonnemangstandvård.
– Det är ett politiskt ställningstagande. Vi har haft en intern debatt om det här i landstinget och kommit fram till att vi anser att det strider mot tandvårdslagen. Det är inte vård på lika villkor, menar Jan-Erik Andersson, tandvårdschef i Västmanlands landsting.
– Så länge det inte har gjorts någon prövning i högre instans så att det finns prejudikat, så är det faktiskt osäkert om det är förenligt med lagen, menar Elisabeth Löf, socialdemokratisk landstingspolitiker i Västmanland.
Landstingen lyder också under kommunallagen som stadgar att man inte får erbjuda tjänster som inte kommer alla medborgare till del.
– Jag vill inte direkt påstå att abonnemangstandvård är olaglig. Men visst finns det anledning att fundera över hur det här rimmar till exempel med kommunallagen, menar Dan Nilsson.
Men det är inte alla som har möjlighet att delta. I de flesta landsting får bara vissa åldersgrupper ansluta sig. Och många patienter med stora vårdbehov har helt enkelt inte råd att vara med.
– Tandvårdslagen säger att vården ska bedrivas på lika villkor. Abonnemangssystemet är därför inte förenligt med lagen, anser tandvårdschefen i Västmanlands län, Jan-Erik Andersson.
Abonnemang på tandvård erbjuds i dag i 16 av 21 landsting. Det är en sorts försäkringssystem där patienterna först undersöks, riskbedöms och placeras in i olika premieklasser. Patienten betalar sedan sin årliga eller månatliga premie och får i gengäld sina basala tandvårdsbehov tillgodosedda. Vissa landsting erbjuder bara abonnemang till specifika åldersgrupper, andra vänder sig till alla.
Ett av syftena med att införa abonnemang har varit att man vill arbeta mer förebyggande för att öka tandhälsan. En tanke har också varit att underlätta för patienterna att klara sina kostnader för tandvård.
– Abonnemangstandvården framställs som om den är helt fri från problem och svårigheter. Så är det inte. Debatten behöver nyanseras, menar Dan Nilsson, representant för privattandläkarnas intresseorganisation.
Stora behov ger höga premier
Ett av problemen med ett premiebaserat system är att de som har störst behov av vård riskerar att hamna utanför. Ju sämre tandstatus en patient har, desto högre blir premien. De patienter som har svårast att klara av patientavgifterna i det traditionella styckeprisbaserade systemet har därför som regel inte heller råd att ansluta sig till det nya.
– Tanken med abonnemangstandvården är god, men så länge det inte skjuts till mer pengar innebär det att vissa grupper ställs utanför av ekonomiska skäl. Hade den statliga tandvårdsförsäkringen legat högre skulle vi få med fler, säger Håkan Vestergren, handläggare med ansvar för tandvårdsfrågor på Sveriges Kommuner och Landsting, SKL.
Statistiken säger att det bara är 6 procent av alla patienter i dag som har tandvårdskostnader över 3 000 kronor. Men de som inte uppsöker tandvården alls finns inte ens med i statistiken. Och hur många av dessa som väljer bort tandvård enbart av ekonomiska skäl vet man inte i dag.
Tandläkarna blir försäljare
Abonnemangssystemet innebär i praktiken att man satsar mest tid och resurser på de patienter som redan är någorlunda friska. I Region Skåne har exempelvis cirka 10 000 patienter tecknat abonnemang. Av dessa är det hela 90 procent som ligger i den lägsta riskgruppen.
Marknadsföringen och försäljningen av abonnemangen ligger till största delen på tandläkarna själva, liksom undersökningar och riskbedömning.
En tandläkare kostar samhället drygt 1,3 miljoner kronor att utbilda och har i dag en snittlön som ligger på 34 500 kronor i månaden. Men i stället för att använda sin dyrköpta tid till rena vårdinsatser tvingas tandläkare numera agera försäljare i landstingens tjänst.
Inte vård på lika villkor
Västmanland är ett av få landsting som avstått från att införa abonnemangstandvård.
– Det är ett politiskt ställningstagande. Vi har haft en intern debatt om det här i landstinget och kommit fram till att vi anser att det strider mot tandvårdslagen. Det är inte vård på lika villkor, menar Jan-Erik Andersson, tandvårdschef i Västmanlands landsting.
– Så länge det inte har gjorts någon prövning i högre instans så att det finns prejudikat, så är det faktiskt osäkert om det är förenligt med lagen, menar Elisabeth Löf, socialdemokratisk landstingspolitiker i Västmanland.
Landstingen lyder också under kommunallagen som stadgar att man inte får erbjuda tjänster som inte kommer alla medborgare till del.
– Jag vill inte direkt påstå att abonnemangstandvård är olaglig. Men visst finns det anledning att fundera över hur det här rimmar till exempel med kommunallagen, menar Dan Nilsson.
2006/10/03
Det är nördarnas tur att ta över
Det har blivit trendigt att vara nörd. Åtminstone läste jag det någonstans nyligen. Och även om det är svårt att ännu se tecknen i verkligheten – visst är det väl en rätt upplyftande tanke ändå?
Jag menar, alla de där som aldrig var coolast i skolan eller blev bjudna på de ballaste festerna, alla som det tittades snett på för att de var för udda och inte passade in, alla de där som ingen begrep sig på och som därför lämnades åt sig själva, böckerna och datorn hemma på kammaren.
Är det nu äntligen tid för dem att komma ut ur sina gömmor och inta sin rättmätiga plats? Med sina schackspel och frimärkssamlingar, sina brokiga böjelser, finurliga filosofier och konstig... jag menar, kreativa klädkombinationer. Är det nu deras tur till sist?
Eller... kanske ska jag säga vår tur?
Jag skulle gissa att det egentligen finns ganska många som åtminstone någon gång upplevt utanförskap. Som i något sammanhang ansetts för märkliga, för ovanliga, för djupa, för fula, för galna kanske rentav, eller som setts med skepsis bara för att de odlat alltför aparta intressen i förhållande till den närmaste omgivningen. Även om det inte omedelbart kvalificerar en person till fullblodsnörd så har vi alla ett visst mått av egenart. Och vore det inte kul om vi kunde visa lite mer av sånt?
Själv har jag sällan vågat prata högt om att jag faktiskt äger en frimärkssamling och att jag dessutom tävlade i schack när jag gick på mellanstadiet. Men nu kanske jag vågar, om de riktiga nördarna går före och visar vägen. Jag hoppas det...
Nörden som trend. Egensinne i stället för efterapning. Ja, jag gillar verkligen den tanken. Och vem skulle egentligen må illa av om vi fick lite högre i tak och lite mindre snäva livsramar? Jo det förstås... alla de där som författar platsannonser som efterfrågar social kompetens. För vad är det egentligen, om inte just anpasslighet förpackat i diskretare ordkartong?
Men om arbetsmarknaden i stället gav fritt utrymme åt de egensinniga ? Om de riktigt udda idéerna fick en chans att mötas, blomma och bära frukt? Vilka yviga innovationer och prilliga produkter skulle inte då kunna få se dagens ljus? Politiker kliar sig flintskalliga i huvudet för att lösa arbetslöshetsproblemet, men tänk om det är nördarna som är lösningen?
Och tänk på andra delar av samhället... Jag menar, vore det till exempel inte underbart om hela Stureplansklientelet fick stanna kvar ute i kylan, medan nördarna släpptes in och fick husera fritt på de hetaste krogarna? Om det plötsligt var utanförskapet som blev inträdesbiljetten? Jag tror i alla fall att det skulle slås rekord i originella raggningsrepliker...
När väl trenden slår igenom på allvar och nördigheten sprider sig i folklagren – tänk då vilken ny och förbisedd marknadsnisch det blir för företag att sälja sina produkter till?
Fast vid närmare eftertanke... det är just det här som är haken... En hoper egensinniga nördar med aparta intressen kan ju aldrig bli någon köpkraftig nisch på det sättet eftersom de går sina alldeles egna oförutsägbara vägar. Och hur får man en trend att bli livskraftig i vår konsumtionsfixerade tid om den inte kan hjälpa till att sälja något åt någon?
Nej, dessvärre är jag rädd för att det blir svårt för nördtrenden att få något riktigt genomslag. I alla fall tror jag att det tar lite tid. Och att det behövs en del draghjälp från oss andra också.
Jag tänker fortsätta hoppas på nördarnas genombrott. Tills dess ska jag odla så mycket egenart som jag vågar. Numera ligger det faktiskt en bok med titeln "Äventyr med räknedosan" på mitt nattduksbord. Och det händer att jag bläddrar i den ...
Tidigare publicerad i Tidningen Folket i oktober 2006
Jag menar, alla de där som aldrig var coolast i skolan eller blev bjudna på de ballaste festerna, alla som det tittades snett på för att de var för udda och inte passade in, alla de där som ingen begrep sig på och som därför lämnades åt sig själva, böckerna och datorn hemma på kammaren.
Är det nu äntligen tid för dem att komma ut ur sina gömmor och inta sin rättmätiga plats? Med sina schackspel och frimärkssamlingar, sina brokiga böjelser, finurliga filosofier och konstig... jag menar, kreativa klädkombinationer. Är det nu deras tur till sist?
Eller... kanske ska jag säga vår tur?
Jag skulle gissa att det egentligen finns ganska många som åtminstone någon gång upplevt utanförskap. Som i något sammanhang ansetts för märkliga, för ovanliga, för djupa, för fula, för galna kanske rentav, eller som setts med skepsis bara för att de odlat alltför aparta intressen i förhållande till den närmaste omgivningen. Även om det inte omedelbart kvalificerar en person till fullblodsnörd så har vi alla ett visst mått av egenart. Och vore det inte kul om vi kunde visa lite mer av sånt?
Själv har jag sällan vågat prata högt om att jag faktiskt äger en frimärkssamling och att jag dessutom tävlade i schack när jag gick på mellanstadiet. Men nu kanske jag vågar, om de riktiga nördarna går före och visar vägen. Jag hoppas det...
Nörden som trend. Egensinne i stället för efterapning. Ja, jag gillar verkligen den tanken. Och vem skulle egentligen må illa av om vi fick lite högre i tak och lite mindre snäva livsramar? Jo det förstås... alla de där som författar platsannonser som efterfrågar social kompetens. För vad är det egentligen, om inte just anpasslighet förpackat i diskretare ordkartong?
Men om arbetsmarknaden i stället gav fritt utrymme åt de egensinniga ? Om de riktigt udda idéerna fick en chans att mötas, blomma och bära frukt? Vilka yviga innovationer och prilliga produkter skulle inte då kunna få se dagens ljus? Politiker kliar sig flintskalliga i huvudet för att lösa arbetslöshetsproblemet, men tänk om det är nördarna som är lösningen?
Och tänk på andra delar av samhället... Jag menar, vore det till exempel inte underbart om hela Stureplansklientelet fick stanna kvar ute i kylan, medan nördarna släpptes in och fick husera fritt på de hetaste krogarna? Om det plötsligt var utanförskapet som blev inträdesbiljetten? Jag tror i alla fall att det skulle slås rekord i originella raggningsrepliker...
När väl trenden slår igenom på allvar och nördigheten sprider sig i folklagren – tänk då vilken ny och förbisedd marknadsnisch det blir för företag att sälja sina produkter till?
Fast vid närmare eftertanke... det är just det här som är haken... En hoper egensinniga nördar med aparta intressen kan ju aldrig bli någon köpkraftig nisch på det sättet eftersom de går sina alldeles egna oförutsägbara vägar. Och hur får man en trend att bli livskraftig i vår konsumtionsfixerade tid om den inte kan hjälpa till att sälja något åt någon?
Nej, dessvärre är jag rädd för att det blir svårt för nördtrenden att få något riktigt genomslag. I alla fall tror jag att det tar lite tid. Och att det behövs en del draghjälp från oss andra också.
Jag tänker fortsätta hoppas på nördarnas genombrott. Tills dess ska jag odla så mycket egenart som jag vågar. Numera ligger det faktiskt en bok med titeln "Äventyr med räknedosan" på mitt nattduksbord. Och det händer att jag bläddrar i den ...
Tidigare publicerad i Tidningen Folket i oktober 2006
2006/10/01
”Domare i Sverige behöver förstå islam”
Inom svenskt rättsväsende saknas kunskap om, och förståelse för islamiskt rättstänkande. Det menar familjejurist Farzaneh Dehdari.
I går föreläste hon om islam i tänkande och rätt för studenter på Stockholms universitet.
– Det handlar inte om att vi ska ha sharialagar i Sverige. Det handlar om förståelse. Men för att förstå islam måste man lära sig om Muhammeds liv, förklarade hon.
Farzaneh Dehdari är familjejurist med eget företag i Stockholm. Hon föreläser ofta om islam i tänkande och rätt för studenter, främst blivande domare. Men i går var det studenterna på JMK, institutionen för journalistik, medier och kommunikation, vid Stockholms universitet som fick en introduktion i islams historia, fundament, inriktningar och rättskällor.
– Domare i Sverige kommer allt oftare i kontakt med människor från den muslimska världen. Men de saknar många gånger kunskap om, och förståelse för islamiskt rättstänkande, menar hon.
Islam är inte bara en tro. Det är en praxis som omfattar alla delar av människans liv. Rätten är identisk med Guds vilja.
– Man tittar på Muhammeds liv och gärningar för att få svar på hur människan ska leva idag och organisera sitt samhälle, förklarade Farzaneh Dehdari.
Historia har blivit juridik
Under gårdagens föreläsning gav Farzaneh Dehdari exempel på hur historia kommit att bli juridik inom islam.
– Muhammeds far dog innan han föddes. Hans farfar fick då vårdnaden om honom. När även han dog var det pojkens farbror som blev vårdnadshavare. Och än i dag är det i första hand ett barns far, i andra hand dess farfar och i tredje hand dess farbror som blir dess vårdnadshavare, berättade hon.
När det gäller familjerätt och arvslagar inom islamisk lag har mycket varit i stort sett oförändrat sedan Muhammeds dagar. Straffrätten och skatterätten har förändrats desto mer.
– Det beror på kolonialmakternas inflytande. Det var aldrig aktuellt för dem att ingå äktenskap med muslimer. Därför brydde de sig aldrig om att ändra arvs- och familjerätten. Skatterätt och straffrätt var de däremot berörda av. Därför anpassades dessa lagar till kolonialmakternas, förklarade Farzaneh Dehdari.
Under föreläsningen berättade hon också bland annat om sina egna erfarenheter från hemlandet Iran efter den islamiska revolutionen och den oigenkännliga beskrivning av islam som mötte henne i Sverige.
– Så föddes mitt intresse för att själv ge en sannare bild av islam, berättade hon.
Föreläsningen på JMK lockade drygt ett femtiotal studenter. Tidigare har journalistutbildningarna i Stockholm innehållit vissa inslag om islam. Gårdagens föreläsning var ett sätt att återuppta detta inslag i undervisningen.
I går föreläste hon om islam i tänkande och rätt för studenter på Stockholms universitet.
– Det handlar inte om att vi ska ha sharialagar i Sverige. Det handlar om förståelse. Men för att förstå islam måste man lära sig om Muhammeds liv, förklarade hon.
Farzaneh Dehdari är familjejurist med eget företag i Stockholm. Hon föreläser ofta om islam i tänkande och rätt för studenter, främst blivande domare. Men i går var det studenterna på JMK, institutionen för journalistik, medier och kommunikation, vid Stockholms universitet som fick en introduktion i islams historia, fundament, inriktningar och rättskällor.
– Domare i Sverige kommer allt oftare i kontakt med människor från den muslimska världen. Men de saknar många gånger kunskap om, och förståelse för islamiskt rättstänkande, menar hon.
Islam är inte bara en tro. Det är en praxis som omfattar alla delar av människans liv. Rätten är identisk med Guds vilja.
– Man tittar på Muhammeds liv och gärningar för att få svar på hur människan ska leva idag och organisera sitt samhälle, förklarade Farzaneh Dehdari.
Historia har blivit juridik
Under gårdagens föreläsning gav Farzaneh Dehdari exempel på hur historia kommit att bli juridik inom islam.
– Muhammeds far dog innan han föddes. Hans farfar fick då vårdnaden om honom. När även han dog var det pojkens farbror som blev vårdnadshavare. Och än i dag är det i första hand ett barns far, i andra hand dess farfar och i tredje hand dess farbror som blir dess vårdnadshavare, berättade hon.
När det gäller familjerätt och arvslagar inom islamisk lag har mycket varit i stort sett oförändrat sedan Muhammeds dagar. Straffrätten och skatterätten har förändrats desto mer.
– Det beror på kolonialmakternas inflytande. Det var aldrig aktuellt för dem att ingå äktenskap med muslimer. Därför brydde de sig aldrig om att ändra arvs- och familjerätten. Skatterätt och straffrätt var de däremot berörda av. Därför anpassades dessa lagar till kolonialmakternas, förklarade Farzaneh Dehdari.
Under föreläsningen berättade hon också bland annat om sina egna erfarenheter från hemlandet Iran efter den islamiska revolutionen och den oigenkännliga beskrivning av islam som mötte henne i Sverige.
– Så föddes mitt intresse för att själv ge en sannare bild av islam, berättade hon.
Föreläsningen på JMK lockade drygt ett femtiotal studenter. Tidigare har journalistutbildningarna i Stockholm innehållit vissa inslag om islam. Gårdagens föreläsning var ett sätt att återuppta detta inslag i undervisningen.
2006/09/12
Farväl till sommaren
I helgen var jag ute vid lantstället för att ta ett lite vemodigt farväl av sommaren. Stuvade undan badrockar, tömde luften ur en plastkrokodil som låg kvarglömd nere vid sjön, och sorterade bland mina sommarminnen.
Där ute vid vårt sörmländska paradis samlas hela klanen då och då. Som en stor, brokig muminfamilj, var och en med sina intressen och sin roll i helheten.
Farsan är kreatören, som gjort allt från att rita och bygga huset vi bor i, till att måla tavlorna som pryder väggarna. Morsan är trädgårdsfantasten; den enda jag känner som utan problem kan skilja ogräs från ädla växter redan på groddstadiet. Storebrorsan med respektive hittar man antingen med fågelkikarna i högsta hugg, eller i köket prövandes något nytt gourmetrecept till alla smaklökars fröjd. Och så är det min äkta hälft; min egen snusmumrik och vardagsfilosof. Han ger sig gärna ut på långa skogsvandringar klädd i gammal oljerock, med en bok i ena fickan och ett skrivhäfte i den andra.
I familjeklanen har vi en egensinnig Lilla My-figur också. Åtminstone om man frågar de andra. Själv vill jag se mig som esteten i sällskapet. Några av mina bidrag till vårt sommarparadis är en helt onödig damm med vattenfall och ingjutna fossiler, och en lika onödig åttkantig thépaviljong med guldknoppar. Jag försöker hävda att det är vackert, men jag är inte säker på att de andra riktigt förstår...
Och så är det förstås alla barnen också: brorsdöttrarna, bonussönerna och så mina egna två, som helst håller till nere vid badbryggan eller vid studsmattan, eller till de vuxnas förtret, framför tv:n.
Men den här sommaren har jag förvånansvärt ofta funnit min äldsta son i köket, i färd med att baka kladdkaka. Min yngsta har den här säsongen tillbringat det mesta av sin tid i snickarboden där han designat och finsågat detaljrika prydnadssvärd. (Nej då, vi låser inte in honom där, jag försäkrar, det hela är högst frivilligt!) Vid det här laget har han en samling som skulle kunna få vilken samuraj som helst att begå harakiri av ren avund.
Men sommarminnena från lantstället är färre det här året. Jag har inte alls hunnit vara där så mycket som jag brukar. En och annan familjefotbollsmatch och grillkväll har det väl blivit. Men inte en enda gång har jag legat i hängmattan och stillsamt gungat mig igenom ett riktigt bra Sommarprogram i radio. Och inte en enda deckarroman har jag hunnit läsa, fast det också är en sak jag har på min lista över sånt jag bara måste göra för att riktigt känna att det är sommar...
Nu satt jag där i stugan härom kvällen, förlorad i sommardrömmar och minnesglimtar. Och just när mörkret föll utanför började det regna. Trodde jag – tills jag upptäckte att det var halvdecimeterstora getingar som i dussintal kastade sig mot fönstren i vilt begär efter ljus.
Då mindes jag: I somras var det ju någon godhjärtad djurvän som ställde ut mat på ett blommigt kaffefat till de små gulliga getingarna som bodde i husknuten – samma husknut där det nu svärmade som värst! Så här i efterhand undrar jag vad i all världen det var på det där fatet egentligen...
Jag kan lova att det är en något surrealistisk upplevelse att sitta i en ödslig sommarstuga när det regnar gigantiska getingar utanför. Och hur mycket man än gillar stjärnhimlar i augusti, så sticker man inte ut näsan under sådana omständigheter, det kan jag försäkra.
Jag som normalt sett är en ganska fredlig natur kom på mig själv med att sitta där och klura ut vilken mordmetod som biter bäst på mördargetingar, och hur man med störst framgång bränner bålgetingar på getingbål.
Och plötsligt var det inte vemodigt alls att ta adjö av sommaren. Faktum är att det nog aldrig varit lättare.
Sedan den kvällen tänker jag på höstkyla och frostnätter enbart som välkomna befriare.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 12 september 2006
Där ute vid vårt sörmländska paradis samlas hela klanen då och då. Som en stor, brokig muminfamilj, var och en med sina intressen och sin roll i helheten.
Farsan är kreatören, som gjort allt från att rita och bygga huset vi bor i, till att måla tavlorna som pryder väggarna. Morsan är trädgårdsfantasten; den enda jag känner som utan problem kan skilja ogräs från ädla växter redan på groddstadiet. Storebrorsan med respektive hittar man antingen med fågelkikarna i högsta hugg, eller i köket prövandes något nytt gourmetrecept till alla smaklökars fröjd. Och så är det min äkta hälft; min egen snusmumrik och vardagsfilosof. Han ger sig gärna ut på långa skogsvandringar klädd i gammal oljerock, med en bok i ena fickan och ett skrivhäfte i den andra.
I familjeklanen har vi en egensinnig Lilla My-figur också. Åtminstone om man frågar de andra. Själv vill jag se mig som esteten i sällskapet. Några av mina bidrag till vårt sommarparadis är en helt onödig damm med vattenfall och ingjutna fossiler, och en lika onödig åttkantig thépaviljong med guldknoppar. Jag försöker hävda att det är vackert, men jag är inte säker på att de andra riktigt förstår...
Och så är det förstås alla barnen också: brorsdöttrarna, bonussönerna och så mina egna två, som helst håller till nere vid badbryggan eller vid studsmattan, eller till de vuxnas förtret, framför tv:n.
Men den här sommaren har jag förvånansvärt ofta funnit min äldsta son i köket, i färd med att baka kladdkaka. Min yngsta har den här säsongen tillbringat det mesta av sin tid i snickarboden där han designat och finsågat detaljrika prydnadssvärd. (Nej då, vi låser inte in honom där, jag försäkrar, det hela är högst frivilligt!) Vid det här laget har han en samling som skulle kunna få vilken samuraj som helst att begå harakiri av ren avund.
Men sommarminnena från lantstället är färre det här året. Jag har inte alls hunnit vara där så mycket som jag brukar. En och annan familjefotbollsmatch och grillkväll har det väl blivit. Men inte en enda gång har jag legat i hängmattan och stillsamt gungat mig igenom ett riktigt bra Sommarprogram i radio. Och inte en enda deckarroman har jag hunnit läsa, fast det också är en sak jag har på min lista över sånt jag bara måste göra för att riktigt känna att det är sommar...
Nu satt jag där i stugan härom kvällen, förlorad i sommardrömmar och minnesglimtar. Och just när mörkret föll utanför började det regna. Trodde jag – tills jag upptäckte att det var halvdecimeterstora getingar som i dussintal kastade sig mot fönstren i vilt begär efter ljus.
Då mindes jag: I somras var det ju någon godhjärtad djurvän som ställde ut mat på ett blommigt kaffefat till de små gulliga getingarna som bodde i husknuten – samma husknut där det nu svärmade som värst! Så här i efterhand undrar jag vad i all världen det var på det där fatet egentligen...
Jag kan lova att det är en något surrealistisk upplevelse att sitta i en ödslig sommarstuga när det regnar gigantiska getingar utanför. Och hur mycket man än gillar stjärnhimlar i augusti, så sticker man inte ut näsan under sådana omständigheter, det kan jag försäkra.
Jag som normalt sett är en ganska fredlig natur kom på mig själv med att sitta där och klura ut vilken mordmetod som biter bäst på mördargetingar, och hur man med störst framgång bränner bålgetingar på getingbål.
Och plötsligt var det inte vemodigt alls att ta adjö av sommaren. Faktum är att det nog aldrig varit lättare.
Sedan den kvällen tänker jag på höstkyla och frostnätter enbart som välkomna befriare.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 12 september 2006
2006/09/01
Lantbrukare långt från besluten
Vid vägen mot Harpsund har Hasse Andersson sin lantgård.
Förbi hans husknut har det passerat åtskilliga statsöverhuvuden och ministrar på väg till och från statministerns rekreationsbostad.
Ändå är avståndet långt mellan de stora politiska besluten och verkligheten här, i det dagliga arbetet med djuren.
Alldeles för långt, tycker han. Inför årets val har han gjort en egen valkampanj hemma på ladugårdsväggen med direkt adress till Göran Persson.
"Göran, snart blir det utflyttningsfest på Harpsund!"
Skylten på Hasse Anderssons ladugårdsknut lyser grön i septembersolen. Varje vecka sedan i början av augusti har han satt upp ett nytt budskap till statsministern som brukar åka förbi här i sin svarta Saab.
– Det är ju valtider. Man får hoppas att han har lite humor, säger han.
Sedan 1637 har Storgården i Mellösa kyrkby varit i hans släkts ägo. Själv är Hasse Andersson den nionde generationen lantbrukare som driver den lilla gården med ett trettiotal mjölkkor och lika många ungdjur.
– Men varken politiker eller myndigheter verkar ha någon förståelse för lantbrukares verksamhet. Vi ska stå med mössan i hand när de hittar på nya lagar och nya blanketter som vi ska fylla i. Men de verkar inte ha varit i verkligheten och sett hur mycket onödigt extraarbete det innebär för oss, säger han.
Varje morgon klockan kvart över fem börjar Hasse Anderssons arbetsdag. Men den här dagens morgonrutiner är nu avklarade för flera timmar sedan och i ladugården står bara kalvarna och ett par av mjölkkorna kvar, resten är ute i hagen.
De långsamt idisslande djuren sprider ett lugn i ladugårdens dunkel. En tjurkalv sträcker fram sitt nyfikna huvud genom boxens galler och den sträva lilla tungan får tag i hans gulrutiga skjortärm.
– Alla de här kontrollerna som myndigheterna ska göra hela tiden. Det är som att de förutsätter att man gör något fel hela tiden. Deras papper och paragrafer har blivit viktigare än att titta på djuren och se att de mår bra, menar han.
Den tre veckor gamla kalven har inte fått någon öronmärkning och har heller inget namn ännu.
– Om en inspektör kom hit nu är det precis en sådan sak som de skulle kunna anmärka på. Enligt reglementet har man bara ett visst antal dagar på sig att märka sina kalvar. Och gör man fel riskerar man straffsanktioner och indragna EU-bidrag, säger Hasse Andersson bistert.
Den elektriska flugfångaren på väggen bakom hans rygg lyser illgrön. Varje gång en fluga går i fällan utbrister den i ett ilsket surrande knaster. Sedan tystnar den igen.
Den förändring av politiken som skulle betyda mest i Hasse Anderssons vardagsliv är om byråkratin för lantbrukarna blev lite mindre. Därför hoppas han på ett regeringsskifte efter valet.
– Det har ju sagts att alliansen ska ta tag i det här. Men vi får väl se, säger han, utan att låta särskilt hoppfull.
Valkampanjen på ladugårdsknuten väcker en hel del uppseende. Under loppet av en förmiddagstimme är det flera bilar som stannar för att titta lite extra.
Vad statsminister Göran Persson egentligen tycker om skyltarna vet inte Hasse Andersson.
– Men han har slutat hälsa när han åker förbi.
Förbi hans husknut har det passerat åtskilliga statsöverhuvuden och ministrar på väg till och från statministerns rekreationsbostad.
Ändå är avståndet långt mellan de stora politiska besluten och verkligheten här, i det dagliga arbetet med djuren.
Alldeles för långt, tycker han. Inför årets val har han gjort en egen valkampanj hemma på ladugårdsväggen med direkt adress till Göran Persson.
"Göran, snart blir det utflyttningsfest på Harpsund!"
Skylten på Hasse Anderssons ladugårdsknut lyser grön i septembersolen. Varje vecka sedan i början av augusti har han satt upp ett nytt budskap till statsministern som brukar åka förbi här i sin svarta Saab.
– Det är ju valtider. Man får hoppas att han har lite humor, säger han.
Sedan 1637 har Storgården i Mellösa kyrkby varit i hans släkts ägo. Själv är Hasse Andersson den nionde generationen lantbrukare som driver den lilla gården med ett trettiotal mjölkkor och lika många ungdjur.
– Men varken politiker eller myndigheter verkar ha någon förståelse för lantbrukares verksamhet. Vi ska stå med mössan i hand när de hittar på nya lagar och nya blanketter som vi ska fylla i. Men de verkar inte ha varit i verkligheten och sett hur mycket onödigt extraarbete det innebär för oss, säger han.
Varje morgon klockan kvart över fem börjar Hasse Anderssons arbetsdag. Men den här dagens morgonrutiner är nu avklarade för flera timmar sedan och i ladugården står bara kalvarna och ett par av mjölkkorna kvar, resten är ute i hagen.
De långsamt idisslande djuren sprider ett lugn i ladugårdens dunkel. En tjurkalv sträcker fram sitt nyfikna huvud genom boxens galler och den sträva lilla tungan får tag i hans gulrutiga skjortärm.
– Alla de här kontrollerna som myndigheterna ska göra hela tiden. Det är som att de förutsätter att man gör något fel hela tiden. Deras papper och paragrafer har blivit viktigare än att titta på djuren och se att de mår bra, menar han.
Den tre veckor gamla kalven har inte fått någon öronmärkning och har heller inget namn ännu.
– Om en inspektör kom hit nu är det precis en sådan sak som de skulle kunna anmärka på. Enligt reglementet har man bara ett visst antal dagar på sig att märka sina kalvar. Och gör man fel riskerar man straffsanktioner och indragna EU-bidrag, säger Hasse Andersson bistert.
Den elektriska flugfångaren på väggen bakom hans rygg lyser illgrön. Varje gång en fluga går i fällan utbrister den i ett ilsket surrande knaster. Sedan tystnar den igen.
Den förändring av politiken som skulle betyda mest i Hasse Anderssons vardagsliv är om byråkratin för lantbrukarna blev lite mindre. Därför hoppas han på ett regeringsskifte efter valet.
– Det har ju sagts att alliansen ska ta tag i det här. Men vi får väl se, säger han, utan att låta särskilt hoppfull.
Valkampanjen på ladugårdsknuten väcker en hel del uppseende. Under loppet av en förmiddagstimme är det flera bilar som stannar för att titta lite extra.
Vad statsminister Göran Persson egentligen tycker om skyltarna vet inte Hasse Andersson.
– Men han har slutat hälsa när han åker förbi.
2006/07/31
Dessa fantastiska morgnar
Hur många sagolika soluppgångar och dimhöljt magiska morgnar har man egentligen sovit bort i sina dagar?
De gånger jag verkligen upplevt en tidig sommarmorgon med alla sinnen har varit närmast oförglömliga.
Dimbankar över en stilla insjö med näckrosor som ännu inte öppnat sina kronblad efter natten. Rådjur med misstänksamt vakande blick i ett skogsbryn med daggen glittrande i gräset runt omkring.
När jag varit ute och rest har jag ofta tagit för vana att göra en morgontur med kameran innan staden eller byn riktigt vaknat.
På det sättet har jag fått se Venedig bakom fasaden, när sopbåtar åkt på sin dagliga tömningsrunda och trattoriorna ännu legat nedstuvade i sin nattförvaring. Jag har dansat osedd över stenlagda blankslitna gågator i sovande Medelhavsstäder, och jag har sett de sömniga jordnötsförsäljarna i New Yorks gathörn packa upp och ställa i ordning sina vagnar.
Morgnar är helt enkelt fantastiska! Det tråkiga är att de liksom ligger på fel ställe av dygnet. Så jag antar att jag sorgeligen kommer att sova bort många många fler…
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 31 juli 2006
De gånger jag verkligen upplevt en tidig sommarmorgon med alla sinnen har varit närmast oförglömliga.
Dimbankar över en stilla insjö med näckrosor som ännu inte öppnat sina kronblad efter natten. Rådjur med misstänksamt vakande blick i ett skogsbryn med daggen glittrande i gräset runt omkring.
När jag varit ute och rest har jag ofta tagit för vana att göra en morgontur med kameran innan staden eller byn riktigt vaknat.
På det sättet har jag fått se Venedig bakom fasaden, när sopbåtar åkt på sin dagliga tömningsrunda och trattoriorna ännu legat nedstuvade i sin nattförvaring. Jag har dansat osedd över stenlagda blankslitna gågator i sovande Medelhavsstäder, och jag har sett de sömniga jordnötsförsäljarna i New Yorks gathörn packa upp och ställa i ordning sina vagnar.
Morgnar är helt enkelt fantastiska! Det tråkiga är att de liksom ligger på fel ställe av dygnet. Så jag antar att jag sorgeligen kommer att sova bort många många fler…
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 31 juli 2006
2006/07/29
Om att vandra i fäders spår
Tänk att den mark vi trampar i dag har varit bebodd av kungar, munkar, gesäller och fabrikörer i en helt annan tid än vår.
Visst är det fascinerande att tänka sig att självaste Gustav Vasa en gång spankulerade omkring vid nuvarande Slottsgatan, kanske drog sig fundersamt i skägget och såg ut över samma Eskilstunaå som vi ser här i dag?
Men för mig har det där ändå känt mest som sagor. Tills en dag tidigare i somras. Jag hade läst att en av stenarna från det gamla nedbrunna slottet Eskilstuna Huus skulle sitta inmurad i ett hus i Gamla Staden.
Jag greps av omåttlig och oförklarlig fascination och bestämde mig för att hitta den där stenen. Min äkta hälft råkar också vara historieintresserad, så han gjorde min sällskap på min stenjakt, trots regnväder och allt.
Till sist hittade vi faktiskt den där stenen. Och inte förrän då blev det handfast verklighet för mig att de där historiska gestalterna faktiskt varit här, köttsliga och livs levande.
Spåren efter dem finns kvar. Och för min del kommer det nog att bli fler historiska skattjakter framöver.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 29 juli 2006
Visst är det fascinerande att tänka sig att självaste Gustav Vasa en gång spankulerade omkring vid nuvarande Slottsgatan, kanske drog sig fundersamt i skägget och såg ut över samma Eskilstunaå som vi ser här i dag?
Men för mig har det där ändå känt mest som sagor. Tills en dag tidigare i somras. Jag hade läst att en av stenarna från det gamla nedbrunna slottet Eskilstuna Huus skulle sitta inmurad i ett hus i Gamla Staden.
Jag greps av omåttlig och oförklarlig fascination och bestämde mig för att hitta den där stenen. Min äkta hälft råkar också vara historieintresserad, så han gjorde min sällskap på min stenjakt, trots regnväder och allt.
Till sist hittade vi faktiskt den där stenen. Och inte förrän då blev det handfast verklighet för mig att de där historiska gestalterna faktiskt varit här, köttsliga och livs levande.
Spåren efter dem finns kvar. Och för min del kommer det nog att bli fler historiska skattjakter framöver.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 29 juli 2006
2006/07/28
Om vilda visionärer
Hur många vildhjärnor har det inte funnits här i världen som tänkt stora tankar, haft grandiosa planer och hyst storslagna visioner om sin plats på jorden?
Säkert har väl också Eskilstuna haft sina tokstollar med idéer utöver det vanliga? Hur skulle den här nejden sett ut om alla galna visionärer fått som de velat?
Hade vi haft ett snurrande utsiktstorn på Klockberget? Ett lyxigt undervattenshotell i Eskilstunaån? En bungalowby vid Mälarstranden? Eller kanske en rymdbas på Kjula flygfält? Inte vet jag.
Och jag tror inte heller att det vore bättre om vi hade allt det där. Nej, det är inte alls dit jag vill komma.
Men jag undrar vart alla oförverkligade idéer tagit vägen. Har de smusslats undan av oförstående och alltför räddhågsna och byråkratiska händer? Har de helt enkelt förpassats till papperskorgen?
Jag skulle önska att de fanns samlade i ett arkiv någonstans. Varmt omhuldade, som en hyllning till uppfinningsrikedomen och en påminnelse om att man ibland kanske måste överskrida gränser för att se var de går.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 28 juli 2006
Säkert har väl också Eskilstuna haft sina tokstollar med idéer utöver det vanliga? Hur skulle den här nejden sett ut om alla galna visionärer fått som de velat?
Hade vi haft ett snurrande utsiktstorn på Klockberget? Ett lyxigt undervattenshotell i Eskilstunaån? En bungalowby vid Mälarstranden? Eller kanske en rymdbas på Kjula flygfält? Inte vet jag.
Och jag tror inte heller att det vore bättre om vi hade allt det där. Nej, det är inte alls dit jag vill komma.
Men jag undrar vart alla oförverkligade idéer tagit vägen. Har de smusslats undan av oförstående och alltför räddhågsna och byråkratiska händer? Har de helt enkelt förpassats till papperskorgen?
Jag skulle önska att de fanns samlade i ett arkiv någonstans. Varmt omhuldade, som en hyllning till uppfinningsrikedomen och en påminnelse om att man ibland kanske måste överskrida gränser för att se var de går.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 28 juli 2006
2006/07/27
Jag tänker njuta av värmeböljan
Ljuvliga, härliga underbara värme!
Jo, jag vet ju att den är en plåga för små barn, äldre, hundar och alla möjliga. Och det är ozonhål och farliga solstrålar och soleksem och rötmånad. För att inte tala om de stackars bönderna. Snart dansar de väl regndans allihop i ren desperation. Och ni har min sympati, alla ni som lider av värmen.
Men jag tillåter mig ändå att tycka att det är härligt!
Jag vänder näsan mot den slösande solen, gottar mig i den vänliga värmen och ler åt lättsamt leverne och lata dagar.
Det kommer andra också, som bekant. Dagar då de sorgkantade molnen hänger strax ovanför ögonbrynen, dagar när solen nätt och jämnt orkar sega sig ovanför horisontlinjen och dagar när kylan letar sig ända in i märgbenen.
Även om den är långt borta ännu, så kommer det en vinter. Lång, snålkall och obönhörlig.
Men nu är solen här. Vem vet hur länge den stannar? För säkerhets skull tänker jag passa på att tanka så mycket solvitaminer jag bara kan!
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 27 juli 2006
Jo, jag vet ju att den är en plåga för små barn, äldre, hundar och alla möjliga. Och det är ozonhål och farliga solstrålar och soleksem och rötmånad. För att inte tala om de stackars bönderna. Snart dansar de väl regndans allihop i ren desperation. Och ni har min sympati, alla ni som lider av värmen.
Men jag tillåter mig ändå att tycka att det är härligt!
Jag vänder näsan mot den slösande solen, gottar mig i den vänliga värmen och ler åt lättsamt leverne och lata dagar.
Det kommer andra också, som bekant. Dagar då de sorgkantade molnen hänger strax ovanför ögonbrynen, dagar när solen nätt och jämnt orkar sega sig ovanför horisontlinjen och dagar när kylan letar sig ända in i märgbenen.
Även om den är långt borta ännu, så kommer det en vinter. Lång, snålkall och obönhörlig.
Men nu är solen här. Vem vet hur länge den stannar? För säkerhets skull tänker jag passa på att tanka så mycket solvitaminer jag bara kan!
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 27 juli 2006
2006/07/26
Nu har jag också en personlig tränare
Häromdagen råkade jag i ett anfall av träningsiver haspla ur mig till min yngsta son att jag tyckte han skulle bli min personliga tränare. I dessa tider ska ju snart sagt varje person med självaktning ha en sådan.
Han axlade dock uppgiften med ett större allvar än jag hade tänkt mig. Och sedan dess har han beordrat mig ut både på löparturer i skogen och simturer i sjön, och påmint mig om att duktigt göra mina situps utan att fuska.
Kanske är det för tidigt att rekommendera andra till samma tilltag – jag har ju inte sett slutet på det ännu. Men faktum är att jag mår som en drottning redan efter några dagar. Och så länge min ihärdiga tränare gör sin mor sällskap under träningspassen så har vi riktigt roligt också!
Och att hoppa av – nej, jag vill inte ens tänka på vilka gliringar det skulle föranleda hemma vid köksbordet. Nu får jag ta skeden i vacker hand och följa det gamla talesättet: Den som gett sig leken på, den får också leken tåla!
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 26 juli 2006
Han axlade dock uppgiften med ett större allvar än jag hade tänkt mig. Och sedan dess har han beordrat mig ut både på löparturer i skogen och simturer i sjön, och påmint mig om att duktigt göra mina situps utan att fuska.
Kanske är det för tidigt att rekommendera andra till samma tilltag – jag har ju inte sett slutet på det ännu. Men faktum är att jag mår som en drottning redan efter några dagar. Och så länge min ihärdiga tränare gör sin mor sällskap under träningspassen så har vi riktigt roligt också!
Och att hoppa av – nej, jag vill inte ens tänka på vilka gliringar det skulle föranleda hemma vid köksbordet. Nu får jag ta skeden i vacker hand och följa det gamla talesättet: Den som gett sig leken på, den får också leken tåla!
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 26 juli 2006
2006/07/25
Längtan till det främmande
Det finns nog ingenting som får mig att längta bort så som bilden av fåglar i flykt. Visst är det en sliten frihetssymbol, och med tanke på fåglars riskfyllda liv är den nog inte särskilt sanningsenlig heller. Men på mig fungerar den ändå.
På resa i det främmande är det så lätt att ge sinnet ny näring, och att få tankarna att röra sig åt nya håll.
Men det måste inte till en vidlyftig yttre resa för att ge vingar åt sina tankar, försöker jag säga till min pockande reslust. Man kan uppleva lika mycket i det vardagliga invanda, om man bara ser det med nya glasögon, försöker jag trösta mig.
Om man tar en helt vanlig gata till exempel: Vad händer om man försöker se den med en trädgårdsarkitekts blick? Eller en rörläggares? Hur sen en funktionshindrad och en skateboardåkare på samma gatstump? Ja, sannolikt inte på samma sätt som vare sig en konstnär, en trafikskolärare eller fönstertittare.
Kanske är det faktiskt så att man inte behöver byta miljö för att se något nytt. Det främmande oupptäckta och tankelyftande finns kanske här och nu - om man bara lär sig se…
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 25 juli 2006
På resa i det främmande är det så lätt att ge sinnet ny näring, och att få tankarna att röra sig åt nya håll.
Men det måste inte till en vidlyftig yttre resa för att ge vingar åt sina tankar, försöker jag säga till min pockande reslust. Man kan uppleva lika mycket i det vardagliga invanda, om man bara ser det med nya glasögon, försöker jag trösta mig.
Om man tar en helt vanlig gata till exempel: Vad händer om man försöker se den med en trädgårdsarkitekts blick? Eller en rörläggares? Hur sen en funktionshindrad och en skateboardåkare på samma gatstump? Ja, sannolikt inte på samma sätt som vare sig en konstnär, en trafikskolärare eller fönstertittare.
Kanske är det faktiskt så att man inte behöver byta miljö för att se något nytt. Det främmande oupptäckta och tankelyftande finns kanske här och nu - om man bara lär sig se…
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 25 juli 2006
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
