Man måste bottna i sin egen skurhink

När jag satt på tåget häromdagen läste jag en intervju med statsminister Reinfeldt där han ondgjorde sig över den utbredda gör-det-själv-trenden. ”Vi sitter alla fast i Martin Timell-träsket – alla ska göra allting själva”, beklagade han sig för Kupés reporter, och talade sig sedan varm för de hushållsnära tjänsterna som framtidens melodi.
Man kan tycka vad man vill, både om statsministern och avdragsrätt för hushållstjänster, men när det gäller fixa-själv-febern tror jag åtminstone det är få trendanalytiker som håller med honom.
Den nya samhällsvarelsen vill vara kreativ och delaktig i sin värld. Vi vill inte stå bredvid och titta på när andra gör. Vi vill vara med, och göra själva. Vårt hem är inget undantag. Det är ett av skälen till varför jag inte tror på någon blomstrande renässans för hembiträden framöver.
Över min tröskel kommer det i alla fall inget. Men för mig handlar det varken om trender eller politik, utan om livskvalitet och förankring. Jag tror nämligen att man riskerar att missa en hel del viktiga poänger om man inte själv befattar sig med sina vardagsbestyr. På det sättet kan jag tycka lite synd om Fredrik Reinfeldt och för den delen ex-minister Thomas Bodström och alla andra som valt att låta någon annan ta reda på deras smutsbyk.

Att städa den plats jag kallar mitt hem, bland de saker som familjen valt att ha omkring sig, är för mig ett oslagbart sätt att se till att livet inte bara rusar på. Att få in den där eftertanken som det pratas så mycket om. Lugnet och bottnandet.
Man måste inte åka på retreater och till yogainstitut för att lära sig att ta det lugnt och gå ner i varv. Det går förbaskat bra att lära sig bottna i sin egen skurhink också, om ni frågar mig. Det går att bli vän med vardagsledan och tråket och acceptera det som en vilsam och på sitt sätt värdefull del av livet.
För det är inte den där välpolerade fasaden som gör ett hem. Och det är inte söndagsmiddagarna som bygger en familj – om man inte lagar dem själv, vill säga. Jag tror att den verkliga närheten och hemkänslan ligger i alla de där vardagliga sakerna som vi så lätt föraktar.
Att städa och sortera är ju också ett sätt att lägga sina minnen tillrätta. Att tvätta och hänga undan sommargarderoben blir ett sätt att summera ett litet livskapitel som tagit slut, och att mobilisera inför nästa årstid. Och en sortering av papper hemma på skrivbordet kan ge idéer till nya projekt och skapelser som man helt enkelt missar om man låter någon annan göra det.
Det är förresten vetenskapligt belagt att problemlösning fungerar bäst när man varvar ett intensivt intellektuellt arbete med pauser och rutinuppgifter. Våra hjärnor råkar funka på det sättet.
Så vad händer med den som avlägsnar rutinuppgifterna ur sitt liv? Jag vet inte, men en kvalificerad gissning är att man missar påfyllningen och bränner ut sin kreativitet i längden.
Det är en risk jag aldrig vill ta. Därför blir det inga hembiträden hemma hos mig. Inte vare sig vita, svarta, avdragsgilla eller fullbetalda.
I det avseendet föredrar jag att stanna i Martin Timell-träsket och helt enkelt göra det själv.

I den där intervjun sa förresten statsministern något om att han längtade efter att göra en nyfikenresa runt om i Sverige för att se hur livet egentligen är för människor.
Jag vet ett enklare sätt, som dessutom är billigare för statskassan. Han kunde ge sitt hembiträde en lång, välförtjänt och välbetald semester – och sedan själv köra ner sina välmanikyrerade händer riktigt djupt i smutstvätten som omväxling.
Och en ordentlig julstädning skulle kanske ge honom – och andra politiker med hushållsarbetesfobi – lite nya perspektiv, en annan ödmjukhet och en konkretare förankring i verkligheten. Det är i alla fall vad jag tror.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 7 december 2006