Digitala mötesplatser, bloggar, chatsajter, sms, mms, bluetooth, skype...
Det är sådana där ord som brukar användas som belägg för att vi lever i Det
Nya Kommunikationssamhället.
Men jag vet inte om jag köper det. Snarare undrar jag allt oftare om vi inte
i själva verket är på väg mot Det Totala Kommunikationssammanbrottet:
Kommersiella radio- och tv-kanaler där publiken blivit handelsvaran som
säljs ut till annonsörerna, och där innehållet tömts på all betydelse, där
man byter samtalsämne så fort någonting är i närheten av att bränna till på
riktigt.
Tramsiga kedje-sms, som är vidareskickade ett par varv runt jorden innan de
blippar in i ens telefon och förväntas bli ivägbloppade ett varv till innan
de dör ut. Budskap som är omtuggade så många gånger att varje betydelse
utarmats och förflackats så att de till sist förlorat all laddning.
Eller snabba inlägg i bloggar och forum som är nedknattrade så till den grad
utan reflektion eller eftertanke att de förlorar sitt läsvärde så snart
skrivögonblicket är passerat.
Det finns åtminstone tre förutsättningar som måste finnas för att
kommunikation ska kunna äga rum: En avsändare, en mottagare, och så själva
budskapet. Men i Det Nya Kommunikationssamhället tycker jag allt oftare att
den där trefoten haltar på ett eller annat sätt.
Vem blir till exempel mottagare av bloggvärldens pseudokommunikationsörja,
när alla bara är upptagna med att häva ur sig sina egna egon och triviala
vardagsbestyr? Hur mycket av allt det där blir överhuvudtaget någonsin läst?
Och vem är egentligen avsändare av alla dessa kringvalsande sms-kedjebrev
och skämtmail? Och blir inte själva budskapet också meningslöst i och med
att avsändaren går förlorad? Eftersom det då tappar riktning och avsikt och
liksom aldrig kan träffa rätt, oavsett hur många mobiler eller inboxar det
når?
Det är klart att det finns exempel på verklig kommunikation även i dagens
postmoderna sönderfall. Men frågan är om det inträffar så värst mycket
oftare i Det Nya Kommunikationssamhället än dessförinnan? Jag tror knappt
det.
Alltså, det är äktheten jag vill åt. Närvaron. Nerven. Nuet.
Den reflekterade eftertanken, i stället för det utspädda, utspydda.
Från mina värmländska förfäder finns gamla poesiböcker sparade från förra
seklets början. Böcker där de själva och deras bekantskapskrets skrev små
alster till hyllning och minne. Ibland med bläckplumpar och kantiga
bokstäver, ibland nödrimmade och litterärt undermåliga ¬ men sprungna ur
äkta människor, unika och påkomna i stunden, med adress till just den person
de skrevs till. Och trots att alla som skrivit i den boken är döda och
begravna för länge sedan, så lovar jag att det stiger mer liv upp ur de
gulnade boksidorna än i bra mycket man hittar i vår tids välanvända
kommunikationskanaler. Vår tids döda digitalalster.
Men kanske att den här tidens exploderande vrångkommunikation så småningom
ändå kan utmynna i ett kommunikationssamhälle på riktigt, när ledan brett ut
sig och pendeln svänger över i sin motsats. Jag tänker fortsätta att hoppas
på det.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 25 september 2008
2008/09/11
Jorden gick inte under
Om ni läser det här just i dag måste det betyda att vi trots allt klarat oss från den fruktade undergången. Från att allihop slurpas in i ett svart hål någonstans en bit under markytan i utkanten av Geneve.
Det var ju i går som den där partikelkollisionsmaskinen skulle startas upp för första gången. Ett jättelikt laboratorium där man ska krocka protoner i ljusets hastighet, och leka jordens uppkomst – eller alltså jordens undergång.
Men då kan vi kanske andas ut nu? Eller förresten – andas ut innan den 11 september är förbi – nej, kanske inte ändå. Häromdagen gick en av mina söner och funderade på vad som skulle kunna tänkas hända i år på den här dagen. För visst är det en dag när man håller utkik lite extra efter annalkande katastrofer?
Egentligen är det kanske inte så tokigt med lite katastrofmedvetande? Om vi väntade oss den Yttersta Dagen lite oftare tror jag vi skulle bli bättre på att leva i nuet i stället för i en onåbar framtid.
När jag var liten hade jag en idé om att packa alla mina finaste saker i en väska och ställa innanför dörren till mitt rum – ifall det skulle börja brinna eller så. Riktigt så konkret tror jag inte det där medvetandet ska ta sig uttryck, om det ska vara konstruktivt.
Men säg att man bara skulle börja ta livet för givet för sisådär ett par veckor i taget. Skulle folk då ägna sig åt hysteriskt spelande, eller orka slötitta på någon amerikansk tv-series etthundrafyrtiofjärde avsnitt? Ladda ner något nytt blippljud till mobilen? Ödsla tid på att skvallra om grannarna, eller bekymra sig över begynnande rynkor, tilltagande flint, eller en repa på bilen?
Nej, när undergångshotet tornar upp sig över oss, så är det plötsligt väldigt lätt att skilja på väsentligt och oväsentligt. Att krama barnen, hålla om sin livskamrat, ringa mormor, hinna säga till sina nära hur mycket de betyder för en – det är sånt som alla tänker på först när domedagen randas.
Skulle man inte också försöka göra så många sinnliga och livshyllande saker som man hann, innan det var för sent? Känna doften av en blommande smultronjasmin en gång till i livet, gå i het sand vid ett svalkande vattenbryn, äta en sista måltid, se en sista soluppgång, känna skrovlig bark mot handflatorna, och mjuk hud.
Kanske skulle man försöka lämna något för eftervärlden också? Värka ur sig ett vackert undergångspoem och hoppas att någon överlevande jordvarelse, eller besökare från rymden en dag skulle hitta det? Ja, det vore förstås lönlöst om nu slutet kom i form av ett svart hål. Men nog skulle man väl också ägna en stund åt att klura över vår jordecivilisation, vårt liv och leverne, Gud och själva meningen med allithop?
Men bara den 11 september är över för den här gången kan vi andas ut.
Eller, kanske inte det heller förresten. För den där domedagsmaskinen skulle väl vid närmare eftertanke inte testas på den högsta hastigheten så här den första dagen? Jordens undergång kanske kommer nästa vecka i stället?
Tidigare publicerad i tidningen Folket den 11 september 2008
Det var ju i går som den där partikelkollisionsmaskinen skulle startas upp för första gången. Ett jättelikt laboratorium där man ska krocka protoner i ljusets hastighet, och leka jordens uppkomst – eller alltså jordens undergång.
Men då kan vi kanske andas ut nu? Eller förresten – andas ut innan den 11 september är förbi – nej, kanske inte ändå. Häromdagen gick en av mina söner och funderade på vad som skulle kunna tänkas hända i år på den här dagen. För visst är det en dag när man håller utkik lite extra efter annalkande katastrofer?
Egentligen är det kanske inte så tokigt med lite katastrofmedvetande? Om vi väntade oss den Yttersta Dagen lite oftare tror jag vi skulle bli bättre på att leva i nuet i stället för i en onåbar framtid.
När jag var liten hade jag en idé om att packa alla mina finaste saker i en väska och ställa innanför dörren till mitt rum – ifall det skulle börja brinna eller så. Riktigt så konkret tror jag inte det där medvetandet ska ta sig uttryck, om det ska vara konstruktivt.
Men säg att man bara skulle börja ta livet för givet för sisådär ett par veckor i taget. Skulle folk då ägna sig åt hysteriskt spelande, eller orka slötitta på någon amerikansk tv-series etthundrafyrtiofjärde avsnitt? Ladda ner något nytt blippljud till mobilen? Ödsla tid på att skvallra om grannarna, eller bekymra sig över begynnande rynkor, tilltagande flint, eller en repa på bilen?
Nej, när undergångshotet tornar upp sig över oss, så är det plötsligt väldigt lätt att skilja på väsentligt och oväsentligt. Att krama barnen, hålla om sin livskamrat, ringa mormor, hinna säga till sina nära hur mycket de betyder för en – det är sånt som alla tänker på först när domedagen randas.
Skulle man inte också försöka göra så många sinnliga och livshyllande saker som man hann, innan det var för sent? Känna doften av en blommande smultronjasmin en gång till i livet, gå i het sand vid ett svalkande vattenbryn, äta en sista måltid, se en sista soluppgång, känna skrovlig bark mot handflatorna, och mjuk hud.
Kanske skulle man försöka lämna något för eftervärlden också? Värka ur sig ett vackert undergångspoem och hoppas att någon överlevande jordvarelse, eller besökare från rymden en dag skulle hitta det? Ja, det vore förstås lönlöst om nu slutet kom i form av ett svart hål. Men nog skulle man väl också ägna en stund åt att klura över vår jordecivilisation, vårt liv och leverne, Gud och själva meningen med allithop?
Men bara den 11 september är över för den här gången kan vi andas ut.
Eller, kanske inte det heller förresten. För den där domedagsmaskinen skulle väl vid närmare eftertanke inte testas på den högsta hastigheten så här den första dagen? Jordens undergång kanske kommer nästa vecka i stället?
Tidigare publicerad i tidningen Folket den 11 september 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
