På väg mot kommunikationssamhällets genombrott

Digitala mötesplatser, bloggar, chatsajter, sms, mms, bluetooth, skype...
Det är sådana där ord som brukar användas som belägg för att vi lever i Det
Nya Kommunikationssamhället.
Men jag vet inte om jag köper det. Snarare undrar jag allt oftare om vi inte
i själva verket är på väg mot Det Totala Kommunikationssammanbrottet:
Kommersiella radio- och tv-kanaler där publiken blivit handelsvaran som
säljs ut till annonsörerna, och där innehållet tömts på all betydelse, där
man byter samtalsämne så fort någonting är i närheten av att bränna till på
riktigt.
Tramsiga kedje-sms, som är vidareskickade ett par varv runt jorden innan de
blippar in i ens telefon och förväntas bli ivägbloppade ett varv till innan
de dör ut. Budskap som är omtuggade så många gånger att varje betydelse
utarmats och förflackats så att de till sist förlorat all laddning.
Eller snabba inlägg i bloggar och forum som är nedknattrade så till den grad
utan reflektion eller eftertanke att de förlorar sitt läsvärde så snart
skrivögonblicket är passerat.

Det finns åtminstone tre förutsättningar som måste finnas för att
kommunikation ska kunna äga rum: En avsändare, en mottagare, och så själva
budskapet. Men i Det Nya Kommunikationssamhället tycker jag allt oftare att
den där trefoten haltar på ett eller annat sätt.
Vem blir till exempel mottagare av bloggvärldens pseudokommunikationsörja,
när alla bara är upptagna med att häva ur sig sina egna egon och triviala
vardagsbestyr? Hur mycket av allt det där blir överhuvudtaget någonsin läst?
Och vem är egentligen avsändare av alla dessa kringvalsande sms-kedjebrev
och skämtmail? Och blir inte själva budskapet också meningslöst i och med
att avsändaren går förlorad? Eftersom det då tappar riktning och avsikt och
liksom aldrig kan träffa rätt, oavsett hur många mobiler eller inboxar det
når?

Det är klart att det finns exempel på verklig kommunikation även i dagens
postmoderna sönderfall. Men frågan är om det inträffar så värst mycket
oftare i Det Nya Kommunikationssamhället än dessförinnan? Jag tror knappt
det.
Alltså, det är äktheten jag vill åt. Närvaron. Nerven. Nuet.
Den reflekterade eftertanken, i stället för det utspädda, utspydda.

Från mina värmländska förfäder finns gamla poesiböcker sparade från förra
seklets början. Böcker där de själva och deras bekantskapskrets skrev små
alster till hyllning och minne. Ibland med bläckplumpar och kantiga
bokstäver, ibland nödrimmade och litterärt undermåliga ¬ men sprungna ur
äkta människor, unika och påkomna i stunden, med adress till just den person
de skrevs till. Och trots att alla som skrivit i den boken är döda och
begravna för länge sedan, så lovar jag att det stiger mer liv upp ur de
gulnade boksidorna än i bra mycket man hittar i vår tids välanvända
kommunikationskanaler. Vår tids döda digitalalster.

Men kanske att den här tidens exploderande vrångkommunikation så småningom
ändå kan utmynna i ett kommunikationssamhälle på riktigt, när ledan brett ut
sig och pendeln svänger över i sin motsats. Jag tänker fortsätta att hoppas
på det.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 25 september 2008