Attitydinkontinent - men ingen åsiktstaliban

För en inbiten språknörd är det en av årets höjdpunkter när Språkrådet presenterar årets nyordslista.
Det är så roligt med ord. Gamla och välbekanta som finner nya kombinationer och betydelser, och nya och alldeles oförbrukade.
När man ser dem listade och samlade blir det också så tydligt hur de på olika sätt säger något om det år då de tillkommit eller fått sin spridning.
Arabisk vår, jasminrevolution och robothandel summerar en del av de stora dragen som kommer att skriva vår samtidshistoria. Slöjböter och trollfilter anknyter till stora debattämnen under året.
Varje samhällssektor har sina nyord. Inom arbetslivet har man nu börjat tala om ofasta jobb i motsats till fasta, och fastlans i stället för frilansuppdrag. Och också föräldraskapet är i förändring, av nyorden att döma. Nu börjar man tala om flipperföräldrar i stället för curlingföräldrar. I stället för att sopa framför barnen skjuter man nu iväg dem och låter dem studsa runt i tillvaron och få sina törnar. Numera ägnar sig föräldrar också åt att vobba i stället för att vabba; De jobbar litegrann samtidigt som de är hemma och vårdar sina sjuka barn.
Inom det populära området mat har vi också fått nytillskott som vuxit i popularitet. Som dumplings, kinesiska degknyten med fyllning. Och man talar också om molekylärgastronomi, som handlar om att med olika kemiska reaktioner få fram nya smaksensationer.
Under året har vi också fått nya märkliga inrättningar. Skolbarn får numera till exempel lämna sina telefoner på mobildagis under skoldagen. Och vi har också fått surdegshotell där flitiga surdegsbakare kan lämna sina surdegskulturer för tillsyn medan de åker på semester.
Vissa av de här nya orden får mig att inse att jag är hopplöst efter min tid. Kapselkaffe är till exempel en företeelse som gått mig förbi. Inte heller har jag handlat på brutalrea under året som gått.
Inte heller har jag visat tasigförsamhet nog att pröva några av årets nya trendiga företeelser plankning, uggling eller post-it-krig, som alla gett upphov till nya språkliga begrepp. Det är bara så otänk att jag skulle göra det.
I andra fall stör det mig mindre att vara otrendig. Det är till och med en lättnad att inte behöva ödsla en endaste minut av min tillvaro på att appa. Ja, ni vet, hålla på med appar på mobilen eller paddan. Ipaden alltså.
De nya skällsorden för året säger också en del om vår tid. Attitydinkontinent är det nya epitetet på personer som är oförmögna att hålla inne med vad man tycker. Och vem kan förneka att det gått inflation i sådana det senaste året?
Vid närmare eftertanke är det förresten ett skällsord som lika gärna kan gälla mig själv. Jag envisas ju med att tycka både det ena och det andra här i min kolumn.
Men det kunde vara ännu värre. För jag är trots allt ingen åsiktstaliban.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 29 december 2011

Jag saknar enkelhetens livsvisdom

Så här års brukade de komma i brevlådan. Kuverten påskrivna med vackert snirklig handstil, så där som ingen längre kan skriva. Korten med traditionella Jenny Nyström-motiv; rundnätta glada tomtar i träskor, och så underskriften: ”Mormor” eller ”Farmor”.

Ingen av dem finns längre kvar i livet. Det händer att jag ändå åker förbi farmors fönster där hon alltid stod lite böjd över köksbordet och vinkade varje gång vi kom eller åkte, alltid det där pigga leendet. Det är så konstigt att där är tomt nu, att det där ansiktet aldrig mera ska dyka upp där.

Och mormor som alltid kom ut på förstutrappan till sitt hus när vi kom eller åkte. Vinkade men på sitt lite mera stilla allvarsamma sätt. Och fast det ligger längre bort har det hänt att jag passerat hennes hus också med samma tanke.

Med åren har jag alltmer insett att saknaden efter dem inrymmer så många dimensioner. Den tid som de förde mig samman med, deras egen historia och erfarenheter, livsmoral, livsstil och vardag – allt det där som på olika sätt speglades i det som omgav dem.

Jag känner inte längre någon ur deras generation. Jag har inte längre någon att hälsa på som bjuder på kaffe i riktiga tunnkantade koppar med små blommor på, i stället för överdimensionerade muggar, och med gräddsnäcka och sockerskål på bordet och välfyllda fat med sju sorters kakor. Kök med broderade budskap på lantliga väggbonader, paradhandduk och prydnadstallrikar på väggen.

Och jag blir aldrig längre inbjuden till middagsbord dukade med potatiskarott, söndagsstek med hemkokt gelé och kokta grönsaker. Till hem med möbler och ting som har just den där tidsprägeln som deras hade.

Gungstolen under den stora vita väggklockan hemma hos mormor som delade in dagarna i halvtimmar med sitt lite skorrande bingbång. Det lilla bordet med snirkliga stolar till, där familjebibeln alltid låg, och där de allvarsamma släktporträtten hängde ovanför i sina ovala ramar.

Sekretären hos farmor där porträttet på farfar stod, och det stora linneskåpet där örngotten hade krusade band. Och så den där hyllan, den näst översta där det alltid fanns en vit porslinsskål med hårda karameller, oavsett när man kom och hälsade på.

Mormor och farmor var de sista i sin generation som jag fick glädjen att lära känna. Och all den där enkelhetens livsvisdom som de så väl behärskade har jag någonstans beundrat på avstånd som något från en annan tid. De som levt med kaffesurrogat och ransoneringskuponger, med utedass och kalla vintrar, som tvingats lära sig den där visdomen för att överleva.

Själv har jag länge trott att den hörde just till deras förflutna tid, att det aldrig skulle vara något jag kunde dra nytta av i min egen tillvaro. Men nu är jag inte lika säker längre.

I vår osäkra tid, inför en ännu osäkrare framtid är det där en kunskap jag lider av att sakna. Nu, när ni, mormor och farmor inte längre finns här och kan föra den vidare.
Konsten att sylta och konservera, laga nya fullgoda måltider av gårdagens rester, laga sådant som är trasigt i stället för att köpa nytt, sy och knåpa... Och kanske en av de finaste kunskaperna ni hade: I stället för att fly från vardagen hade ni den sällsynta förmågan att göra den så skimrande vacker...


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 15 december 2011

Rosor och snö

Det är en ros utsprungen... en blomma skär och blid, mitt i den kalla vinter, i midnatts mörka tid.
Nog sjunger man så i den gamla julpsalmen. Men aldrig har jag sett en blommande ros i december. Inte förrän nu. Häromdagen var jag ute bakom huset och fångade en på bild. Och hur mycket jag än tycker om rosor, så gör det nästan ont att se dem utomhus i full blom när det borde vara vinter...
Jag var ute och gick häromkvällen när vinterns allra första snöflingor förvirrat irrande visade sig. Yrvaket, som om Kung Vinter och hela hans hov försovit sig.
Och det var en lättnad, nästan ett lyckorus att gå där i snön.
Kanske var det en släng av den där förtjusningen jag alltid kände som liten när den första snön kom. När jag fick snöra på mig mina vita skridskor och drömma isprinsessdrömmar på den handspolade lilla skridskobanan i kvarteret där jag kavade runt, varv på varv...
Eller så var det lättnaden över att den hotande klimatkatastrofen inte är riktigt så nära som det ett tag såg ut. Att vi trots allt kanske får en riktig vinter, med trygg och tindrande snö som kan lägga sig i tjocka täcken mellan oss och katastrofen och skydda oss ifrån den ett tag till...
Trots lättnaden över snön kan jag inte låta bli att samtidigt oroa mig. För hur ska nu de sköra rosenknopparna klara sig?


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 7 december 2011

Det rådande är inte alltid rätt

Hur kunde vi hamna här? Var det inte nyss finanskris? Sa man inte att vi var över på den andra sidan, att vi klarat oss, att alla kurvor skulle peka uppåt igen?
Så sent som i början av sommaren trodde bankers chefsjurister och andra ekonomiexperter på en stadigt uppåtgående räntebana eftersom det nu såg så bra ut med tillväxten.
Man talade om USA:s ekonomi och eurokrisen bara som pyttesmå orosmoln vid horisonten.
Och nu sitter vi här igen, i ett kaos som sannolikt bara är förnamnet på det som är att vänta. Och det spelar ingen roll hur många ekonomisidor jag läser, hur många experter jag hör uttala sig – jag saknar fortfarande svaret på frågan vem eller vilka som bär det yttersta ansvaret för att vi hamnat i det här dystra scenariot.
Kom inte dragandes med Grekland igen. Jag menar allt som varit dessförinnan.
Jag vill minnas att det delvis började någonstans med politiker i USA och Europa som trodde blint på den eviga tillväxten, som vann val på att lova reformer de inte hade råd med och som bytte till sig makt mot utlandsskulder.
Och jag vill minnas att det fortsatte med näringsliv och politiker som trodde blint på en valutaunion och ett Europa som en enda stor och lycklig familj med gemensam plånbok. Här hemma fick vi höra ”Det som är bra för Europa är bra för Sverige” som ett ekande mantra.
Det fanns kritiska röster som höjdes för en annan väg, som såg riskerna redan då. Kritiker som väl måste ha fått etablissemanget att skruva sig nervöst i sina generöst tilltagna Chesterfieldfåtöljer och puffa andfått på sina Habanos.
Men de avfärdades väl som dystra domedagsprofeter som inte förstod sig på, som inte kände den nya friska fläkten från Europa. Framåt! Vorvärts! Avanti!
Det är just det här som är pudelns kärna och det stora Misstaget som vi aldrig tycks lära oss av: Att vi i varje tid, i varje historiskt skede bara tycks ha plats för en enda rådande tanke i taget. Vi klarar inte att se utanför vårt paradigm, vända allt upp och ner i tanken, eller vrida det för att se en annan sida.
Vi tycks alltid tro att det rådande är rätt. Och kanske tar vi just det faktum att något är rådande som inteckning för att det också är rätt. Så dumt!
Jag befarar att vår inbitna flockmentalitet, vår vilja att passa in, vår likriktning och hopklumpandet i grupper med enbart likasinnade till sist blir vår undergång på ett eller annat sätt.
Om alla ser åt samma håll kommer de bara att se samma saker. Om det aldrig släpps in några kritiska katter bland ekonomernas hermelinskaror så kommer vi att få samma ekonomihelvete gång på gång. Och våra västerländska kulturer kommer att få erfara den hårda vägen att högmod går före fall.
Och jag undrar fortfarande när någon ska träda fram och säga: Jag är en av dem som drev oss hit.
Jag vill faktiskt veta vem eller vilka jag ska vara arg på.
Sedan kan man förstås också fundera på: Varför har vi människor ett så stort behov av att hitta syndabockar för allt som går snett?
Men det är en annan krönika.

Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 1 december 2011