Förnöjsamheten i att sluta fred med sig själv

Det var ett av de där tillfällena när jag inför en utekväll på krogen våndades framför spegeln. Bytte kläder fem gånger och ändå inte visste vad jag skulle ha på mig. Drog i mitt trassliga hår och försökte få det att anta något slags festfrisyr. Och grävde i sminkväskan som om jag där skulle kunna hitta något magiskt mirakelmedel som kunde ge mig det där utseendet som inte gjorde mig missmodig.
Jag vet inte hur många gånger jag varit igenom den där proceduren. Men den här gången hände plötsligt någonting. Jag stannade upp och frågade ansiktet i spegeln vad farao det var jag höll på med egentligen. Jag skulle när som helst fylla 40 men där stod jag och hade fortfarande inte lyckats bli vän med mig själv. Och jag bestämde mig på fläcken för att det fick vara nog. Att det var dags att acceptera att jag aldrig blir någon Angelina Jolie, men att det får lov att gå ändå.
Och ur det där tidigare missmodet hamnade jag på något oförklarligt sätt över i en helt annan tanke: I den härliga brokiga mångfald som är den samlade mänskligheten så kanske jag, just jag, med mitt sätt att se ut och klä mig, faktiskt representerar någonting alldeles unikt. Precis som alla andra, på sina egna unika sätt.
En sådan enkel tanke, och egentligen självklar. Men jag lyckades få den där tanken att slå rot, och den krogkväll som sedan följde minns jag som en av de roligaste jag haft. Jag gick omkring med den sortens förnöjsamhet som jag tror bara kan komma ur detta att till sist sluta fred med sig själv och låta kampen upphöra. Och jag log då och då i hemligt samförstånd mot mitt festglada ansikte i spegeln på krogtoaletten. Log mot andra som i den brokiga mångfalden också representerade något helt unikt. Och det var en så vacker tanke på något sätt.
Efteråt retade det mig förstås att jag inte kommit på den där tanken för länge sedan. Att jag redan hunnit slösa bort så många timmar och minuter i missmod framför speglar, helt i onödan. Och jag önskar att jag kunde säga att den där kvällen botade mig för gott, men så enkelt är förstås aldrig livet.
Jag försöker i alla fall då och då att ge mig själv en uppmuntrande påminnelse om den där kvällen.
En annan lika uppmuntrande påminnelse om det där med skönhetsideal fick jag i våras under min stipendievistelse i Grekland. Jag vet inte hur många statyer av kärleksgudinnan Afrodite jag betraktade och kunde konstatera att inte ens hon lever upp till några skönhetsideal. Inte från vår tid i alla fall. Självaste kärleksgudinnan var inte bara kurvig, utan rentav rundnätt. Ärligt talat var hon närapå småfet, men rundnätt låter bättre.
Och om det duger för en kärleksgudinna, så kan det väl för helskotta duga åt mig också, bestämde jag mig för.
Rundnätt som en kärleksgudinna. Och helt unik.
Unik precis som alla andra. Ja, det får faktiskt duga så.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 23 november 2010

Hur känner vi igen farligheten?

Vid flera tillfällen den senaste tiden ska vuxna vid skolgårdar försökt locka med sig barn in i främmande bilar. Och det där har fått mig att fundera på en grej. Nämligen vådan av att demonisera.
När man instruerar de barn man har omkring sig att inte följa med främmande för att smaka godis eller klappa djur - hur lätt är det inte då att man börjar prata om fula gubbar och elaka människor?
Vi vill ju så gärna tro att det går att se utanpå om någon är farlig för barn, elak mot djur, slår sin fru eller förtrycker ett folk. Världen vore ju så mycket enklare att orientera sig i om det vore så.
Egentligen vet vi mycket väl att det inte är så enkelt. Och ändå fortsätter vi att säga om uppdagade hustrumisshandlare och våldtäktsmän att "det hade man ju aldrig kunnat tro om honom, han som verkar så snäll". Och vi fortsätter att säga till barn att akta sig för fula och elaka farbröder, fast det faktiskt lika gärna skulle kunna vara en snäll och vacker kvinna som var farligast vid skolgården eller sandlådan.
Och visserligen har vi genom världshistorien haft ett antal tyranniska ledare med mörk mustasch - men vi leder oss själva och varandra på farligt spår om vi får för oss att de alltid kommer i det utförandet.
Om vi ständigt demoniserar bilden av elaka och farliga människor - hur lätt är det inte då att vi missar dem när de verkligen dyker upp?


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 22 november 2010

Det enkla vinner inte i längden

Tänk om svenska skådespelareliten plötsligt en kväll skulle vara samlade i en källarlokal i Eskilstuna. Eller om de största popmusiknamnen i landet skulle dyka upp i stan för ett evenemang i en annan källare. Eller om flera av landets främsta författare var samlade i stan, på samma lilla scen vid ett och samma tillfälle.
Det skulle knappast passera obemärkt. Det skulle krylla av intresserade som inte ville missa den stora begivenheten. Och biljetterna skulle vara slut i samma stund de började säljas.
Men ganska ofta händer det faktiskt att vi har de allra främsta i sitt gebit just här i Eskilstuna. Ofta just i en källarlokal där de samsas på samma scen vid samma tillfälle.
Men när det handlar om jazzmusik och de osannolikt begåvade musiker som är de ledande inom genren - så passerar det sorgligt obemärkt. Trots att det är relativt ofta som de bästa frekventerar stans scener.
Visst finns det en trogen jazzpublik i stan - men den är oförtjänt liten med tanke på vilken musikalisk kvalitet som serveras.
Jazzmusiken är inte obegriplig - den tar bara lite längre tid att erövra.
Mitt livs första jazzkonsert var en ren plåga, och jag fattade aldrig hur musikerna kunde veta hur de skulle spela, eller varför publiken klappade mitt i låtarna.
I dag älskar jag jazz. Det är inte alltid det som är lättast att erövra som är det som vinner i längden.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 18 november

Snart dags att ta adjö av gamla vänner

Med åren har de blivit som gamla vänner man hälsar på med jämna mellanrum i glatt återseende. Jag har sett Harry, Ron, Hermione och de andra växa upp, och mina egna barn har blivit vuxna nästan i samma takt.
Men nu är det snart slut på bekantskapen med våra vänner. Nästa vecka kommer den första delen av den sista boken om Harry Potter på film. Det känns underligt att vi snart ska ta adjö för gott.
Min äldsta son fick den första boken om Harry Potter i julklapp av en släkting redan innan den blivit feberepidemi och farsot.
Jag högläste den för barnen på sängkanten - i början dock med viss skepsis. Någon språklig sensationsupplevelse, som Tove Janssons underbara böcker, var det ju inte precis. Men vi läste på, och en bok följdes av nästa, som följdes av en film, och en till... Och vi blev ohjälpligt fast i berättelsen alla tre.
Fjärde boken köpte vi på engelska. Vi var för otåliga för att vänta på den svenska översättningen. Jag gav mig på att försöka direktöversätta den på sängkanten - en utmaning som inte fick mig att somna, men väl barnen när jag stakade mig för mycket.
Så småningom blev det förstås för töntigt att jag läste högt överhuvudtaget. Ungdomarna ville hellre läsa själva.
Och jag tror att vi till stor del har Harry Potter och hans vänner att tacka för att läsglädjen fortfarande frodas under vårt tak.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 15 november 2010

Livets oväntade möten är de bästa

Under mina singelperioder har det hänt att jag har gjort försiktiga expeditioner ut i den okända dejtingdjungeln på nätet. Det är ju sånt som singlar förväntas göra i dag utan att skämmas för sig. Men så långt som till att dejta någon i det verkliga livet har de där sajterna aldrig fört mig. Och om jag var skeptisk innan har mina dylika utflykter i cyberspace snarast gjort saken än värre.

Själva grundidén med de där sajterna är att man redan från början ska detaljdefiniera exakt vad det är man söker. Som en målsökande missil ska man gå rakt på den måltavla man i förväg siktat in som Den Enda Rätta. Och när man väl sitter där vid första dejten, så är det ofrånkomligen med en inre checklista som man i hemlighet prickar av punkt för punkt, som om det gällde en affärsuppgörelse, och räknar ner kolumnerna tills det bara finns en fråga kvar. Behålla eller förkasta?

Det spelar ingen roll att just den där människan kanske är den perfekta polaren att göra fotoutflykter med under tidiga dimmiga söndagsmorgnar, eller den ultimata utmanaren på schack, eller den rätta reskamraten att ta med på storstadsodysséer, eller rentav den enda i bekantskapskretsen som uppskattar bebopjazz eller det ryska köket. Söker man bara efter Den Enda Rätta kan allt annat bara vara fel. Och det känns så sorgligt endimensionellt, när man i stället skulle kunna låta olika människor bejaka ens olika sidor och intressen.

Jag tror också att livet är så mycket klokare än vi själva ibland. Därför vill jag lämna det manöverutrymme nog att överraska mig ibland. Låta det flyta sin egen väg i stället för att alltid betvinga det att ta min.

De möten som betytt allra mest i min egen historia är dessutom just de som livet bjudit mig på när jag minst anat det. När jag inte haft en chans att bygga upp några förväntningar att grusa, när jag inte hunnit göra den där inre checklistan över önskvärda egenskaper att i tanken bocka av medan jag nagelfar min samtalspartner – när jag i stället kunnat föra ett levande samtal, närvarande i ögonblicket.

Som den där gången när jag förde det bråddjupaste själsnära samtal om livet med en medresenär på ett nattåg i England, en människa jag sedan aldrig mötte igen, eller den där hetsiga politiska debatten vid ett köksbord på fest en gång, då jag plötsligt fann den perfekta antagonisten att stångas mot som gav liv och skärpa åt argumenten, eller den där själsfränden jag mötte i något slags ömsesidigt igenkännande på en fest i en främmande stad långt borta, ett möte som blev en alldeles fulländad natt som sedan aldrig kunde återskapas. Eller det där alldeles slumpartade mötet på en vanlig vardagsgata en dag vid lunchtid, som kunde ha blivit alldeles livsavgörande.

Alla dessa möten som varit så härliga, närande, oförglömliga och ibland rentav magiska. Det är sådana möten jag aldrig vill vara utan. Sådana spontana och levande möten jag betvivlar att ett dejtingforum kan ge upphov till. Sådana jag hellre vill att själva livet överraskar mig med.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 9 november 2010