Det var min fjortonårsdag och jag hade fått en av de bästa födelsedagspresenterna någonsin: Thåströms band, Imperiet var i min hemstad Katrineholm för en konsert samma kväll.
Jag stod i en trappa kanske tio meter från scenen. Nedanför mig, en månghövdad publik som stillat sig när ljuset gått ner. En ensam strålkastare fångade en ensam Thåström, händerna om micstativet och gitarren vilande i remmen över hans smala axel. "Jag älskar skuggan på blå himlen bar, jag går dit och dör en bit, en bit varje dag" sjöng han för mitt vilsna fjortonårsjag där jag stod, värnlös, hudlös inför den där rösten.
Invaggad i den suggestiva rytmen var jag helt oförberedd när han plötsligt greppade gitarren och spelade de mest skärande ensamma ylande och smärtsamt vackra toner som någonsin rört mitt fjortonåriga hjärta. Och det fanns ingenting emellan mig och den där distade gitarren. Den gick bara rakt in.
Jag hade varit på konserter med Thåström tidigare. Kanske hade jag hunnit fylla 13 den där gången då jag kom från handbollsträningen och mötte honom i röda skinnbyxor i en korridor i sporhallen på väg till sitt soundcheck inför kvällens Ebba Grön-konsert. Han skrev sin autograf på min vänstra underarm och efteråt i duschen höll jag den i säkerhet långt utanför vattenstrålen.
Vid kvällens konsert var jag en av alla dansande, hoppande, lyckligt skrikande i hopen nedanför scenen. Och någonstans mellan "Åttahundra grader" och "Staten och kapitalet" när vågorna gick som högst i publikhavet förångades den där autografen på min arm. För efteråt syntes inte ett spår av den. Men musiken hade satt desto djupare spår.
Och det var ingen tillfällighet att jag sedan startade mitt första band innan jag var femton fyllda. Inte heller att ”Staten och kapitalet” var en av de första låtar vi skränade oss igenom i det garage som utgjorde vår första replokal.
Med jämna mellanrum sedan dess har jag återvänt till Thåströms musik, och i vissa perioder har den varit närmast livsuppehållande. När jag som småbarnsmamma bodde i en avkrok, tidvis i skriande brist på likasinnade vuxna, var det Thåström "som kom från himlen sänd". Och det var textrader som ”Det är ni som e dom konstiga, det e jag som e normal” och ”Städer jag behöver, städer när jag blöder” som hjälpte mig att uthärda med förståndet i behåll.
Och om senare års konsertbesök med Thåström inte berört mig fullt lika starkt som när jag var fjorton, så har det nog snarare att göra med mitt något mer härdade hjärta än något annat.
Min första gitarr som jag fick någon gång i tonåren fick förresten heta Thåström. Numera är den utsliten och helt ospelbar. Men han som fått låna sitt namn till den tycks inte veta av något motsvarande förfall. Hans musik utvecklas ständigt, och ändå finns där samma kärna som förut. Den där genuiniteten, drivet, rebellandan, den oförminskade nerven... Svärtan som man inte kan värja sig emot. Som han på något sätt lyckas få det att skimra om, jag vet inte hur…
Ikväll när Thåström står på Lokomotivets scen ska jag ta med min inre fjortonåring och gå dit. Jag ska stå där mitt i publikhavet, "beväpnad med allting som jag längtat och drömde om en gång". Och i skydd av applådåskorna ska jag säga det till sist, jag vet att jag borde ha gjort det för länge sedan: ”Tack Thåström! Tacksomfan!”
Publicerad i Tidningen Folket den 22 mars 2012
2012/03/08
"Thinking is the new sexy"
Mer än en gång har jag i mina spalter klagat på den tilltagande dumheten i vår så kallade civilisation. På att tänkande tycks vara på tillbakagång och på att det tycks bli allt mindre utrymme för analys och reflektion när allt ska gå allt fortare.
Jag har dryftat min förhoppning att dumheten så småningom ska bli så dum och bristen på tänkande så skriande att det helt enkelt måste vända till sist.
Och nu tycker jag mig faktiskt kunna skönja det ena tecknet efter det andra på att en vändning kan vara på väg.
När DN i början av året listade kommande trender så hörde kunskap och vetenskaplig utbildning till de företeelser som skulle får förnyad status under det nya året. Man tackar!
I en trendrapport à la Hollywood konstaterades för ett tag sedan på en av kvällstidningarnas webbsajter att den blonda bimbon med silikonbomber är helt ute – numera är det i stället kulturtjejen med substans som står högst i kurs. Ser man på!
Och när jag för några veckor sedan zappade mig in i ett tv-avsnitt av Sherlock Holmes i modern tappning, så hamnade jag mitt i en kvick dispyt mellan Sherlock själv och en kvinnlig antagonist. Och till min förtjusning hörde jag Sherlock själv triumferande deklarera att ”Thinking is the new sexy”. Att tänka är det nya sexiga. Se där ja!
Och att det finns ett gryende intresse för tänkande finns det faktiskt minst ett tecken på här i vår egen stad också. Eskilstuna har ju fått ett eget filosoficafé, Sokrates, som jag vurmat för tidigare i någon spalt.
Möjligen är det att dra det hela lite väl långt, men jag skulle gärna vilja se det faktum att svenska folket nyligen röstat in Lisa Miskovskis musikaliskt begåvade singer-songwriterlåt direkt in i mellofinalen som ännu ett stärkande tecken för min tes. Men med tanke på vilka andra musikaliska stolpskott som också halkat med, så tvingas jag nog inse att den tesen inte håller.
Det är en upplyftande tanke att alla vi, som av omgivningen ständigt får höra att "du tänker för mycket", kanske snart kan få leva i en era som är mer för oss. Men trots de glädjande tecken jag ser, så finns det skäl att inte ha alltför höga förhoppningar. För än så länge finns det fortfarande fler teckan på den gamla dumheten än den nya vurmen för intelligens.
Men – är det egentligen så konstigt att det går trögt?
Vi lever i känslornas tidsålder. Från det skrivna ordets och böckernas kunskapsstinna era har vi gått över till bildernas, framför allt de rörliga bildernas tidevarv. Bilder talar till våra känslor, inte till vårt rationella tänkande.
Som den konspirationsteoretiker jag är, så hävdar jag också att det finns krafter som helst inte vill att vi ska tänka så mycket. Vi blir så mycket lättare att manipulera om vi slutar tänka och blir kvar i känslornas våld. Om vi nöjer oss med att pekfingra på smarta mobiler i stället för att fundera över hur smart det egentligen är.
Är inte det skäl nog att byta riktning och börja hylla det svala, reflekterande, nyktra och knastertorra tänkandet i stället?
"The new sexy" – var det inte så?
Publicerad i Tidningen Folket den 8 mars 2012
Jag har dryftat min förhoppning att dumheten så småningom ska bli så dum och bristen på tänkande så skriande att det helt enkelt måste vända till sist.
Och nu tycker jag mig faktiskt kunna skönja det ena tecknet efter det andra på att en vändning kan vara på väg.
När DN i början av året listade kommande trender så hörde kunskap och vetenskaplig utbildning till de företeelser som skulle får förnyad status under det nya året. Man tackar!
I en trendrapport à la Hollywood konstaterades för ett tag sedan på en av kvällstidningarnas webbsajter att den blonda bimbon med silikonbomber är helt ute – numera är det i stället kulturtjejen med substans som står högst i kurs. Ser man på!
Och när jag för några veckor sedan zappade mig in i ett tv-avsnitt av Sherlock Holmes i modern tappning, så hamnade jag mitt i en kvick dispyt mellan Sherlock själv och en kvinnlig antagonist. Och till min förtjusning hörde jag Sherlock själv triumferande deklarera att ”Thinking is the new sexy”. Att tänka är det nya sexiga. Se där ja!
Och att det finns ett gryende intresse för tänkande finns det faktiskt minst ett tecken på här i vår egen stad också. Eskilstuna har ju fått ett eget filosoficafé, Sokrates, som jag vurmat för tidigare i någon spalt.
Möjligen är det att dra det hela lite väl långt, men jag skulle gärna vilja se det faktum att svenska folket nyligen röstat in Lisa Miskovskis musikaliskt begåvade singer-songwriterlåt direkt in i mellofinalen som ännu ett stärkande tecken för min tes. Men med tanke på vilka andra musikaliska stolpskott som också halkat med, så tvingas jag nog inse att den tesen inte håller.
Det är en upplyftande tanke att alla vi, som av omgivningen ständigt får höra att "du tänker för mycket", kanske snart kan få leva i en era som är mer för oss. Men trots de glädjande tecken jag ser, så finns det skäl att inte ha alltför höga förhoppningar. För än så länge finns det fortfarande fler teckan på den gamla dumheten än den nya vurmen för intelligens.
Men – är det egentligen så konstigt att det går trögt?
Vi lever i känslornas tidsålder. Från det skrivna ordets och böckernas kunskapsstinna era har vi gått över till bildernas, framför allt de rörliga bildernas tidevarv. Bilder talar till våra känslor, inte till vårt rationella tänkande.
Som den konspirationsteoretiker jag är, så hävdar jag också att det finns krafter som helst inte vill att vi ska tänka så mycket. Vi blir så mycket lättare att manipulera om vi slutar tänka och blir kvar i känslornas våld. Om vi nöjer oss med att pekfingra på smarta mobiler i stället för att fundera över hur smart det egentligen är.
Är inte det skäl nog att byta riktning och börja hylla det svala, reflekterande, nyktra och knastertorra tänkandet i stället?
"The new sexy" – var det inte så?
Publicerad i Tidningen Folket den 8 mars 2012
2012/03/06
Självbiografin som Assange ville stoppa
Han är en av vår tids mest omskrivna och omtvistade personer. Hacker och grundare av WikiLeaks, journalist med höga ideal om yttrandefrihet. Men också djupt ifrågasatt, i synnerhet efter anklagelserna om våldtäkt på två kvinnor i Sverige.
Att också Julian Assanges självbiografi är omtvistad äger väl därför på något sätt sin riktighet.
Julian Assange skrev kontrakt med det skotska bokförlaget Cannongate i Skottland 2010. Spökskrivaren, den skönlitterära författaren Andrew O’Hagan skrev efter ett antal intervjuer med honom ett första utkast till biografin som låg klart i mars förra året.
Men sedan Assange läst det ville han bryta kontraktet och stoppa boken. ”Memoarer är prostitution”, ska han ha sagt.
Förlaget kände sig ändå nödgade att ge ut boken, som alltså utgörs av detta första utkast. Någon omarbetning gjordes aldrig, vare sig av spökskrivaren eller av Julian själv, fast förlaget erbjöd honom även den möjligheten. Boken känns inte heller särskilt genomarbetad, och någon språklig upplevelse att tala om är den inte heller.
Hackade Nasa på nätterna
I bokens första del får vi följa Julian under den kringflackande uppväxten med en hippieinfluerad mamma. Kringflackandet blev för Julian en försmak av vad som senare skulle följa under de mest intensiva åren med WikiLeaks.
Den dagen då han i ett butiksfönster i Lismore får syn på en dator, en Commodore 64 förändras hans liv. I de senare tonåren är han redan en etablerad hacker, och snart en av de främsta i Australien.
”På dagen gick man ner till affären, träffade människor man kände, folk som bara trodde att man var ännu en slapp tonåring, och natten innan hade man varit långt inne i Nasas innersta.”
Men leken blev allvar när han och kamraterna plötsligt eftersöktes som brottslingar efter sina nattliga dataintrång.
Ville skapa en fristad på Island
Det var sedan under universitetsstudierna i matematik, kvantmekanik och fysik som Julian Assange fick idén till det som skulle bli WikiLeaks, ett slags underrättelsetjänst för den lilla människan som skulle begränsa regeringars kontroll över informationen. En organisation som skulle kunna begränsa konspirationers makt genom att driva ut deras hemligheter i det fria.
Och det är en av bokens starka sidor att den tar upp mycket av de idéer, den filosofi och den passion som låg bakom fenomenet WikiLeaks.
Det är också intressant att läsa om Assanges fascination för Island, och hans vision om att där skapa en journalistisk fristad för integritet, en fristad där tillgången på internet skulle vara gratis och människor som avslöjade missförhållanden skulle ses som hjältar.
Boken ägnar ett helt kapitel åt Julian Assanges besök i Sverige 2010 där han får ge sin version av mötet med de två kvinnor som sedan skulle komma att anklaga honom för våldtäkt.
”Det är möjligt att jag är ett slags mansgris, men jag är ingen våldtäktsman, och det är bara en riktigt vriden version av könspolitik som kan få mig till det. Båda två hade sex med mig frivilligt och hängde gärna med mig efteråt. Det är allt.”
Var satt under hård press
Julian Assange har en fascinerande livshistoria. Men hur intressant den än är, så kommer man inte ifrån känslan att det är ett försvarstal man läser. Inte bara i kapitlet om våldtäktsanklagelserna, utan boken igenom. Varje gång han erkänner en dålig egenskap är det som att han känner sig nödgad att genast försvara eller bortförklara den.
Men så var också Julian Assange satt under hård press under tiden då boken kom till. Intervjuerna med honom gjordes under de månader då han satt i husarrest på godset Ellingham Hall nordost om London.
Att det är en icke-auktoriserad självbiografi skriven av en spökskrivare skapar också en besvärande otydlighet om vem som egentligen är ordens avsändare och en tveksamhet kring hur man därmed ska förhålla sig till texten.
Att boken inte är godkänd av sin egen huvudperson ger också upphov till en rad frågor som inte får några svar. Ger den en felaktig bild enligt Julian Assange själv? Eller har det tvärtom blivit en ärligare och mer avslöjande bok än han först avsett? Var det därför han förkastade den?
Oavsett om man ser Julian Assange som en informationserans egen Kristusgestalt, eller om man sällar sig till hans hårdaste kritiker är det en läsvärd bok – inte minst för det omfattande appendix som tar upp exempel på de viktigaste läckorna från WikiLeaks storhetstid.
Och oavsett vad man tycker om honom så är det otvetydigt så att han kommer att fortsätta skapa rubriker under lång tid framöver.
Publicerad i Tidningen Folket den 6 mars 2012
Att också Julian Assanges självbiografi är omtvistad äger väl därför på något sätt sin riktighet.
Julian Assange skrev kontrakt med det skotska bokförlaget Cannongate i Skottland 2010. Spökskrivaren, den skönlitterära författaren Andrew O’Hagan skrev efter ett antal intervjuer med honom ett första utkast till biografin som låg klart i mars förra året.
Men sedan Assange läst det ville han bryta kontraktet och stoppa boken. ”Memoarer är prostitution”, ska han ha sagt.
Förlaget kände sig ändå nödgade att ge ut boken, som alltså utgörs av detta första utkast. Någon omarbetning gjordes aldrig, vare sig av spökskrivaren eller av Julian själv, fast förlaget erbjöd honom även den möjligheten. Boken känns inte heller särskilt genomarbetad, och någon språklig upplevelse att tala om är den inte heller.
Hackade Nasa på nätterna
I bokens första del får vi följa Julian under den kringflackande uppväxten med en hippieinfluerad mamma. Kringflackandet blev för Julian en försmak av vad som senare skulle följa under de mest intensiva åren med WikiLeaks.
Den dagen då han i ett butiksfönster i Lismore får syn på en dator, en Commodore 64 förändras hans liv. I de senare tonåren är han redan en etablerad hacker, och snart en av de främsta i Australien.
”På dagen gick man ner till affären, träffade människor man kände, folk som bara trodde att man var ännu en slapp tonåring, och natten innan hade man varit långt inne i Nasas innersta.”
Men leken blev allvar när han och kamraterna plötsligt eftersöktes som brottslingar efter sina nattliga dataintrång.
Ville skapa en fristad på Island
Det var sedan under universitetsstudierna i matematik, kvantmekanik och fysik som Julian Assange fick idén till det som skulle bli WikiLeaks, ett slags underrättelsetjänst för den lilla människan som skulle begränsa regeringars kontroll över informationen. En organisation som skulle kunna begränsa konspirationers makt genom att driva ut deras hemligheter i det fria.
Och det är en av bokens starka sidor att den tar upp mycket av de idéer, den filosofi och den passion som låg bakom fenomenet WikiLeaks.
Det är också intressant att läsa om Assanges fascination för Island, och hans vision om att där skapa en journalistisk fristad för integritet, en fristad där tillgången på internet skulle vara gratis och människor som avslöjade missförhållanden skulle ses som hjältar.
Boken ägnar ett helt kapitel åt Julian Assanges besök i Sverige 2010 där han får ge sin version av mötet med de två kvinnor som sedan skulle komma att anklaga honom för våldtäkt.
”Det är möjligt att jag är ett slags mansgris, men jag är ingen våldtäktsman, och det är bara en riktigt vriden version av könspolitik som kan få mig till det. Båda två hade sex med mig frivilligt och hängde gärna med mig efteråt. Det är allt.”
Var satt under hård press
Julian Assange har en fascinerande livshistoria. Men hur intressant den än är, så kommer man inte ifrån känslan att det är ett försvarstal man läser. Inte bara i kapitlet om våldtäktsanklagelserna, utan boken igenom. Varje gång han erkänner en dålig egenskap är det som att han känner sig nödgad att genast försvara eller bortförklara den.
Men så var också Julian Assange satt under hård press under tiden då boken kom till. Intervjuerna med honom gjordes under de månader då han satt i husarrest på godset Ellingham Hall nordost om London.
Att det är en icke-auktoriserad självbiografi skriven av en spökskrivare skapar också en besvärande otydlighet om vem som egentligen är ordens avsändare och en tveksamhet kring hur man därmed ska förhålla sig till texten.
Att boken inte är godkänd av sin egen huvudperson ger också upphov till en rad frågor som inte får några svar. Ger den en felaktig bild enligt Julian Assange själv? Eller har det tvärtom blivit en ärligare och mer avslöjande bok än han först avsett? Var det därför han förkastade den?
Oavsett om man ser Julian Assange som en informationserans egen Kristusgestalt, eller om man sällar sig till hans hårdaste kritiker är det en läsvärd bok – inte minst för det omfattande appendix som tar upp exempel på de viktigaste läckorna från WikiLeaks storhetstid.
Och oavsett vad man tycker om honom så är det otvetydigt så att han kommer att fortsätta skapa rubriker under lång tid framöver.
Publicerad i Tidningen Folket den 6 mars 2012
2012/03/02
En skrämmande framtidsvision
Jag följer sällan tv-serier. Men flera söndagar den senaste tiden har jag fastnat framför serien "Äkta människor", en framtidsvision om ett samhälle där robotar i mänsklig skepnad blivit vardag, på gott och ont. Men mest på ont.
De används som barnflickor och hembiträden, personliga tränare eller som sällskap. Det finns till och med särskilda modeller som kan ta hand om äldre. Ge hjärt- och lungräddning vid behov, se till att de tar sin medicin och drar ner på kolesterolet.
Det låter kanske inte så ont i sig. Men det onda är ju att människorna inte längre behöver befatta sig med allt det där vardagliga när robotarna gör det i stället.
Själv har jag aldrig önskat mig ett hembiträde - vare sig ett mänskligt eller ett i robotskepnad. Det finns något genuint jordande i att själv ödmjukt få befatta sig med sin disk och sin smutstvätt. Dessutom är det väl känt att kreativa människor får sina bästa idéer, inte när de sitter vid ett skrivbord och gnuggar sina geniknölar, utan just under utförandet av de mest triviala vardagssysslor. Vem skulle vilja ta risken att gå miste om livets bästa snilleblixtar bara för några undsluppna hushållssysslors skull? Inte jag i alla fall.
I serien Äkta människor skildras också hur robotarna gradvis ersätter mänsklig arbetskraft och gör människor överflödiga.
Det är en dyster och skrämmande framtidsvision, och jag blir lättad av att tänka på att det nog aldrig kommer att bli verklighet så länge jag knallar omkring på den här lilla blå planeten.
Men - nyligen läste jag i ett pressmeddelande att öl- och läsktillverkaren Carlsberg planerar att skaffa sig en plockrobot som kommer att innebära att personalbehoven minskar drastiskt. Redan 2014 ska den vara på plats.
Plötsligt känns inte den där skrämmande framtiden så avlägsen längre.
Publicerad i Tidningen Folket den 28 februari 2012
De används som barnflickor och hembiträden, personliga tränare eller som sällskap. Det finns till och med särskilda modeller som kan ta hand om äldre. Ge hjärt- och lungräddning vid behov, se till att de tar sin medicin och drar ner på kolesterolet.
Det låter kanske inte så ont i sig. Men det onda är ju att människorna inte längre behöver befatta sig med allt det där vardagliga när robotarna gör det i stället.
Själv har jag aldrig önskat mig ett hembiträde - vare sig ett mänskligt eller ett i robotskepnad. Det finns något genuint jordande i att själv ödmjukt få befatta sig med sin disk och sin smutstvätt. Dessutom är det väl känt att kreativa människor får sina bästa idéer, inte när de sitter vid ett skrivbord och gnuggar sina geniknölar, utan just under utförandet av de mest triviala vardagssysslor. Vem skulle vilja ta risken att gå miste om livets bästa snilleblixtar bara för några undsluppna hushållssysslors skull? Inte jag i alla fall.
I serien Äkta människor skildras också hur robotarna gradvis ersätter mänsklig arbetskraft och gör människor överflödiga.
Det är en dyster och skrämmande framtidsvision, och jag blir lättad av att tänka på att det nog aldrig kommer att bli verklighet så länge jag knallar omkring på den här lilla blå planeten.
Men - nyligen läste jag i ett pressmeddelande att öl- och läsktillverkaren Carlsberg planerar att skaffa sig en plockrobot som kommer att innebära att personalbehoven minskar drastiskt. Redan 2014 ska den vara på plats.
Plötsligt känns inte den där skrämmande framtiden så avlägsen längre.
Publicerad i Tidningen Folket den 28 februari 2012
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
