Min första gitarr fick heta Thåström

Det var min fjortonårsdag och jag hade fått en av de bästa födelsedagspresenterna någonsin: Thåströms band, Imperiet var i min hemstad Katrineholm för en konsert samma kväll.

Jag stod i en trappa kanske tio meter från scenen. Nedanför mig, en månghövdad publik som stillat sig när ljuset gått ner. En ensam strålkastare fångade en ensam Thåström, händerna om micstativet och gitarren vilande i remmen över hans smala axel. "Jag älskar skuggan på blå himlen bar, jag går dit och dör en bit, en bit varje dag" sjöng han för mitt vilsna fjortonårsjag där jag stod, värnlös, hudlös inför den där rösten.

Invaggad i den suggestiva rytmen var jag helt oförberedd när han plötsligt greppade gitarren och spelade de mest skärande ensamma ylande och smärtsamt vackra toner som någonsin rört mitt fjortonåriga hjärta. Och det fanns ingenting emellan mig och den där distade gitarren. Den gick bara rakt in.

Jag hade varit på konserter med Thåström tidigare. Kanske hade jag hunnit fylla 13 den där gången då jag kom från handbollsträningen och mötte honom i röda skinnbyxor i en korridor i sporhallen på väg till sitt soundcheck inför kvällens Ebba Grön-konsert. Han skrev sin autograf på min vänstra underarm och efteråt i duschen höll jag den i säkerhet långt utanför vattenstrålen.

Vid kvällens konsert var jag en av alla dansande, hoppande, lyckligt skrikande i hopen nedanför scenen. Och någonstans mellan "Åttahundra grader" och "Staten och kapitalet" när vågorna gick som högst i publikhavet förångades den där autografen på min arm. För efteråt syntes inte ett spår av den. Men musiken hade satt desto djupare spår.
Och det var ingen tillfällighet att jag sedan startade mitt första band innan jag var femton fyllda. Inte heller att ”Staten och kapitalet” var en av de första låtar vi skränade oss igenom i det garage som utgjorde vår första replokal.

Med jämna mellanrum sedan dess har jag återvänt till Thåströms musik, och i vissa perioder har den varit närmast livsuppehållande. När jag som småbarnsmamma bodde i en avkrok, tidvis i skriande brist på likasinnade vuxna, var det Thåström "som kom från himlen sänd". Och det var textrader som ”Det är ni som e dom konstiga, det e jag som e normal” och ”Städer jag behöver, städer när jag blöder” som hjälpte mig att uthärda med förståndet i behåll.

Och om senare års konsertbesök med Thåström inte berört mig fullt lika starkt som när jag var fjorton, så har det nog snarare att göra med mitt något mer härdade hjärta än något annat.

Min första gitarr som jag fick någon gång i tonåren fick förresten heta Thåström. Numera är den utsliten och helt ospelbar. Men han som fått låna sitt namn till den tycks inte veta av något motsvarande förfall. Hans musik utvecklas ständigt, och ändå finns där samma kärna som förut. Den där genuiniteten, drivet, rebellandan, den oförminskade nerven... Svärtan som man inte kan värja sig emot. Som han på något sätt lyckas få det att skimra om, jag vet inte hur…

Ikväll när Thåström står på Lokomotivets scen ska jag ta med min inre fjortonåring och gå dit. Jag ska stå där mitt i publikhavet, "beväpnad med allting som jag längtat och drömde om en gång". Och i skydd av applådåskorna ska jag säga det till sist, jag vet att jag borde ha gjort det för länge sedan: ”Tack Thåström! Tacksomfan!”


Publicerad i Tidningen Folket den 22 mars 2012