Mitt i stöket med adventsshopping hände det. Fullastad med matkassar kom jag tillbaka till bilen och såg att ena bakdäcket var platt. Alla mina planer för dagen fick ställas på standby. Nu hade jag ett irriterande problem att lösa först.
Jag visste att jag hade ett reservdäck i skuffen. Men ärligt talat hade jag ingen vidare koll på vad mer jag hade där.
Nu visade det sig att jag hade både en domkraft och ett verktyg att dra muttrarna med. Men det var lögn att tro att jag skulle kunna rå på dem. De satt stenhårt!
Vad hade jag för alternativ? Fortsätta kämpa mig blå? Ringa dit någon att hjälpa mig? Eller stoppa någon finklädd adventsshoppare mitt i språnget? "Ursäkta har du lust att lägga dig på knä och smutsa ner dig bara för att jag råkat få punktering? Nej, knappast.
Men jag hade inte stått där lång stund förrän en man kom förbi och undrade, alldeles frivilligt, om jag behövde hjälp. Han satte verktyget mot muttrarna och knixade till med foten så att de lossade, en efter en. Och snart satt reservdäcket perfekt på plats.
Tänk att det finns sådana människor! Allt prat om galopperande våldsstatistik och ett hårdnande samhällsklimat till trots, så finns det människor som fortfarande är villiga att hjälpa andra utan egen vinning. Det är stort, i all sin lilla enkla vardaglighet.
Och hädanefter tänker jag rusta min bil med pannlampa, snöskovel, sovsäck och en hel verktygslåda. Min bil ska vara så fullproppad med praktiska bra-att-ha-saker så att den till och med får Muminmammans handväska att blekna i jämförelse. Då kommer jag att vara rustad för alla eventualiteter.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 29 november 2011
2011/11/18
Inte bara vanligt vatten
Vatten, vatten, bara vanligt vatten? Nej. När man i en månads tid först fått koka, sedan kyla varje droppe vatten man velat dricka eller hälla i kaffebryggaren så är vatten inte längre någon självklarhet.
Och det är inte bara med lättnad som jag nu bär ut vattendunken i förrådet och ställer undan tillbringarna som trängts i kylskåpet.
För aldrig har vatten smakat så gott som under den här månaden. Det är förstås den gamla lagen om tillgång och efterfrågan som fått den konsekvensen. Ju mer svårtillgängligt något är, desto mer åtråvärt blir det, och desto högre värde tillskriver man det.
Förut ville jag gärna förhöja mitt vatten med bubblor, och ibland med lite citronsmak. Men sedan jag kokat och kylt mitt åtrådda vatten har jag märkt att det varit fullt tillräckligt, och rentav delikat att dricka det "au naturelle".
Under den här månaden har det också blivit påtagligt för mig hur mycket vatten man faktiskt gör av med en helt vanlig dag - sådant som man aldrig fick skäl att tänka på förut.
Och det är nog inte så dumt om vi i den här delen av världen, som varit så bortskämda med tillgång på rent dricksvatten, ruskas om och får oss sådana här tankeställare emellanåt.
Jag läste nyligen en skrämmande siffra som sa att 60 procent av jordens befolkning väntas drabbas av "måttlig till extrem vattenresursbaserad sårbarhet" redan år 2025. Det hade en kanadensisk studie kommit fram till.
Man kan bara förfasa sig över vilka konsekvenser det kan tänkas få. Inte bara för de direkt drabbade, utan för alla.
Visst är det skönt att veta att man nu har rent vatten i kranarna igen! Och visst är det bra för elräkningen när man nu inte behöver koka vatten mer.
Men samtidigt hoppas jag att jag inte halkar tillbaka i samma vanvördiga vardagssätt att se på mitt vatten. Som om det vore en naturresurs att slösa med och att ta för given...
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 18 november 2011
Och det är inte bara med lättnad som jag nu bär ut vattendunken i förrådet och ställer undan tillbringarna som trängts i kylskåpet.
För aldrig har vatten smakat så gott som under den här månaden. Det är förstås den gamla lagen om tillgång och efterfrågan som fått den konsekvensen. Ju mer svårtillgängligt något är, desto mer åtråvärt blir det, och desto högre värde tillskriver man det.
Förut ville jag gärna förhöja mitt vatten med bubblor, och ibland med lite citronsmak. Men sedan jag kokat och kylt mitt åtrådda vatten har jag märkt att det varit fullt tillräckligt, och rentav delikat att dricka det "au naturelle".
Under den här månaden har det också blivit påtagligt för mig hur mycket vatten man faktiskt gör av med en helt vanlig dag - sådant som man aldrig fick skäl att tänka på förut.
Och det är nog inte så dumt om vi i den här delen av världen, som varit så bortskämda med tillgång på rent dricksvatten, ruskas om och får oss sådana här tankeställare emellanåt.
Jag läste nyligen en skrämmande siffra som sa att 60 procent av jordens befolkning väntas drabbas av "måttlig till extrem vattenresursbaserad sårbarhet" redan år 2025. Det hade en kanadensisk studie kommit fram till.
Man kan bara förfasa sig över vilka konsekvenser det kan tänkas få. Inte bara för de direkt drabbade, utan för alla.
Visst är det skönt att veta att man nu har rent vatten i kranarna igen! Och visst är det bra för elräkningen när man nu inte behöver koka vatten mer.
Men samtidigt hoppas jag att jag inte halkar tillbaka i samma vanvördiga vardagssätt att se på mitt vatten. Som om det vore en naturresurs att slösa med och att ta för given...
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 18 november 2011
Jämgodhet vore ett bättre ord
Det här med jämställdhet… Visst är det väl viktigt, men ni får ursäkta. Ibland blir jag bara så förbannat trött på diskussionen, på själva ordet rentav.
Kanske för att det blivit ett sånt där politiskt korrekt portalord som låter bra att rapa upp i alla tänkbara sammanhang, men utan att egentligen innehållet behöver vara särskilt mättande.
Ibland undrar jag om vi ens är särskilt eniga om vad jämställdhet egentligen ska vara under den tillrättalagda fernissan. Är det bara jämställdhet i lönekuvertet och hemma i köket vi pratar om? Eller är det lika viktigt även när det gäller vårdnaden om barnen, betalning av krognotan och garagesysslorna därhemma?
Vems jämställdhet är det vi vill ha, om vi ska vara ärliga? Och hur ska vi uppnå den på riktigt om vi inte ens sätter oss ner och diskuterar vad vi egentligen menar med den, och slutar ge den ena sidan tolkningsföreträde när det gäller att definiera den?
Och jag undrar: Måste vi hela tiden prata om kvinnor och män i alla avseenden? Jag befarar ibland att det där eviga särskiljandet i själva verket skapar fler avgrunder mellan könen än det överbrygger. Det är så lätt att ”kvinnor och män” glider iväg till att bli en anklagelseakt: ”kvinnor mot män”. Och jag tror inte att skuldbeläggande av det slaget är särskilt fruktbart om det är förändring man är ute efter.
Kan vi inte i stället prata om att vi är människor som alla lever under föråldrade strukturer? Att de gör oss alla till förlorare som lever snävare och mer kringskurna liv än vi egentligen skulle behöva? Jag tror det är ett synsätt som fortare leder framåt.
Visst finns det poänger med allt det här skapandet av jämställdhetsdokument som vi idag tycks så upptagna med. Men det finns en horisont bortom dem som man inte får glömma.
Var och en av oss har ett eget ansvar. För att rannsaka vårt eget beteende, våra egna värderingar och de gränser vi hjälper till att sätta upp, både för andra och oss själva.
De största hindren mot jämställdhet i mitt eget liv har jag tveklöst rest själv. Som när jag låtit vår kulturs förlegade kvinnoförakt klättra upp och sitta på min axel, låtit det plåga mig med evig självkritik över att jag inte håller måttet i det ena eller andra avseendet.
Men tänk om man i vissa situationer faktiskt kan skapa jämställdhet genom att leva som om den redan fanns? Undgå att slå i glastaket helt enkelt genom att vägra se det? Själv gå ut och ta den plats man vill ha, i stället för att snällt vänta på att få sig den tilldelad? Ibland tror jag faktiskt att det funkar.
Det är så mycket lättare att vänta på att jämställdheten ska fixas av något dokument, av någon annan, någon annanstans. Men vi kommer aldrig fram om vi inte också är beredda att slå sönder strukturerna och bryta upp mönstren i oss själva.
Men det här eviga värderandet av andra är också ett elände. Varför är det plötsligt finare om en man bakar surdegsbröd? Eller om en kvinna pluggar teknik? Kan inte män och kvinnor bara få göra vad farao de vill, plocka de bitar de vill från hela det spektrum av mänskliga erfarenheter som finns? Göra det bara utifrån sig själva och sina egna preferenser och inte utifrån roller och etablerade mönster. Och att det ena kan få vara lika gott som det andra.
Jämgoda. Jämgodhet? Kanske det egentligen vore ett bättre ord?
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 17 november 2011
Kanske för att det blivit ett sånt där politiskt korrekt portalord som låter bra att rapa upp i alla tänkbara sammanhang, men utan att egentligen innehållet behöver vara särskilt mättande.
Ibland undrar jag om vi ens är särskilt eniga om vad jämställdhet egentligen ska vara under den tillrättalagda fernissan. Är det bara jämställdhet i lönekuvertet och hemma i köket vi pratar om? Eller är det lika viktigt även när det gäller vårdnaden om barnen, betalning av krognotan och garagesysslorna därhemma?
Vems jämställdhet är det vi vill ha, om vi ska vara ärliga? Och hur ska vi uppnå den på riktigt om vi inte ens sätter oss ner och diskuterar vad vi egentligen menar med den, och slutar ge den ena sidan tolkningsföreträde när det gäller att definiera den?
Och jag undrar: Måste vi hela tiden prata om kvinnor och män i alla avseenden? Jag befarar ibland att det där eviga särskiljandet i själva verket skapar fler avgrunder mellan könen än det överbrygger. Det är så lätt att ”kvinnor och män” glider iväg till att bli en anklagelseakt: ”kvinnor mot män”. Och jag tror inte att skuldbeläggande av det slaget är särskilt fruktbart om det är förändring man är ute efter.
Kan vi inte i stället prata om att vi är människor som alla lever under föråldrade strukturer? Att de gör oss alla till förlorare som lever snävare och mer kringskurna liv än vi egentligen skulle behöva? Jag tror det är ett synsätt som fortare leder framåt.
Visst finns det poänger med allt det här skapandet av jämställdhetsdokument som vi idag tycks så upptagna med. Men det finns en horisont bortom dem som man inte får glömma.
Var och en av oss har ett eget ansvar. För att rannsaka vårt eget beteende, våra egna värderingar och de gränser vi hjälper till att sätta upp, både för andra och oss själva.
De största hindren mot jämställdhet i mitt eget liv har jag tveklöst rest själv. Som när jag låtit vår kulturs förlegade kvinnoförakt klättra upp och sitta på min axel, låtit det plåga mig med evig självkritik över att jag inte håller måttet i det ena eller andra avseendet.
Men tänk om man i vissa situationer faktiskt kan skapa jämställdhet genom att leva som om den redan fanns? Undgå att slå i glastaket helt enkelt genom att vägra se det? Själv gå ut och ta den plats man vill ha, i stället för att snällt vänta på att få sig den tilldelad? Ibland tror jag faktiskt att det funkar.
Det är så mycket lättare att vänta på att jämställdheten ska fixas av något dokument, av någon annan, någon annanstans. Men vi kommer aldrig fram om vi inte också är beredda att slå sönder strukturerna och bryta upp mönstren i oss själva.
Men det här eviga värderandet av andra är också ett elände. Varför är det plötsligt finare om en man bakar surdegsbröd? Eller om en kvinna pluggar teknik? Kan inte män och kvinnor bara få göra vad farao de vill, plocka de bitar de vill från hela det spektrum av mänskliga erfarenheter som finns? Göra det bara utifrån sig själva och sina egna preferenser och inte utifrån roller och etablerade mönster. Och att det ena kan få vara lika gott som det andra.
Jämgoda. Jämgodhet? Kanske det egentligen vore ett bättre ord?
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 17 november 2011
2011/11/03
Jag är i krig med min bilradio
Jag har förklarat krig mot min bilradio. När jag under längre åkturer försjunker i fascinerande kulturprogram, dokumentärer eller nyhetsfördjupningar i favoritkanalen händer det titt som tätt att radion på egen hand byter till en annan kanal som oombedd smetar klassisk musik mitt i ett kärnfullt resonemang som jag vill höra.
Jag älskar klassisk musik, det är inte det som är felet. Men just den här kanalen har det dåliga omdömet att bara välja ut den sorten som är allra mest lättlyssnad. Ni vet – den sortens musik som helt saknar förmåga att uppröra. Inga smygande disharmonier, inga jazzackord, inga rytmer som bryter mönstret, inga toner med ansats att bryta sig ur skalornas grepp. Inga molltonarter. Musik som liksom inte innehåller något motstånd.
Det är inget fel på sådan musik heller egentligen. Jag brukade tycka om den också. Men det blir allt svårare.
För samma slags klassiska musik hörs också i otaliga kommersiella sammanhang då någon vill försöka sälja något till mig. Med förföriska stråkmattor och ljusa lätta toner försöker de övertyga mig om att det är något väsentligt jag saknar i mitt liv – något som naturligtvis kan avhjälpas genom något nytt, och gärna dyrt inköp.
Eller så är det när man ringer något företag som man har affärer med och får vänta i kundtjänstens växel som man förnedras med den där sortens väntmusik. För den händelse man skulle vara på väg att klaga över en saltad faktura, en inskränkt eller försmådd kundrättighet, så smetas öronen in med den där musiken i hopp om att den ska ta udden av ilskan och man ska komma på andra tankar innan man släpps fram till personalen.
Men ett företag som nedlåter sig till så billiga tricks signalerar åtminstone till mig att man verkligen också har en uppsjö med berättigat missnöjda kunder att avvärja.
Ju oftare jag hör en viss sorts musik användas på det sättet, ju svårare får jag att lyssna på den. Och när dessutom min bilradio så envist tvingar den på mig, så slår jag bakut.
Det är ett så sorgligt sätt att nöta ut, förbilliga och så till den grad solka ner något som i grunden är så vackert. Eller var, och kanske skulle kunna bli igen i en avlägsen framtid, för öron som inte fått den intryckt i fel sammanhang.
Själv tycker jag det är sorgligt att jag aldrig kommer att kunna tvätta smutsen av den där musiken och njuta av den igen. För mig är den förstörd för alltid.
Vad jag ska ta mig till med min bilradio vet jag inte. Kanske slutar jag lyssna på den helt om jag inte får bukt med problemet. Jag vill inte få fler resonemang avbrutna.
Och i fortsättningen ha jag bara lust att lyssna på musik av den sorten som aldrig går att manipulera med. Musik av den obekväma sort som är omöjlig för varje annat kommersiellt ändamål än att sälja just sig själv. Om ens det.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 3 november 2011
Jag älskar klassisk musik, det är inte det som är felet. Men just den här kanalen har det dåliga omdömet att bara välja ut den sorten som är allra mest lättlyssnad. Ni vet – den sortens musik som helt saknar förmåga att uppröra. Inga smygande disharmonier, inga jazzackord, inga rytmer som bryter mönstret, inga toner med ansats att bryta sig ur skalornas grepp. Inga molltonarter. Musik som liksom inte innehåller något motstånd.
Det är inget fel på sådan musik heller egentligen. Jag brukade tycka om den också. Men det blir allt svårare.
För samma slags klassiska musik hörs också i otaliga kommersiella sammanhang då någon vill försöka sälja något till mig. Med förföriska stråkmattor och ljusa lätta toner försöker de övertyga mig om att det är något väsentligt jag saknar i mitt liv – något som naturligtvis kan avhjälpas genom något nytt, och gärna dyrt inköp.
Eller så är det när man ringer något företag som man har affärer med och får vänta i kundtjänstens växel som man förnedras med den där sortens väntmusik. För den händelse man skulle vara på väg att klaga över en saltad faktura, en inskränkt eller försmådd kundrättighet, så smetas öronen in med den där musiken i hopp om att den ska ta udden av ilskan och man ska komma på andra tankar innan man släpps fram till personalen.
Men ett företag som nedlåter sig till så billiga tricks signalerar åtminstone till mig att man verkligen också har en uppsjö med berättigat missnöjda kunder att avvärja.
Ju oftare jag hör en viss sorts musik användas på det sättet, ju svårare får jag att lyssna på den. Och när dessutom min bilradio så envist tvingar den på mig, så slår jag bakut.
Det är ett så sorgligt sätt att nöta ut, förbilliga och så till den grad solka ner något som i grunden är så vackert. Eller var, och kanske skulle kunna bli igen i en avlägsen framtid, för öron som inte fått den intryckt i fel sammanhang.
Själv tycker jag det är sorgligt att jag aldrig kommer att kunna tvätta smutsen av den där musiken och njuta av den igen. För mig är den förstörd för alltid.
Vad jag ska ta mig till med min bilradio vet jag inte. Kanske slutar jag lyssna på den helt om jag inte får bukt med problemet. Jag vill inte få fler resonemang avbrutna.
Och i fortsättningen ha jag bara lust att lyssna på musik av den sorten som aldrig går att manipulera med. Musik av den obekväma sort som är omöjlig för varje annat kommersiellt ändamål än att sälja just sig själv. Om ens det.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 3 november 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
