Nina Björk får liberala kritiker att se rött

Nina Björk har aldrig varit rädd för mothugg. Inte när hon i boken Under det rosa täcket gjorde upp med den rådande kvinnobilden, och lika lite nu med Lyckliga i alla sina dagar där hon gör upp med marknadskrafternas ekonomiska synsätt som hon menar tar över alltmer av tillvaron. Snarare hade hon nog blivit förvånad om den liberala kritikerkåren inte hade gått till storms mot budskapet i hennes senaste bok.

Den kanske vassaste kritiken är det Expressens Johan Norberg som stått för. Han är liberal tänkare med ett förflutet på Timbro, som bloggar och skriver egna böcker om närliggande ämnen. Eurokrasch – en tragedi i tre akter och Den eviga matchen om lycka är två exempel, som kanske förklarar varför Expressen valt att låta just honom recensera Björks bok.

Norberg låter sig inte skrämmas av Björks beskrivning av ett samhälle på väg mot kollaps. Det som skrämmer honom mer är hennes vision, hennes ”utopiska luftslott” bakom vilket han i stället för frihet från marknadsekonomins normer och ramar ser ett tvångssamhälle.    

Svenska Dagbladets recensent Erica Treijs, som är fast medarbetare på kulturredaktionen och också hon kommer från en liberal åsiktsgrund, är också hon mera skrämd av Nina Björks samhällsdrömmar än hennes beskrivning av samtiden.

Johan Norberg skjuter in sig på bokens huvudtes och menar att den saknar grund. Den ekonomiska drivkraften tränger inte automatiskt ut alla andra drivkrafter, som Björk anser. Människan är mer komplex än så, menar han och hävdar att vanan att tänka i termer av ömsesidig vinst i stället kan utveckla en känsla för andras behov. Och det hade varit en intressant tes om bara Norberg hade kunnat finna fler konkreta exempel än Bill Gates för att belägga den. 

När Nina Björk bedriver ideologikritik får hon Erica Treijs att se rött och läsa in politisk propaganda i budskapet. Och att Svenska Dagbladet väljer att låta en liberalt orienterad recensent som hon gripa sig an boken är kanske inte så konstigt. Treijs, som i vanliga fall främst recenserar konst och skriver krönikor, är dock vagare än Norberg i sin kritik och argumenterar inte lika övertygande.

Men både Treijs och Norberg använder samma retoriska huvudknep och försöker kullkasta Björks resonemang genom att på olika sätt förminska och detronisera det. Han tolkar om hennes budskap i trivialiserande ordalag, som när han skriver att det är sådant som får andra att le överseende eller himla med ögonen som för Nina Björk blir tecknen på ett förgiftat samhälle. Eller när han hävdar att det är ”vantrivseln i marknadskulturen” som hon är ute efter – när hon själv talar om ett allvarligt systemfel i samhället, där konkurrensen skapar rädsla och gör människor till varandras fiender, en samhällsordning som skapat djupa orättvisor och klimatkris.

Treijs väljer den förklenande strategin, som när hon anser att ”Björk gör vad hon kan för att ifrågasätta”, eller när hon talar om författarens kärlek till ”den egna flocken”, som för att framhäva det primitiva och djuriska i resonemanget, fjärran från intellektuella höjder.

Expressens recensent försöker dessutom avfärda budskapet genom att knyta det till gamla förlegade tänkare som spelat ut sin roll, för att visa att det inte finns något nytt i hennes resonemang. Och Svenska Dagbladets recensent ger sig till och med på författarens eget ethos när hon påminner om att Nina Björk själv minsann inte lever som hon lär. Eller när hon konstaterar att både Björk och feminismen gått och blivit medelålders, och också kommer fram till att Nina Björk förlorat sitt eget jag. Dessutom försöker både Norberg och Treijs undergräva alla resonemang genom att betona hur författaren i sin nya bok detroniserar sitt eget budskap i den tidigare boken. ”Den Nina Björk som ville befria individen från den traditionella familjen /…/ vill nu göra om hela samhället till en storfamilj”, skriver han.

Att försöka förlöjliga sin meningsmotståndare och ställa denne i ett förklenande ljus är ett välkänt och ofta välfungerande retoriskt grepp för att stärka den egna ståndpunkten. Men här blir effekten inte den avsedda. Johan Norberg argumenterar ivrigt för marknadsekonomin och hävdar att det är det första ekonomiska system som inte kommenderar oss, utan vädjar till vars och ens eget intresse. Men det som bekymrar Nina Björk är ju precis detta; att vi så till den grad ställt oss i kapitalismens tjänst att vi inte ser när vi också ställer vår egen vilja till dess förfogande.

Och både Johan Norberg och Erica Treijs faller på eget grepp och hamnar själva i författarens skottglugg genom att sälla sig till den förblindade kör hon talar om – den lydiga hop som anammat Lejonkungens budskap att ingenting behöver förändras, den kör som öronbedövande hojtar att utopin om ett annat samhälle är omöjlig, orealistisk och oansvarig. Den hop om vilken Nina Björk skriver: ”Tro dem inte när de säger att utopin om en rättvis värld är farlig.”

Studieuppgift: Kritik av kritiken

Kulturjournalistik
Malmö högskola

Svindlande vacker räcker inte

Vinden på den ödsliga heden känns genom hela filmen. Det är naken utsatthet och rå autenticitet. Och att det inte skulle bli någon Jane Austen-liknande filmatisering stod väl klart när Andrea Arnold, prisbelönad för filmen Fish Tank, tog sig an Emily Brontes klassiker från 1847.

Det handlar om den föräldralösa pojken Heathcliff, som får komma till gården Wuthering Heights och bli som barn i familjen. I originalmanuset är han av romskt ursprung. Här har han blivit svart, och hans underläge mera påtagligt. Han accepteras inte av styvbrodern Hindley, men styvsystern Cathy blir så småningom vän med honom. Och med tiden växer en förbjuden kärlek fram mellan dem.

Filmen, som vann pris för bästa foto i Venedig, är filmad med handkamera, något som förstärker de olika berättarperspektiven. Kameran följer närgånget de älskandes utflykter ut på den storslaget vackra och vindpinade heden, och ser ibland genom Heathcliffs ögon, ibland genom Cathys. Naturen görs påtaglig i närbilder på insekter och fågelskelett, och genom naturens ljud som också är förstärkta. Styvsyskonens lerstänkta kärlek knyts på så sätt an till naturen och blir oskiljaktig från den.

Ute på heden, i naturen är de båda jämbördiga, och deras kärlek möjlig. Men i samhället råder konventionerna som de blir fångna i, och hindrade av. Allra tydligast blir det i scenerna där Heathcliff besöker den vuxna Cathy i hennes nya borgerliga hem, där en gräll kanariefågel instängd i en bur och avklippta blommor i vaser är allt som påminner om den natur där de båda var hemma.

Den naket råa skildringen förstärks av att filmen nästan helt saknar musik. Rollerna som de unga älskande spelas av amatörskådespelare, vilket ökar autenticiteten i filmen. Fotot känns nyskapande och framhäver särskilt Heathcliffs koppling till naturen. 

Andrea Arnold har onekligen valt ett intressant sätt att iscensätta detta mer än 150 år gamla stoff. Men det finns ett problem. Att använda amatörer i de bärande roller som står i centrum i mer än halva filmen är att ställa orättvist stora krav på dem. Visst gör de en fin insats, men de lyckas ändå inte göra karaktärerna tillräckligt mångfacetterade och intressanta för att kunna bära filmen. Och det krävs – särskilt i en filmatisering som den här, där tempot är så lågmält, och intrigen så gles.

Det är en lovvärd idé, det är svindlande vackert foto och en vindpinad känsla som sitter kvar länge efteråt. Men det räcker ändå inte hela vägen.

FAKTARUTA:

Film: Wuthering Heights (2011)

Regi: Andrea Arnold

Manus: Baserat på Emily Brontes bok med samma titel, bearbetad för film av Andrea Arnold och Olivia Hetreed

I rollerna: Kaya Scodelario, James Howson, Shannon Beer, Solomon Glave m.fl.

Studieuppgift: Filmrecension

Kulturjournalistik
Malmö högskola

Ibsendrama möter zombiefilm i lyckad iscensättning

Den varulvslika sång som ackompanjerar inledningen skulle möjligen förbryllat Ibsen, om han själv kunnat sitta i publiken. Men han skulle med säkerhet känna igen sitt eget drama även en bra bit in i Rikard Lekanders iscensättning av Gengångare och Zombies.

Miljön är ett 1800-talshem och det handlar om fru Alving, som hållit fast vid sin notoriskt otrogne make intill hans död tio år tidigare, medan hon för sonen Osvalds skull sopat sanningen under mattan.

När pjäsen börjar har sonen återkommit från Paris till familjens lantegendom med vacklande hälsa. Hit kommer också pastor Manders, fru Alvings ungdomskärlek, som förskjutit henne till förmån för plikten och tvingat henne till ett val som hon sedan måste leva med. Men nu rullas sanningen upp om herr Alving och den mörka skugga han ännu kastar över familjen. 

Som ofta hos Ibsen handlar det om den frånvarande maktmänniskan. Men i den här uppsättningen är denna maktperson inte längre fullt så frånvarande, utan har blivit ett verkligt hot. Och att regissören låtit Ibsens stoff möta populärkulturens zombiegenre är något av ett snilledrag. Nästan så att man undrar om inte Ibsen själv skulle ha kommit på samma idé, om zombiekulten bara varit uppfunnen på hans tid.

Här levandegörs Ibsens grundtema på ett oväntat och makabert sätt genom att samspela med den post-apokalyptiska tematik som präglar de flesta zombiefilmer. Det handlar om att överleva konsekvensen av felaktiga val.

Insatserna från ensemblens sida är goda. Särskilt starkt lyser Ann Petrén i rollen som Fru Alving.

Maskören Siv Nyholm och kostymören och scenografen Jenny Ljungberg får också tillfälle att visa fram sin hantverksskicklighet. Spelstilen är något återhållen i första akten, liksom tempot. Men i andra akten höjs temperaturen rejält.

Genom att låna drag från zombiefilmen görs Ibsens stoff tillgängligt för en ny publik. Men ibland drivs stilgreppet för långt. Effekterna lockar många gånger till skratt, och en del av budskapet riskerar att gå förlorat. En av pjäsens starkaste scener, där sonen ber modern att begå barmhärtighetsmord, har exempelvis här tappat stor del av sin dramatiska laddning.

Om Ibsen själv suttit i publiken hade han med säkerhet inte känt igen slutscenen. Men jag tror ändå att han skrivit under på att det här på det hela taget är en intressant tolkning och en kreativ iscensättning av hans verk – ett verk som reser frågor lika aktuella i dag som på hans egen tid.

FAKTA:

Föreställning: Gengångare och Zombies

Scen: Intiman, Malmö stadsteater

Manus: Henrik Ibsen & Gustav Tegby

Regi: Rikard Lekander

I rollerna: Ann Petrén, Henrik Svalander, Peter Järn, Göran Dyrssén, Agnes Forstenberg                                              

Studieuppgift: Teaterrecension

Kulturjournalistik 
Malmö Högskola

Nödrop från ett utdöende släkte

Jag är tvungen att inse det: Jag tillhör ett utdöende släkte. Våra livsbetingelser krymper och i en snar framtid är vår existens hotad om ingenting görs.

Jag valde att tillhöra det här släktet för att vi har världens bästa och roligaste yrke. Ett som förenar kreativitet och kunskapstörst med tillfredsställelsen i att gräva fram orättvisor, ställa dem i ljuset och ställa ansvariga till svars.

Ett problem är att det för vårt skrå råder en allt mer skriande brist på vettiga arbetsgivare och arbetsplatser. Visst kan vi fortfarande tjäna vårt levebröd på att producera skrivna texter – om vi finner oss i att stå för utfyllnaden mellan gratistidningarnas annonser, eller att flänga runt mellan otrygga bemanningsuppdrag, där oron för morgondagens försörjning bränner mer av vårt krut än det journalistiska hantverket. Eller om vi är beredda att prostituera oss i PR–branschens skumma utmarker. Men när allt färre är beredda att betala för nyheter vill inte heller arbetsgivarna satsa på kostsam kvalitetsjournalistik.

Är det då inte bara att acceptera att journalistiken spelat ut sin roll? Nix. Det är större saker som står på spel än bara vår arbetssituation och fortlevnad. Ett demokratiskt samhälle behöver en fri granskande press värd namnet. En som inte är bunden av lojaliteter mot vare sig politiker, annonsörer eller näringsliv. Och det är just det som är det fina med riktiga journalister som får göra riktig journalistik: De står på läsarnas sida. Vilka andra gör det? Reklammakare? PR–byråer? Eller politiker?

Men som journalister riskerar vi också att medverka till den pågående nedåtspiralen om vi inte passar oss. Ju mer urvattnad vi tillåter journalistiken att bli genom att acceptera orimliga arbetsvillkor, desto svårare får vi sedan att hävda att den behövs och gör samhällsnytta. Vi måste bli bättre på att stå upp för de yrkesetiska regler vi faktiskt åtagit oss att följa. Vår hederskodex skulle kunna bli vår räddning – om vi lyckas få våra läsare att inse vad det är vi gör, och varför det är värt att betala för.

Men vi behöver också medieägare och ledningsgrupper som värnar journalistiken och tror på den – i stället för att genom otaliga sparkrav urvattna det man samtidigt ska försöka sälja. I tidningarnas barndom hade vi publicister som ville något mer än att bara tjäna pengar. Som var intresserade av att förändra samhället. Som satsade, riskade och vågade – även om det sved lite i den egna plånboken.

Hur ska vi då göra för att vända utvecklingen? För att värna den verkliga, viktiga journalistiken? Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte. Bara att vi måste prata om vad det är som håller på att hända. Om hur det går med demokratin när riktig journalistik försvinner och om det verkligen är dit vi vill. Prata om det, innan det är för sent. Medan det fortfarande finns några av oss utdöende journalister kvar som fortsätter stångas, sprattla och skrika: ”Vi journalister behövs! Riktiga journalister som tillåts göra riktig journalistik!”

Studieuppgift: Krönika
Kulturjournalistik
Malmö högskola

Låt kultursidorna existera på egna villkor

Om tidningarna vill behålla läsarnas förtroende måste de låta kulturavdelningarna finnas kvar – under egna existensvillkor. 

Det är inte mer än ett par år sedan Dagens Nyheter bestämde sig för att hårdbanta sin kulturredaktion. I veckan kom det drastiska beskedet att Svenska Dagbladet lägger ner sin kulturdel. Dessa är bara två av många exempel på att kulturmaterialet stympas när tidningarna ställs inför hårdnande besparingskrav. Kulturchef Martin Jönsson hävdar visserligen att SvD samtidigt ska satsa på kulturen. Men det är inget vidlyftigt antagande att kultursidorna blir färre när de nu får trängas med det övriga morgontidningsmaterialet.

Hur mäter då medieägare och tidningsledningar kulturens värde och existensberättigande om det är sådana här beslut de landar i? Mäts det utifrån antalet läsare per sida? Förmågan att generera annonsintäkter? Eller anser man på allvar att kulturjournalistiken håller på att spela ut sin roll?

Om man ser till den förflackning som skett av kultursidornas innehåll – om de ens längre får heta kultursidor – är det måhända begripligt att man kan landa i en sådan slutsats.
Kulturkritiken, en gång ansedd som en konstart i sig, har reducerats till torftig konsumentvägledning. Nyhetiseringen har flyttat fokus från analyserande reflektion till kortsiktigt aktualitetsfokus och det ängsliga sidoblickandet gör innehållet på olika tidningars kultursidor alltför likriktat. Redan där har man fjärmat sig från en av kulturjournalistikens kärnuppgifter: att belysa så många olika perspektiv som möjligt.

Återstår då bara att lägga ner kultursidorna? Ja, om man som tidning är beredd att frånsäga sig en aktiv roll i samhälls- och kulturdebatten, låta sig reduceras enbart till en kommersiell vara, och förlora läsarnas förtroende på köpet.

Men det spelar roll för ett samhälle att det finns ett intellektuellt samtal om kultur. Det bidrar till att förädla den, som Anders Mildner skriver i antologin Kulturjournalistikens gränser.

Och det finns andra förändringens vägar att gå. I stället för det likriktade Gemeinschaft som kulturjournalistiken blivit, och som Fredrik Pålsson beskriver i ovan nämnda bok, måste den på nytt få bli mer av Gesellschaft; en tummelplats för olika idéer och perspektiv.

Man måste också sluta vurma för det alltför förenklade. En del av innehållet i en tidning måste tillåtas vara krävande mot sina läsare, och i gengäld ge mättnad på djupet. Och det måste finnas utrymme att ge läsarna det de ännu inte vet att de efterfrågar. Man måste också våga gå mot strömmen. Tidningen Filter gjorde succé med långa reportage mitt i tabloidiseringens mest turbulenta tid när det hette att ingen längre orkar läsa långa texter. De hämtade något ur det svunna, tog fram det och stöpte om i ny form. Så måste kulturjournalistiken också våga göra.

Men framför allt måste den få lov att existera under sina egna villkor, få sina egna spelregler. Bara då får den förutsättningar att uppnå sin fulla potential.


Studieuppgift: Debattartikel 
Kulturjournalistik 
Malmö högskola 

I skarven mellan avsked och nystart

Jag hatar avsked. Särskilt att ta adjö av människor jag tycker om, men också av platser och av livskapitel som jag vet aldrig kommer tillbaka.

Samtidigt är jag av den livshungriga sort som hatar när livet står still, när allt går i samma hjulspår och varje dag är så förutsägbar som om man redan levt den.

Den där kombinationen är inte helt lyckad. Så gott som varje ny början börjar med ett slut, ett avsked av något slag. Och det är som att både vara en ledsen hund med blanka ögon som trofast vill hänga kvar vid det välbekanta - och samtidigt en travhäst, rastlöst trampande i sin spilta, ivrig att få sätta iväg.

Allra värst är det när man står just där i skarven. När sorgen är som störst och det där slutet är allt man ser. När man, trots all den där lusten till förändring bara vill skruva livet baklänges, tillbaka in i gårdagslivets skenbara trygghet.

Samtidigt vet man vad klockan är slagen. Vet att man inte kan leva livet baklänges, vet att jag heller aldrig skulle vilja.

Sedan är det just det där ögonblicket när avskedet är över. De där skälvande sekunderna alldeles efteråt när det nya faktiskt redan börjat men ännu inte har någon form. När ovissheten är som störst och det känns som om alla möjlighetsdörrar till framtiden står på vid gavel. Innan man bestämt vilka man vill stänga, vilka man vill lämna öppna som nödutgångar och vilka man vill träda in igenom.

Visst är det skrämmande, men det är ännu mera spännande. Livet som börjar om, ett blankt papper, friheten att välja ett helt annat kapitel än det föregående.

Och om man tänker efter – nog är det nästan alltid så att nya kapitel blir bättre än de föregående? Kanske inte genast, men i alla fall på sikt? Och att man kan se tillbaka efteråt och konstatera att jävligheterna egentligen bara var steg på vägen som hjälpte en att hamna rätt.

Nu är det i alla fall dags för det här livskapitlet att ta slut. Min tid med Folket, och min plats i den här spalten.

Två gånger har jag redan gett mig av för att pröva andra utmaningar, och kommit tillbaka igen. De gångerna var det med vetskapen att det jag stängt dörren om fanns kvar. Samma redaktion, samma vänner, allting nästan precis som jag lämnat det.

Men nu är det tredje gången gillt, och det jag lämnar kommer aldrig att bli sig likt igen. Aldrig mera nyhetsredaktion, den där härliga nerven som jag älskar så mycket.

Så nu väntar precis det där avskedet, det där outhärdliga som jag hatar. Och det är lika bra att inte dra ut på det, då blir det bara värre.

Tack, läsarna, för all respons! För uppmuntrande mejl, rara vykort och kluriga, kloka och kritiska kommentarer.

Det är få av dem som varit riktigt elaka. Men jag vill faktiskt tacka för dem också. Jag tror att de hjälpt till att göra mig mindre ömhudad, och det är inte så dumt för en journalist som gillar att gräva.

Nu är den här epoken slut. Och tänk i alla fall att det blir jag som får sista ordet! Det sista ordet i den sista spalten på den sista sidan någonsin i nyhetstidningen Folket.

Kanske ses vi i någon annan spalt någon gång?

Lev väl! Det tänker jag göra.

Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 1 september 2012

Doften av ännu oförvärvad kunskap

Det är något särskilt som drabbar mig varje år just vid den här tiden - den första skolveckan.

Under mina lågstadieår älskade jag de första skoldagarna varje höst. När fröken delade ut årets böcker som luktade nya och som var alldeles obläddrade. Böcker där det fanns massor av nya saker som jag såg fram emot att få lära mig. Och känslan av utveckling som var så tydlig då. Tvåan var verkligen inte samma sak som ettan, livet gick framlänges och man kände att man blev lite ny för varje år.

När man fick välja nytt färgglatt papper till bänken och fick hjälp av föräldrarna med att också slå in böckerna i papper och sätta textade etiketter på så att det blev så fint, så fint. Och när jag fick nya pennor, sudd och kritaskar och flyttade runt allting i bänken tills jag var nöjd med den nya ordningen. Redo för den där härliga nystarten som låg i luften.

Numera slår jag aldrig in böcker i vackert papper med prydligt textade etiketter. Inte heller bereder det mig samma tillfredsställelse att städa lådor som det gjorde då. Och den där känslan att ta livet upp till nästa nivå - det är sällan som den är så där skönt tydlig längre.

Men jag älskar fortfarande det där som vibrerar i luften vid den här tiden på året. Precis som jag ännu älskar den där känslan av nya böcker. Den där första försiktiga genombläddringen, när sidorna ännu nästan klistrar sig vid varandra. Och så den där nytryckta doften - som av ännu oförvärvad kunskap.

Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 23 augusti 2012

En eldgnista ändrade vår historia

Tänk att Eskilstuna en gång hade ett slott! Ett praktfullt och ståtligt renässansslott med tinnar och torn, och med en stor och vacker trädgård som vette ner mot Eskilstunaåns norra bank. Det hette Eskilstuna Huus och det var Gustaf Vasa som gav order om att det skulle byggas.

Han tog helt sonika och lät plocka ner det gamla klostret, sten för sten, och byggde sedan upp sin egen stolta borg, och på samma husgrund till på köpet. Det var inte till att frukta några högre makter där inte!

Men tänk att vi har haft dåtidens kungligheter spankulerandes omkring på slottsbacken. Hållandes festliga middagar i ståtliga salar, någonstans vid nuvarande Slottsskolan, dryftandes de stora beslut som stakade ut vår svenska historia. En stolt Gustaf Vasa i renässansmodets fåniga ballongbyxor. En galen Erik XIV som löpte amok om nätterna. Och kanske tassandet av små kungliga Sigismund-fötter, lekandes i trädgården bland franska springbrunnar, symmetriska krattade grusgångar och snörräta välklippta buxbomshäckar.

Jag tror inte att man måste har förläst sig på Shakespeare för att det där ska egga fantasin. Vasasönernas elaka ränker och illdåd mot varandra är ju som en Shakespearetragedi, hämtad direkt ur verkligheten.

Och det är faktiskt inte osannolikt att det var just på Eskilstuna Huus som Gustav Vasas söner, hertigarna Johan och Karl, planerade sitt uppror mot brodern, kung Erik XIV efter att han tagit makten. Sedan turades de om att kasta varandra i fängelse. Erik såg till att Johan hamnade i en fängelsehåla på Gripsholm, dömd till döden för landsförräderi. Och sedan han undkommit med nöd och näppe var det i stället han som tillsammans med hertig Karl smidde planer på att kasta Erik i fängelse. Och så blev det som bekant också.

Och tänk att det kanske var i en sal någonstans i höjd med Slottsgatan som de satt med huvudena ihop och kläckte den där idén med arsenik i ärtsoppan – det som sedan blev Erik XIV:s död på ett slott någonstans i Uppland.

Men en natt år 1680 blev Eskilstuna Huus saga all. Av okänd anledning utbröt en brand på slottet. Kanske var det en av tjänarna som stulit för mycket dryckjom ur de kungliga förråden och vinglade till med sin nattlampa när han skulle gå på hemlighuset? Eller var det en blixt som slog ner, som en himlarnas hämnd 150 år för sent? Eller kanske någon fiende till kungahuset som med en mordbrand satte punkt för den här eran av Eskilstunas historia och förpassade slottet till glömskans kamrar.

Tänk om man hade kunnat få ändra historien, bara litegrann. Så att den där branden aldrig hänt och vi i stället haft ett pampigt kungaslott mitt i Eskilstuna. Hur hade det präglat vår stad?

Vi hade sannolikt haft en årlig slottsfestival, ett årligt slottslopp för motionärer och restauranger som serverade slottsstek à la Eskilstuna efter kungligt recept. Det hade säkert anordnats Kuusliga Huusvandringar för barn, och med all säkerhet hade det funnits ett Shakespearesällskap som spelade sommarteater på borggården. Och alltsammans egentligen bara en eldgnista bort.

Nog är det en rolig tankelek att få ändra på historien?

ESKILSTUNA HUUS. Gravyren ovan är hämtad ur verket ”Suecia antiqua et hodierna”, ”Det forna och nuvarande Sverige”. Men Erik Dahlberg, som ligger bakom gravyren lär inte alltid ha varit sanningsenlig i sina verk, utan gärna förskönat och förstorat lite extra. Riktigt så här pampig var nog inte vår Eskilstunahistoria. Men kanske nästan?

Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 14 juni 2012

Synd att inbrottstjuvarna inte gör som luffarna

Jag hade sett fram emot en härlig långhelg ute vid stugan. Som alltid for jag dit med huvudet fullt av projekt: Börja såga upp vindfällan som ramlat in över tomten, flytta ett par förvildade vinbärsbuskar, och sätta mig att skriva en stund under det blommande körsbärsträdet…

Men när vi var framme och jag satte nyckeln i låset märkte jag att ytterdörren stått olåst. Snart upptäckte vi en krossad ruta, sedan ytterligare två på lillstugan. Och det stod lådor på glänt efter att ha genomsökts i jakt på värdesaker.

Naturligtvis hade det inte funnits något att hitta. Efter otaliga inbrott vet vi bättre än så. Men det gjorde ont att se hur inkräktarna inte ens väjt för barnens tillhörigheter utan tagit sig självklar rätt att stjäla till och med från barn. Så ryggradslöst och ynkligt!

Det blev förstås till att skrinlägga alla andra planer och i stället ägna timmar åt att sopa glassplitter och återställa allt som slagits sönder. Vilket slöseri med tid! Inte bara för mig, utan för alla inblandade. För polisen som får traggla med ännu en anmälan, för försäkringsbolaget som ska göra sin pappersexercis och faktiskt också för inbrottstjuvarna själva som banne mig inte fick mycket till timpenning på det där ”brytet”.

Det är synd att inte lagandan är lite större i inbrottstjuvarnas skrå, tänkte jag när jag gick där och sopade. Då skulle de kunnat sjösätta något kreativt signalsystem för att informera varandra om vilka hus som redan är länsade, och när. Lite som luffarna gjorde förr, när de ristade in symboler i staketet så att andra olycksbröder skulle veta vilka gårdsfolk som var givmilda och vilka som var snåla.

Det där glassopandet ledde mig vidare i andra tankespår. Jag funderade på vilka som blir de nya offren när banker och butiker skaffar sig allt mer raffinerade sätt att skydda sina pengar. Det är klart att det är vanligt folk som blir den svagaste länken, de lättaste offren. Kan man inte stjäla ur bankomaten direkt rånar man den lilla människa som står där och tar ut sina pengar. Eller gör inbrott och stjäl deras egendom. Det måste väl bli den tragiska konsekvensen?

Men om riskerna att utsättas för brott ökat bland vanligt folk − har också då rätten att skydda sig själv och sin egendom utökats i samma takt? Nja, knappast. Och jag skulle verkligen inte heller vilja sätta en älgstudsare i händerna på varenda inbrottsdrabbad husägare. Att minska sociala klyftor i samhället är trots allt bättre än upptrappat våld om man vill minska kriminaliteten, det är jag övertygad om. Men man känner sig så förbannat maktlös, och någonting borde man väl kunna göra? Något?

När jag gick där bland mitt glassplitter tänkte jag vidare på det här med förtroende för polisen. För egen del ser jag ändå polisen som mina bundsförvanter, alla olösta inbrott till trots. Men när jag diskuterade förtroende för polisen med några vanliga skötsamma ungdomar nyligen sa en av dem en sak som ekat i mig sedan dess: ”Om jag går på stan och ser polisen så känner inte jag att de är mina kompisar. Min mp3 är ju full med olagligt nedladdad musik”.

Å ena sidan har vi alltså skötsamma musikintresserade ungdomar som blivit rädda för polisen. Å andra sidan har vi inbrottstjuvar som begår brott efter brott utan att behöva riskera ett skit.

Nog är det något som gått ordentligt snett någonstans.

Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 31 maj 2012

En bit av regnbågen - till mig också!

Regnbågsfesten är här igen! En kul och färgglad tillställning – men en som jag hittills mest betraktat på avstånd om jag ska vara ärlig. Visst är det kul att den finns, men jag har liksom inte riktigt tyckt att det angår mig eller berör mig så där på djupet.

Är det egentligen så jäkla viktigt vem som har sex med vem, liksom? Så länge alla inblandade gillar läget. Och jag har till och med tänkt ibland att det är lite förminskande att folk definierar sig själva så starkt utifrån vem de har sex med, när en människa är så otroligt mycket mera mångfacetterad än så.

Men förra sommaren råkade jag befinna mig på söder i Stockholm just under Pridefestivalen, och fast jag inte tänkt det från början så bara fastnade jag där invid Hornsgatan och var bara tvungen att stå kvar och se på hela härligheten! Och kanske var det egentligen inte förrän där och då som jag på allvar fattade att alla de där människorna faktiskt plockat ner en bit av regnbågen till mig också!

För Pride handlar ju i grunden om rätten för alla oss människor att bli accepterade för de unika och enastående varelser som vi faktiskt är. Oavsett hur vi ser ut, vad vi tänker, vilka normer vi råkar passa in i, och också alldeles oavsett vem vi väljer att ha sex med. Det är en härlig hyllning till individens fulla frihet, till rätten att ta ut svängarna, klä sig tokigt och galet om man har lust med det, dansa på gatorna om det faller en in, och att göra sin röst hörd, oavsett om man inte passar in i någon annans trånga normer. Och för allt det borde varenda kotte vara med och vifta med regnbågsflaggan!

Och dessutom – så länge det finns länder i världen där människor mördas på grund av kärlek – bara för att någon fått för sig att det är fel sorts kärlek – så är det banne mig också ett jäkla bra skäl för oss allihop att hissa randiga flaggor.

Leve regnbågen!

Publicerad den 24 maj 2012 i Tidningen Folket