Svindlande vacker räcker inte

Vinden på den ödsliga heden känns genom hela filmen. Det är naken utsatthet och rå autenticitet. Och att det inte skulle bli någon Jane Austen-liknande filmatisering stod väl klart när Andrea Arnold, prisbelönad för filmen Fish Tank, tog sig an Emily Brontes klassiker från 1847.

Det handlar om den föräldralösa pojken Heathcliff, som får komma till gården Wuthering Heights och bli som barn i familjen. I originalmanuset är han av romskt ursprung. Här har han blivit svart, och hans underläge mera påtagligt. Han accepteras inte av styvbrodern Hindley, men styvsystern Cathy blir så småningom vän med honom. Och med tiden växer en förbjuden kärlek fram mellan dem.

Filmen, som vann pris för bästa foto i Venedig, är filmad med handkamera, något som förstärker de olika berättarperspektiven. Kameran följer närgånget de älskandes utflykter ut på den storslaget vackra och vindpinade heden, och ser ibland genom Heathcliffs ögon, ibland genom Cathys. Naturen görs påtaglig i närbilder på insekter och fågelskelett, och genom naturens ljud som också är förstärkta. Styvsyskonens lerstänkta kärlek knyts på så sätt an till naturen och blir oskiljaktig från den.

Ute på heden, i naturen är de båda jämbördiga, och deras kärlek möjlig. Men i samhället råder konventionerna som de blir fångna i, och hindrade av. Allra tydligast blir det i scenerna där Heathcliff besöker den vuxna Cathy i hennes nya borgerliga hem, där en gräll kanariefågel instängd i en bur och avklippta blommor i vaser är allt som påminner om den natur där de båda var hemma.

Den naket råa skildringen förstärks av att filmen nästan helt saknar musik. Rollerna som de unga älskande spelas av amatörskådespelare, vilket ökar autenticiteten i filmen. Fotot känns nyskapande och framhäver särskilt Heathcliffs koppling till naturen. 

Andrea Arnold har onekligen valt ett intressant sätt att iscensätta detta mer än 150 år gamla stoff. Men det finns ett problem. Att använda amatörer i de bärande roller som står i centrum i mer än halva filmen är att ställa orättvist stora krav på dem. Visst gör de en fin insats, men de lyckas ändå inte göra karaktärerna tillräckligt mångfacetterade och intressanta för att kunna bära filmen. Och det krävs – särskilt i en filmatisering som den här, där tempot är så lågmält, och intrigen så gles.

Det är en lovvärd idé, det är svindlande vackert foto och en vindpinad känsla som sitter kvar länge efteråt. Men det räcker ändå inte hela vägen.

FAKTARUTA:

Film: Wuthering Heights (2011)

Regi: Andrea Arnold

Manus: Baserat på Emily Brontes bok med samma titel, bearbetad för film av Andrea Arnold och Olivia Hetreed

I rollerna: Kaya Scodelario, James Howson, Shannon Beer, Solomon Glave m.fl.

Studieuppgift: Filmrecension

Kulturjournalistik
Malmö högskola