Sena kvällar när jag åkt genom stan har jag vid flera tillfällen passerat ett ställe på Västeråsvägen, alldeles i närheten av Lundbyskolan. Där har jag fått stanna till och lämna företräde för gångtrafikanter av det mer sällsynta slaget.
Flera gånger har det varit en grävling som lufsande tagit sig över till andra sidan och sökt skydd i en lummig trädgård. En annan gång var det en liten igelkott som försiktigt tassande och utan större brådska tog sig över nästan på samma ställe.
Och jag blir förstås nyfiken på om det bara varit tillfälligheter som gjort att de spankulerat just där, just när jag passerade - eller om det är fler som sett dem i samma område.
Kanske är det någon i området som ger dem mat? Och som gjort närmare bekantskap med dem?
Skriv gärna och berätta, om någon vet!
Det vore spännande att få veta mer om våra fyrfota Eskilstunabor och på vilka vägar man ska ta det extra försiktigt om man vill vara rädd om dem.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 31 maj 2011
2011/05/27
Snuvade på ett kulturarv
Tänk att självaste Bellman en gång varit här i våra trakter! Hur makalöst är inte det?
Han lämnade i alla fall efter sig sin ”Fredmans Epistel N:o 39 ”Storm och böljor tysta ren” som också har titeln: ”Öfver Bergströmskans Porträt på Liljans Krog i Torshella”. Så inte är det väl en alltför vidlyftig tanke att han gjort åtminstone en visit på våra breddgrader?
Nu finns det visserligen förståsigpåare som ändå tvivlar på att Bellman någonsin varit här. Men inte verkar det väl vara Bellmans stil att skriva om något annat än just det myller och brokiga liv som gestaltade sig just omkring honom? Och i Torshälla på hans tid fanns dessutom både en Liljans Krog och en Bergströmsk gård som säkert hyste en fru Bergström också.
Tänk att han, en av svensk litteraturs absolut största genier genom tiderna kanske en gång diktat om människor och miljöer just här. Och bara tanken att det funnits en krog här i närheten som hade den där stämningen som Bellman så målande beskriver, så klart så att man nästan kan känna lukten – vilket enastående kulturarv att få sig till skänks!
Det sägs också att Bellman satt under ett pilträd invid Torshällaån när han skrev den där episteln någon gång år 1776.
Fortfarande i dag är det några trubadurer som varje år hedervärt nog tar sig för att hylla den store skalden och sjunga hans Epistel nummer 39 på den plats där det en gång begav sig.
Men det finns varken någon Liljans Krog eller någon Bellmanspil bevarad för eftervärlden. Krogen revs på 50-talet och pilen höggs ned ungefär vid den här tiden för fyra år sedan, utan att någon enda kedjade sig fast vid den i protest, eller fällde några tårar – åtminstone går det inte att utläsa av det som Folket skrev om händelsen.
Nog känner man sig ändå lite snopen - och snuvad.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 27 maj 2011
Han lämnade i alla fall efter sig sin ”Fredmans Epistel N:o 39 ”Storm och böljor tysta ren” som också har titeln: ”Öfver Bergströmskans Porträt på Liljans Krog i Torshella”. Så inte är det väl en alltför vidlyftig tanke att han gjort åtminstone en visit på våra breddgrader?
Nu finns det visserligen förståsigpåare som ändå tvivlar på att Bellman någonsin varit här. Men inte verkar det väl vara Bellmans stil att skriva om något annat än just det myller och brokiga liv som gestaltade sig just omkring honom? Och i Torshälla på hans tid fanns dessutom både en Liljans Krog och en Bergströmsk gård som säkert hyste en fru Bergström också.
Tänk att han, en av svensk litteraturs absolut största genier genom tiderna kanske en gång diktat om människor och miljöer just här. Och bara tanken att det funnits en krog här i närheten som hade den där stämningen som Bellman så målande beskriver, så klart så att man nästan kan känna lukten – vilket enastående kulturarv att få sig till skänks!
Det sägs också att Bellman satt under ett pilträd invid Torshällaån när han skrev den där episteln någon gång år 1776.
Fortfarande i dag är det några trubadurer som varje år hedervärt nog tar sig för att hylla den store skalden och sjunga hans Epistel nummer 39 på den plats där det en gång begav sig.
Men det finns varken någon Liljans Krog eller någon Bellmanspil bevarad för eftervärlden. Krogen revs på 50-talet och pilen höggs ned ungefär vid den här tiden för fyra år sedan, utan att någon enda kedjade sig fast vid den i protest, eller fällde några tårar – åtminstone går det inte att utläsa av det som Folket skrev om händelsen.
Nog känner man sig ändå lite snopen - och snuvad.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 27 maj 2011
2011/05/25
Den stora matkonspirationen
För en tid sedan bestämde jag mig för att lägga om mina matvanor. Den där GI-metoden hade jag hört talas om, och jag hade till och med en bok med recept och instruktioner. Så jag satte igång.
De flesta känner nog till att GI går ut på att minska intaget av snabba kolhydrater och ersätta dem med långsamma. Och börjar man orientera sig i ämnet så inser man snart att de flesta trendiga viktminskningsmetoder just nu handlar om att strunta i de tidigare så förhatliga kalorierna och i stället akta sig för de nu så farliga kolhydraterna.
Det visade sig snart att metoden var lätt att följa. Det var bara en sak: De där kilona ramlade ju inte av som de skulle. Kanske var det jag som gjorde något fel. Men metoden hade däremot den tydliga effekten att den gröpte stora hål i plånboken. Men om detta stod det förstås inte en rad att läsa i min annars så utförliga handbok.
Grejen med GI är ju att man får äta massor av kött, fisk, ägg, nötter, frukt och grönsaker. Man får faktiskt till och med äta grädde och majonnäs - medan mjöl och gryn och makaroner är förbjuden frukt. Och i princip samma sak gäller för Montignac, LCHF och Atkins och allt vad de där trendiga metoderna heter.
Är det bara en tillfällighet att metoderna också kan beskrivas: Dyr mat går ner, billig mat går bort? Jag tror tyvärr inte det.
Och ju mer jag funderat på vad som hänt i vår samtid när det gäller mat så blir jag mer och mer konspirationsteoretiker. Ja, men tänk på hela den här mathysterin som grasserar; alla kokböcker som svämmar över i bokhandelsdiskarna, alla matlagningsprogram i tv, alla program i tv som inte alls är matlagningsprogram men där det lik förbaskat står någon och lagar mat i ett hörn. Vad handlar det om? Vad står det för? Och vilka är det som drivit på utvecklingen åt det här hållet?
Jag tror inte på att det bara är en motreaktion mot tidsandan och stressen; att vi vill frossa i andras genuina och långsamma matlagningsritual som kompensation för att vi själva bara hinner äta snabbmat.
Nej, jag blir alltmer övertygad om att vi är fångade i en enda stor matkonspiration där starka ekonomiska intressen vill få oss att spendera en allt större andel av våra inkomster i mataffärerna.
Och vi stackars konsumenter låter oss frestas av fina ord som ekologiskt, närproducerat och solidariskt - och tänker inte på att det är fler än välmenande bönder som tjänar på det.
Och när bantningsexperter, livsmedelskedjor och matlagningsgurus står på rad och stämmer in i samma talkör är det lätt för dem att skymma det faktum att det kanske finns flera sanningar än en i taget.
För även om ingen längre minns det, så fanns det en tid då man pratade om att ta bort momsen på basvaror för att vanligt folk skulle kunna äta billigt. Och det fanns en tid då den enkla sanningen var att det bara finns en väg till viktminskning: Att skyffla i sig mindre mat än vad kroppen förbränner.
Det får bli min grej hädanefter.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket
De flesta känner nog till att GI går ut på att minska intaget av snabba kolhydrater och ersätta dem med långsamma. Och börjar man orientera sig i ämnet så inser man snart att de flesta trendiga viktminskningsmetoder just nu handlar om att strunta i de tidigare så förhatliga kalorierna och i stället akta sig för de nu så farliga kolhydraterna.
Det visade sig snart att metoden var lätt att följa. Det var bara en sak: De där kilona ramlade ju inte av som de skulle. Kanske var det jag som gjorde något fel. Men metoden hade däremot den tydliga effekten att den gröpte stora hål i plånboken. Men om detta stod det förstås inte en rad att läsa i min annars så utförliga handbok.
Grejen med GI är ju att man får äta massor av kött, fisk, ägg, nötter, frukt och grönsaker. Man får faktiskt till och med äta grädde och majonnäs - medan mjöl och gryn och makaroner är förbjuden frukt. Och i princip samma sak gäller för Montignac, LCHF och Atkins och allt vad de där trendiga metoderna heter.
Är det bara en tillfällighet att metoderna också kan beskrivas: Dyr mat går ner, billig mat går bort? Jag tror tyvärr inte det.
Och ju mer jag funderat på vad som hänt i vår samtid när det gäller mat så blir jag mer och mer konspirationsteoretiker. Ja, men tänk på hela den här mathysterin som grasserar; alla kokböcker som svämmar över i bokhandelsdiskarna, alla matlagningsprogram i tv, alla program i tv som inte alls är matlagningsprogram men där det lik förbaskat står någon och lagar mat i ett hörn. Vad handlar det om? Vad står det för? Och vilka är det som drivit på utvecklingen åt det här hållet?
Jag tror inte på att det bara är en motreaktion mot tidsandan och stressen; att vi vill frossa i andras genuina och långsamma matlagningsritual som kompensation för att vi själva bara hinner äta snabbmat.
Nej, jag blir alltmer övertygad om att vi är fångade i en enda stor matkonspiration där starka ekonomiska intressen vill få oss att spendera en allt större andel av våra inkomster i mataffärerna.
Och vi stackars konsumenter låter oss frestas av fina ord som ekologiskt, närproducerat och solidariskt - och tänker inte på att det är fler än välmenande bönder som tjänar på det.
Och när bantningsexperter, livsmedelskedjor och matlagningsgurus står på rad och stämmer in i samma talkör är det lätt för dem att skymma det faktum att det kanske finns flera sanningar än en i taget.
För även om ingen längre minns det, så fanns det en tid då man pratade om att ta bort momsen på basvaror för att vanligt folk skulle kunna äta billigt. Och det fanns en tid då den enkla sanningen var att det bara finns en väg till viktminskning: Att skyffla i sig mindre mat än vad kroppen förbränner.
Det får bli min grej hädanefter.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket
2011/05/10
Måste det ta 170 år till?
Etthundrasjuttio år. Så länge har vi snart haft någon form av skolsystem i det här landet. Ändå verkar vi fortfarande inte ha lärt oss hur man bedriver skolundervisning för barn och ungdomar på ett vettigt sätt som verkligen fungerar.
Och jag tror inte det finns något annat område i samhället som undergått så många förändringar än just skolsystemet när det gäller vilka idéer och ideal som legat till grund för hela verksamheten under olika perioder. Jag har åtminstone svårt att komma på något.
I begynnelsen var det som bekant järndisciplin och auktoritet som gällde i skolan – med skamvrå, stryk med pekpinnen och hela det hårda paketet.
När min föräldrageneration var unga satsade man mest på de elever som var bäst rustade hemifrån. De elever vars föräldrar hade finast efternamn och högst inkomst i taxeringskalendern fick sitta längst fram i klassrummet närmast katedern, medan barnen Andersson och Jansson med arbetarmammor eller lantbrukarpappor fick sitta längst bak − även om någon av dem råkade ha dålig syn och inte såg vad magistern skrev framme på tavlan.
När min generation skulle in i skolsystemet på 70-talet hade pendeln svängt. Då var det i det närmaste fult och elitistiskt att vara framgångsrik i skolarbetet. Hade man gjort klart de uppgifter som fröken delat ut fick man sedan snällt sitta och vänta tills siste man var klar. Alla skulle vara lika duktiga och stöpas i samma form. Ingen fick sticka ut, eller upp ur kollektivet. Och naturligtvis var det mjukislinjen som gällde för lärarna. Disciplin var ett tidens skällsord som hörde ihop med maktövergrepp och diktatoriska fasoner.
Under mina barns grundskoletid höll det ett tag på att bli fult att vara lärare överhuvudtaget. Man skulle vara mentor; någon som varsamt följde eleven i dennes egen lärprocess, som eleven själv naturligtvis skulle bära ansvaret för. Problembaserat lärande var ett ledord i tiden, portfolio och tema var andra buzzwords i samma anda. Att lärare med sin gedigna kunskap skulle kunna vara föredömen och inspiratörer för lärande genom att hålla lektioner där de faktiskt fick lov att ta ledningen – nej, det tänkandet ingick inte i tidsandan.
Och i dag har hela skolvärlden blivit de nya riskkapitalisternas älsklingslekplats. Elementär skolutbildning har blivit en handelsvara, paketerad i olika lockförpackningar med extra presenterbjudanden som egen dator för att styra elevernas val. Och nog finns det vinnare i det systemet - frågan är väl bara om det är eleverna.
Frågan är också vad som krävs för att vi ska kunna bygga ett skolsystem där tidsandans pendel inte ständigt svänger sig ur led mellan olika ytterligheter – utan istället kan stilla sig i ett läge där nyanserna kan träda fram. Där man kanske i stället kan bygga en helhet av guldkornen från varje vidlyftig skoltrend genom tiderna.
Och frågan är om det måste ta 170 år till att nå dit.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 10 maj 2011
Och jag tror inte det finns något annat område i samhället som undergått så många förändringar än just skolsystemet när det gäller vilka idéer och ideal som legat till grund för hela verksamheten under olika perioder. Jag har åtminstone svårt att komma på något.
I begynnelsen var det som bekant järndisciplin och auktoritet som gällde i skolan – med skamvrå, stryk med pekpinnen och hela det hårda paketet.
När min föräldrageneration var unga satsade man mest på de elever som var bäst rustade hemifrån. De elever vars föräldrar hade finast efternamn och högst inkomst i taxeringskalendern fick sitta längst fram i klassrummet närmast katedern, medan barnen Andersson och Jansson med arbetarmammor eller lantbrukarpappor fick sitta längst bak − även om någon av dem råkade ha dålig syn och inte såg vad magistern skrev framme på tavlan.
När min generation skulle in i skolsystemet på 70-talet hade pendeln svängt. Då var det i det närmaste fult och elitistiskt att vara framgångsrik i skolarbetet. Hade man gjort klart de uppgifter som fröken delat ut fick man sedan snällt sitta och vänta tills siste man var klar. Alla skulle vara lika duktiga och stöpas i samma form. Ingen fick sticka ut, eller upp ur kollektivet. Och naturligtvis var det mjukislinjen som gällde för lärarna. Disciplin var ett tidens skällsord som hörde ihop med maktövergrepp och diktatoriska fasoner.
Under mina barns grundskoletid höll det ett tag på att bli fult att vara lärare överhuvudtaget. Man skulle vara mentor; någon som varsamt följde eleven i dennes egen lärprocess, som eleven själv naturligtvis skulle bära ansvaret för. Problembaserat lärande var ett ledord i tiden, portfolio och tema var andra buzzwords i samma anda. Att lärare med sin gedigna kunskap skulle kunna vara föredömen och inspiratörer för lärande genom att hålla lektioner där de faktiskt fick lov att ta ledningen – nej, det tänkandet ingick inte i tidsandan.
Och i dag har hela skolvärlden blivit de nya riskkapitalisternas älsklingslekplats. Elementär skolutbildning har blivit en handelsvara, paketerad i olika lockförpackningar med extra presenterbjudanden som egen dator för att styra elevernas val. Och nog finns det vinnare i det systemet - frågan är väl bara om det är eleverna.
Frågan är också vad som krävs för att vi ska kunna bygga ett skolsystem där tidsandans pendel inte ständigt svänger sig ur led mellan olika ytterligheter – utan istället kan stilla sig i ett läge där nyanserna kan träda fram. Där man kanske i stället kan bygga en helhet av guldkornen från varje vidlyftig skoltrend genom tiderna.
Och frågan är om det måste ta 170 år till att nå dit.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 10 maj 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
