Måste det ta 170 år till?

Etthundrasjuttio år. Så länge har vi snart haft någon form av skolsystem i det här landet. Ändå verkar vi fortfarande inte ha lärt oss hur man bedriver skolundervisning för barn och ungdomar på ett vettigt sätt som verkligen fungerar.
Och jag tror inte det finns något annat område i samhället som undergått så många förändringar än just skolsystemet när det gäller vilka idéer och ideal som legat till grund för hela verksamheten under olika perioder. Jag har åtminstone svårt att komma på något.
I begynnelsen var det som bekant järndisciplin och auktoritet som gällde i skolan – med skamvrå, stryk med pekpinnen och hela det hårda paketet.
När min föräldrageneration var unga satsade man mest på de elever som var bäst rustade hemifrån. De elever vars föräldrar hade finast efternamn och högst inkomst i taxeringskalendern fick sitta längst fram i klassrummet närmast katedern, medan barnen Andersson och Jansson med arbetarmammor eller lantbrukarpappor fick sitta längst bak − även om någon av dem råkade ha dålig syn och inte såg vad magistern skrev framme på tavlan.
När min generation skulle in i skolsystemet på 70-talet hade pendeln svängt. Då var det i det närmaste fult och elitistiskt att vara framgångsrik i skolarbetet. Hade man gjort klart de uppgifter som fröken delat ut fick man sedan snällt sitta och vänta tills siste man var klar. Alla skulle vara lika duktiga och stöpas i samma form. Ingen fick sticka ut, eller upp ur kollektivet. Och naturligtvis var det mjukislinjen som gällde för lärarna. Disciplin var ett tidens skällsord som hörde ihop med maktövergrepp och diktatoriska fasoner.
Under mina barns grundskoletid höll det ett tag på att bli fult att vara lärare överhuvudtaget. Man skulle vara mentor; någon som varsamt följde eleven i dennes egen lärprocess, som eleven själv naturligtvis skulle bära ansvaret för. Problembaserat lärande var ett ledord i tiden, portfolio och tema var andra buzzwords i samma anda. Att lärare med sin gedigna kunskap skulle kunna vara föredömen och inspiratörer för lärande genom att hålla lektioner där de faktiskt fick lov att ta ledningen – nej, det tänkandet ingick inte i tidsandan.
Och i dag har hela skolvärlden blivit de nya riskkapitalisternas älsklingslekplats. Elementär skolutbildning har blivit en handelsvara, paketerad i olika lockförpackningar med extra presenterbjudanden som egen dator för att styra elevernas val. Och nog finns det vinnare i det systemet - frågan är väl bara om det är eleverna.
Frågan är också vad som krävs för att vi ska kunna bygga ett skolsystem där tidsandans pendel inte ständigt svänger sig ur led mellan olika ytterligheter – utan istället kan stilla sig i ett läge där nyanserna kan träda fram. Där man kanske i stället kan bygga en helhet av guldkornen från varje vidlyftig skoltrend genom tiderna.
Och frågan är om det måste ta 170 år till att nå dit.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 10 maj 2011