Den stora matkonspirationen

För en tid sedan bestämde jag mig för att lägga om mina matvanor. Den där GI-metoden hade jag hört talas om, och jag hade till och med en bok med recept och instruktioner. Så jag satte igång.
De flesta känner nog till att GI går ut på att minska intaget av snabba kolhydrater och ersätta dem med långsamma. Och börjar man orientera sig i ämnet så inser man snart att de flesta trendiga viktminskningsmetoder just nu handlar om att strunta i de tidigare så förhatliga kalorierna och i stället akta sig för de nu så farliga kolhydraterna.
Det visade sig snart att metoden var lätt att följa. Det var bara en sak: De där kilona ramlade ju inte av som de skulle. Kanske var det jag som gjorde något fel. Men metoden hade däremot den tydliga effekten att den gröpte stora hål i plånboken. Men om detta stod det förstås inte en rad att läsa i min annars så utförliga handbok.
Grejen med GI är ju att man får äta massor av kött, fisk, ägg, nötter, frukt och grönsaker. Man får faktiskt till och med äta grädde och majonnäs - medan mjöl och gryn och makaroner är förbjuden frukt. Och i princip samma sak gäller för Montignac, LCHF och Atkins och allt vad de där trendiga metoderna heter.
Är det bara en tillfällighet att metoderna också kan beskrivas: Dyr mat går ner, billig mat går bort? Jag tror tyvärr inte det.
Och ju mer jag funderat på vad som hänt i vår samtid när det gäller mat så blir jag mer och mer konspirationsteoretiker. Ja, men tänk på hela den här mathysterin som grasserar; alla kokböcker som svämmar över i bokhandelsdiskarna, alla matlagningsprogram i tv, alla program i tv som inte alls är matlagningsprogram men där det lik förbaskat står någon och lagar mat i ett hörn. Vad handlar det om? Vad står det för? Och vilka är det som drivit på utvecklingen åt det här hållet?
Jag tror inte på att det bara är en motreaktion mot tidsandan och stressen; att vi vill frossa i andras genuina och långsamma matlagningsritual som kompensation för att vi själva bara hinner äta snabbmat.
Nej, jag blir alltmer övertygad om att vi är fångade i en enda stor matkonspiration där starka ekonomiska intressen vill få oss att spendera en allt större andel av våra inkomster i mataffärerna.
Och vi stackars konsumenter låter oss frestas av fina ord som ekologiskt, närproducerat och solidariskt - och tänker inte på att det är fler än välmenande bönder som tjänar på det.
Och när bantningsexperter, livsmedelskedjor och matlagningsgurus står på rad och stämmer in i samma talkör är det lätt för dem att skymma det faktum att det kanske finns flera sanningar än en i taget.
För även om ingen längre minns det, så fanns det en tid då man pratade om att ta bort momsen på basvaror för att vanligt folk skulle kunna äta billigt. Och det fanns en tid då den enkla sanningen var att det bara finns en väg till viktminskning: Att skyffla i sig mindre mat än vad kroppen förbränner.
Det får bli min grej hädanefter.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket