Leve utanförskapet!

Utanförskap har blivit ett trendord i tiden. I alla politiska läger talar man om det som aldrig förr. Men som något icke önskvärt, som en smitta man vill hindra från att spridas.
Jag vill gå åt andra hållet. Det är dags att värna om utanförskapet som utrotningshotad livsstil. För med tanke på alternativen ter det sig alltmer åtråvärt.

Nu ska alla formstöpas och tvingas trava i takt i ekonomismens ekorrhjul. Lönsamt löpande runt, runt. Likt kloner i en science fictionfilm förväntas vi besitta vissa önskvärda egenskaper gynnsamma för produktiviteten. Vi förväntas vara effektiva och självgående, med en positiv attityd och ett säljande leende. Och likriktningens centrifugalkrafter verkar göra nyanserna allt färre och idealen allt snävare.
Men finns det då inga samhällsfunktioner där en ettrig person med kort stubin skulle passa utmärkt? Och någon plats där en flegmatisk funderare skulle vara den mest idealiska för sin uppgift? Och har inte en blyg och melankolisk viol någonting att lära en sådan där übermänniska med önskvärda klonegenskaper?
Jag är övertygad om att det överallt i samhället går omkring underutnyttjad kapacitet som är på fel plats. Och vad värre är - som tror att det är fel på dem själva för att de blir yrskalliga av ekorrhjulet, mår illa och vill hoppa av. Det är sorgligt. Och samhällsekonomiskt slöseri också, om man vill se det från det hållet.
Undan för undan tilltar så hetsjakten på alla som inte springer med i det stora snurrande samhällshjulet. De som är drabbade av sjukdom, smärta eller själsvåndor som gör att de inte klarar lönsamhetslöpandet.
Men vem är det egentligen som är sjuk? Den som stänger av sitt känsloliv och dövar sin själssmärta för att klara av att springa vidare? Eller den som håller själen levande och känslorna påkopplade, men går sönder av den orimliga pressen? Behöver inte samhället också de känsliga och ömhudade, alldeles som de är? Och finns det inte en alldeles fantastisk poäng med att varje människa är ett unikum?

Jag tror att det måste finnas ett visst mått av frihet för att människor ska må bra och fungera. Om man inte bygger in frihetsgraderna i systemet, så uppstår de i stället i form av sjukskrivningar eller andra andningshål som går att skapa. Grottekvarnen behöver förses med frihetsfönster och nödutgångar.
Så varför då denna tilltagande enkelspårighet och snåla attityd mot alla människor som inte passar in i önskvärdhetsnormen? När vår mänskliga erfarenhet redan för länge sedan visat oss att det är de som går sina egna vägar som står för samhällets stora utvecklingssteg.
Kanske för att människor som är sanna unikum är svåra att profitera på. Och för att människor med medvetenhet om sin frihet är svåra att betvinga. Det är i alla fall min gissning.
Leve utanförskapet!


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 27 september 2007