Jag odlar mitt egensinne

Vi har fått en ny mello-stjärna. En som väl just nu är mitt uppe i förberedelserna för Eurovisionfinalen om några veckor.
Nästan lika omskriven som Loreen blivit för sin musik och sin scennärvaro har hon blivit för det faktum att hon valt bort att leva med en partner för att fokusera desto mer på annat i stället.
Tänk – vi lever i det land som toppar världens skilsmässostatistik och som innehar EU-rekordet i singelhushåll. Ändå ska det vara en så stor grej att någon för ett tag väljer att leva utan en partner!

Jag har själv gjort det i många och långa perioder. Och jag kan försäkra att man inte behöver någon mello-karriär för att uppskatta friheten att inte ha en relation att behöva ta hänsyn till, utan i stället kunna lägga sitt fokus på precis vad man vill. Som olika kreativa projekt till exempel.

Under mina mest produktiva singelperioder har jag till exempel regisserat en teaterföreställning, medverkat i flera andra teaterproduktioner, skrivit en snart färdig roman, skrivit hundratals dikter, spelat i ett band och sysslat med trädgårdsdesign och jag vet inte allt. Visst hade jag kunnat göra en del av allt det där även med en partner – men sannolikt inte utan synpunkter på att jag borde ”prioritera annorlunda” eller "vara mera hemma”. Få förhållanden jag levt i, eller för den delen sett omkring mig, har innefattat sådana frihetsgrader.

Det har också hänt mig då och då i perioder då jag varit singel att andra i min omgivning försökt föreslå mig ett lämpligt parti, som de ser det. Jag är övertygad om att det görs i bästa välmening. Men det förvånar mig lika mycket varje gång. Och faktiskt irriterar det mig lite också.
För faktum är ju att sådan oönskad koppleriverksamhet bottnar i en syn på mitt liv som förfelat och misslyckat. Den som gör mig sådana förslag anser någonstans att det är synd om mig, att jag behöver hjälp ur min ensliga belägenhet. Oavsett om jag själv lider av den eller inte.

Visst har jag även haft singelperioder då jag känt mig som det så ofta står i kontaktannonserna. Då jag levt i torftig väntan på att livet ska börja på nytt när nästa partner dyker upp i mitt liv. Som att leva i omöblerade rum, med skuggade rutor i tapeterna efter nedtagna tavlor, i väntan på nya.

Men det har lyckligtvis varit övergående. Och jag har svårt att se mitt liv som sämre än andras bara för att det periodvis inte innefattat en andra hälft. Tvärtom tänker jag att det signifikanta med sådana som jag kanske i själva verket är att vi ställer högre krav på livskvalitet. Och varför inte?
”Om man inte nöjer sig med annat än det bästa, så kan det hända att man får det”, som författaren Somerset Maugham lär ha sagt. Kanhända är det så. Helt säkert är i alla fall att man inte får det om man håller sig upptagen med en taskig halvmesyr.

Att leva ensam har också andra fördelar än den där åtråvärda friheten. För när, om inte då ska man odla sitt egensinne och lära sig vem man är? Och om man aldrig vågar släppa in tomheten – hur ska det nya livet då få plats att komma in? Och hur ska man någonsin inse sin verkliga styrka om man aldrig vågar ställa sig ensam mot hela världen?

Publicerad i Tidningen Folket den 19 april 2012

Min namne gick under med Titanic

I dag är det 100 år sedan Titanic förliste.
När jag för några år sedan bläddrade igenom fartygets passagerarlistor fann jag till min kusliga förvåning mitt eget namn där. Nästan åtminstone.

Bland tredjeklasspassagerarna fanns en Anna Skoog från Sverige med familj. Jag blev nyfiken på att veta mera om denna min namne som var med på Titanics legendariska och fasansfulla jungfruresa.

Själv är jag född 1967 i Östergötland, hon var född 1868 i Västergötland. Hon kom från Hällekis, själv har jag en tid bott i Hälleforsnäs. Och hon var ungefär i min ålder när hon och hennes familj, maken William som var gruvarbetare bröt upp från hemorten för att utvandra till det nya landet i väster, till Iron Mountain, Michigan med sina fyra barn, Karl, 11, Mabel, 9, Harald, 5 och Margit, 2 år gammal.

Resan började i Stockholm en aprildag och gick först till Göteborg och sedan till Hull, innan de äntligen var framme i Southamptons hamn där de kunde borda Titanic.
Varje biljett, även barnens kostade 17 pund och 18 shilling - motsvarande cirka sex tusen kronor i dagens värde. Kanske hade de fått spara länge för sin resa.

Vid lunchtid den 10 april 1912 lämnade Titanic hamnen där hundratals människor stod och vinkade.
Det var mindre än fyra dygn senare, klockan 23.38 den 13 april, som de första ropen kom från utkiken: "Isberg, rakt föröver!"

Kanske sov familjen tryggt i sin hytt och drömde om sitt nya liv när vattnet började sippra in under dörren. Eller kanske fanns de med bland de tredjeklasspassagerare som hindrades när de försökte ta sig upp på de övre däcken och nå livbåtarna.

Av tredjeklasspassagerarna var det 75 procent som gick under när 300 ton ishavsvatten i minuten vällde in på våningarna där tredjeklasshytterna fanns.

Anna Skoog och hela hennes familj var sannolikt kvar ombord när Titanic gick till botten, klockan 02.20 den 14 april 1912. Deras kroppar återfanns aldrig.


Publicerad i Tidningen Folket den 14 april 2012

Det är ekonomernas fel

Det är ekonomernas fel. Jag blir alltmer övertygad om att det måste vara så. Ekonomerna och alla som lyssnat alltför okritiskt på dem och tillägnat sig deras endimensionella sätt att tänka.
Jag har redan beskyllt dem för finanskrisen i en annan av mina kolumner. Men de är inte bara att skylla för det, utan för allt möjligt som blivit fel i vår tid, i vår del av världen. Det är som att sektor efter sektor i samhället annekteras.

Jag intervjuade till exempel en uppfinnare för några år sedan. En man med en fantastisk hjärna, kreativ och spänstig som få, trots att han var i 90-årsåldern. Och det var en sak han berättade som mer än allt annat etsade sig fast i mig: Under sina år som uppfinnare hade han sett hur företagsvärlden utvecklats – om man nu kan kalla det han beskrev för utveckling. När han på 50-talet åkte runt och presenterade sina uppfinningar i olika vd-kontor – då var det ingenjörer som befolkade de där rummen. Som förstod sig på de konstruktioner som han presenterade och som på stabil kunskapsgrund kunde bedöma nyttan av dem.

Men när han i dag beger sig till samma vd-kontor – så sitter där bara en massa ekonomer. Som inte begriper hälften av vad han pratar om! Och jag kan nästan bli gråtfärdig av att tänka på hur många kluriga produktidéer och smarta miljölösningar som kan ha gått förlorade för världen på grund av den här utvecklingen. Och det är ekonomernas fel!

Min bror, som är forskare inom medicin, levererade en annan skräckvision för mig nyligen. Det var efter att en av våra svenska medicinjättar kastat in handduken som han konstaterade att det håller på att gå åt pepparn med hela forskningsbranschen, inte bara i Sverige utan i hela världen. Forskningsföretagen vill slåss om patent på sådana mediciner som det finns riktigt mycket pengar att tjäna på. Problemet är bara att det börjar finnas ont om möjligheter att ta sådana patent. Allt medan smalare forskning kring ovanliga sjukdomar blir allt mindre intressant för företagen att bekosta, eftersom de inte har någon vinning av den.

Nu kommer visserligen nysatsningen "Science for life" - men ska man bli sjuk på ålderns höst är det nog ändå säkrast att bli det i någon lönsam sjukdom, för att få störst chans till bot. Så cyniskt har det blivit. Det är pengar som styr, inte mänskliga behov. Och det är ekonomernas fel!

När det gäller min egen kära tidningsbransch är det få saker som gör mig så avundsjuk som när duktiga och seriösa grävmurvlar av den äldre skolan berättar om hur det var att jobba som journalist på 70-talet. Då pratade man inte bara om demokratiska ambitioner – man menade något med det också. Det var publicister som befolkade tidningarnas styrelserum, och journalisterna hade vettiga arbetsvillkor och fick ägna sig åt viktig och granskande journalistik.

I dag har styrelserummen fått nya invånare och en del av dem tycks tro att det är ungefär samma sak att sälja tidning som att sälja korv! Att det räcker med ett någorlunda trevligt innehåll i hyfsad förpackning. Att sådant som själ, karaktär och förtroende inte spelar någon roll - bara för att det inte finns någon kolumn i årsredovisningen där sådana värden kan skrivas in.

Det är djupt beklagligt. Och jag kan slå mig i backen på att det är ekonomernas fel det också!


Publicerad i Tidningen Folket den 5 april 2012