Adjöss med julefriden

Min lilla kattflicka lärde sig att klättra i träd i somras. Och döm om hennes lyckliga förvåning när vi, hennes tvåbenta familjemedlemmar, häromdagen ställt ett nästan livslevande träd hemma i vardagsrummet! Hon som i vinter dragit sig för att gå ut i kylan och hellre suttit i fönstret och kastat långa längtansfulla blickar ut i trädgården. Och så hade vi nu haft vänligheten att ordna lite trädgård åt henne inomhus i stället. Undra på att hon var glad.
Julgranen hann inte mer än komma upp ur sin kartong förrän två katter smög omkring under den, sniffade och undrade. Pappa Katt, en numera lugn och värdig herre nöjde sig med att parkera sig på julgransmattan under granen och insupa julatmosfären. Och till en början gjorde kattflickan likadant.
När inga våghalsiga klätterförsök genast gjordes andades jag ut och tänkte att hon kanske glömt sommarens trädakrobatik, och jag tog mig för att sätta i belysningen, glittergirlangerna och de glimmande julgransprydnaderna. Sedan satt jag en stund i skenet från min nyklädda gran och i likhet med katterna njöt av julfriden.
Det var sedan jag släckt och lämnat rummet som jag hörde ett försiktigt tisslande och prasslande från granen när den plötsligt fick en oväntat stor pälsklädd dekoration att härbärgera. Och det tinglade och tanglade om alla julgransprydnader när hela trädet sattes i gungning av lillkattens roade klättring, allt högre.
Adjöss med den julfriden alltså! Och det skulle inte förvåna mig om klätterlusten också griper Pappa Katt om julnatten blir alltför stilla.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 24 december 2010

Verkligheten blev den stora hajpen

Märkte ni att världen gick under nyligen? Och att det kom en ny i stället?
För många låter det nog som rappakalja. Men jag lovar att en population större än hela Sveriges befolkning vet precis vad jag pratar om.
Jag har varken blivit galen eller börjat tro på utomjordningar. Fast nog kan de låta som något slags utomjordingar när man hör dem prata med varandra:
− Ska du med och tanka en HC?
− Nej, fråga någon i guilden, jag ska köra PVP.
− Jaha, jag blir alltid crittad i PVP. PVE är mycket roligare. Jag har nyss skaffat 7,5 K GS så min DPS är skyhög.
Och det är inte utan att man själv känner sig som en utomjording när man råkar höra den sortens samtal och inte begriper ett skvatt.
Men det handlar om World of Warcraft, ett gigantiskt dataspel som spelas över nätet i realtid med spelare från hela världen, uppdelade i olika serversystem. En gigantisk låtsasvärld på internet om man så vill, där det handlar om att skapa sig olika karaktärer som sedan får anta olika utmaningar, ofta tillsammans med andra karaktärer bakom vilka det sitter andra personer i andra länder och spelar.
World of Warcrafts medlemsantal lär i oktober i år ha spräckt tolvmiljonersgränsen. Och jag läste någonstans att medlemmarna sedan starten tillbringat sammanlagt 5,93 miljoner år med att spela.
Visst är det en aning skrämmande. Men om jag jämför min föräldrageneration som tillbringar alltför mycket tid framför tv:n, med mina barns generation, som hänger alltför mycket vid datorn, så är ändå ungdomarnas aktiviteter mer hjärnstimulerande och utvecklande än det passiva tv-konsumerandet. Det får man inte glömma.
När jag för något decennium sedan pluggade en utbildning i informationsdesign var det en föreläsare som gav oss elever en inblick i det som då spåddes bli det nya glödheta forum där vi alla skulle leva framöver. I stället för att gneta omkring i våra triviala liv i den vardagliga verkligheten skulle vi skaffa oss en fulländad avatar med drömutseende i Second Life. Där skulle vi bygga våra perfekta hus i välordnade låtsasstäder, och vi skulle möblera dem med virtuella möbler från det virtuella Ikea. Och i framtiden, spådde man, skulle våra avatarer i sin låtsasvärld även kunna köpa riktiga möbler för riktiga pengar till våra skamfilade verklighetshus.
Och visst finns Second Life i dag också. De lär till och med ha elva miljoner medlemmar. Men ändå känns det som om den där hajpen aldrig riktigt blev.
För i stället för ett forum med perfekta avatarer, så föredrar en halv miljard jordevarelser att hänga på ”Fejan” – Facebook, där vi får vara våra alldeles egna triviala och icke perfekta vardagsjag och till och med har våra alldeles egna vanliga namn. Det var det som blev den stora hajpen i stället.
Trots all den rosenskimrande verklighetsflykt vi har ett övermått av tillgång till – så är det verkligheten som vinner. Finns det inte något trösterikt i det?


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 21 december 2010

Jag litar inte på tryckkokare

När jag var liten var jag rädd för tryckkokaren. Den hade ett så otrevligt sätt att fräsa till åt mig utan förvarning och särskilt ofta tyckte jag den gjorde det när just jag var i närheten. Jag tyckte den var lömsk och oberäknelig. Och så visste jag att den kunde vara farlig, för att ångan var så het.
Men den var ju så praktisk, som kunde koka potatis på nolltid, fick jag veta. Och de andra i min familj hade nästan lite roligt åt mig när jag höll för öronen för att slippa överraskas av det där otäcka fräsljudet. Min storebror retade mig förstås på storebröders typiska vis och jag blev förstås förnärmad på sedvanligt lillasystersvis.
Jag minns också att jag brukade argumentera att tryckkokare var onödiga och borde förbjudas.
Min aversion mot tryckkokare har suttit i sedan dess, och över min tröskel har det följaktligen heller aldrig kommit någon.
Och nu tänker jag att den där idén med att förbjuda dem kanske inte hade varit så tokig trots allt. För nu läser jag om att självmordsbombaren i Stockholm använt just tryckkokare när han snickrade sina hemgjorda bomber.
Och på något sätt är jag inte förvånad. Det är som ett slags upprättelse. Var det inte det jag någonstans instinktivt visste - att tryckkokare inte är att lita på.

Fakta: Tryckkokare
är ett lufttätt slutet kärl som ger kortare koktider för till exempel matvaror eftersom kokningen sker vid högre tryck och temperatur än normalt. Kärlet har en ventil som bestämmer trycket och maxtemperaturen. Den har också en säkerhetsanordning om ventilen blir tilltäppt. Tryckkokarens fader är den franske fysikern Denis Papin.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 17 december

Att leva sin vanlighet på ett ovanligt sätt

Häromkvällen stod jag utanför mitt hus med min dragspelslåda och väntade på skjuts till en spelning. Då upptäckte jag att någon i ett hus en bit bort stod och tokglodde på mig genom fönstret, en lång stund, utan att ens försöka vara diskret.
Det fascinerar mig att det finns folk som orkar hålla reda på andras förehavanden på det där ohöljda sättet. När det nu finns så mycket annat intressant man kan ägna sitt liv och sin tid åt.
Och jag tänker ibland på hur kändisar har det, som måste utstå sånt där hela tiden, fast förstås långt mycket värre. Och jag har svårt att förstå tjusningen med kändisskap och varför så många går omkring och trånar efter att uppnå den sortens status.
Det är klart att det finns kändisskap av olika slag. Att bli känd för att man fått Nobelpriset och faktiskt ha gjort något för att förtjäna det också – det är inget jag kan förakta. Det handlar ju förstås mer om att bli erkänd och då är det prestationen mer än personen som hamnar i fokus.
Men det här fullständigt outhärdliga jagandet efter att bli känd för kändisskapets egen skull – det förstår jag mig inte alls på. Ett jagande som gör att folk går med på att förnedras nästan hur långt som helst i fåniga tv-program som går ut på att exploatera ens lägsta drifter direkt från reptilhjärnan – rangordningsspelet i flocken, parningsspelet, utstötningen ur flocken som drabbar den som är alltför annorlunda…
Och så är det före detta-kändisarna som glatt delar med sig till den samlade skvallerpressen varje livmoderskrapning, varje relationshaveri, varje känslotillstånd efter en nära anhörigs bortgång, varje underlivsbesvär – allt för att få leva kvar ännu en tid på de gula löpsedlarna och de glättade skvallermagasinens förstasidor.
Eller det allra senaste: Att till och med sitta på torken med ett tv-team i hasorna.
Jag har aldrig förstått vad det är man vinner på sådant kändisskap. Man blir sedd – ja visst. Men det spelar tydligen ingen roll hur man tar sig ut?
Och så är det alla dessa andra baksidor jag ser. Som att inte kunna gå till en vanlig livsmedelsaffär och fylla sin varukorg utan att folk runtomkring glor nyfiket i den för att försöka utläsa något om ens privatliv och vardag. Som kollar om man väljer belugakaviar eller ekologiska grönsaker. Som snokar om man väljer blommigt dasspapper, kondomer av den tunnaste sorten, eller dambindor av den tjockaste. Och tänk att aldrig veta när man går på apoteket för att hämta ut ett recept om ens diagnos ska hamna på en löpsedel innan veckan är slut. Eller att inte veta om ens kompisar finns där bara för att man är känd, eller för att de faktiskt helt ärligt gillar en. Och tänk att vara uppburen och falla i ett land som Sverige där avundsjukan grasserar. Och veta att ju högre fallhöjden är, desto större blir skadeglädjen man får utstå.
Nej, kändisskap utövar verkligen ingen lockelse på mig. Däremot läste jag någonstans för ett tag sedan något som satte sig i mig. Det var någonting om att leva sin vanlighet på ett ovanligt sätt.
Det tänker jag sno och göra till min grej hädanefter. Visst är det vackert på något vis?


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 7 december 2010

Förnöjsamheten i att sluta fred med sig själv

Det var ett av de där tillfällena när jag inför en utekväll på krogen våndades framför spegeln. Bytte kläder fem gånger och ändå inte visste vad jag skulle ha på mig. Drog i mitt trassliga hår och försökte få det att anta något slags festfrisyr. Och grävde i sminkväskan som om jag där skulle kunna hitta något magiskt mirakelmedel som kunde ge mig det där utseendet som inte gjorde mig missmodig.
Jag vet inte hur många gånger jag varit igenom den där proceduren. Men den här gången hände plötsligt någonting. Jag stannade upp och frågade ansiktet i spegeln vad farao det var jag höll på med egentligen. Jag skulle när som helst fylla 40 men där stod jag och hade fortfarande inte lyckats bli vän med mig själv. Och jag bestämde mig på fläcken för att det fick vara nog. Att det var dags att acceptera att jag aldrig blir någon Angelina Jolie, men att det får lov att gå ändå.
Och ur det där tidigare missmodet hamnade jag på något oförklarligt sätt över i en helt annan tanke: I den härliga brokiga mångfald som är den samlade mänskligheten så kanske jag, just jag, med mitt sätt att se ut och klä mig, faktiskt representerar någonting alldeles unikt. Precis som alla andra, på sina egna unika sätt.
En sådan enkel tanke, och egentligen självklar. Men jag lyckades få den där tanken att slå rot, och den krogkväll som sedan följde minns jag som en av de roligaste jag haft. Jag gick omkring med den sortens förnöjsamhet som jag tror bara kan komma ur detta att till sist sluta fred med sig själv och låta kampen upphöra. Och jag log då och då i hemligt samförstånd mot mitt festglada ansikte i spegeln på krogtoaletten. Log mot andra som i den brokiga mångfalden också representerade något helt unikt. Och det var en så vacker tanke på något sätt.
Efteråt retade det mig förstås att jag inte kommit på den där tanken för länge sedan. Att jag redan hunnit slösa bort så många timmar och minuter i missmod framför speglar, helt i onödan. Och jag önskar att jag kunde säga att den där kvällen botade mig för gott, men så enkelt är förstås aldrig livet.
Jag försöker i alla fall då och då att ge mig själv en uppmuntrande påminnelse om den där kvällen.
En annan lika uppmuntrande påminnelse om det där med skönhetsideal fick jag i våras under min stipendievistelse i Grekland. Jag vet inte hur många statyer av kärleksgudinnan Afrodite jag betraktade och kunde konstatera att inte ens hon lever upp till några skönhetsideal. Inte från vår tid i alla fall. Självaste kärleksgudinnan var inte bara kurvig, utan rentav rundnätt. Ärligt talat var hon närapå småfet, men rundnätt låter bättre.
Och om det duger för en kärleksgudinna, så kan det väl för helskotta duga åt mig också, bestämde jag mig för.
Rundnätt som en kärleksgudinna. Och helt unik.
Unik precis som alla andra. Ja, det får faktiskt duga så.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 23 november 2010

Hur känner vi igen farligheten?

Vid flera tillfällen den senaste tiden ska vuxna vid skolgårdar försökt locka med sig barn in i främmande bilar. Och det där har fått mig att fundera på en grej. Nämligen vådan av att demonisera.
När man instruerar de barn man har omkring sig att inte följa med främmande för att smaka godis eller klappa djur - hur lätt är det inte då att man börjar prata om fula gubbar och elaka människor?
Vi vill ju så gärna tro att det går att se utanpå om någon är farlig för barn, elak mot djur, slår sin fru eller förtrycker ett folk. Världen vore ju så mycket enklare att orientera sig i om det vore så.
Egentligen vet vi mycket väl att det inte är så enkelt. Och ändå fortsätter vi att säga om uppdagade hustrumisshandlare och våldtäktsmän att "det hade man ju aldrig kunnat tro om honom, han som verkar så snäll". Och vi fortsätter att säga till barn att akta sig för fula och elaka farbröder, fast det faktiskt lika gärna skulle kunna vara en snäll och vacker kvinna som var farligast vid skolgården eller sandlådan.
Och visserligen har vi genom världshistorien haft ett antal tyranniska ledare med mörk mustasch - men vi leder oss själva och varandra på farligt spår om vi får för oss att de alltid kommer i det utförandet.
Om vi ständigt demoniserar bilden av elaka och farliga människor - hur lätt är det inte då att vi missar dem när de verkligen dyker upp?


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 22 november 2010

Det enkla vinner inte i längden

Tänk om svenska skådespelareliten plötsligt en kväll skulle vara samlade i en källarlokal i Eskilstuna. Eller om de största popmusiknamnen i landet skulle dyka upp i stan för ett evenemang i en annan källare. Eller om flera av landets främsta författare var samlade i stan, på samma lilla scen vid ett och samma tillfälle.
Det skulle knappast passera obemärkt. Det skulle krylla av intresserade som inte ville missa den stora begivenheten. Och biljetterna skulle vara slut i samma stund de började säljas.
Men ganska ofta händer det faktiskt att vi har de allra främsta i sitt gebit just här i Eskilstuna. Ofta just i en källarlokal där de samsas på samma scen vid samma tillfälle.
Men när det handlar om jazzmusik och de osannolikt begåvade musiker som är de ledande inom genren - så passerar det sorgligt obemärkt. Trots att det är relativt ofta som de bästa frekventerar stans scener.
Visst finns det en trogen jazzpublik i stan - men den är oförtjänt liten med tanke på vilken musikalisk kvalitet som serveras.
Jazzmusiken är inte obegriplig - den tar bara lite längre tid att erövra.
Mitt livs första jazzkonsert var en ren plåga, och jag fattade aldrig hur musikerna kunde veta hur de skulle spela, eller varför publiken klappade mitt i låtarna.
I dag älskar jag jazz. Det är inte alltid det som är lättast att erövra som är det som vinner i längden.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 18 november

Snart dags att ta adjö av gamla vänner

Med åren har de blivit som gamla vänner man hälsar på med jämna mellanrum i glatt återseende. Jag har sett Harry, Ron, Hermione och de andra växa upp, och mina egna barn har blivit vuxna nästan i samma takt.
Men nu är det snart slut på bekantskapen med våra vänner. Nästa vecka kommer den första delen av den sista boken om Harry Potter på film. Det känns underligt att vi snart ska ta adjö för gott.
Min äldsta son fick den första boken om Harry Potter i julklapp av en släkting redan innan den blivit feberepidemi och farsot.
Jag högläste den för barnen på sängkanten - i början dock med viss skepsis. Någon språklig sensationsupplevelse, som Tove Janssons underbara böcker, var det ju inte precis. Men vi läste på, och en bok följdes av nästa, som följdes av en film, och en till... Och vi blev ohjälpligt fast i berättelsen alla tre.
Fjärde boken köpte vi på engelska. Vi var för otåliga för att vänta på den svenska översättningen. Jag gav mig på att försöka direktöversätta den på sängkanten - en utmaning som inte fick mig att somna, men väl barnen när jag stakade mig för mycket.
Så småningom blev det förstås för töntigt att jag läste högt överhuvudtaget. Ungdomarna ville hellre läsa själva.
Och jag tror att vi till stor del har Harry Potter och hans vänner att tacka för att läsglädjen fortfarande frodas under vårt tak.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 15 november 2010

Livets oväntade möten är de bästa

Under mina singelperioder har det hänt att jag har gjort försiktiga expeditioner ut i den okända dejtingdjungeln på nätet. Det är ju sånt som singlar förväntas göra i dag utan att skämmas för sig. Men så långt som till att dejta någon i det verkliga livet har de där sajterna aldrig fört mig. Och om jag var skeptisk innan har mina dylika utflykter i cyberspace snarast gjort saken än värre.

Själva grundidén med de där sajterna är att man redan från början ska detaljdefiniera exakt vad det är man söker. Som en målsökande missil ska man gå rakt på den måltavla man i förväg siktat in som Den Enda Rätta. Och när man väl sitter där vid första dejten, så är det ofrånkomligen med en inre checklista som man i hemlighet prickar av punkt för punkt, som om det gällde en affärsuppgörelse, och räknar ner kolumnerna tills det bara finns en fråga kvar. Behålla eller förkasta?

Det spelar ingen roll att just den där människan kanske är den perfekta polaren att göra fotoutflykter med under tidiga dimmiga söndagsmorgnar, eller den ultimata utmanaren på schack, eller den rätta reskamraten att ta med på storstadsodysséer, eller rentav den enda i bekantskapskretsen som uppskattar bebopjazz eller det ryska köket. Söker man bara efter Den Enda Rätta kan allt annat bara vara fel. Och det känns så sorgligt endimensionellt, när man i stället skulle kunna låta olika människor bejaka ens olika sidor och intressen.

Jag tror också att livet är så mycket klokare än vi själva ibland. Därför vill jag lämna det manöverutrymme nog att överraska mig ibland. Låta det flyta sin egen väg i stället för att alltid betvinga det att ta min.

De möten som betytt allra mest i min egen historia är dessutom just de som livet bjudit mig på när jag minst anat det. När jag inte haft en chans att bygga upp några förväntningar att grusa, när jag inte hunnit göra den där inre checklistan över önskvärda egenskaper att i tanken bocka av medan jag nagelfar min samtalspartner – när jag i stället kunnat föra ett levande samtal, närvarande i ögonblicket.

Som den där gången när jag förde det bråddjupaste själsnära samtal om livet med en medresenär på ett nattåg i England, en människa jag sedan aldrig mötte igen, eller den där hetsiga politiska debatten vid ett köksbord på fest en gång, då jag plötsligt fann den perfekta antagonisten att stångas mot som gav liv och skärpa åt argumenten, eller den där själsfränden jag mötte i något slags ömsesidigt igenkännande på en fest i en främmande stad långt borta, ett möte som blev en alldeles fulländad natt som sedan aldrig kunde återskapas. Eller det där alldeles slumpartade mötet på en vanlig vardagsgata en dag vid lunchtid, som kunde ha blivit alldeles livsavgörande.

Alla dessa möten som varit så härliga, närande, oförglömliga och ibland rentav magiska. Det är sådana möten jag aldrig vill vara utan. Sådana spontana och levande möten jag betvivlar att ett dejtingforum kan ge upphov till. Sådana jag hellre vill att själva livet överraskar mig med.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 9 november 2010

Jag hatar när jag inte kan själv

Den gångna helgen har jag tillbringat i sällskap med målarpryttlar och färgburkar i min hall. Jag har tänkt i flera år att jag skulle måla om den, men det var inte förrän en höstmörkt halvdyster dag nyligen jag kom på att jag skulle måla den ystert vårgrön.

Det har sin tjusning att göra sånt där. Det där att känna att man har förmågan och vet hur man ska göra – åtminstone hjälpligt.

Såvida nu inte målarfärgburken är i plåt och har varit öppnad någon gång förut, så att locket sitter orubbligt fast och inte kan öppnas, ens med ett sånt där fiffigt verktyg.

Sådana saker kan verkligen reta mig. Och ännu värre är det med den sortens hemmapyssel som jag helt enkelt inte behärskar, hur gärna jag än skulle vilja.

Som när en taklampa vägrade fungera fast jag bytt glödlampa, och fortfarande vägrade fungera fast jag slog av strömmen, skruvade bort det runda locket i taket och kollade att alla små kablar satt fast ordentligt och kände mig så duktig. Men det var jag alltså inte.

Eller en annan gång när jag köpt en ny lampa men inte kunde få upp den i taket alls eftersom den helt enkelt inte var konstruerad för att passa normal eluttagsstandard för taklampor, och jag till sist fick konstatera att man tydligen måste vara utbildad elektriker för att få upp en helt vanlig lampjävel!

Förlåt, men sånt gör mig riktigt förbannad. Eller när jag inte kan byta vinterdäck för att muttrarna är för hårt åtskruvade att de inte går att rubba, eller när jag inte kan lufta elementen för att ventilerna blivit fastmålade och luftnyckelns gängor dras sönder när man försöker lossa dem.

Det är inte det att jag har svårt att be om hjälp. Men jag hatar att vara tvingad att göra det. Att känna mig hjälplös, att inte behärska min värld, och inte ha något val. Precis som tvååringen inom mig vill jag då göra uppror, stampa i golvet och skrika ”kan själv!”

Och när man inte kan själv är det heller inte alltid självklart vem man ska be om hjälp. Ta till exempel mitt badrumsskåp med lysrör överst, som jag vill ta bort och ersätta med ett nytt, likaledes lampförsett. Ska jag då kontakta en snickare som kan badrumsskåp, en elektriker som kan el, eller en vvs-expert som kan badrumsinredning, eller rentav en kakelsättare som har koll på hur man gör för att inte sabba fuktspärren i väggen där det ska sitta?

För somliga är det svaret kanske självklart, men det är det inte för mig, och det retar mig.

Men jag får väl hålla mig till färgburkar och målargrejer, så håller jag mig i alla fall på gott humör. Och när min vårgröna hall är färdigmålad tror jag faktiskt att jag ska måla ett rum till när jag ändå är igång. Och bara för att jag kan. Kan själv!


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 26 oktober 2010

Därför stänger jag av Idol

Häromkvällen råkade jag hamna framför tv:n när Idol pågick som bäst. Och jag fastnade, så som jag gjort av och till under åren som programmet pågått.

Det är något med deltagarnas framåtanda och vilja att följa sina drömmar som gör mig varm. Juryns elaka påhopp, som tycks vara kärnan i programidén, ger mig däremot ont i magen. Ändå tror jag inte, som en forskare nyligen påstått, att ungdomar förråats på grund av tv-program som Idol. Jag tror snarare att programmet blivit populärt just genom att jargongen svarar mot ett förråande som folk känner igen från verkligheten. Men i vilket fall som helst gör den mig illa berörd – särskilt när den riktas mot så unga människor.

Men det är en annan sak som oroar mig med Idol också. Nämligen vad programmet kommer att göra med svenskt musikliv i längden.

När jag tänker på musiker som jag håller högt här i världen, så är jag oerhört glad och tacksam över att det inte fanns något Idol när de tog sina första stapplande kliv i musikkarriären.

För vad hade hänt om en ung blyg och långhårig Lasse Winnerbäck med bräcklig självkänsla ställt sig framför en Idoljury? Troligen hade hans musikkarriär stendött efter ett yttrande i stil med: ”Gå och klipp dig, du ser ju för jävlig ut! Du kommer aldrig att bli någon Idol”.

Och vad hade hänt om en ung Jocke Berg hade ställt sig där? Ja, eftersom han knappast hade förmått sjunga pojkbandspop eller soulhits med den rätta slätstrukenheten, så hade juryn troligen sågat honom innan han ens hunnit säga ”Kent”.

Och tänk om skygga men geniala Stina Nordenstam, som enligt mig är något av det största som svenskt musikliv sett, hade satt sin fot i Idol – nej, jag vågar knappt tänka på hur de skulle ha gjort ner henne med kommentarer som att ”Du måste ta för dig mer på scenen, du ser ju skittråkig ut, kan du inte dansa lite” eller något annat i samma stil.

Det är inget fel på Idol. Eftersom det har både deltagare och tv-publik så fyller det uppenbarligen sitt syfte – att vara tv som säljer.

Felet är om folk börjar tro att Idol bryr sig om svenskt musikliv, eller om unga människors framtidsdrömmar. Om unga musikaliska begåvningar leds att tro att Idol är svenskt musikliv och juryns ord lag även utanför tv-studion.

Och det är därför jag nog kommer att stänga av Idol i fortsättningen. Jag vill inte att Idol ska bli den enda vägen till en musikkarriär.

Jag vill inte ha ett musikutbud som filtrerats genom en Idoljurys begränsade spektrum. Och jag vill inte att morgondagens egensinniga och storslagna musikgenier går förlorade i ett programformat där själva idén är att såga allt som sticker utanför ramarna. En form som inte rymmer vare sig originalitet eller genialitet. Och som skiter i hur många unga sköra drömmar som krossas mellan kval och final.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 12 oktober 2010

En ny tillvaro väntar kattpojken

Det var en helt vanlig torsdagskväll. Någon i familjen hade funnit kattpojken jamande vid dörren och släppt ut honom som vi brukar. Efteråt minns ingen av oss vem. När det är jag som släpper ut honom brukar jag oftast klappa om honom lite extra och på hönsmammors vis säga åt honom att vara rädd om sig. Ibland står jag kvar och tittar efter honom när han ger sig iväg med kavata steg nedför trädgårdsgången och försvinner ut genom hålet i trädgårdshäcken. Men inte just den här gången.

Det blev morgon och kattpojken kom inte tillbaka. Det blev kväll igen, och han var fortfarande borta. Jag gick ut och ropade försiktigt i den vårgröna tystnaden. Lockade genom att skaka påsen med kattskorpor. Men utan minsta livstecken till svar.

Det blev morgon på nytt, men ingen katt stod utanför och jamade uppfordrande för att få mig ur sängen och redo att betjäna honom med frukost. Och nu började jag misströsta på allvar.

Vi har haft katter förr, men just den här har vunnit våra hjärtan på ett alldeles särskilt sätt, med sina tokiga upptåg, sin säregna charm och sin översvallande kärvänlighet. Och jag hade inte trott att våra vägar skulle skiljas så snart. Det var helt enkelt inte tid för det ännu. Och en tilltagande uppgivenhet och sorg blandade sig med ilska över sakernas tillstånd, över den där känslan av maktlöshet som är det värsta jag vet.

Dagarna gick och trädgården förblev ödslig och tom. Ingen smäcker kattsilhuett gled ner från taket och ut på det sluttande altanräcket i ett gastkramande balansnummer. Ingen skugga rörde sig uppe i plommonträdets grenverk. Och ingen sömnig pälsboll vilade i trädgårdsmöblernas mjuka dynor.

Varje kväll sa vi till varandra att han nog skulle komma i morgon i alla fall. Och varje gång vi varit ute tog vi för vana att titta utanför köksdörren, i fall han ändå på något mirakulöst sätt skulle vara där. Egentligen hade vi nog redan gett upp hoppet, fast ingen av oss ville säga det högt.

Men så en kväll när någon av oss öppnat altandörren slank plötsligt den där lilla välbekanta skuggan som en vålnad över tröskeln. Och han var verkligen en skugga av sitt forna jag: Avmagrad, smutsig och tilltufsad, med ett rivsår över nosen, en lukt av källare i pälsen och med målarfärg på svansen. Men han var tillbaka, efter nio oändligt långa dygn! Och jag undrar om han inte närapå förbrukat lika många liv också under den tiden.

Likt Tomtebobarnen i sagan fick han både belöning och straff efteråt. Extra stora och lyxiga matportioner – och så en tid hos doktorn för att bli kastrerad.

För nu väntar en alldeles ny tillvaro för vår fyrfotavän. Kattpojken är nämligen ingen pojke längre. Han har blivit kattpappa, och om bara några veckor ska hans ljuvliga lilla ulltuss till dotter flytta hem till oss.

Då är det slut med uteliv och spring på kvällarna. Han får ta pappaledigt och se efter sitt lilla yrväder till tös i stället. Men hon är synnerligen tuff för sin storlek och har redan fräst åt sin pappa en gång. Så om den nya tillvaron verkligen blir så mycket lugnare för honom – det återstår att se.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 17 juni 2010

Hoppas på tur med trädgårdstäppan

Så här års har min trädgårdsvurm sin högsäsong. Den smyger igång så snart de första vårlökarna sticker upp ur jorden, och sedan tar den fart ordentligt vid lövsprickningen. Då är jag full av drömmar om min trädgård, bläddrar i trädgårdsböcker och tänker på allt vackert jag vill plantera. Japanska körsbärsträd, magnolior, och helst av allt ett blåregn, fast jag vet att det bara trivs på varmare breddgrader. Men drömma kan man ju alltid.
Det är något särskilt med det där att gräva i brunsvart näringsrik mylla, sätta späda plantor och se dem frodas och växa till. Och detta att plantera frön. Är inte det ett av livets största mirakler ändå – att dessa små oansenliga dammkorn kan bli de mest fantastiska saker bara med lite sol, vatten och kanske en smula kärlek?
Just nu går jag och hoppas på att de små frön jag planterade tidigare i våras snart ska spränga jordytan med små ljusgröna pytteblad i raka rader. Och kanske om jag har tur att det blir både morötter, sallad, rädisor och sockerärtor innan sommaren är över.
Tidigare har jag försökt med köksträdgård ute vid sommarstället. Och nog växer det alltid, både det ena och det andra. Och nog har det varit till glädje och mättnad. Dock inte för oss tvåbenta. Så fort vi vänder ryggen till är det någon annan som håller kalas på det vi försöker odla. Kanske har jag bättre tur med min egen lilla täppa?


Tidigare publicerad i Flens Tidning den 4 juni 2010

Jag längtar efter den där nya enkelheten

Jag längtar efter en ny sorts enkelhet. Befrielse från en del av alla de där ägodelarna och åtagandena jag dragit på mig, som oupphörligen pockar på min uppmärksamhet.

I vanliga fall är jag så van vid allt det där att jag inte tänker på vilken fångenskap det egentligen är. Det var när jag kom hem från min nästan tre veckor långa resa som det blev så tydligt för mig hur mycket alla mina ägodelar och åtaganden tynger tillvaron med bekymmer.

Tänk vad livet var enkelt under resan. Jag hade min resväska och mina få saker. Några klädombyten, dator, kamera och filmkamera, några läsefrukter på sängbordet, skrivbok och pennor. Och jag saknade ingenting. Jo, mina närmaste, både två- och fyrbenta förstås. Men knappast några av mina ägodelar, förutom musikinstrumenten förstås. Dessutom hade jag så lite plats över i väskan att jag inte kunde handla på mig några fler saker heller. Och det var en frihet över dagarna när jag kunde ägna tankekraft och fokus på annat än allt det där.

Men så snart jag kom hem var det som om alla mina ägodelar skrek emot mig. ”Vattna mig” uppmanade blommorna. ”Laga mig” ropade kläderna i sykorgen. ”Diska mig” ylade något illaluktande från diskhon. Och i rum för rum, en massa saker som pockade på att ordnas och åtgärdas. Pannan som behövde askas ur, tvätt som behövde strykas, en kran som behövde ny packning... Och så var det allt det där som hopat sig på skrivbordet. Post som ville bli öppnad, blanketter att fylla i, räkningar att betala, åtaganden, avtal och val, av elbolag, mobiloperatörer, tv-kanaler och pensionsförsäkring – allt det där som också är en del av vår tids fångenskap.

Och det fick mig att fråga mig vad farao jag egentligen håller på med, om det är så som livet måste vara.

Jag läste nyligen om en man som beslutat sig för att sälja närapå allt han ägde och i fortsättningen leva enkelt, på resande fot och ta dagen som den kommer. Och jag tror det kommer att bli allt fler som väljer att göra så. Som gör upp med myten om att shoppa sig lyckliga och höja sin status med hjälp av prylar.

Tanken är lockande. Men själv är jag inte beredd att gå riktigt så långt. Ett hem vill jag faktiskt fortfarande ha. Men jag känner ett sug efter att rensa i alla mina åtaganden, ifrågasätta om de verkligen är nödvändiga. Om de saker jag funderar på att skaffa mig är till hjälp eller till hinder. Och jag längtar efter att söka den där nya enkelheten som vore så befriande. Att välja de saker jag vill ha med omsorg och för livet, i stället för att nyckfullt följa vart trenderna blåser och skaffa ständigt nytt. Och att aldrig ha fler saker än jag orkar tycka om.

Livet blir inte tomt när man gör sig av med ting och omständigheter man inte längre behöver. Det blir ju bara fullt av annat i stället.

Och det går inte att äga saker utan att de också äger en tillbaka.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 3 juni 2010

Jag kanske håller på att bli vän med vardagen

Vardagslunken har återvänt igen efter mina aprilveckor på resande fot. Och det känns bra.

Jag som alltid har haft så svårt för att bli vän med vardagen. Den där rutinen när dagarna alltför mycket liknar varandra, när den omgivande miljön inte erbjuder så många nya intryck. Den där tryggheten som så lätt känns kvävande.

Jag har nog alltid varit sådan. Jag tror det var den sidan hos mig som gjorde att jag så ofta ville möblera om i mitt rum när jag var liten. Det där spänningsmomentet alldeles innan jag slog upp ögonen på morgonen efteråt och inte mindes exakt hur rummet skulle se ut. Glädjen över att se mina saker i ett nytt ljus.

I tjugoårsåldern var det nog samma drag hos mig som gjorde att jag gav mig ut på den ena tågluffen efter den andra – det perfekta sättet att resa för någon som jag. Att bära sitt hus på ryggen, åka dit näsan pekar, stanna där man får lust, blunda och peka på kartan, följa varje impuls och strunta i att planera.

Jag tror också det är det här draget hos mig som gör att jag älskar det jobb jag har, där jag aldrig vet i förväg vad dagen ska bjuda på.

Det är som om något i de yttersta hjärnvindlingarna vaknar till liv när jag befinner mig i en situation med nya intryck, en plats där jag aldrig förut varit. Den där oslagbara känslan av att vara intensivt vid liv, mitt i någonting nytt och oprövat. Det där kreativa flödet som sätter igång och inte går att hejda...

Men när jag väl är ute på resa – då får jag paradoxalt nog en helt annan relation till det vardagliga. Det brukar slå mig varje gång, och det gjorde det likaså under mina aprilveckor i Aten. För det är ju aldrig de där stora turistattraktionerna som gör starkast intryck på en. Den delen av resandet ger mig mest känslan av att vara i ett slags undantagstillstånd, i en konstlad kuliss, en konstruerad fasad.

Nej, det är alltid det vardagliga som griper tag i mig mest. Att få låna en annan vardag än min egen för en stund, möta en stads verkliga ansikte genom människorna som befolkar den.

Den lilla romska flickan med sitt röda dragspel som spelade för pengar vid restaurangborden i Plaka, den sorgsna mannen på tunnelbanan med tidningen hopvikt i knät, den unga kvinnan med trotsig stolthet i blicken som vägde grönsaker i kvarterets livsmedelsbutik, den buttra taxichauffören med sin välputsade gula bil som skällde på mig när jag stängde bildörren lite för hårt.

Det är just sådana vardagsmöten jag bär med mig tydligast så här efteråt – liksom jag fortfarande varje morgon vaknar med känslan av att ännu vara kvar i huset ovanför den brusande storstadens takåsar. Innan jag slår upp ögonen är det för några ögonblick som i mitt ommöblerade rum när jag var liten, att jag inte är riktigt säker på hur rummet omkring mig ska se ut.

Men när jag vaknar på riktigt är det ändå med en intensivt pirrande glädje över att vara hemma, i min egen enkla vardag. En vardag jag kanske håller på att bli vän med till sist.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 20 maj 2010

Kusligt att via tv vara tillbaka i Grekland

Jag sitter just nu och ser på direktsändningarna på webben från kravallerna och bränderna i Aten. För bara en dryg vecka sedan stod jag själv just där, på Syntagmatorget framför parlamentsbyggnaden när det var generalstrejk och tusentals demonstranter protesterade mot regeringens nedskärningar.

Den demonstrationen visade sig bli en av de stillsammare, till skillnad från den som nu pågår. Men på morgonen innan jag gick dit sa min husvärdinna till mig att jag skulle akta mig för brandbomberna och tårgasen. Själv trodde hon att butiken i centrum där hon jobbade skulle hålla stängt, eftersom det brukar kunna bli oroligt.

Men jag gick förstås iväg till demonstrationen i alla fall. Förbi beväpnade kravallpoliser som gjort sig beredda i långa rader längs trottoaren. Förbi avspärrningar och vinkande trafikpoliser med visselpipor. Och fram till torget framför parlamentsbyggnaden där det var så trångt att det nästan inte gick att ta sig fram.

Och det var nog kanske först där som jag kände allvaret i magtrakten. Som om allt jag läst om den grekiska krisen - människors oro över att förlora allt, vreden mot makthavarna som ljugit, mot maktkolossen i Bryssel - som om allt först då sjönk in i mig på riktigt.

Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan att stå där och se tusen och åter tusen demonstranter passera. Se de öppna fönstren uppe i parlamentsbyggnaden, undra om det var någon som hörde massornas protester, som brydde sig om dem, eller om det var som skrik rakt ut i en tom världsrymd. Att stå där, berörd i varje fiber av min kropp – trots att de beslut som protesterna handlar om inte har med mitt land att göra.

Det är en kuslig känsla att via tv-kamerorna få återvända till samma gator där jag gick alldeles nyligen, med min kamera och min resedagbok, bland alldeles vanliga vardagsmänniskor – och att nu se samma platser förvandlade till en krigszon.

Och jag tänker på alla de människor jag mötte under alla mina dagar i Aten. Min husvärdinna som jobbar i de kvarter där kravallerna nu pågår som värst.

Det trevliga paret i butiken i Makrygianni där jag köpte mina engelskspråkiga nyhetstidningar och där vi alltid småpratade om nyhetsläget. Mannen på internetcaféet på Veikougatan som verkade jobba nästan dygnet runt, och som log så glatt varje gång jag prövade någon nyligen inlärd artighetsfras på grekiska. Den lilla rara damen med schalett i den rökelsedoftande butiken med alla ikonerna i Monastiraki där jag köpte nya anteckningsblock. Den grekiska hårdrockarkillen på baren vid Sygrou-Fix vars hela liv förändrats av en allvarlig olycka.

Den intensiva kvinnan på turistagenturen invid internetcaféet som bjöd mig på kaffe och ville öva på sin engelska. Och så den arga demonstranten på Syntagmatorget som var ivrigt att få förklara alla turerna i den grekiska krisen för mig.

Var finns de nu? Hur kommer det att gå för dem allihop? Och hur kommer det att gå för Grekland?


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 6 maj 2010

Jag ville ju ha ett riktigt äventyr

Min två veckor långa stipendievistelse i Aten är över sedan flera dagar. Ändå sitter jag fortfarande på författarhusets skuggiga innergård på Drakou nummer 44 och skriver.

Det är förstås det gigantiska molnet av vulkanaska och den inställda flygtrafiken som är skälet till att jag nu är här på övertid. Men så länge det är lika svårt för nästa omgång stipendiater att ta sig hit från Sverige som det är för mig att ta mig härifrån – så länge har jag i alla fall tak över huvudet.

En ny biljett med nytt hemresedatum har jag också lyckats få tag på, efter flera timmars köande på flygplatsen. Men lika lite som den förra biljetten är den någon garanti för att jag verkligen kommer hem.

Tills vidare försöker jag i alla fall ta vara på den extra tid jag nu får i Atens sjudande gryta mellan kulliga berg. Den extra tid jag får att skriva på det som jag hoppas ska bli en bok. Men den här resan är inte längre samma sorglösa äventyr som det var. Allvaret har smugit sig in och lägger skuggor över dagarna. Jag försöker hitta en vila i ovissheten, men det är inte helt enkelt.

Och jag vet inte ens vad jag önskar mest. Vill jag verkligen att mitt plan går på fredag? Även om det blir det första som går upp i luften efter det stora askmolnets framfart? Och vad är alternativet? Ståplats på fullsatta tåg i två och ett halvt dygn genom Europa?

Men när de stora flygbolagens representanter står med dollartecken flimrande i blicken och säger ”vi måste få komma upp i luften igen” så blir jag livrädd. Och jag måste säga att jag är outsägligt tacksam över att det är statliga myndigheter och inte fria marknadskrafter som kommer att vara herrar över det beslutet.

En annan ovisshet just nu är den utlysta generalstrejken här i Aten. Det ryktas om att den slår till som värst på torsdagen. Men ingen vet ännu om flygplatspersonalen tas ut, om tunnelbanorna står stilla, och i så fall hur länge. Och vem man än frågar får man olika gissningar till svar. Därför vet jag just nu inte heller när, eller hur jag ska ta mig till flygplatsen för att hinna med mitt plan. Om det nu alltså går något plan.

Men jag ville ju ha ett riktigt äventyr. Och det kan man väl säga att jag fått nu. Det gäller nog att vara försiktig med vad man önskar sig…

Och ju mer avlägset det verkar vara att kunna ta sig hem, desto mer längtar jag förstås hem. Mest efter mina grabbar förstås. Men jag håller saknaden stången genom att göra videodagbok till dem och berätta om alla mina upptåg och upplevelser.

Men jag längtar också efter så självklara saker som att kunna spola ner toalettpapperet sedan man använt det – det får man inte göra här i Grekland eftersom avloppsrören är för smala. Och jag längtar hem till en insektsfauna jag känner igen. Som tur är har jag än så länge inte haft några kackerlackor på besök här i huset. Men här på innergården finns gräshoppor som är av biblisk storlek.

Och ska man försöka se ljust på saker och ting så är jag i alla fall glad att det är vulkanaska som förmörkar himlen - inte gigantiska gräshoppor.

För bara ett par veckor sedan hade det ena känts lika osannolikt som det andra.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 22 april 2010

Sällsamt bekymmerslösa dagar i Aten

Jag har fått en ny förebild. Hon hette Ariane Wahlgren och var svensk utrikeskorrespondent i Aten under militärjuntans diktatur 1967-74. När hon dog 1993 testamenterade hon sitt hus och ställde det till förfogande för svenska kulturarbetare och journalister som ville komma hit och arbeta. Och det är här, på Drakou 44, på Filopápposkullens sluttning, som jag just nu har mitt tillfälliga hem.

På den skuggiga innergården här utanför mitt rum satt Ariane vid det sirliga trädgårdsbordet, i doften från blommande lavendel, med sin skrivmaskin, och knattrade ner sina flammande rapporter för Dagens Eko, under en av de mest dramatiska epokerna i Greklands och Atens historia. Hon hamnade i häkte, varnades och hotades av utvisning för att hon hade modet att skriva kritiskt om juntans ledare.

Och när vänner och kollegor kom på besök flödade retsinan och det dansades Zorbadans under månen, på takterassen med den sagolika utsikten över Akropolis.

Från taket kunde hon också se när det drog ihop sig till något nere i stan, och i en skogsdunge på Filopáppuskullen strax intill huset brukade motståndsmännen träffas för överläggningar.

Grekland i vår tid är kanske inte fullt lika dramatiskt. Men betydligt mer dramatiskt än när jag sökte det stipendium som är skälet till att jag nu befinner mig här – jag som aldrig vinner på lotteri eller har tur i kärlek. Jag har själv svårt att tro att det är sant.

Då var Aten ett semestermål som andra – det senaste halvåret har det varit på nyhetssidorna nästan varje dag. Den svåra ekonomiska situationen, generalstrejker, demonstrationer framför parlamentsbyggnaden på Syntagmatorget, och så sprängdådet härom veckan när en tonårspojke dog och flera av hans familjemedlemmar skadades. Så nog är det en dramatisk plats att vara på, även i dag.

Men mina dagar här är sällsamt bekymmerslösa. Mitt största dilemma för dagen är om jag ska välja skuggan under ett citronträd eller ett mósmoulaträd när jag vill slå mig ner mitt skrivblock och min växande manusbunt som ska bli en roman. Eller om jag ska skriva vid datorn i mitt arbetsrum, med ett fikonträd utanför fönstret där en liten fågel med sitt kvillrande ackompanjerar mina skrivarmödor. Eller om jag kanske rentav ska ta spårvagnen till Pireus och sätta mig att skriva på ett hamncafé, eller kanske på en taverna i bohemiska Exarchia.

Lite konstigt känns det att familjen är kvar därhemma som vanligt. Befolkar mina rum, fast jag inte är där. Att jag inte kunde ta dem med mig den här gången; de bästa reskamrater man kan ha. Men jag gör videodagbok och talar med dem som om de vore här. Och jag kommer snart att vara tillbaka. Dagarna rusar förbi och jag gör allt jag kan för att inrymma mesta möjliga i var och en av dem.

Nu ska jag sluta skriva och ge mig ut i staden en stund. Den fascinerande, bullriga, brokigt mångfasetterade staden, med alla sina musikklubbar och ouzobarer, takträdgårdar och katter.

Och det finns väl bara ett sätt att sluta en tidningstext, i ett hus som det här på Drakou nummer 44:

Det här är Anna Mi Skoog, för Tidningen Folket, i Aten.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 8 april 2010

Skräckbok som öppnat mina ögon

Jag tycker inte om skräck – vare sig i film eller litteratur. Jag vill inte komplicera tillvaron med att ha en massa sådana bilder eller idéer i huvudet. Men jag ser gärna annan film, och läser gärna andra böcker i stället.
Men just nu plågas jag lik förbaskat av skräckbilder i huvudet på grund av en bok jag håller på att läsa. Det handlar inte om blod, ensamma galningar eller mörka ödsliga hus.
Det här är en skräckbok om något helt vardagligt – nämligen maten vi stoppar i oss.

Det handlar om den ofantliga mängd tillsatser som finns i helt vanlig mat. Det handlar om rökt kött som aldrig varit i närheten av att bli rökt, utan bara försetts med tillsatser för att smaka rökt, och se rökt ut. Det handlar om sylt och marmelad som man häller pektin i, för att det inte ska märkas att de är gjorda av halvrutten frukt. Och det handlar om färdigblandade sallader, som innehåller fler tillsatser ju fräschare de ser ut…

Nog anade jag redan innan jag öppnade boken att den också skulle öppna mina ögon – men nu önskar jag nästan att jag kunde stänga dem igen.

För nu plågas jag av dåligt samvete för nästan allt jag köper och äter. Och att byta till en tillsatsfri tillvaro skulle kräva ett engagemang som jag just nu helt enkelt inte kan uppbringa.
Jag får väl göra det till ett livsprojekt, och byta ut en sak i taget. Då går det kanske.
I dag tänker jag i alla fall äta våfflor – måhända med tillsatser, men i alla fall utan dåligt samvete.


Tidigare publicerad i Flens Tidning den 26 mars 2010

Girigheten är den verkliga svininfluensan

Jag gillar att vända och vrida på saker. Tänka tvärtom och baklänges. Se det negativa i det skenbart positiva, och hitta ljuskornen även i det kompaktaste av mörker.
Så gjorde jag också när den kolsvarta krisen slog till förra året. Mitt i all rådande framtidsfruktan tänkte jag att det måste komma något bra ur det här. En annan syn på konsumtion och materiellt välstånd. Ett annat sätt att leva. En insikt att sanningen inte bor i en onödigt dyr handväska, en oanständigt stor bil…
Man kan nog inte ha mer fel än jag hade. För är det någonting som hänt det senaste året, så är det att girigheten brett ut sig värre än någonsin. Vi massvaccinerade oss mot en annan farsot – men det är girigheten som blivit den verkliga svininfluensan.
Som en grisflock kring en för liten matho ska nu alla försöka roffa åt sig vad de kan, med alla tjuvnyp som står till buds. Och det råder en samvetslöshet som i alla fall jag aldrig sett maken till tidigare.
När vanliga konsumenters köpvilja viker blir vi i stället lurade in i slingriga köpavtal. Vår medmänsklighet exploateras när blufföretag låtsas tigga pengar till jordbävningsoffer, vår tidsbrist utnyttjas av företag som saltar fakturor och hoppas på att folk inte ska titta efter ordentligt, eller inte tycka det är värt krånglet att bestrida felaktigheterna.
Själv råkade jag för en tid sedan ut för två felaktiga fakturor från mitt telefonbolag, som jag ringde och fick korrigerade. Men när nästa faktura kom, var den ändå lika felaktig som de tidigare. Och det kommer förstås en dag då jag inte hinner klaga, inte orkar, utan bara blundar och betalar i stället.
Ett annat företag skickade nyligen en faktura på något slags telefontjänster som ringts från min hemtelefon vid en tidpunkt då bara katterna var hemma. Jag har visserligen höga tankar om mina katters intelligens, men där passerades i alla fall gränsen.
Och när elbolag skor sig på människors överlevnadsinstinkt att inte frysa ihjäl, när bonusfesten eskalerar i en tid av massarbetslöshet och massutslagning – det är då som i alla fall jag känner just att gränsen är passerad. Att jag bara får lust att hoppa av alltihop. Säga upp mitt telefonabonnemang och vägra gå in i kluriga köpavtal. Och om elbolagen inte skärper sig, kanske till och med frysa mig igenom en vinter, bara på ren trots.
Att brist på pengar skapar en besatthet efter dem – det äger förstås sin rimlighet. Men jag hade så gärna velat se något annat. Och jag är inte beredd att ge upp hoppet. Inte riktigt än.
För kanske är det ändå så att inte bara högmod, utan också girighet går före fall? Att pengahungriga handlare till sist snubblar på sina egna slingriga köpavtal. Den dagen då det inte längre är en uppoffring att sluta handla, utan en befrielse – då har girigheten fallit på eget grepp. Och kanske kan det då komma något annat i stället.
Om man inte tänker tvärtom förstås. Uppochner. Eller baklänges.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 25 mars 2010

Modiga blomknoppar ljuger inte

Utanför mitt fönster ligger min pyttelilla trädgård ännu inbäddad i snö - trots att vårsolen kämpat på med all värme den kunnat uppbåda i sina bleka strålar för att smälta ner dem. Och jag har undrat så länge hur mina vårblommor har det där nere under det kompakta täcket och hur länge det ska dröja innan de kommer fram efter den här ändlösa vintern.
Redan i november hade vårblommornas gröna bladrosetter yrvaket tittat upp och undrat om allt stod rätt till. Och jag trodde nog att den vresiga vintern hade gått hårt åt dem när den sedan slog till så fort.
Men så, i går, fick jag till min förvåning se årets första vårtecken. Alldeles intill husväggen där snösmältningen lämnat en liten smal glipa – där hade några små tappra snödroppar letat sig upp mot ljuset och slagit ut sina modiga knoppar.
Och det behövs bara det där allra första tecknet för att min inre trädgårdsmästare ska vakna till liv och väcka den där lusten i mig att gräva med händerna i fuktig mylla, så frön, sätta plantor, plantera buskar, kratta och ansa, och sedan se på och förundras när det växer. Och växer.
Än får jag ge mig till tåls en tid. Men blommorna ljuger inte. Det kommer en vår.


Tidigare publicerad i Flens Tidning den 19 mars 2010

Kroppen skriker efter mer

– Ska du med ut och springa?
Det var en av sönerna som kastade ur sig frågan häromkvällen. Och den kom så helt oväntat att jag helt enkelt inte hann med att hitta på någon dålig ursäkt för att få säga nej.
Jaa, hörde jag mig själv svara, lite dröjande, och undrade genast efteråt vad jag gett mig in på. Jag som under en hel lång vinter knappast tränat överhuvudtaget.
Men nu fanns det ingen återvändo. Och förresten borde man som tonårsmamma bara vara tacksam över att ens barn överhuvudtaget vill ha med en på dylika aktiviteter. Bara det är skäl nog att säga ja utan tvekan, insåg jag.

Så vi bytte om och gav oss ut. Och jag hade väntat mig alla de där plågsamma symptomen som en lång periods overksamhet brukar ge. Håll efter 50 meter, ett akut behov av att stanna och hämta luft efter 100, och känslan av att bröstkorgen ska sprängas vid 150 meter. Men jag blev positivt överraskad när jag inte märkte av något av allt det där. Springturen var näst intill njutbar.

Och ännu mer njutbart har det varit efteråt. Varje dag sedan dess har kroppen formligen skrikit – delvis av träningsvärk, det ska inte förnekas. Men också av det där suget efter mer av samma slag. Och jag hoppas verkligen att jag kan ge den det.

Det är bara en sak: För varje gång den där frågan kommer, så blir den allt mindre oväntad. Och en vacker dag kommer det inte att vara mitt dröjande ja som hinner först. Det kommer att vara den där dåliga ursäkten.


Tidigare publicerad i Flens Tidning den 12 mars 2010

Hur tvättar man av sig skammen om man sålt sin själ?

Då och då höjs röster i vårt land för att man ska förbjuda sexbrott som begås utomlands, även i länder där det inte är olagligt. Då och då hör man också det motsatta kravet på att legalisera prostitution. Om någon vill sälja sin kropp och någon vill köpa, så borde det väl vara upp till dem? En frihetlig och vacker tanke kan man kanske tycka.
Men jag bevittnade en sådan där transaktion på nära håll en gång. I alla fall första delen av den. Och jag lovar att det inte fanns någonting vackert i den synen.

Jag var på resa i Östeuropa och var ute på en klubb där det vid bordet intill satt en minst sagt omaka trio: En äldre rundlagd kvinna i tantkläder, en ung, vacker kvinna med blont hår, klädd i röd läderkjol och svart spetsblus. Och så en proper och respektabel medelålders man, troligen svensk, klädd i kostym, skjorta och slips. Men vid det här laget hade han synbarligen lättat både på slipsen och moralen. För det var uppenbart att det enda dessa tre personer hade gemensamt var den sjaskiga affärsuppgörelse de just gjort.

Jag noterade den unga kvinnans ointresse för mannen, och hur den äldre kvinnan, kopplerskan, manade på henne att vara tillmötesgående, och följa efter honom till dansgolvet sedan han krängt av sig kavajen och stolpat dit på onyktra ben.
Där var han dansgolvets kung i sina egna ögon, och njöt av att bada i den unga vackra kvinnans blickar, hennes skratt åt hans skämt. Det verkade inte alls såra hans självkänsla att det var en bekräftelse han varit tvungen att betala för, och att det stod ”torsk” skrivet över hela hans svettiga panna.

Jag vet inte hur jag tidigare hade föreställt mig sådana transaktioner som den jag såg utspela sig. Men på något sätt hade jag nog i min naivitet tänkt mig en affärsuppgörelse med lika mycket att förlora på båda sidorna, och ett förfarande som åtminstone inkluderade någon form av grundläggande mänsklig respekt.

Men där, på den där klubben, insåg jag till fullo att det är just den där respekten som en torsk har köpt sig fri från. Den här mannen ägde den unga kvinnan, till kropp och själ, för en hel kväll, kanske även natten. Hennes förnedring var inget som överstökades på en kvart, i mörker, med möjligheten att vända bort huvudet så att äcklet inte skulle synas. På något sätt hade den tanken känts mindre olidlig. Nu tvingades hon först sitta där i timtal, se på mannens lönnfeta patetiska skepnad, svälja sitt äckel och le, utplåna sig själv, under alla de timmar som förnedringen pågick. Och det var outhärdligt att bevittna.

Var gör man av sitt äckel om man inte ens kan vända bort huvudet? Hur känns det att ha reat ut sitt människovärde och blivit ett ting för andras nyttjande? Och hur tvättar man av sig skammen när det är sin själ man har sålt?
Jag vet inte. Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns. Men det vänder sig i magen på mig när jag försöker.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 11 mars 2010

Dammråttor är livskvalitet

Nu längtar jag efter den där härligt blåsiga vårdagen när man får lust att göra en riktigt ordentlig vårstädning! Vädra ut allt gammalt vinterdamm och låta huset fyllas av nyskurad vårlig väldoft!

Så här till vardags försöker jag annars städa så lite som möjligt. Det finns ju så många andra mycket intressantare saker att göra med sin tid. Och jag tror aldrig det hänt i världshistorien att någon dött av en dammråtta under sängen. Inte heller tror jag att det är många som på sin dödsbädd legat och ångrat från botten av sina hjärtan att de inte städade lite oftare i sina liv.

När jag kommer hem till människor som bor så där som de gör i heminredningstidningar, så blir jag alltid lite fundersam. Vilka passioner i livet är det som dessa människor måste lägga på hyllan för att kunna ha så där fint omkring sig hela tiden? Eller är det människor som helt enkelt inte har några andra intressen i livet? Och är det i så fall något att stå efter?

Inte för mig i alla fall. Jag har föralldel också nystädat ibland, och då är det riktigt trevligt hemma hos mig också. Saken är bara den att jag inte har nystädat så överdrivet ofta.
Men jag hinner ju med så attans mycket roliga saker i stället. Sånt som jag däremot skulle ångra på min dödsbädd att jag inte gjort om jag valt att städa i stället.

Så nu får det bli slut med att skämmas över den där sporadiskt återkommande dammråttan under sängen. Jag ska se den som ett tecken på livskvalitet i stället. Dessutom har katterna riktigt roligt när de jagar den.



Tidigare publicerad i Flens Tidning den 5 mars 2010

Jorden har rullat över mot solsidan

Känner ni det? Det är något i luften som inte är riktigt detsamma. Jag tror det kom häromdagen. Känslan av att jorden rullat över mot solsidan igen.
Den bistra Kung Bore, som hållit vårt nordliga land i sitt isiga järngrepp under så många månader att man undrade om han någonsin skulle tappa taget – nu håller krafterna till sist på att rinna ur honom. Långsamt, men obevekligt.
Än har han nog inte blåst sin sista vinterstorm. Några sista kraftansträngningar blir det nog fortfarande. Men han kommer att ge sig av. Det är ingen tvekan längre.
Solgasset häromdagen lovade det, och snögloppet och smältvattnet skvallrade om det – och jag har till och med hört fåglar som kvillrat om det i lövlösa snår.
Och snart väntar den ystra Syster Vår om hörnet. Hon har dröjt längre än vanligt den här gången, men snart är hon på återtåg, pigg och utvilad, redo att väcka liv i oss igen. I sina vänner blommorna som också de väntar under snön. Gör sig beredda.
Snart… snart…



Tidigare publicerad i Flens Tidning den 26 februari 2010

Öppna valmöjligheter - och snäva ramar

– Vaddå, spelar din mamma i ett band, sa du? En mamma kan väl inte spela i ett band?
- Jo, min mamma gör det.
– Vad spelar hon då?
– Dragspel. I ett punkband.

Det där lilla samtalet mellan en av mina grabbar och en tjejkompis till honom fick jag mig återgivet nyligen. Mamman ifråga råkar alltså vara jag. Och jag gillar verkligen det där – att få medverka till att kullkasta förutfattade meningar och spränga begränsade synsätt.
Det behöver inte vara någon annans. Det kan lika gärna vara dammiga gamla fördomar som jag själv gått omkring och släpat på, halvt omedvetet, och som jag kommer på idén att ompröva.

Men den här gången var det alltså en ung tjejs charmigt aningslösa inställning som jag fick ställa på huvudet. Och hon gick faktiskt ifrån det där samtalet med den nya insikten att mammor har fler valmöjligheter i livet än hon tidigare trott. Och sånt tycker jag känns bra. Om hon sedan drog slutsatsen att också hon själv har en massa oanade valmöjligheter så är det förstås ännu bättre.

Det finns så många sorgligt snäva åsikter om vad man kan och inte kan göra om man har en viss ålder, livssituation eller roll i livet. Åsikter som får människor att avhålla sig från att följa även de anspråkslösaste av sina drömmar.
Jag vet, för jag har gjort det själv. För att slippa betala priset av att bli begapad, förhånad och löjliggjord, för att slippa bli sedd som alltför udda, eller till och med bli en eller annan relation fattigare.

Men det har jag slutat med numera. Jag brukar tänka att jag är precis så gammal som jag skulle vara om jag inte hade en aning. Att jag är en sådan mamma, och människa, som jag skulle vara om jag inte kände till alla de där konstiga förväntningarna. Och därmed kan jag slinka ur de där begränsningarnas förrädiska nät, vara som jag vill och ägna mig åt det som ligger mitt hjärta närmast.

Det funkar faktiskt. Och livet har på det sättet blivit bra mycket roligare än det var innan. Även om det kostar också. Men de som eventuellt har invändningar är väl de som själva är allra mest begränsade, tänker jag. Och de relationer man eventuellt förlorar på att vara sig själv är ändå sådana man aldrig saknar efteråt.

Numera kan man förstås också skaffa sig ett alter ego på internet någonstans. En avatar i Second Life, eller en hel liten familj i Sims. Och så kan man lägga dyrbar tid och energi på att få dem att vara tillfreds i sina konstgjort perfekta låtsasliv. Låta dem leva ut ens egna drömmar och pröva det där man inte själv vet om man vågar. Garanterat riskfritt och konsekvenslöst.

Om man gör det som ett genrep för det verkliga livet, så är det väl helt okej. Men jag tycker det är outhärdligt sorgligt om man gör det i stället för att leva.

Vi är inte så fria som vi skulle önska – det är sant. Men i ärlighetens namn har vi inte heller så få valmöjligheter som vi ibland luras att tro.
Möjligheter har kanske sitt pris – men att avstå från dem är inte gratis det heller.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 25 februari 2010

Historisk lunchvisit på Stenhammar

Minns ni att jag skrev om att författarna och filosoferna Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir varit på besök i Flen en gång?
Här är nu bildbeviset. En läsare i Sköldinge, Per-Erik Eriksson, hörde av sig och visade sig inte bara ha fått tag på den här bilden utan visste också en del om den historiska händelsen.
Sartre och Beauvoir var i Sverige och gjorde en resa i Lappland och i samband med det gjorde de även lunchvisit hos Prins Wilhelm på Stenhammars slott. Det kan nog vara hans franska fiancé Jeanne de Tramcourt, längst bak på bilden, som var skälet till besöket. Och eftersom hon dog 1952 i en tragisk bilolycka måste bilden vara tagen någon gång dessförinnan.
Per-Erik Eriksson har liksom jag fascinerats av den här händelsen, fast långt innan jag visste om den. Men när han har talat med historiekunniga personer i Flen med omnejd, så visar det sig, märkligt nog, att det är få som känner till att det här besöket faktiskt ägt rum. Fast det har skrivits mängder med böcker om Stenhammar och om prinsens besök av litterära storheter så har det här besöket inte nämnts. Och det finns inga spår eller minnesmärken efter denna den största kulturhändelsen i Flens historia. Inget Café Sartre eller en Bar Beauvoir som hyllar tilldragelsen.
Men när ett bokhandlarbiträde från Flen åkte tåg med en ung vismakare, och det resulterade i en trallvänlig och ärligt talat rätt medioker visa där ortsnamnet förekommer i refrängen – då satte det spår. Och i dag, fast visan håller på att falla i glömska, så ser man fortfarande violsouvenirer, blomplanteringar, caféer, butikscentrum, skulpturer och kommunvinjetter som anspelar på visan.
Så kan det gå.
Men nu slår mig en helt annan tanke: Om två kulturgiganter som dessa besökt Flen utan att någon vet om det – vilka fler storheter ur historien kan då i hemlighet ha trampat våra gator?



BILDBEVISET. Prins Wilhelm, Simone de Beauvoir, Jeanne de Tramcourt, Jean-Paul Sartre och Per Torsten Hammarén på trappan till Stenhammar.



Tidigare publicerad i Flens Tidning den 19 februari 2010

Vilsam skilsmässa från min kära dator

Min kära dator har varit borta på reparation i ett par veckor. Och jag har inte riktigt känt igen mig själv eller tillvaron sedan den försvann.
Alla dessa vanor jag inte längre kunnat ägna mig åt. Och alla mina projekt... att skriva på en bok, göra musik i datorn, klippa film, göra hemsida, skriva blogginlägg… Projekt som alla var beroende av just den där datorn.

Tills den gick sönder, och tillvaron också för en stund. Jag drabbades av samma abstinenssymptom som dataspelsberoende får när de inte kan spela. Jag blev rastlös, irriterad och rentav deppig utan min dator.
Sedan blev jag rädd. Hur kan man tillåta sig att bli så beroende av en materiell sak, även om det i mitt fall mestadels är ett verktyg för kreativitet? Det kan väl inte vara sunt?

Vartefter dagarna gått har rastlösheten gått över, och kvällar, morgnar och helger har fyllts med annat innehåll, andra aktiviteter. Och till sist har jag faktiskt börjat se den här skilsmässan från min dator som en välkommen paus från den moderna teknologin som ätit sig allt längre in i min vardag och upptar allt större del av den. Och jag har dessutom börjat undvika tv:n och lagt mobilen åt sidan om kvällarna också för ett tag.

Livet fortsätter ju utan allt det där. Det är väldigt skönt att upptäcka. Och det kommer att bli fler reningsbad av det där slaget för min del.
Men inte nu. För nu har min kära dator kommit tillbaka hem. Och glatt kastar jag mig tillbaka in i alla mina projekt igen…


Tidigare publicerad i Flens Tidning den 12 februari 2010

Den svåra konsten att släppa taget

Jag vet att det är den naturligaste sak i världen. Men det hjälps inte. Jag vill fortfarande inte riktigt acceptera att de två härliga grabbar som delar mina dagar snart ska bygga sina egna liv, på egen hand, och någon annanstans än här under samma tak som jag.
Inte så att de börjat packa väskorna ännu. Men de är båda i den ålder då den sortens planer kan dyka upp. Och jag måste börja göra mig beredd. Hur man nu bär sig åt.
I och för sig brukar väl de första flygförsöken ofta resultera i lika många gemensamma söndagsmiddagar som tidigare och lika mycket smutstvätt. I alla fall var det så för mina föräldrar när jag flyttat hemifrån. Utflugna barn brukar ju liksom inte försvinna. Man har dem ju kvar, bara på ett nytt sätt än förut.
Men det är just det där. Att en epok ska ta slut och övergå i något annat, att livet aldrig mera ska bli så som nu. Hur mycket huvudet än kan förstå det, så är det någonting i magtrakten som gör uppror. Även om jag inte pratar högt om det. Eller har några planer på att sätta mig till motvärn när den dagen kommer.
Det är två saker som gör det extra svårt att släppa taget. Det ena är min livliga fantasi, på gott och ont. Det andra är att jag har beskyddarinstinkter som påminner inte så lite om en hönsmammas. Sådant får man förstås undertrycka när ens barn passerat myndighetsåldern. Den sortens pinsamheter skulle annars lätt kunna påskynda just det där jag helst vill undvika ett tag till.
Men jag kom på det ultimata sättet att handskas med det där. Vi utökade familjen med en kattunge. En charmig och kavat kattkille som jag så lämpligt kunde överföra all min hönsighet och jönsighet på. En liten parvel som aldrig försvann långt utanför dörren, innan han stod utanför och krafsade och längtade in till mina slösande omsorger igen.
När grabbarna skulle ut en kväll kunde jag utan alltför tillkämpad bekymmerslöshet önska dem en trevlig kväll, med kamratliga klappar på ryggen, men utan påföljande orosundringar och moderligt daltande. Och när de gått kunde jag istället kasta mig över kattpojken med kramar och pussar och förmaningar att akta sig för farligheter på sin korta promenad runt huset.
Det var bara ett problem med det där. Kattpojkar blir stora väldigt fort. Och nu springer min tonåriga kattkille ute hela nätterna, kommer hem tilltufsad efter gängslagsmål i parken och efter att ha gjort kattflickorna i området på smällen. Han passar inga mattider, struntar i mina moderliga omsorger och kunde inte bry sig mindre om mina oroliga förmaningar.
Och nu, när ungarna ska ut en kväll får jag plötsligt hålla i mig för att inte springa efter och fråga om de har mössa, varmt på fötterna och pengar på mobilen.
Där rök min ultimata strategi.
Fast det förstås… Min kattkilles kärleksaffärer ger kanske upphov till en ny liten krabat som jag kunde oroa mig för? Och när även den vuxit till sig – då kanske också jag har lärt mig den svåra konsten att släppa taget.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 11 februari 2010

Lyckorus i en vintrig skidbacke

Den här vitklädda vintern har jag för första gången på minst ett decennium dammat av mina längdskidor och gett mig ut i spåret.
Som liten åkte jag ofta skidor. Det fanns ett elljusspår i min hemstad där jag och min pappa brukade åka. Och någonstans på mitten fanns en gigantisk backe med utsikt över hela stan där vi brukade stanna och hämtade andan innan det bar iväg utför – så hisnande fort att ögonen tårades och mössan blåste av om man inte dragit ner den ordentligt, så läskigt fort att det smattrade under skidorna i den lilla kurvan mot slutet av backen. Men stod på benen gjorde jag, varenda gång. Och längst nere kom det där lyckoruset som jag tror att bara fartens tjusning i en vintrig skidbacke kan ge…
Det där hade jag i minnet när jag nu nyligen gav mig ut i spåret igen. Men även om mitt huvud kunde de rätta rörelserna, så fanns de inte i kroppen längre. Och när jag fallit omkull låg jag bara där och försökte minnas hur i all världen man gör för att resa sig från liggande med ett par tvåmetersfötter.
Men skam den som ger sig. Den första skidutflykten har sedan följts av flera, och sakta men säkert börjar min kropps muskler minnas rörelserna, svikten i knäna, stavtagen, och jag lyckas hålla mig på benen i allt fler och allt längre backar.
Och kanske, kanske är min barndoms lyckorus i en skidbacke inte så långt borta ändå?
Vintern verkar ju åtminstone bli lång...


Tidigare publicerad i Flens Tidning den 5 februari 2010

Det går inte att glömma

Den här veckan uppmärksammades Förintelsens minnesdag över hela världen – 65 år efter befrielsen av Auschwitz.
Här hos oss känns det kanske en smula avlägset. Men man behöver inte åka långt för att det fortfarande ska kännas skrämmande nära.

För några år sedan gjorde jag en resa till Warszawa. Besökte synagogan som nazisterna hade mage att använda som stall åt sina hästar. Gick igenom en del av ghettot där skotthålen fortfarande syntes i väggarna efter judarnas uppror, som nazisterna skoningslöst slog ner. Och jag stod i den höga murens skugga och skrapade med naglarna i det förhatliga tegel som hållit så många människor instängda och berövade sin rättmätiga frihet.
Jag besökte också monumentet vid Umschlagsplatz och läste namnen på alla som just på den platsen tvingades ombord på dödstågen till Auschwitz.
Då går det inte att glömma.

Men det är farligt om vi lurar oss att tro att det här är avlägset, förflutet och passerat. Att vi är alltför kloka för att låta det ske igen. Och att vi därför inte behöver vara vaksamma på de tecken i vår tid – här och nu, mitt ibland oss – som pekar åt precis samma håll.



Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 29 januari 2010

Jag skäms över min alkoholkonsumtion

Jag har ett litet bekymmer: Jag skäms över min alkoholkonsumtion. Problemet är nämligen att jag dricker för lite.
Det beror inte på något särskilt, inte på någon princip eller religiös övertygelse. Det har bara blivit så.
Egentligen har jag nog alltid känt ett slags ovilja mot alkohol. En ovilja som jag förut bekämpade för att slippa vara en avvikande tråkmåns, men som jag nu alltmer börjar bejaka i stället.
Och faktiskt - om manliga gorillavrål i grupp, eller gällt gapande kvinnoskrik på krogen är att betrakta som ett signum på roliga partytyper - då bär jag nog kanske hellre tråkstämpel trots allt.

En bidragande orsak till min hållning är förstås att jag har två grabbar som båda är myndiga och i den ålder då alkohol brukar vara som mest attraktivt. Och jag tror inte på att som förälder försöka hävda att alkohol är överskattat, om man inte själv agerar som om man också tyckte det.
I övrigt försöker jag inte omvända någon. Folk får göra som de vill. Och visst kan jag tycka om en kall öl till kvällsmaten efter en sommardag av hårt kroppsarbete vid sommarstället - eller ett glas rött till en mör köttbit. Men alkohol utövar ändå inte den där riktiga lockelsen på mig. Och det finns så mycket annat jag hellre lägger pengarna på.
Att släppa loss och ha kul kan jag göra ändå – jag tycker till och med det blir bättre när man inte lägger alkoholsordin på sinnena. Och ska jag släppa kontrollen så föredrar jag att själv kunna bestämma när jag ska återta den igen – i stället för att vänta på att alkoholen ska behaga lämna mig makten över min kropp tillbaka.

Jag hade själv en barndom som var lyckligt förskonad från alkohol i den närmaste omgivningen. Men många vänner och bekanta genom åren har kunnat berätta om vilket helvete det varit att växa upp med föräldrar som haft svårt att hantera starkvaror. Och ju fler sådana historier jag hör, desto svårare har jag för att hälla något dylikt i mitt eget glas.

Men visst ser folk snett på en om man inte dricker. Min äldsta son uttryckte det där så bra nyligen. Han sa: "Jag gillar egentligen cocacola mer än öl - men om jag går med en öl i handen när jag är på fest, så slipper jag få så många frågor.”
Och det är ju precis så det är. Den som väljer att hälla i sig rusdrycker som dödar hjärnceller, slår ut främre pannlobens kontrollsystem, ökar våldsbenägenheten och försämrar omdömet – den behöver aldrig förklara eller försvara sitt val.
Men den som väljer att avstå måste alltid förses med någon form av förklarande etikett: Är man muslim? Gravid? Torrlagd alkoholist? Eller Straight edge?

Jag är ingetdera. Bara inte särskilt intresserad av att dricka. Och nog är det märkligt att det är mer skambelagt att säga nej till alkohol än att säga ja?


Tidigare publicerad i Tidingen Folket den 28 januari 2010

Historiens vingslag har fladdrat även här

Det lär ska finnas ett fotografi av filosofen Jean-Paul Sartre och författaren Simone de Beauvoir där de står tillsammans med Prins Wilhelm på trappan till Stenhammars slott där de någon gång på sextiotalet gjorde ett besök hos honom.
Jag har inte själv sett den där bilden, men bara vetskapen om att den finns, att den en gång har tagits, att det där besöket faktiskt ägt rum gör mig upprymd.
Ibland är det så lätt att tänka att historiens vingslag liksom flaxat förbi vår lilla plats på jorden, och att inga av de stora händelserna eller personerna i världshistorien varit här, eller gjort något avtryck.
Men någon gång under den tid då deras tankar och idéer debatterades som ivrigast ute i världen, så var alltså Sartre och Beauvoir på besök i lilla Flen.
Och jag blir nyfiken och vill veta: Klev de av tåget här vid vår lilla järnvägsstation? Promenerade i ekbackarna ute vid slottet? Satt på verandan utanför slottet i kvällningen och såg tågen tuffa förbi på järnvägen nedanför medan de samtalade om litteratur och filosofi med sin kungliga värd?
Och när de återvände till Paris - kanske satt de då på något av favoritcaféerna vid Montparnasse och talade med andra vänner som räknades in bland den tidens storheter, och berättade om sin nyligen företagna "voyage à Flen en Suede", och om hur "merveilleux" det var på denna lilla plats i det nordliga landet. Vem vet?


Tidigare publicerad i Flens Tidning den 22 januari 2010

Adjöss till julen

Då var det adjöss med julen igen då. Klä av granen – det som katterna inte redan gjort – och stuva undan pynt och tomtegubbar. Flytta om i fönstren där det gapar så tomt efter att ljusstakarna tagits bort.
Men det är något som fattas.

När barnen var små gjorde vi julens avslutning till en fest, med godsaker och bus och skoj. Pepparkakshuset skulle rivas, och det gick inte att ta undan granen innan man gjort en ordentlig fiskdamm med spännande prassliga påsar...
Det där med små grodorna, skära havre och räven raskar – det har mina barn aldrig varit mycket för. Nog gjorde jag några tappra försök att entusiasmera dem för dylika aktiviteter, i alla fall när de var riktigt små. Men det gjorde aldrig någon succé, vilket jag själv i ärlighetens namn varit mest lättad över.
Och numera är det förstås också uteslutet att festa på pepparkakshus eller fiskdammspåsar.

Men ändå – jag skulle vilja ha ett slags avskedsfest till julen. Så att man en sista gång fick riktigt värma sig i det omslutande röda, det glimmande vackra och stämningsfullt ljusa. Samla ihop den här julens alla minnen och i tanken knyta ett fint band omkring dem. Lyssna, bara en gång till, på de där speciella sångerna som får det att bli jul i kroppen också.

Ta ett riktigt adjö – som ett avstamp in i det som kommer sedan.
Vinterväntan. Fastlagsfest. Innan det sedan är påskpyntets tur…


Tidigare publicerad i Flens Tidning den 15 januari 2010

Ett sorgligt sätt att behandla en musikskatt

Jag har fått en ny passion. En hastigt uppblossad, som får mig att glömma tid och rum och därmed håller mig vaken alltför sent om kvällarna.
Min passion har ett namn också: Spotify.

För de flesta är det väl ingen nyhet längre, men jag har aldrig varit särskilt angelägen om att vara först med det sista, och inte heller så den här gången.
Med Spotify har jag gjort återtåg genom mina olika musikaliska infall och utflykter genom åren. Från barndomens ABBA-vurm, vidare genom min hårdrocksperiod på lågstadiet, min rockabillyperiod på mellanstadiet, som varade tills punken erövrade mig i början av högstadiet. Och jag har letat upp jazzfavoriter, operaklassiker och folkmusik från olika världar. Tillsammans med Spotify har jag hälsat på mina husgudar – Regina Spektor, Emelie Autumn, Björk och några till - och gjort återbesök i kära gamla genrer jag nästan glömt: Depprock, triphop, drum’n’bass och belgisk punk på franska med inslag av karusellmusik. Och jag har letat upp alla de där låtarna som under en viss period av livet gjorde mig lycklig på det där sättet som bara riktigt bra musik kan.

Det är bara en sak… Sedan min nya passion bröt ut har jag inte förmått mig att lyssna på en enda av alla de där låtarna till slut. Det där lugnet, njutningen som bra musik brukade ge, den där känslan framemot andra refrängen av favoritlåten när man inte ville att låten skulle ta slut så fort – den finns inte mer. Och än mindre tanken att lyssna på samma låt två gånger efter varandra.
Varför skulle man - när det finns tusen och åter tusen låtskatter kvar att upptäcka. Och när man för varje avlyssnad låt, varje återupptäckt favoritband genast ger en ny association, och en impuls att leta vidare, ständigt vidare…

Att nya teknikaliteter öppnar nya fantastiska möjligheter är allom bekant – men varför pratar ingen om baksidorna?
Den sorgliga konsekvensen av min nya vurm är att musiken för mig håller på att förlora sitt värde som upplevelse.

Minns ni känslan att komma hem med en nyinhandlad skiva? Att för första gången sätta in den i cd-spelaren, lyssna koncentrerat medan man fördjupar sig i bilderna och texterna i konvolutet. Och att lyssna på låtarna, i just den ordning som låtskrivaren velat, och att få den där helhetsupplevelsen som alltid är något mer utöver summan av dess delar.
Musik i ett ständigt strömmande flöde ger ingen plats för vila, inga pauser, ingen tystnad där musiken får klinga ut, sjunka in, landa och få en betydelse. Bli mottagen. Tolkad. Upplevd.

Visst är det väl ändå ett sorgligt sätt att behandla en hel världs musikskatt?



Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 14 januari 2010

Hej mitt vinterland

Hej mitt vinterland… trala lala…

Visst finns något trösterikt i det här vädret - trots att det är kallt och bistert? Själv trodde jag inte längre att det här var möjligt på våra breddgrader. Att klimatförändringarna gått så långt att vita vintrar var ett minne blott.

Innan snön och kylan kom hade jag vårblommor i min pyttelilla trädgård som redan lockats upp ur jorden och sträckte sina gröna hårda bladknutar mot höstsolen – som om tiden alldeles gått ur led. Det gjorde mig riktigt rädd.
Nu när det pratas om glaciärsmältning, tundraupptining, brist på isflak med isbjörnsdöd som följd – vad kan då vara mera förtröstansfullt än en riktig vargavinter, som den här?

Och så är det allt det där man nästan glömt under många och snölösa vintrar. Som hur vackert det är när finkornig nysnö faller från träden och glittrar som stjärndamm i vintersolen. Som hur det låter under skorna när det riktigt gnisslar om kylan, hur det känns i lungorna när det är så kallt att det blir svårt att andas. Eller hur det är att komma inomhus och tina upp efter en timslång utflykt i ett isande kritvitt sagoland.

Man bara måste tycka om det!


Tidigare publicerad i Flens Tidning den 8 januari 2010