Jag ville ju ha ett riktigt äventyr

Min två veckor långa stipendievistelse i Aten är över sedan flera dagar. Ändå sitter jag fortfarande på författarhusets skuggiga innergård på Drakou nummer 44 och skriver.

Det är förstås det gigantiska molnet av vulkanaska och den inställda flygtrafiken som är skälet till att jag nu är här på övertid. Men så länge det är lika svårt för nästa omgång stipendiater att ta sig hit från Sverige som det är för mig att ta mig härifrån – så länge har jag i alla fall tak över huvudet.

En ny biljett med nytt hemresedatum har jag också lyckats få tag på, efter flera timmars köande på flygplatsen. Men lika lite som den förra biljetten är den någon garanti för att jag verkligen kommer hem.

Tills vidare försöker jag i alla fall ta vara på den extra tid jag nu får i Atens sjudande gryta mellan kulliga berg. Den extra tid jag får att skriva på det som jag hoppas ska bli en bok. Men den här resan är inte längre samma sorglösa äventyr som det var. Allvaret har smugit sig in och lägger skuggor över dagarna. Jag försöker hitta en vila i ovissheten, men det är inte helt enkelt.

Och jag vet inte ens vad jag önskar mest. Vill jag verkligen att mitt plan går på fredag? Även om det blir det första som går upp i luften efter det stora askmolnets framfart? Och vad är alternativet? Ståplats på fullsatta tåg i två och ett halvt dygn genom Europa?

Men när de stora flygbolagens representanter står med dollartecken flimrande i blicken och säger ”vi måste få komma upp i luften igen” så blir jag livrädd. Och jag måste säga att jag är outsägligt tacksam över att det är statliga myndigheter och inte fria marknadskrafter som kommer att vara herrar över det beslutet.

En annan ovisshet just nu är den utlysta generalstrejken här i Aten. Det ryktas om att den slår till som värst på torsdagen. Men ingen vet ännu om flygplatspersonalen tas ut, om tunnelbanorna står stilla, och i så fall hur länge. Och vem man än frågar får man olika gissningar till svar. Därför vet jag just nu inte heller när, eller hur jag ska ta mig till flygplatsen för att hinna med mitt plan. Om det nu alltså går något plan.

Men jag ville ju ha ett riktigt äventyr. Och det kan man väl säga att jag fått nu. Det gäller nog att vara försiktig med vad man önskar sig…

Och ju mer avlägset det verkar vara att kunna ta sig hem, desto mer längtar jag förstås hem. Mest efter mina grabbar förstås. Men jag håller saknaden stången genom att göra videodagbok till dem och berätta om alla mina upptåg och upplevelser.

Men jag längtar också efter så självklara saker som att kunna spola ner toalettpapperet sedan man använt det – det får man inte göra här i Grekland eftersom avloppsrören är för smala. Och jag längtar hem till en insektsfauna jag känner igen. Som tur är har jag än så länge inte haft några kackerlackor på besök här i huset. Men här på innergården finns gräshoppor som är av biblisk storlek.

Och ska man försöka se ljust på saker och ting så är jag i alla fall glad att det är vulkanaska som förmörkar himlen - inte gigantiska gräshoppor.

För bara ett par veckor sedan hade det ena känts lika osannolikt som det andra.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 22 april 2010