Sällsamt bekymmerslösa dagar i Aten

Jag har fått en ny förebild. Hon hette Ariane Wahlgren och var svensk utrikeskorrespondent i Aten under militärjuntans diktatur 1967-74. När hon dog 1993 testamenterade hon sitt hus och ställde det till förfogande för svenska kulturarbetare och journalister som ville komma hit och arbeta. Och det är här, på Drakou 44, på Filopápposkullens sluttning, som jag just nu har mitt tillfälliga hem.

På den skuggiga innergården här utanför mitt rum satt Ariane vid det sirliga trädgårdsbordet, i doften från blommande lavendel, med sin skrivmaskin, och knattrade ner sina flammande rapporter för Dagens Eko, under en av de mest dramatiska epokerna i Greklands och Atens historia. Hon hamnade i häkte, varnades och hotades av utvisning för att hon hade modet att skriva kritiskt om juntans ledare.

Och när vänner och kollegor kom på besök flödade retsinan och det dansades Zorbadans under månen, på takterassen med den sagolika utsikten över Akropolis.

Från taket kunde hon också se när det drog ihop sig till något nere i stan, och i en skogsdunge på Filopáppuskullen strax intill huset brukade motståndsmännen träffas för överläggningar.

Grekland i vår tid är kanske inte fullt lika dramatiskt. Men betydligt mer dramatiskt än när jag sökte det stipendium som är skälet till att jag nu befinner mig här – jag som aldrig vinner på lotteri eller har tur i kärlek. Jag har själv svårt att tro att det är sant.

Då var Aten ett semestermål som andra – det senaste halvåret har det varit på nyhetssidorna nästan varje dag. Den svåra ekonomiska situationen, generalstrejker, demonstrationer framför parlamentsbyggnaden på Syntagmatorget, och så sprängdådet härom veckan när en tonårspojke dog och flera av hans familjemedlemmar skadades. Så nog är det en dramatisk plats att vara på, även i dag.

Men mina dagar här är sällsamt bekymmerslösa. Mitt största dilemma för dagen är om jag ska välja skuggan under ett citronträd eller ett mósmoulaträd när jag vill slå mig ner mitt skrivblock och min växande manusbunt som ska bli en roman. Eller om jag ska skriva vid datorn i mitt arbetsrum, med ett fikonträd utanför fönstret där en liten fågel med sitt kvillrande ackompanjerar mina skrivarmödor. Eller om jag kanske rentav ska ta spårvagnen till Pireus och sätta mig att skriva på ett hamncafé, eller kanske på en taverna i bohemiska Exarchia.

Lite konstigt känns det att familjen är kvar därhemma som vanligt. Befolkar mina rum, fast jag inte är där. Att jag inte kunde ta dem med mig den här gången; de bästa reskamrater man kan ha. Men jag gör videodagbok och talar med dem som om de vore här. Och jag kommer snart att vara tillbaka. Dagarna rusar förbi och jag gör allt jag kan för att inrymma mesta möjliga i var och en av dem.

Nu ska jag sluta skriva och ge mig ut i staden en stund. Den fascinerande, bullriga, brokigt mångfasetterade staden, med alla sina musikklubbar och ouzobarer, takträdgårdar och katter.

Och det finns väl bara ett sätt att sluta en tidningstext, i ett hus som det här på Drakou nummer 44:

Det här är Anna Mi Skoog, för Tidningen Folket, i Aten.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 8 april 2010