En ansvarsfullhetens era

”What is required from us now is a new era of responsibility”. Så sa han, den redan historiske Barack Obama, i sitt installationstal häromdagen. Ansvar. Jag tror han har väldigt rätt i det. Och jag tror inte det bara är något som den amerikanska befolkningen skulle må bra av, utan vi allihop. Hela vår jordecivilisation.
Nu handlar väl den sortens ansvar han syftar på kanske mer om att göra det man förväntas göra gentemot Fanan och Fäderna; att när det är taskiga tider dra sitt strå till den amerikanska stacken, utan att knota. Fast det skulle jag nog snarare kalla för lydnad, i retorisk förklädnad.

Jag har tänkt en del på det här med ansvar, även Före Obama. Och det som jag tycker behövs är snarare ett ansvar för hela världens väl och ve - den sortens ansvar som till och med kräver civil olydnad i vissa lägen.
För mig handlar ansvar om att stå för sina handlingar fullt ut, utan att skylla ifrån sig. Vilket i sin tur underlättas om man tänker själv och bestämmer sig för att handla i enlighet med sina övertygelser och värderingar. En ganska enkel sak egentligen - men med potential att förändra världen, om var och en gjorde det på fullaste allvar.
Skulle kriget i Gaza ha blivit om inga soldater på endera sidan varit beredda att hålla i skjutvapnen? Skulle Iran kunna anrika utbränt kärnbränsle och tillverka atomvapen om ingen transportarbetare i världen gick med på att frakta det dit? Skulle någon befatta sig med trafficking i Sverige om det inte fanns en enda torsk inom landets gränser som var beredd att betala för det?
För varje varsel som lagts i vårt land den senaste tiden gissar jag att det runt varje företagspamp funnits sekreterare eller andra underhuggare som ställt upp genom att skriva personalinformation och pressmeddelanden, kalla till möten och ordna med kaffe. Vad hade hänt om de vägrat? Om de i stället sagt: ” För mig är människor viktigare än aktieutdelningar. Därför vill jag inte medverka till det här. Gör det själv!”

Visst är det väl en rätt skön tanke? Inte för att jag tror det skulle förändrat besluten på kort sikt. Men om företagsledare, beslutsfattare och andra makthavare inte var ständigt omgivna av lojala ja-sägare, som krockkuddar mot omvärldskritik, utan blev mera plågsamt påminda om sitt eget personliga ansvar, så är jag övertygad om att de betydligt oftare skulle tänka till en extra gång – och fatta fler beslut med hjärtat och samvetet påkopplat.
Den sortens olydnad jag efterlyser kräver både mod och risktagande, och det är mycket begärt av den lilla människan, särskilt i sådana tider som vår. Men man kan ju alltid börja med att ta ett större ansvar i det lilla vardagsperspektivet. Att för varje dag bli lite sannare mot det man tror på.
En ny ansvarsfullhetens era. Det tror jag på.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 22 januari 2009