En oförglömlig dikeskörning

Alla borde köra i diket någon gång.
I halkan förra vintern gjorde jag det själv, och det är en erfarenhet jag faktiskt kan rekommendera, hur konstigt det än kan låta.
Jag tillhör inte de där äventyrarna som livnär sig på adrenalinkickar, om nu någon trodde det. Nej, det här handlar om något helt annat. Jag ska strax förklara. Låt mig bara först berätta vad som hände den där eftermiddagen sent i vintras.

Jag kom åkande på en osaltad väg där slaskspåren frusit till is, när jag plösligt kände hur dubbdäcken släppte greppet i underlaget. När bilen vägrade lyda mina manövrar tror jag att jag bromsade, fast jag mycket väl vet att man inte får. Svor så det osade gjorde jag i alla fall. Just före ett backkrön gled bilen över i motsatt körfält och de sekunder som följde var nog de längsta jag upplevt. Men just när jag nådde krönet slirade bilen runt ett halvt varv och hamnade till sist med bredsidan in i en mjuk snövall.
Ingen angenäm upplevelse kan jag försäkra, så just den delen av äventyret vill jag egentligen varken lovorda eller själv göra i repris.
Alldeles efteråt hörde jag ingenting annat än mina egna pulsslags taktfasta dunkande i huvudet och jag kände adrenalinet pumpa för högtryck. Det dröjde en bra stund innan darret i kroppen upphört så pass att jag kunde krångla mig ur bilen och konstatera att också den klarat sig utan skador.

Det var då det hände. Det helt enastående som gör att jag å det varmaste ändå måste rekommendera dikeskörning som aktivitet.
När jag stod där i snövallen fick jag nämligen en värdefull insikt om hur människor i det här landet fungerar.
Sköt-dig-själv-och-skit-i-andra-mentalitet, misstänksamhet mot främlingar, hårdnande attityder och hyperindividualism… Det är ju i sådana ordalag som samhällsklimatet allt oftare beskrivs.
Men den där eftermiddagen i diket mötte jag inte ett spår av allt det där. Människor stannade, frågade, "hur gick det, hur mår du, är du skadad, behöver du hjälp, finns det någonting vi kan göra, någon vi kan ringa?" Den ena bilen efter den andra. Främlingar allihop, och ändå denna rörande omtanke!
De få bilar som inte stannade saktade ändå farten och sökte ögonkontakt när de passerade. Och hade jag gett minsta tecken på att jag behövde hjälp är jag övertygad om att även de hade stannat.
Ett äldre par som kom promenerande på landsvägen undrade om jag hade ont någonstans, och tipsade om en traktorutrustad bonde i närheten som säkert kunde dra bilen ur diket åt mig.
Och så där höll det på.

Om jag stått där vid vägkanten och sett hjälplös ut, eller om jag haft ett gråtande barn vid handen så hade jag inte varit lika förvånad.
Men som det nu var hade jag redan ringt och visste att hjälp var på väg, så särskilt vädjande verkade jag nog inte. Jag såg nog mest bister och sammanbiten ut där jag stod. I bagageutrymmet på bilen hade jag nämligen hittat en snöskyffel i barnstorlek (fråga mig inte vad den gjorde där, mina tonårsbarn har inte lekt med den på mer än ett halvt decennium!) så där stod jag med snö upp till låren och grävde febrilt, och såg väl allt annat än hjälplös ut. Och ändå – detta enastående engagemang, denna storartade medkänsla…
Bisterheten övergick gradvis i någon sorts spirande glädjerus och trots att jag vid det laget frös ganska ordentligt kunde jag inte annat än konstatera för mig själv: "Det här borde man verkligen göra oftare!”
Om du tillhör dem som ofta klagar över den egotrippade och hänsynslösa nutidsmänniskan – eller om du till och med tappat tron på människoarten som helhet – då kanske en försiktig och tursam liten dikeskörning inte vore så dumt som botemedel?
Vi ses vid vägkanten!


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 16 november 2006