Det händer numera ganska sällan att jag står i kö vid sådana där luckor där man uträttar ärenden av ekonomisk art. Men de få gånger det ändå händer får jag bevittna hur äldre människor blir hunsade, misstänkliggjorda, idiotförklarade och behandlade utan minsta respekt, värdighet eller omtanke.
För ett tag sedan i Eskilstuna såg jag en äldre man vid en sådan där lucka som med darriga händer räckte fram en skrynklig lapp till tanten bakom glaset i hopp om en summa pengar i utbyte. Men i stället hänvisades han bryskt tillbaka till samma lucka han just kommit ifrån, några hus därifrån, där man en stund tidigare avvisat honom på samma hänsynslösa sätt.
Jag vet inte om han någonsin fick ut sina egenhändigt hopslitna och magert tilltagna pensionspengar. Men jag har svårt att glömma bilden jag fick av honom, långsamt stapplande med sin rullator, ensam fram och tillbaka över Fristadstorget mellan den ena luckan och den andra, med sin tilltufsade papperslapp i handen men utan att få vare sig hjälp eller ett medmänskligt bemötande.
Nyligen bevittnade jag något liknande igen. Den här gången var det en gammal dam med trasselyvigt vitt hår och skör röst som i en sådan där lucka i Flen blev misstänkliggjord när hon ville hjälpa sin sjuka man att hämta ut pensionen. Det blev förstås inga pengar. Mannen skulle till varje pris infinna sig vid luckan själv. Död eller levande.
Hur mycket människokännedom hade det krävts för att skilja den lilla rara damen från en bedragare? Tydligen mer än vad regelryttaren bakom glaset kunde uppbringa i alla fall.
Regler är regler, visst. Och en del av dem behövs. Men vem hjälper gamla människor att navigera i den postmoderna tidens allt snårigare regelskog? Och kostar det verkligen så mycket att ge ett värdigt bemötande?
Den äldre generationen har fått hela dataåldern nerkörd i halsen, vare sig de bett om det eller inte. De har fått betala digitalteveboxar och installationer för dyra pengar bara för att kunna fortsätta slå ihjäl en daglig ensamtimme framför Gokväll, Halvsju eller vad det nu heter – trofasta licensbetalare i upp emot ett halvsekel. Jo, jag tackar! Och de straffas med skyhöga avgifter för varje sketen räkning de föredrar att betala till en levande mottagare i stället för en datoriserad. Och det här är bara ett par av otaliga exempel på detta hunsande med våra äldsta – de som lagt grunden till det välstånd som vi andra skamlöst surfar omkring på.
Nästa gång jag väntar vid en sådan där lucka och blir vittne till dylikt hunsande – eller för den delen någon annan sorts kränkning av äldre människors rätt – så tänker jag inte bara passivt se på, med vreden ångande inombords. Nästa gång gör jag de äldres sak till min. Jag har sett nog nu.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 25 oktober 2007
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
