Kyrkan - en del av kulturarvet

Lust och fägring och skolavslutningstid! Det är alltid något särskilt med de här dagarna. Studenter i vita klänningar och mörka kostymer med blombuketter runt halsen, eller lövade kyrkportar och vackra sommarsånger sjungna på det där intensiva från-hjärtat-viset som bara barn i småskolan kan.
Skolavslutningar lämnar mig oftast med en tudelad känsla. Dels är det allvaret som vilar över den sortens milstolpar som avslut alltid är. Dels är det känslan av uppsluppenhet och upplösning när ramarna viker undan för friheten.

Lika säkert som grönskan och blomsterprakten så här års frodas också diskussionen om skolavslutningarnas vara eller icke i kyrkan. Och själv har jag i alla fall min uppfattning klar: Kyrkan är en del av vårt vackra kulturarv och avslutningar i kyrkan tillhör vår tradition, även om vi varit sekulariserade i decennier. Det är sådant som skapar tillhörighet och kontinuitet. Ska man ta bort alla ingredienser i skolan som har religiösa associationer så får barnen sluta göra påskpynt och ha luciatåg också.
Kyrkor är rum för stora känslor och skönhetsupplevelser. Det ligger inbyggt i arkitekturen. Och akustiken lämpar sig utmärkt för musik. Försök sjunga lika vackert i en sporthall, den som kan.

Ska man då behöva vara i ett kyrkorum om man är av någon annan tro, eller av ingen tro alls? Ja, det tycker jag absolut att man ska – precis som jag tycker att alla skolelever också ska göra besök i moskéer, rysk-ortodoxa kyrkorum, synagogor, buddhistiska meditationsrum, Hare Krishnatempel och andra andliga rum. Och utöver julpysslet och halloweenfirandet borde skolan förstås uppmärksamma såväl hanukka och Eid-el-Fitr som kinesiskt nyår och andra högtider.
Med friheten att få utöva vilken religion man vill följer också skyldigheten att acceptera andras rätt till en annan tro än den egna. Och jag tror den närmaste vägen till acceptans går just genom att lära känna det som är främmande.
Barn ska inte påtvingas någon religion. Men det säkraste sättet att undvika det är att ge dem så många olika infallsvinklar som möjligt – inte att försöka undvika religiös påverkan helt. Det låter sig ändå aldrig göras.

Men oavsett lokal finns det en tråkig sak som grumlat mina skolavslutningsminnen. Jag vet nämligen inte hur många sånger och tal jag gått miste om ljudmässigt på grund av alla små telningar som roar sig med att leka högljutt i kyrkgången eller bland publiken hela avslutningen igenom.
Barn är barn, visst. Min fråga är: Var är deras föräldrar? Är det fel att åtminstone någon gång emellanåt försöka få sina barn att byta fokus och ägna sig åt det man är där för? Är det fascistiskt att försöka lära dem att visa respekt och hänsyn till andra människor som finns runt omkring? Jag tycker inte det.
Den sortens fullständiga tygellöshet skulle jag gärna slippa – även om det är sommarlov.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 14 juni 2007

"Det går ett tåg till himmelen" Del 1

“Det går ett tåg till himmelen…”

Hinduism vid Fridhemsplan, rysk-ortodox kristendom vid Rådmansgatan, judendom en kort promenad från T-centralen, islam och katolicism vid Medborgarplatsen och buddhism vid Skanstull. Längs den gröna tunnelbanelinjen har alla de stora världsreligionerna en hemvist. Ett heligt rum, en samlingsplats för sina utövare. Ovanför de vardagsgrå tunnlarna, granne med det invanda och välbekanta finns dessa främmande världar.

Jag bestämde mig för att göra en resa bland religionerna. Göra nedslag i några av dem, möta människor och försöka fånga kärnan i deras tankevärldar.

Kanske har de alla något att erbjuda en vilsen vardagsresenär längs gröna linjen?


SKANSTULL. På Södermannagatan, ett par kvarter från tunnelbaneuppgången ligger Stockholms buddhistcenter. En oansenlig tavla bredvid porten är det enda som vittnar om att det ligger här. Inne på bakgården finns en röd dörr och en trappa som leder ner till centret. Här nere finns ett meditationsrum med en Buddhastaty i mitten och små kuddar på golvet längs väggarna. Och här finns ett föreläsningsrum, ett litet kök, kontor och bibliotek.

Här finns också Viryabodhi som jag kommit för att träffa. Hans tidigare namn var Anders, men det namnet använder han i stort sett bara när han går till posten. Annars är han ”energi i strävan mot upplysning”. Det är det hans nya namn betyder.

Sedan 1980 har han varit buddhist. I dag är han den ena av två personer som arbetar heltid här vid centret.

Vi sätter oss ner med varsin kopp örtthé i biblioteket och börjar vårt samtal.
– Livet är en källa till otillfredsställelse. Det tror jag alla upplever. Och jakten på materiell välfärd ger aldrig den tillfredsställelse som man egentligen söker. Man måste söka i sig själv. Stabiliteten och styrkan måste komma inifrån, förklarar han.

Buddhismen är den enda av världsreligionerna där man inte vänder sig till någon Gud. Men kan det inte ibland kännas ensamt och tröstlöst, undrar jag?
– Nej, det behövs ingen gud i min värld. För mig är det snarare en befrielse att slippa ha någon sådan auktoritet. Men det finns moment även i buddhismen när man vänder sig mot något större, som en lärare eller förebild, säger Viryabodhi.

Buddhismen är på det sättet ingen tro i egentlig mening, utan snarare en metod.
– Jag tror att det är en av de saker som lockar människor till buddhismen; att den är odogmatisk. Det är en väg, inget trossystem, säger han.

För Viryabodhis del har den vägen fört med sig att han fått bättre självkännedom och lärt känna sina egna tendenser bättre. Han har också lärt sig odla en känslomässig positivitet som påverkar hela tillvaron.
– Det inre arbetet med sig själv gör att man på samma gång blir mer robust och mera känslig, förklarar han.

Numera börjar han varje dag med att dricka en kopp thé och meditera i upp till en timme.
Sedan ägnar han en stund åt studier och reflektion. Därefter är det arbetet i centret som upptar hans tid. Det är e-post som ska besvaras, administration som ska skötas och kurser som ska förberedas.

I allt han gör försöker han odla en vänlig attityd; mot sig själv, mot andra och mot allt levande. Och han försöker leva medvetet i stunden, vara grundad i sin upplevelse och söka en riktning i livet.

Men han tillstår att det inte alltid är enkelt ens för honom efter alla år av träning, och att även han ibland påverkas av det omgivande samhällets levnadsmönster.
– Stockholm har ett högt tempo, och jag tror den här pulsen är avtrubbande för människor. Det är därför människor måste stimulera sig med kaffe latte och annat. Men jag försöker sakta ner i stället för att skynda, och bli mer närvarande i det jag gör, säger Viryabodhi.

Och med det är vårt samtal slut. Snart börjar en av hans kurser och han måste förbereda sig. Jag tackar och hastar vidare – tills jag lite skamset kommer på vad jag just fått lära mig, och saktar in mina steg tillbaka mot tunnelbanan.


MEDBORGARPLATSEN. Ovanför en blommande påskliljebacke vid Björns trädgård ligger Stockholms moské i en gammal ombyggd kraftstation. Den platta kupolen och minareten är båda krönta av ljusgröna halvmånar som avtecknar sig mot en molnfri vårhimmel.
– Jag har aldrig varit här förut, säger jag urskuldande till mannen innanför dörren. Men han hjälper mig tillrätta, vänligt och välkomnande, och en stund senare får jag träda in i det stora bönerummet, i strumplästen men iklädd en fotsid klädnad med huva som täcker håret.

Den mjuka gröna mattan och de gigantiska kristallkronorna i taket för tankarna till en festsal, snarare än ett religiöst rum. Men de kaklade väggarna och metallkonstruktionen i taket ger samtidigt associationer till badhus och industrilokal. På väggen sitter en skylt med text på arabiska: ”Islamiska förbundet i Sverige välkomnar alla gäster!” står det.
– Att komma till moskén ska vara som att hälsa på en konung. Man förväntar sig att han ska vara generös mot den som hälsar på. Och man får alltid en gåva med sig härifrån. Det gäller bara att inse vad det är man fått, förklarar Ashraf El Khabiry, som är informatör i moskén och som tålmodigt svarar på mina oinvigda frågor.

Inne i bönerummet sitter en man barfota på golvet och sjunger ur Koranen. Vers efter vers, hängivet och oförtröttligt. Det är vackert och vilsamt att lyssna till.
¬– Man sjunger för att man är uppfylld av Gud. Koranen är Guds ord. Att få tillgång till dem är som att få kärleksbrev. När man läser eller sjunger är man koncentrerad för att förstå även det som finns mellan raderna, förklarar Ashraf.

Några män kommer in, faller på knä och lägger pannan mot golvet i bön.
– Bönen är ett sätt att ladda sina andliga batterier. Men de är också ett andligt rengöringsmedel. Att be är ett sätt att tömma sig. Men om man tömmer sig på dåliga saker, utan att fylla på med något annat kommer det bara mera dåliga saker. Islam är både att tömma och fylla på med goda saker. Annars blir det som när man är törstig och försöker fylla på med kolsyra – man blir snart törstig igen, förklarar Ashraf vidare.

Inne i bönerummet lyser religiösa bilder och symboler med sin frånvaro.
– Vi tänker inte på Gud som någon fysisk person. Det finns inget vi kan likna vid Gud. Allt vi kan föreställa oss är inte Gud. Därför finns inga bilder, förklarar han.

Profeten Muhammed är den människa i världshistorien som det skrivits ojämförligt mest om. För en rättrogen muslim utgör hans liv och handlingar förebild för rätt sätt att leva och handla i livets alla situationer. Det måste innebära en enorm känsla av stöd i tillvaron – men kan det inte också bli en boja ibland, undrar jag?
– Nej. Det finns vissa plikter man måste uppfylla mot Gud. Men Gud känner oss och vet vad vi behöver. Därför blir det aldrig en börda eller en belastning, utan något som gynnar oss. Och man kan inte skörda om man inte odlar, avslutar Ashraf El Khabiry.

När jag lämnat moskén och kastar en blick tillbaka över axeln tänker jag att det fortfarande är en sorts kraftstation som ligger där. Och jag funderar länge över gåvan som jag fått med mig därifrån.


SLUSSEN. Jag promenerar bort till Maria Magdalena kyrka – en av de många luthersk-protestantiska kyrkorna längs gröna linjen. Här ska några bröder från det ekumeniska klostret Taizé i Frankrike just hålla bönestund för ett trettiotal församlade. Bönestunden inleds med en av de många sångerna som är så förknippade med klostret. Det är enkla sånger som bygger på korta bibelord som upprepas, ungefär som ett sjunget mantra. En kort predikan och tio minuters meditation under tystnad ingår också i bönestunden. Men det är sångerna som är det centrala.

Efter bönen får jag tillfälle att samtala med en svensk klosterbroder, Johan, som levt i Taizé i 44 år. Vi sitter på en terrass med utsikt över söders takåsar och Maria Magdalenas höga kyrktorn som strävar mot himlen.

Till klostret reser tusentals människor varje år. Uppseendeväckande många av dem kommer från Sverige, och de flesta är ungdomar. Men vad är det som gör det så populärt, i synnerhet i en sekulariserad kultur som vår?
– Det finns en törst efter ett andligt liv, men många vet inte hur de ska göra för att stilla den törsten. Vi försöker visa dem en möjlighet, ett sätt att göra det på, säger Broder Johan.

Taizébröderna ser det som sin kallelse att just vända sig till unga människor och fokusera på deras villkor och andliga växt. När de nu är på besök i Sverige är syftet att möta unga människor och uppmuntra dem till att leva ett böneliv.
– Bönen är enkel och alla kan delta i den. Det är inga svåra ritualer som utestänger. Det tror jag är en av förklaringarna till att så många söker sig till oss, säger han.

Men det kan finnas flera förklaringar till att just enkelheten i gudstjänstritualen lockar.
– I vår tid överöses vi med så mycket information och meddelanden i vårt dagliga liv. Därför vill nog många koppla av och vara i stillhet när de kommer till kyrkan, tror Broder Johan.

Taizéklostrets ekumeniska inriktning är också något som verkar appellera till framför allt de unga. Många av ungdomarna som kommer till klostret är inte medlemmar i någon kyrka sedan tidigare.
– De bryr sig inte så mycket om kyrklig tillhörighet. De tar med sig det som tilltalar dem, säger Broder Johan.
När klosterbröderna möter ungdomar är det framför allt två saker de uppmuntrar till: Andligt liv, och solidaritet med människor som har det svårt.
– De två aspekterna försöker vi få var och en att ta med i sitt dagliga liv. Men vi är inga teologer. Vi är bara vanliga människor som försöker omsätta tron i konkret praktisk verklighet. Där ligger vår tonvikt, förklarar han.

Vi lämnar solgasset uppe på terrassen, tar hissen ner och gör sällskap bort mot tunnelbanan. I ett gathörn tar Broder Johan adjö. Och han önskar mig lycka till med en mild blick och ett mjukt handslag som jag har svårt att släppa.


FRIDHEMSPLAN. Ett stenkast från tunnelbaneuppgången ligger Hare Krishna Center, med tempel, butik och indisk restaurang. Inne i templet möter jag Yamuna Padma som varit anhängare av rörelsen i tio år, varav sju här i Stockholm.
– Jag fick kontakt med Krishnarörelsen när jag bodde i Lettland. En man visade mig en bok, Bhagavadgita, förklarade filosofin och uppmanade mig att läsa. Det gjorde jag, och jag tyckte om det jag läste. Hinduismen ger svar på många frågor som andra religioner inte gör, om reinkarnation och om livet efter detta. Det stämde för mig, förklarar hon.

Men omgivningen reagerade till en början negativt när hon tog steget in i rörelsen.
¬– Det går så många rykten om Hare Krishnarörelsen. Som att vi tigger pengar, går på droger och till och med dödar människor. Jag förstår att folk blev rädda först. Men nu, när de märkt att jag inte gör något dåligt, så har de blivit mer positiva, berättar hon.

När hon kom till Sverige var Krishnatemplet den första plats hon sökte upp. Sedan dess har hon kommit hit minst en gång i veckan. Hon hjälper till med olika saker, som att laga mat. Och om en stund börjar hennes danskurs.
– Vi lär oss dansa rituella danser som hedrar Gud och berättar historier ur hans liv, förklarar hon.

I sitt vardagliga liv börjar Yamuna varje dag med att be vid det lilla altaret hon har hemma. Hennes man tillhör också rörelsen, så de ber ofta tillsammans.
– Vi ska dyrka Gud och komma ihåg honom under dagen. Vi ska också prata om Gud, Det är en del av vår tro, förklarar hon.

Men tron griper också in i vardagen på flera konkreta sätt. Varken Yamuna eller hennes man äter exempelvis kött.
– Vi tycker inte det är rätt att tillfoga djuren smärta. Enligt vissa andra religioner har djuren ingen själ. Men så tänker inte vi, förklarar hon.

Varje individ eller själ har sitt eget personliga förhållningssätt till Gud, får jag veta.
– Gud kan vara en vän, en far, eller till och med som en kärlekspartner, förklarar hon.

En ung kvinna klädd i sari kommer gående genom rummet och faller på knä framför gudabilderna innan hon går vidare.
– För oss är det lättare att föreställa oss Gud om vi ser honom i form av en bild eller staty. Gud är obegränsad och kan ta vilken form som helst. Det här är Narayana, en av de skepnader som Gud kan visa sig i. Den tycker jag är särskilt vacker, säger Yamuna och visar en blå staty av en hinduisk gud.
Alla gudagestalterna är glada och dansande. Det är långt ifrån den kristna kyrkans lidande Jesus på korset, tänker jag. Men är den här glädjen ett signum för hinduismen? Är glädjen på något sätt central?

Det är så mycket mera jag vill veta, så många frågor jag skulle vilja ställa, men nu börjar Yamunas dansklass och det är dags för mig att gå.

Hon drar för gardinerna framför gudabilderna innan hon ställer sig intill de andra och tar upp samma sirliga armrörelser som de gör. Läraren mässar ett mantra på sanskrit medan hon slår taktfasta slag med en käpp i golvet, och Yamuna och hennes kamrater läser efter henne.

Innan jag lämnar centret stannar jag till i butiken och köper en liten ikon föreställande Babe-Krishna i sin mors famn – Madonnan och barnet, fast i indisk tappning. Kvinnan bakom disken råkar tappa den i golvet när hon ska slå in den i silkespapper, och hon ber Krishna om ursäkt med några ord jag inte förstår, och trycker ikonen försiktigt mot läpparna innan hon fortsätter inslagningen.

Efteråt sätter jag mig en stund i en park under ett blommande träd för att summera mina intryck från dagen. Små skära blomblad regnar över mig där jag sitter, och jag tänker på det sista som Yamuna sa innan jag gick:
– Det finns bara en sol. Man kallar den sun på engelska och solnce på ryska. Men det är ändå samma sol. Så är det med Gud också.

Hennes ord får summera min resa. Jag tar fram min Krishnabild, min guldfärgade lilla Buddhastaty och min Kristusikon som jag köpt under dagen, och betraktar dem en stund. Och jag inser att jag inte kan välja. Vill inte välja, eftersom det inte går att välja bort.

Jag vill ha en färgskimrande pärla från var och en av de platser jag besökt den här dagen, och trä dem på mitt imaginära radband. Alla platserna, alla de människor jag mött, har gett mig något värdefullt som jag kommer att bära med mig. Och en sak vet jag med säkerhet: Det här är en resa jag gärna ger mig ut på igen.



TEXT OCH FOTO: ANNA MI KRÜGER



Eventuell puff:

Världen finns längs gröna linjen

Världens alla stora religioner finns representerade längs tunnelbanans gröna linje. Vad kan de ha att erbjuda en vilsen och sökande stockholmare anno 2007? Följ med på en resa från Stockholms buddhistiska center vid Skanstull till Hare Krishna-centret vid Fridhemsplan med ett par nedslag på vägen. Nyfiken?













“Det går ett tåg till himmelen…”

Hinduism vid Fridhemsplan, rysk-ortodox kristendom vid Rådmansgatan, judendom en kort promenad från T-centralen, islam och katolicism vid Medborgarplatsen och buddhism vid Skanstull. Längs den gröna tunnelbanelinjen har alla de stora världsreligionerna en hemvist. Ett heligt rum, en samlingsplats för sina utövare. Ovanför de vardagsgrå tunnlarna, granne med det invanda och välbekanta finns dessa främmande världar.

Jag bestämde mig för att göra en resa bland religionerna. Göra nedslag i några av dem, möta människor och försöka fånga kärnan i deras tankevärldar.

Kanske har de alla något att erbjuda en vilsen vardagsresenär längs gröna linjen?


SKANSTULL. På Södermannagatan, ett par kvarter från tunnelbaneuppgången ligger Stockholms buddhistcenter. En oansenlig tavla bredvid porten är det enda som vittnar om att det ligger här. Inne på bakgården finns en röd dörr och en trappa som leder ner till centret. Här nere finns ett meditationsrum med en Buddhastaty i mitten och små kuddar på golvet längs väggarna. Och här finns ett föreläsningsrum, ett litet kök, kontor och bibliotek.

Här finns också Viryabodhi som jag kommit för att träffa. Hans tidigare namn var Anders, men det namnet använder han i stort sett bara när han går till posten. Annars är han ”energi i strävan mot upplysning”. Det är det hans nya namn betyder.

Sedan 1980 har han varit buddhist. I dag är han den ena av två personer som arbetar heltid här vid centret.

Vi sätter oss ner med varsin kopp örtthé i biblioteket och börjar vårt samtal.
– Livet är en källa till otillfredsställelse. Det tror jag alla upplever. Och jakten på materiell välfärd ger aldrig den tillfredsställelse som man egentligen söker. Man måste söka i sig själv. Stabiliteten och styrkan måste komma inifrån, förklarar han.

Buddhismen är den enda av världsreligionerna där man inte vänder sig till någon Gud. Men kan det inte ibland kännas ensamt och tröstlöst, undrar jag?
– Nej, det behövs ingen gud i min värld. För mig är det snarare en befrielse att slippa ha någon sådan auktoritet. Men det finns moment även i buddhismen när man vänder sig mot något större, som en lärare eller förebild, säger Viryabodhi.

Buddhismen är på det sättet ingen tro i egentlig mening, utan snarare en metod.
– Jag tror att det är en av de saker som lockar människor till buddhismen; att den är odogmatisk. Det är en väg, inget trossystem, säger han.

För Viryabodhis del har den vägen fört med sig att han fått bättre självkännedom och lärt känna sina egna tendenser bättre. Han har också lärt sig odla en känslomässig positivitet som påverkar hela tillvaron.
– Det inre arbetet med sig själv gör att man på samma gång blir mer robust och mera känslig, förklarar han.

Numera börjar han varje dag med att dricka en kopp thé och meditera i upp till en timme.
Sedan ägnar han en stund åt studier och reflektion. Därefter är det arbetet i centret som upptar hans tid. Det är e-post som ska besvaras, administration som ska skötas och kurser som ska förberedas.

I allt han gör försöker han odla en vänlig attityd; mot sig själv, mot andra och mot allt levande. Och han försöker leva medvetet i stunden, vara grundad i sin upplevelse och söka en riktning i livet.

Men han tillstår att det inte alltid är enkelt ens för honom efter alla år av träning, och att även han ibland påverkas av det omgivande samhällets levnadsmönster.
– Stockholm har ett högt tempo, och jag tror den här pulsen är avtrubbande för människor. Det är därför människor måste stimulera sig med kaffe latte och annat. Men jag försöker sakta ner i stället för att skynda, och bli mer närvarande i det jag gör, säger Viryabodhi.

Och med det är vårt samtal slut. Snart börjar en av hans kurser och han måste förbereda sig. Jag tackar och hastar vidare – tills jag lite skamset kommer på vad jag just fått lära mig, och saktar in mina steg tillbaka mot tunnelbanan.


MEDBORGARPLATSEN. Ovanför en blommande påskliljebacke vid Björns trädgård ligger Stockholms moské i en gammal ombyggd kraftstation. Den platta kupolen och minareten är båda krönta av ljusgröna halvmånar som avtecknar sig mot en molnfri vårhimmel.
– Jag har aldrig varit här förut, säger jag urskuldande till mannen innanför dörren. Men han hjälper mig tillrätta, vänligt och välkomnande, och en stund senare får jag träda in i det stora bönerummet, i strumplästen men iklädd en fotsid klädnad med huva som täcker håret.

Den mjuka gröna mattan och de gigantiska kristallkronorna i taket för tankarna till en festsal, snarare än ett religiöst rum. Men de kaklade väggarna och metallkonstruktionen i taket ger samtidigt associationer till badhus och industrilokal. På väggen sitter en skylt med text på arabiska: ”Islamiska förbundet i Sverige välkomnar alla gäster!” står det.
– Att komma till moskén ska vara som att hälsa på en konung. Man förväntar sig att han ska vara generös mot den som hälsar på. Och man får alltid en gåva med sig härifrån. Det gäller bara att inse vad det är man fått, förklarar Ashraf El Khabiry, som är informatör i moskén och som tålmodigt svarar på mina oinvigda frågor.

Inne i bönerummet sitter en man barfota på golvet och sjunger ur Koranen. Vers efter vers, hängivet och oförtröttligt. Det är vackert och vilsamt att lyssna till.
¬– Man sjunger för att man är uppfylld av Gud. Koranen är Guds ord. Att få tillgång till dem är som att få kärleksbrev. När man läser eller sjunger är man koncentrerad för att förstå även det som finns mellan raderna, förklarar Ashraf.

Några män kommer in, faller på knä och lägger pannan mot golvet i bön.
– Bönen är ett sätt att ladda sina andliga batterier. Men de är också ett andligt rengöringsmedel. Att be är ett sätt att tömma sig. Men om man tömmer sig på dåliga saker, utan att fylla på med något annat kommer det bara mera dåliga saker. Islam är både att tömma och fylla på med goda saker. Annars blir det som när man är törstig och försöker fylla på med kolsyra – man blir snart törstig igen, förklarar Ashraf vidare.

Inne i bönerummet lyser religiösa bilder och symboler med sin frånvaro.
– Vi tänker inte på Gud som någon fysisk person. Det finns inget vi kan likna vid Gud. Allt vi kan föreställa oss är inte Gud. Därför finns inga bilder, förklarar han.

Profeten Muhammed är den människa i världshistorien som det skrivits ojämförligt mest om. För en rättrogen muslim utgör hans liv och handlingar förebild för rätt sätt att leva och handla i livets alla situationer. Det måste innebära en enorm känsla av stöd i tillvaron – men kan det inte också bli en boja ibland, undrar jag?
– Nej. Det finns vissa plikter man måste uppfylla mot Gud. Men Gud känner oss och vet vad vi behöver. Därför blir det aldrig en börda eller en belastning, utan något som gynnar oss. Och man kan inte skörda om man inte odlar, avslutar Ashraf El Khabiry.

När jag lämnat moskén och kastar en blick tillbaka över axeln tänker jag att det fortfarande är en sorts kraftstation som ligger där. Och jag funderar länge över gåvan som jag fått med mig därifrån.


SLUSSEN. Jag promenerar bort till Maria Magdalena kyrka – en av de många luthersk-protestantiska kyrkorna längs gröna linjen. Här ska några bröder från det ekumeniska klostret Taizé i Frankrike just hålla bönestund för ett trettiotal församlade. Bönestunden inleds med en av de många sångerna som är så förknippade med klostret. Det är enkla sånger som bygger på korta bibelord som upprepas, ungefär som ett sjunget mantra. En kort predikan och tio minuters meditation under tystnad ingår också i bönestunden. Men det är sångerna som är det centrala.

Efter bönen får jag tillfälle att samtala med en svensk klosterbroder, Johan, som levt i Taizé i 44 år. Vi sitter på en terrass med utsikt över söders takåsar och Maria Magdalenas höga kyrktorn som strävar mot himlen.

Till klostret reser tusentals människor varje år. Uppseendeväckande många av dem kommer från Sverige, och de flesta är ungdomar. Men vad är det som gör det så populärt, i synnerhet i en sekulariserad kultur som vår?
– Det finns en törst efter ett andligt liv, men många vet inte hur de ska göra för att stilla den törsten. Vi försöker visa dem en möjlighet, ett sätt att göra det på, säger Broder Johan.

Taizébröderna ser det som sin kallelse att just vända sig till unga människor och fokusera på deras villkor och andliga växt. När de nu är på besök i Sverige är syftet att möta unga människor och uppmuntra dem till att leva ett böneliv.
– Bönen är enkel och alla kan delta i den. Det är inga svåra ritualer som utestänger. Det tror jag är en av förklaringarna till att så många söker sig till oss, säger han.

Men det kan finnas flera förklaringar till att just enkelheten i gudstjänstritualen lockar.
– I vår tid överöses vi med så mycket information och meddelanden i vårt dagliga liv. Därför vill nog många koppla av och vara i stillhet när de kommer till kyrkan, tror Broder Johan.

Taizéklostrets ekumeniska inriktning är också något som verkar appellera till framför allt de unga. Många av ungdomarna som kommer till klostret är inte medlemmar i någon kyrka sedan tidigare.
– De bryr sig inte så mycket om kyrklig tillhörighet. De tar med sig det som tilltalar dem, säger Broder Johan.
När klosterbröderna möter ungdomar är det framför allt två saker de uppmuntrar till: Andligt liv, och solidaritet med människor som har det svårt.
– De två aspekterna försöker vi få var och en att ta med i sitt dagliga liv. Men vi är inga teologer. Vi är bara vanliga människor som försöker omsätta tron i konkret praktisk verklighet. Där ligger vår tonvikt, förklarar han.

Vi lämnar solgasset uppe på terrassen, tar hissen ner och gör sällskap bort mot tunnelbanan. I ett gathörn tar Broder Johan adjö. Och han önskar mig lycka till med en mild blick och ett mjukt handslag som jag har svårt att släppa.


FRIDHEMSPLAN. Ett stenkast från tunnelbaneuppgången ligger Hare Krishna Center, med tempel, butik och indisk restaurang. Inne i templet möter jag Yamuna Padma som varit anhängare av rörelsen i tio år, varav sju här i Stockholm.
– Jag fick kontakt med Krishnarörelsen när jag bodde i Lettland. En man visade mig en bok, Bhagavadgita, förklarade filosofin och uppmanade mig att läsa. Det gjorde jag, och jag tyckte om det jag läste. Hinduismen ger svar på många frågor som andra religioner inte gör, om reinkarnation och om livet efter detta. Det stämde för mig, förklarar hon.

Men omgivningen reagerade till en början negativt när hon tog steget in i rörelsen.
¬– Det går så många rykten om Hare Krishnarörelsen. Som att vi tigger pengar, går på droger och till och med dödar människor. Jag förstår att folk blev rädda först. Men nu, när de märkt att jag inte gör något dåligt, så har de blivit mer positiva, berättar hon.

När hon kom till Sverige var Krishnatemplet den första plats hon sökte upp. Sedan dess har hon kommit hit minst en gång i veckan. Hon hjälper till med olika saker, som att laga mat. Och om en stund börjar hennes danskurs.
– Vi lär oss dansa rituella danser som hedrar Gud och berättar historier ur hans liv, förklarar hon.

I sitt vardagliga liv börjar Yamuna varje dag med att be vid det lilla altaret hon har hemma. Hennes man tillhör också rörelsen, så de ber ofta tillsammans.
– Vi ska dyrka Gud och komma ihåg honom under dagen. Vi ska också prata om Gud, Det är en del av vår tro, förklarar hon.

Men tron griper också in i vardagen på flera konkreta sätt. Varken Yamuna eller hennes man äter exempelvis kött.
– Vi tycker inte det är rätt att tillfoga djuren smärta. Enligt vissa andra religioner har djuren ingen själ. Men så tänker inte vi, förklarar hon.

Varje individ eller själ har sitt eget personliga förhållningssätt till Gud, får jag veta.
– Gud kan vara en vän, en far, eller till och med som en kärlekspartner, förklarar hon.

En ung kvinna klädd i sari kommer gående genom rummet och faller på knä framför gudabilderna innan hon går vidare.
– För oss är det lättare att föreställa oss Gud om vi ser honom i form av en bild eller staty. Gud är obegränsad och kan ta vilken form som helst. Det här är Narayana, en av de skepnader som Gud kan visa sig i. Den tycker jag är särskilt vacker, säger Yamuna och visar en blå staty av en hinduisk gud.
Alla gudagestalterna är glada och dansande. Det är långt ifrån den kristna kyrkans lidande Jesus på korset, tänker jag. Men är den här glädjen ett signum för hinduismen? Är glädjen på något sätt central?

Det är så mycket mera jag vill veta, så många frågor jag skulle vilja ställa, men nu börjar Yamunas dansklass och det är dags för mig att gå.

Hon drar för gardinerna framför gudabilderna innan hon ställer sig intill de andra och tar upp samma sirliga armrörelser som de gör. Läraren mässar ett mantra på sanskrit medan hon slår taktfasta slag med en käpp i golvet, och Yamuna och hennes kamrater läser efter henne.

Innan jag lämnar centret stannar jag till i butiken och köper en liten ikon föreställande Babe-Krishna i sin mors famn – Madonnan och barnet, fast i indisk tappning. Kvinnan bakom disken råkar tappa den i golvet när hon ska slå in den i silkespapper, och hon ber Krishna om ursäkt med några ord jag inte förstår, och trycker ikonen försiktigt mot läpparna innan hon fortsätter inslagningen.

Efteråt sätter jag mig en stund i en park under ett blommande träd för att summera mina intryck från dagen. Små skära blomblad regnar över mig där jag sitter, och jag tänker på det sista som Yamuna sa innan jag gick:
– Det finns bara en sol. Man kallar den sun på engelska och solnce på ryska. Men det är ändå samma sol. Så är det med Gud också.

Hennes ord får summera min resa. Jag tar fram min Krishnabild, min guldfärgade lilla Buddhastaty och min Kristusikon som jag köpt under dagen, och betraktar dem en stund. Och jag inser att jag inte kan välja. Vill inte välja, eftersom det inte går att välja bort.

Jag vill ha en färgskimrande pärla från var och en av de platser jag besökt den här dagen, och trä dem på mitt imaginära radband. Alla platserna, alla de människor jag mött, har gett mig något värdefullt som jag kommer att bära med mig. Och en sak vet jag med säkerhet: Det här är en resa jag gärna ger mig ut på igen.



TEXT OCH FOTO: ANNA MI KRÜGER



Eventuell puff:

Världen finns längs gröna linjen

Världens alla stora religioner finns representerade längs tunnelbanans gröna linje. Vad kan de ha att erbjuda en vilsen och sökande stockholmare anno 2007? Följ med på en resa från Stockholms buddhistiska center vid Skanstull till Hare Krishna-centret vid Fridhemsplan med ett par nedslag på vägen. Nyfiken?













“Det går ett tåg till himmelen…”

Hinduism vid Fridhemsplan, rysk-ortodox kristendom vid Rådmansgatan, judendom en kort promenad från T-centralen, islam och katolicism vid Medborgarplatsen och buddhism vid Skanstull. Längs den gröna tunnelbanelinjen har alla de stora världsreligionerna en hemvist. Ett heligt rum, en samlingsplats för sina utövare. Ovanför de vardagsgrå tunnlarna, granne med det invanda och välbekanta finns dessa främmande världar.

Jag bestämde mig för att göra en resa bland religionerna. Göra nedslag i några av dem, möta människor och försöka fånga kärnan i deras tankevärldar.

Kanske har de alla något att erbjuda en vilsen vardagsresenär längs gröna linjen?


SKANSTULL. På Södermannagatan, ett par kvarter från tunnelbaneuppgången ligger Stockholms buddhistcenter. En oansenlig tavla bredvid porten är det enda som vittnar om att det ligger här. Inne på bakgården finns en röd dörr och en trappa som leder ner till centret. Här nere finns ett meditationsrum med en Buddhastaty i mitten och små kuddar på golvet längs väggarna. Och här finns ett föreläsningsrum, ett litet kök, kontor och bibliotek.

Här finns också Viryabodhi som jag kommit för att träffa. Hans tidigare namn var Anders, men det namnet använder han i stort sett bara när han går till posten. Annars är han ”energi i strävan mot upplysning”. Det är det hans nya namn betyder.

Sedan 1980 har han varit buddhist. I dag är han den ena av två personer som arbetar heltid här vid centret.

Vi sätter oss ner med varsin kopp örtthé i biblioteket och börjar vårt samtal.
– Livet är en källa till otillfredsställelse. Det tror jag alla upplever. Och jakten på materiell välfärd ger aldrig den tillfredsställelse som man egentligen söker. Man måste söka i sig själv. Stabiliteten och styrkan måste komma inifrån, förklarar han.

Buddhismen är den enda av världsreligionerna där man inte vänder sig till någon Gud. Men kan det inte ibland kännas ensamt och tröstlöst, undrar jag?
– Nej, det behövs ingen gud i min värld. För mig är det snarare en befrielse att slippa ha någon sådan auktoritet. Men det finns moment även i buddhismen när man vänder sig mot något större, som en lärare eller förebild, säger Viryabodhi.

Buddhismen är på det sättet ingen tro i egentlig mening, utan snarare en metod.
– Jag tror att det är en av de saker som lockar människor till buddhismen; att den är odogmatisk. Det är en väg, inget trossystem, säger han.

För Viryabodhis del har den vägen fört med sig att han fått bättre självkännedom och lärt känna sina egna tendenser bättre. Han har också lärt sig odla en känslomässig positivitet som påverkar hela tillvaron.
– Det inre arbetet med sig själv gör att man på samma gång blir mer robust och mera känslig, förklarar han.

Numera börjar han varje dag med att dricka en kopp thé och meditera i upp till en timme.
Sedan ägnar han en stund åt studier och reflektion. Därefter är det arbetet i centret som upptar hans tid. Det är e-post som ska besvaras, administration som ska skötas och kurser som ska förberedas.

I allt han gör försöker han odla en vänlig attityd; mot sig själv, mot andra och mot allt levande. Och han försöker leva medvetet i stunden, vara grundad i sin upplevelse och söka en riktning i livet.

Men han tillstår att det inte alltid är enkelt ens för honom efter alla år av träning, och att även han ibland påverkas av det omgivande samhällets levnadsmönster.
– Stockholm har ett högt tempo, och jag tror den här pulsen är avtrubbande för människor. Det är därför människor måste stimulera sig med kaffe latte och annat. Men jag försöker sakta ner i stället för att skynda, och bli mer närvarande i det jag gör, säger Viryabodhi.

Och med det är vårt samtal slut. Snart börjar en av hans kurser och han måste förbereda sig. Jag tackar och hastar vidare – tills jag lite skamset kommer på vad jag just fått lära mig, och saktar in mina steg tillbaka mot tunnelbanan.

"Det går ett tåg till himmelen" Del 2

MEDBORGARPLATSEN. Ovanför en blommande påskliljebacke vid Björns trädgård ligger Stockholms moské i en gammal ombyggd kraftstation. Den platta kupolen och minareten är båda krönta av ljusgröna halvmånar som avtecknar sig mot en molnfri vårhimmel.
– Jag har aldrig varit här förut, säger jag urskuldande till mannen innanför dörren. Men han hjälper mig tillrätta, vänligt och välkomnande, och en stund senare får jag träda in i det stora bönerummet, i strumplästen men iklädd en fotsid klädnad med huva som täcker håret.

Den mjuka gröna mattan och de gigantiska kristallkronorna i taket för tankarna till en festsal, snarare än ett religiöst rum. Men de kaklade väggarna och metallkonstruktionen i taket ger samtidigt associationer till badhus och industrilokal. På väggen sitter en skylt med text på arabiska: ”Islamiska förbundet i Sverige välkomnar alla gäster!” står det.
– Att komma till moskén ska vara som att hälsa på en konung. Man förväntar sig att han ska vara generös mot den som hälsar på. Och man får alltid en gåva med sig härifrån. Det gäller bara att inse vad det är man fått, förklarar Ashraf El Khabiry, som är informatör i moskén och som tålmodigt svarar på mina oinvigda frågor.

Inne i bönerummet sitter en man barfota på golvet och sjunger ur Koranen. Vers efter vers, hängivet och oförtröttligt. Det är vackert och vilsamt att lyssna till.
¬– Man sjunger för att man är uppfylld av Gud. Koranen är Guds ord. Att få tillgång till dem är som att få kärleksbrev. När man läser eller sjunger är man koncentrerad för att förstå även det som finns mellan raderna, förklarar Ashraf.

Några män kommer in, faller på knä och lägger pannan mot golvet i bön.
– Bönen är ett sätt att ladda sina andliga batterier. Men de är också ett andligt rengöringsmedel. Att be är ett sätt att tömma sig. Men om man tömmer sig på dåliga saker, utan att fylla på med något annat kommer det bara mera dåliga saker. Islam är både att tömma och fylla på med goda saker. Annars blir det som när man är törstig och försöker fylla på med kolsyra – man blir snart törstig igen, förklarar Ashraf vidare.

Inne i bönerummet lyser religiösa bilder och symboler med sin frånvaro.
– Vi tänker inte på Gud som någon fysisk person. Det finns inget vi kan likna vid Gud. Allt vi kan föreställa oss är inte Gud. Därför finns inga bilder, förklarar han.

Profeten Muhammed är den människa i världshistorien som det skrivits ojämförligt mest om. För en rättrogen muslim utgör hans liv och handlingar förebild för rätt sätt att leva och handla i livets alla situationer. Det måste innebära en enorm känsla av stöd i tillvaron – men kan det inte också bli en boja ibland, undrar jag?
– Nej. Det finns vissa plikter man måste uppfylla mot Gud. Men Gud känner oss och vet vad vi behöver. Därför blir det aldrig en börda eller en belastning, utan något som gynnar oss. Och man kan inte skörda om man inte odlar, avslutar Ashraf El Khabiry.

När jag lämnat moskén och kastar en blick tillbaka över axeln tänker jag att det fortfarande är en sorts kraftstation som ligger där. Och jag funderar länge över
gåvan som jag fått med mig därifrån.

"Det går ett tåg till himmelen" Del 3

SLUSSEN. Jag promenerar bort till Maria Magdalena kyrka – en av de många luthersk-protestantiska kyrkorna längs gröna linjen. Här ska några bröder från det ekumeniska klostret Taizé i Frankrike just hålla bönestund för ett trettiotal församlade. Bönestunden inleds med en av de många sångerna som är så förknippade med klostret. Det är enkla sånger som bygger på korta bibelord som upprepas, ungefär som ett sjunget mantra. En kort predikan och tio minuters meditation under tystnad ingår också i bönestunden. Men det är sångerna som är det centrala.

Efter bönen får jag tillfälle att samtala med en svensk klosterbroder, Johan, som levt i Taizé i 44 år. Vi sitter på en terrass med utsikt över söders takåsar och Maria Magdalenas höga kyrktorn som strävar mot himlen.

Till klostret reser tusentals människor varje år. Uppseendeväckande många av dem kommer från Sverige, och de flesta är ungdomar. Men vad är det som gör det så populärt, i synnerhet i en sekulariserad kultur som vår?
– Det finns en törst efter ett andligt liv, men många vet inte hur de ska göra för att stilla den törsten. Vi försöker visa dem en möjlighet, ett sätt att göra det på, säger Broder Johan.

Taizébröderna ser det som sin kallelse att just vända sig till unga människor och fokusera på deras villkor och andliga växt. När de nu är på besök i Sverige är syftet att möta unga människor och uppmuntra dem till att leva ett böneliv.
– Bönen är enkel och alla kan delta i den. Det är inga svåra ritualer som utestänger. Det tror jag är en av förklaringarna till att så många söker sig till oss, säger han.

Men det kan finnas flera förklaringar till att just enkelheten i gudstjänstritualen lockar.
– I vår tid överöses vi med så mycket information och meddelanden i vårt dagliga liv. Därför vill nog många koppla av och vara i stillhet när de kommer till kyrkan, tror Broder Johan.

Taizéklostrets ekumeniska inriktning är också något som verkar appellera till framför allt de unga. Många av ungdomarna som kommer till klostret är inte medlemmar i någon kyrka sedan tidigare.
– De bryr sig inte så mycket om kyrklig tillhörighet. De tar med sig det som tilltalar dem, säger Broder Johan.
När klosterbröderna möter ungdomar är det framför allt två saker de uppmuntrar till: Andligt liv, och solidaritet med människor som har det svårt.
– De två aspekterna försöker vi få var och en att ta med i sitt dagliga liv. Men vi är inga teologer. Vi är bara vanliga människor som försöker omsätta tron i konkret praktisk verklighet. Där ligger vår tonvikt, förklarar han.

Vi lämnar solgasset uppe på terrassen, tar hissen ner och gör sällskap bort mot tunnelbanan. I ett gathörn tar Broder Johan adjö. Och han önskar mig lycka till med en mild blick och ett mjukt handslag som jag har svårt att släppa.

"Det går ett tåg till himmelen" Del 4

FRIDHEMSPLAN. Ett stenkast från tunnelbaneuppgången ligger Hare Krishna Center, med tempel, butik och indisk restaurang. Inne i templet möter jag Yamuna Padma som varit anhängare av rörelsen i tio år, varav sju här i Stockholm.
– Jag fick kontakt med Krishnarörelsen när jag bodde i Lettland. En man visade mig en bok, Bhagavadgita, förklarade filosofin och uppmanade mig att läsa. Det gjorde jag, och jag tyckte om det jag läste. Hinduismen ger svar på många frågor som andra religioner inte gör, om reinkarnation och om livet efter detta. Det stämde för mig, förklarar hon.

Men omgivningen reagerade till en början negativt när hon tog steget in i rörelsen.
¬– Det går så många rykten om Hare Krishnarörelsen. Som att vi tigger pengar, går på droger och till och med dödar människor. Jag förstår att folk blev rädda först. Men nu, när de märkt att jag inte gör något dåligt, så har de blivit mer positiva, berättar hon.

När hon kom till Sverige var Krishnatemplet den första plats hon sökte upp. Sedan dess har hon kommit hit minst en gång i veckan. Hon hjälper till med olika saker, som att laga mat. Och om en stund börjar hennes danskurs.
– Vi lär oss dansa rituella danser som hedrar Gud och berättar historier ur hans liv, förklarar hon.

I sitt vardagliga liv börjar Yamuna varje dag med att be vid det lilla altaret hon har hemma. Hennes man tillhör också rörelsen, så de ber ofta tillsammans.
– Vi ska dyrka Gud och komma ihåg honom under dagen. Vi ska också prata om Gud, Det är en del av vår tro, förklarar hon.

Men tron griper också in i vardagen på flera konkreta sätt. Varken Yamuna eller hennes man äter exempelvis kött.
– Vi tycker inte det är rätt att tillfoga djuren smärta. Enligt vissa andra religioner har djuren ingen själ. Men så tänker inte vi, förklarar hon.

Varje individ eller själ har sitt eget personliga förhållningssätt till Gud, får jag veta.
– Gud kan vara en vän, en far, eller till och med som en kärlekspartner, förklarar hon.

En ung kvinna klädd i sari kommer gående genom rummet och faller på knä framför gudabilderna innan hon går vidare.
– För oss är det lättare att föreställa oss Gud om vi ser honom i form av en bild eller staty. Gud är obegränsad och kan ta vilken form som helst. Det här är Narayana, en av de skepnader som Gud kan visa sig i. Den tycker jag är särskilt vacker, säger Yamuna och visar en blå staty av en hinduisk gud.
Alla gudagestalterna är glada och dansande. Det är långt ifrån den kristna kyrkans lidande Jesus på korset, tänker jag. Men är den här glädjen ett signum för hinduismen? Är glädjen på något sätt central?

Det är så mycket mera jag vill veta, så många frågor jag skulle vilja ställa, men nu börjar Yamunas dansklass och det är dags för mig att gå.

Hon drar för gardinerna framför gudabilderna innan hon ställer sig intill de andra och tar upp samma sirliga armrörelser som de gör. Läraren mässar ett mantra på sanskrit medan hon slår taktfasta slag med en käpp i golvet, och Yamuna och hennes kamrater läser efter henne.

Innan jag lämnar centret stannar jag till i butiken och köper en liten ikon föreställande Babe-Krishna i sin mors famn – Madonnan och barnet, fast i indisk tappning. Kvinnan bakom disken råkar tappa den i golvet när hon ska slå in den i silkespapper, och hon ber Krishna om ursäkt med några ord jag inte förstår, och trycker ikonen försiktigt mot läpparna innan hon fortsätter inslagningen.

Efteråt sätter jag mig en stund i en park under ett blommande träd för att summera mina intryck från dagen. Små skära blomblad regnar över mig där jag sitter, och jag tänker på det sista som Yamuna sa innan jag gick:
– Det finns bara en sol. Man kallar den sun på engelska och solnce på ryska. Men det är ändå samma sol. Så är det med Gud också.

Hennes ord får summera min resa. Jag tar fram min Krishnabild, min guldfärgade lilla Buddhastaty och min Kristusikon som jag samlat på mig under dagen, och betraktar dem en stund.
Jag vill bevara en färgskimrande tankepärla från var och en av de platser jag besökt den här dagen, och trä dem på mitt imaginära radband. Alla platserna, alla de människor jag mött, har gett mig något värdefullt som jag kommer att bära med mig. Och en sak vet jag med säkerhet: Det här är en resa jag gärna ger mig ut på igen.