"Det går ett tåg till himmelen" Del 3

SLUSSEN. Jag promenerar bort till Maria Magdalena kyrka – en av de många luthersk-protestantiska kyrkorna längs gröna linjen. Här ska några bröder från det ekumeniska klostret Taizé i Frankrike just hålla bönestund för ett trettiotal församlade. Bönestunden inleds med en av de många sångerna som är så förknippade med klostret. Det är enkla sånger som bygger på korta bibelord som upprepas, ungefär som ett sjunget mantra. En kort predikan och tio minuters meditation under tystnad ingår också i bönestunden. Men det är sångerna som är det centrala.

Efter bönen får jag tillfälle att samtala med en svensk klosterbroder, Johan, som levt i Taizé i 44 år. Vi sitter på en terrass med utsikt över söders takåsar och Maria Magdalenas höga kyrktorn som strävar mot himlen.

Till klostret reser tusentals människor varje år. Uppseendeväckande många av dem kommer från Sverige, och de flesta är ungdomar. Men vad är det som gör det så populärt, i synnerhet i en sekulariserad kultur som vår?
– Det finns en törst efter ett andligt liv, men många vet inte hur de ska göra för att stilla den törsten. Vi försöker visa dem en möjlighet, ett sätt att göra det på, säger Broder Johan.

Taizébröderna ser det som sin kallelse att just vända sig till unga människor och fokusera på deras villkor och andliga växt. När de nu är på besök i Sverige är syftet att möta unga människor och uppmuntra dem till att leva ett böneliv.
– Bönen är enkel och alla kan delta i den. Det är inga svåra ritualer som utestänger. Det tror jag är en av förklaringarna till att så många söker sig till oss, säger han.

Men det kan finnas flera förklaringar till att just enkelheten i gudstjänstritualen lockar.
– I vår tid överöses vi med så mycket information och meddelanden i vårt dagliga liv. Därför vill nog många koppla av och vara i stillhet när de kommer till kyrkan, tror Broder Johan.

Taizéklostrets ekumeniska inriktning är också något som verkar appellera till framför allt de unga. Många av ungdomarna som kommer till klostret är inte medlemmar i någon kyrka sedan tidigare.
– De bryr sig inte så mycket om kyrklig tillhörighet. De tar med sig det som tilltalar dem, säger Broder Johan.
När klosterbröderna möter ungdomar är det framför allt två saker de uppmuntrar till: Andligt liv, och solidaritet med människor som har det svårt.
– De två aspekterna försöker vi få var och en att ta med i sitt dagliga liv. Men vi är inga teologer. Vi är bara vanliga människor som försöker omsätta tron i konkret praktisk verklighet. Där ligger vår tonvikt, förklarar han.

Vi lämnar solgasset uppe på terrassen, tar hissen ner och gör sällskap bort mot tunnelbanan. I ett gathörn tar Broder Johan adjö. Och han önskar mig lycka till med en mild blick och ett mjukt handslag som jag har svårt att släppa.