"Det går ett tåg till himmelen" Del 4

FRIDHEMSPLAN. Ett stenkast från tunnelbaneuppgången ligger Hare Krishna Center, med tempel, butik och indisk restaurang. Inne i templet möter jag Yamuna Padma som varit anhängare av rörelsen i tio år, varav sju här i Stockholm.
– Jag fick kontakt med Krishnarörelsen när jag bodde i Lettland. En man visade mig en bok, Bhagavadgita, förklarade filosofin och uppmanade mig att läsa. Det gjorde jag, och jag tyckte om det jag läste. Hinduismen ger svar på många frågor som andra religioner inte gör, om reinkarnation och om livet efter detta. Det stämde för mig, förklarar hon.

Men omgivningen reagerade till en början negativt när hon tog steget in i rörelsen.
¬– Det går så många rykten om Hare Krishnarörelsen. Som att vi tigger pengar, går på droger och till och med dödar människor. Jag förstår att folk blev rädda först. Men nu, när de märkt att jag inte gör något dåligt, så har de blivit mer positiva, berättar hon.

När hon kom till Sverige var Krishnatemplet den första plats hon sökte upp. Sedan dess har hon kommit hit minst en gång i veckan. Hon hjälper till med olika saker, som att laga mat. Och om en stund börjar hennes danskurs.
– Vi lär oss dansa rituella danser som hedrar Gud och berättar historier ur hans liv, förklarar hon.

I sitt vardagliga liv börjar Yamuna varje dag med att be vid det lilla altaret hon har hemma. Hennes man tillhör också rörelsen, så de ber ofta tillsammans.
– Vi ska dyrka Gud och komma ihåg honom under dagen. Vi ska också prata om Gud, Det är en del av vår tro, förklarar hon.

Men tron griper också in i vardagen på flera konkreta sätt. Varken Yamuna eller hennes man äter exempelvis kött.
– Vi tycker inte det är rätt att tillfoga djuren smärta. Enligt vissa andra religioner har djuren ingen själ. Men så tänker inte vi, förklarar hon.

Varje individ eller själ har sitt eget personliga förhållningssätt till Gud, får jag veta.
– Gud kan vara en vän, en far, eller till och med som en kärlekspartner, förklarar hon.

En ung kvinna klädd i sari kommer gående genom rummet och faller på knä framför gudabilderna innan hon går vidare.
– För oss är det lättare att föreställa oss Gud om vi ser honom i form av en bild eller staty. Gud är obegränsad och kan ta vilken form som helst. Det här är Narayana, en av de skepnader som Gud kan visa sig i. Den tycker jag är särskilt vacker, säger Yamuna och visar en blå staty av en hinduisk gud.
Alla gudagestalterna är glada och dansande. Det är långt ifrån den kristna kyrkans lidande Jesus på korset, tänker jag. Men är den här glädjen ett signum för hinduismen? Är glädjen på något sätt central?

Det är så mycket mera jag vill veta, så många frågor jag skulle vilja ställa, men nu börjar Yamunas dansklass och det är dags för mig att gå.

Hon drar för gardinerna framför gudabilderna innan hon ställer sig intill de andra och tar upp samma sirliga armrörelser som de gör. Läraren mässar ett mantra på sanskrit medan hon slår taktfasta slag med en käpp i golvet, och Yamuna och hennes kamrater läser efter henne.

Innan jag lämnar centret stannar jag till i butiken och köper en liten ikon föreställande Babe-Krishna i sin mors famn – Madonnan och barnet, fast i indisk tappning. Kvinnan bakom disken råkar tappa den i golvet när hon ska slå in den i silkespapper, och hon ber Krishna om ursäkt med några ord jag inte förstår, och trycker ikonen försiktigt mot läpparna innan hon fortsätter inslagningen.

Efteråt sätter jag mig en stund i en park under ett blommande träd för att summera mina intryck från dagen. Små skära blomblad regnar över mig där jag sitter, och jag tänker på det sista som Yamuna sa innan jag gick:
– Det finns bara en sol. Man kallar den sun på engelska och solnce på ryska. Men det är ändå samma sol. Så är det med Gud också.

Hennes ord får summera min resa. Jag tar fram min Krishnabild, min guldfärgade lilla Buddhastaty och min Kristusikon som jag samlat på mig under dagen, och betraktar dem en stund.
Jag vill bevara en färgskimrande tankepärla från var och en av de platser jag besökt den här dagen, och trä dem på mitt imaginära radband. Alla platserna, alla de människor jag mött, har gett mig något värdefullt som jag kommer att bära med mig. Och en sak vet jag med säkerhet: Det här är en resa jag gärna ger mig ut på igen.