Alla värden går inte att mäta i pengar

Från föreningar och frivilligorganisationer hörs allt oftare varningsropen att de ideella krafterna är på väg att sina. De äldre har uttömt sina orkesreserver, och det kommer inga nya krafter och tar vid. Den unga generationen är inte intresserad av att arbeta ideellt, sägs det.

Och det är nog sant. Men varför är det egentligen så?
Jag tror inte bara att det handlar om den vanliga tidsbristursäkten. Och jag tror absolut inte att det är den unga generationen som ska klandras. Men de har vuxit upp i ett samhällsklimat där vi tagit företagsekonomins grundläggande synsätt och räkneformler till utgångspunkt, och det är där felet ligger, om någon frågar mig.

Vad det än gäller – om det handlar om samhällsbygge, arbete eller mellanmänskliga relationer, så är det samma sak. Inför politiskt förändringsarbete mäter man insats och utdelning i räknebara enheter. I fråga om arbete handlar det om investering och utdelning som ska stå i rimlig paritet med varandra, och när det gäller mellanmänskliga relationer handlar det om transaktioner – gör det här för mig, så gör jag det här för dig - insättning, uttag, och så är kontot balanserat.

Alla värden går inte att räkna i pengar, det vet varenda människa, från koltåldern och uppåt. Ändå håller alla andra synsätt än det snöda ekonomistiska på att falla i glömska. Och det är livsfarligt, för det beskär oss på all vår mänskliga storhet.

Men jag är hoppfull. För tänk hur många människor det ändå fortfarande finns i vårt egocentriska ekonomistiska tidevarv som ägnar sina dagar och lediga stunder åt ideellt oavlönat arbete och engagemang. Hur otrendigt det än är i de feta bonusavtalens tidevarv.
Det är människor som svarar i telefonen hos kvinnojouren, som står i soppkök på julafton, som går hem till ensamma pensionärer och läser tidningen för dem, eller följer med dem på promenad så de slipper vara rädda för att falla, som står i regn och kyla vid fotbollsplaner och bandybanor och uppmuntrar och inspirerar ungdomar, som diskar efter kaffeservering till självkostnadspris, som tömmer torrdass på scoutläger, har nattliga samtal med självmordskandidater för att hjälpa dem återfinna livsviljan, vårdar kulturarv, hjälper före detta missbrukare att hålla sig från återfall, skapar kulturevenemang som får människor att må bra, och gud vet vad.

Det handlar om människor som glöder av en annan drivkraft än bara pengar. Som brinner för att göra tillvaron lite bättre för någon annan än sig själva.
Den sortens solidaritet är så oändligt vacker. Men även om det väl knappast finns ett ord i den svenska vokabulären som är mer passé 2008 än just solidaritet, så vägrar jag tro att idellt engagemang är en företeelse på utdöende. Jag tror att vår innerligaste mänsklighet har större livsvilja än så.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 22 maj 2008

Har vi egentligen råd att inte pröva?

En av mina tonårsgrabbar gick och strosade på stan en dag när han märkte att en medelålders främmande man följde efter honom.
– Du vet väl att du kommer till helvetet om du tror på satan? sa mannen till honom.
Nu har inte sonen i fråga några sådana preferenser, vilket han också förklarade för mannen. Men han har en vurm för udda hårfärger och svarta kläder, och det var kanske det som fick mannen att dra dylika slutsatser.
En stund senare skulle sonen gå in genom de automatiska dörrarna till en av butiksgalleriorna. Han gick mot dörrarna och blev först förvånad när de inte öppnades – tills han kom på att det var röd dag i almanackan. Då var mannen plötsligt där igen bakom honom.
– Så där kommer det att bli när du ska in i himlen också! sa mannen triumferande.

Nyligen berättade också min mamma att hon blivit påhoppad på stan av en man som tydligen tyckte att hon såg ut som en förtappad själ i ett syndträsk. För mannen gav henne en skrynklig papperslapp med text, men utan avsändare. ”Du har ingen del i himlen. Du ska få din del av det som är tillrett åt djävulen och hans änglar", stod det på lappen.

Den där typen av religiösa uttryck lär inte sällan höra ihop med psykiska åkommor. När jag hört de där båda episoderna – sammantaget med allt jag läst och hört om de grovt sjukliga dåd som har kommit i dagen den senaste tiden – så greps jag av tanken: Hur många ensamma dårar och oupptäckta seriemördare går det inte omkring där ute, mitt ibland oss. Mer eller mindre skruvade. Mer eller mindre farliga. Tickande bomber som ingen vet tidsinställningen på. Varför får det vara så?

Men sedan tänkte jag vidare. En sak som ofelbart händer efter varje nytt vansinnesdåd är att alla frågar sig: Hur kunde det här hända? Varför var det ingen som såg tecknen i tid? Nästa sak som brukar hända är att det uppdagas att nidingsmannen i fråga varit en udda person som aldrig passade in, som höll sig för sig själv och som ingen riktigt kom inpå livet.
Men vi människor är som bekant flockdjur. Och kan vi verkligen först frysa ut en människa ur all form av samhällsgemenskap och lämna henne åt sitt öde – och sedan fördöma och förfasa oss över det som han eller hon i sin ensamma desperation tar sig för med? Egentligen inte.

För varje vansinnesdåd som händer faller faktiskt en liten skugga över oss allihop. Inte för dådet i sig. Men ingenting sker utanför ett sammanhang och utan en grogrund. Och där har alla sin del av ansvaret.
De flesta av oss tar en omväg när vi möter de där knäppskallarna på stan – jag också för det mesta. Men tänk om vansinnesdåd kan förhindras bara genom att människor blir sedda, talade med, bemötta – var det nu än är vi möter dem. Tänk om ett enda mänskligt möte om dagen är nog för att hålla en människa kvar på rätt sida om vansinnet? Har vi egentligen råd att inte pröva?


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 8 maj 2008