Snart är fästingsäsongen över. Och den här gången är det med stor lättnad jag säger adjö till de otäcka små djuren.
Precis som jag just sagt adjö till den konstiga huvudvärken och nackstelheten jag dragits med ända sedan semestern, penicillinkurer till trots . Alltsammans bara på grund av den där lilla svarta oansenliga pricken i knävecket jag hittade och tog bort strax efter midsommar.
Jag umgås en hel del med katter, och älskar dessutom att gå barfota på sommaren. Därför brukar jag få påhälsning av en hel del fästingar varje sommar, men aldrig varit rädd för vad de kan åstadkomma. Förrän nu.
Och jag har svurit en hel del åt de där onödiga små djuren sedan dess. Men – onödiga förresten? Finns det några onödiga djur i naturen? Det finns djur som städar i naturen, bryter ner avfall, som ger näring till andra djur, hjälper till med växters fortplantning. Skulle fästingar vara den enda felande länken i vårt snillrika ekosystem?
Eller tänk om de förhatliga fästingarna bär på en fantastisk hemlighet som ingen upptäckt på grund av deras oansenlighet och dåliga rykte? En lösning av cancerns gåta? Ett botemedel för svininfluensa? Visst vore det vackert?
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 25 september 2009
2009/09/25
2009/09/24
Anna Anka är en gås
Häromkvällen när jag satt vid middagsbordet och tvekade över ämnet för den här veckans krönika hasplade jag ur mig en undran till mina tonårssöner. Vad skulle de vilja fylla ett sånt här spaltutrymme med, om de hade chansen? Vilka frågor skulle de tycka vara de mest angelägna att ta upp?
”De största problemen i samhället i dag är ytligheten och dumheten” sa den ena. ”Samhället styrs av IQ-befriade bimbofjortisar och brats. I alla fall är det bara de som syns i medierna", sa den andra.
Så nu överger jag mitt eget tilltänkta krönikeämne och griper mig an deras i stället.
Och inte behöver man leta särskilt länge för att hitta exempel på vad de menar. En uppsjö av ytliga tv-program, bloggare som trots att de undviker varje viktigt ämne lyckas locka tusentals besökare, unga tjejer som flashar brösten i webbcamen för att få uppmärksamhet. Yta, yta och åter yta.
”Det finns fan inga personer under 20 i Sverige i dag som är smarta”, klagade en av sönerna en annan gång nyligen när vi diskuterade skola och kunskapsinhämtning vid samma middagsbord.
Jag hoppas det inte är riktigt så illa, men om jag får göra tillägget "och som får utrymme i de stora medierna" så är jag böjd att hålla med. Intelligens är en bristvara i utbudet. Allra helst när det gäller förebilder för unga tjejer. För var har Paris Hilton, Lindsey Lohan, Blondinbella eller Ebba von Sydow att erbjuda unga tjejer i form av kunskap, som de kan få ut någon verklig nytta eller livskvalitet av?
Ja, om man siktar på att bli en Anna Anka är det förstås viktig kunskap alltihop. Jag ramlade ner i tv-soffan mitt i det där eländiga programmet, och blev liksom tvungen att se det till slut. I pur häpnad.
Anna Anka är en gås. Jag tycker synd om henne. Och jag undrar: Om man utför sexuella tjänster, accepterar fångenskap och att vara en vandrande serviceinrättning i utbyte mot ett vigselbevis och ett guld-VISA med unlimited credit – är man inte i själva verket prostituerad då? Från min horisont har jag svårt att se någon annan logik.
Men jag är faktiskt tacksam över tv-satsningen i fråga. För det finns ett hopp, och det är att dumheten till sist blir så dum så att till och med de allra dummaste får nog. Och med Hollywoodfruarna tror jag faktiskt att den gränsen överskreds.
Jag undrar ibland om det finns en strategi bakom ytligheten och dumheten. Att man fyller de stora medierna med så mycket icke-information i hopp om att människor till sist tror att det är det enda som finns, och slutar fråga efter den riktiga informationen. Den som skulle få folk att tänka själva, ifrågasätta det rådande, och faktiskt förändra samhället.
Min största tröst är att jag fortfarande har ungdomar vid mitt middagsbord som inte slutat ropa efter den.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 24 september
”De största problemen i samhället i dag är ytligheten och dumheten” sa den ena. ”Samhället styrs av IQ-befriade bimbofjortisar och brats. I alla fall är det bara de som syns i medierna", sa den andra.
Så nu överger jag mitt eget tilltänkta krönikeämne och griper mig an deras i stället.
Och inte behöver man leta särskilt länge för att hitta exempel på vad de menar. En uppsjö av ytliga tv-program, bloggare som trots att de undviker varje viktigt ämne lyckas locka tusentals besökare, unga tjejer som flashar brösten i webbcamen för att få uppmärksamhet. Yta, yta och åter yta.
”Det finns fan inga personer under 20 i Sverige i dag som är smarta”, klagade en av sönerna en annan gång nyligen när vi diskuterade skola och kunskapsinhämtning vid samma middagsbord.
Jag hoppas det inte är riktigt så illa, men om jag får göra tillägget "och som får utrymme i de stora medierna" så är jag böjd att hålla med. Intelligens är en bristvara i utbudet. Allra helst när det gäller förebilder för unga tjejer. För var har Paris Hilton, Lindsey Lohan, Blondinbella eller Ebba von Sydow att erbjuda unga tjejer i form av kunskap, som de kan få ut någon verklig nytta eller livskvalitet av?
Ja, om man siktar på att bli en Anna Anka är det förstås viktig kunskap alltihop. Jag ramlade ner i tv-soffan mitt i det där eländiga programmet, och blev liksom tvungen att se det till slut. I pur häpnad.
Anna Anka är en gås. Jag tycker synd om henne. Och jag undrar: Om man utför sexuella tjänster, accepterar fångenskap och att vara en vandrande serviceinrättning i utbyte mot ett vigselbevis och ett guld-VISA med unlimited credit – är man inte i själva verket prostituerad då? Från min horisont har jag svårt att se någon annan logik.
Men jag är faktiskt tacksam över tv-satsningen i fråga. För det finns ett hopp, och det är att dumheten till sist blir så dum så att till och med de allra dummaste får nog. Och med Hollywoodfruarna tror jag faktiskt att den gränsen överskreds.
Jag undrar ibland om det finns en strategi bakom ytligheten och dumheten. Att man fyller de stora medierna med så mycket icke-information i hopp om att människor till sist tror att det är det enda som finns, och slutar fråga efter den riktiga informationen. Den som skulle få folk att tänka själva, ifrågasätta det rådande, och faktiskt förändra samhället.
Min största tröst är att jag fortfarande har ungdomar vid mitt middagsbord som inte slutat ropa efter den.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 24 september
2009/09/11
Hälsoskäl är inte mina skäl
Jag går gärna ut och promenerar i naturen. Helst med en god bok att lyssna på under tiden. Någonstans längs vägen kan jag för all del rycka propparna ur öronen och lyssna på lite fågelsång och andra naturens ljud också.
Men om jag ska göra de där promenaderna förutsätter det att jag inte tänker på hur mycket jag "borde" eller "måste" ägna mig åt dylika fysiska aktiviteter för att det är "hälsosamt".
Det finns en klämkäck flåshurtighet över alla sådana där begrepp som "hälsa" och "välmående" som får någonting inom mig att vilja göra uppror, och hellre stanna hemma i ett soffhörn under en filt och läsa en vanlig bok i stället.
Långsiktiga argument som att hålla sig frisk eller förlänga livet kan inte heller riktigt motivera mig till hälsoaktiviteter. För min del krävs det mera omedelbara belöningar.
Och det smått fantastiska är att kroppen faktiskt vet själv vad den vill ha och behöver. Kan jag bara lura mig till en enda promenad, så sitter den som ett gift i kroppen en hel vecka efteråt, och någonting i mig skriker efter mer.
Alla käcka hälsoargument kan jag numera slå dövörat till - och lyssna på vad kroppen säger mig i stället.
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 11 september 2009
Men om jag ska göra de där promenaderna förutsätter det att jag inte tänker på hur mycket jag "borde" eller "måste" ägna mig åt dylika fysiska aktiviteter för att det är "hälsosamt".
Det finns en klämkäck flåshurtighet över alla sådana där begrepp som "hälsa" och "välmående" som får någonting inom mig att vilja göra uppror, och hellre stanna hemma i ett soffhörn under en filt och läsa en vanlig bok i stället.
Långsiktiga argument som att hålla sig frisk eller förlänga livet kan inte heller riktigt motivera mig till hälsoaktiviteter. För min del krävs det mera omedelbara belöningar.
Och det smått fantastiska är att kroppen faktiskt vet själv vad den vill ha och behöver. Kan jag bara lura mig till en enda promenad, så sitter den som ett gift i kroppen en hel vecka efteråt, och någonting i mig skriker efter mer.
Alla käcka hälsoargument kan jag numera slå dövörat till - och lyssna på vad kroppen säger mig i stället.
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 11 september 2009
2009/09/10
Min pinsamma hemlighet
Det har varit min länge bevarade hemlighet. Något som bara mina närmaste känt till. Det har ju inte varit riktigt accepterat. En del har nog tyckt att det är löjeväckande, eller rentav skrattretande.
Lite märkligt är det ju att det ska väcka sådana känslor. Det är ju ändå något som jag aldrig visar utanför hemmets fyra väggar.
Men de senaste åren har attityderna ändrats. Det är allt fler som öppet bekänner sig till detsamma som jag. Och det är inte längre något man ser ner på, eller betraktar som pinsamt eller udda. Tvärtom har det faktiskt rentav blivit trendigt numera.
Därför vågar jag berätta: Jag handarbetar! Så ligger det till. Jag stickar - tröjor, vantar, raggsockor. Och virkar. Koftor som jag själv hittar på mönster till, med mer eller mindre lyckat resultat. Jag har också knåpat ihop en gardin i spetsvirkning till utedasset på landet. Och en gång, när det kliade i fingrarna riktigt ordentligt men jag inte hade material till något annat, blev det till och med spetsvirkade hyllremsor till min matkällare. Men det är nästan i pinsammaste laget att berätta, trots allt.
Jag har kommit på att den här sortens knåpande med händerna är ett oslagbart sätt att rensa huvudet när det hopar sig för mycket där. Tankarna har en förmåga att fara omkring på ett alldeles speciellt sätt över en stickning. De kommer och går, utan att göra så mycket väsen av sig. Sorterar sig, lägger sig tillrätta i ett lugn, men ändå med det viktigaste överst.
Numera hör man allt oftare det lilla ordet ”mindfulness” – medveten uppmärksamhet, som det oftast brukar översättas. Något man ska ägna sig åt så ofta man kommer åt, för att minska stress, må bättre och bli lyckligare. Och handarbete måste vara den ultimata metoden – i alla fall i de partier när man inte behöver räkna maskor, pilla med mönstervirkning eller hålla reda på avmaskningsvarv.
Och österländska gurus och buddhistmunkar får säga vad de vill – handarbete har den fördelen att man utöver det eftertraktade välmåendet också får en tröja, en halsduk eller vad det nu är, som bonus. För oss resultatinriktade västerlänningar tror jag mer på en sådan metod att nå inre frid.
Handarbete är också ett underbart sätt att knyta an till historien. När jag sitter med ett riktigt knepigt virkmönster kan jag drabbas av en sådan förundran över den nedärvda kunskap som handarbete är. Någonstans i en enslig stuga har någon för länge sedan klurat ut hela den här tekniken: hur man ska virka knottror, flätor, hålmönster och spetsar. Geniala små vardagsuppfinningar som aldrig genererat vare sig priser eller ära till sina upphovskvinnor.
En sorgligt förbisedd kunskap som jag är glad att vi äntligen håller på att ta till heders.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 10 september 2009
Lite märkligt är det ju att det ska väcka sådana känslor. Det är ju ändå något som jag aldrig visar utanför hemmets fyra väggar.
Men de senaste åren har attityderna ändrats. Det är allt fler som öppet bekänner sig till detsamma som jag. Och det är inte längre något man ser ner på, eller betraktar som pinsamt eller udda. Tvärtom har det faktiskt rentav blivit trendigt numera.
Därför vågar jag berätta: Jag handarbetar! Så ligger det till. Jag stickar - tröjor, vantar, raggsockor. Och virkar. Koftor som jag själv hittar på mönster till, med mer eller mindre lyckat resultat. Jag har också knåpat ihop en gardin i spetsvirkning till utedasset på landet. Och en gång, när det kliade i fingrarna riktigt ordentligt men jag inte hade material till något annat, blev det till och med spetsvirkade hyllremsor till min matkällare. Men det är nästan i pinsammaste laget att berätta, trots allt.
Jag har kommit på att den här sortens knåpande med händerna är ett oslagbart sätt att rensa huvudet när det hopar sig för mycket där. Tankarna har en förmåga att fara omkring på ett alldeles speciellt sätt över en stickning. De kommer och går, utan att göra så mycket väsen av sig. Sorterar sig, lägger sig tillrätta i ett lugn, men ändå med det viktigaste överst.
Numera hör man allt oftare det lilla ordet ”mindfulness” – medveten uppmärksamhet, som det oftast brukar översättas. Något man ska ägna sig åt så ofta man kommer åt, för att minska stress, må bättre och bli lyckligare. Och handarbete måste vara den ultimata metoden – i alla fall i de partier när man inte behöver räkna maskor, pilla med mönstervirkning eller hålla reda på avmaskningsvarv.
Och österländska gurus och buddhistmunkar får säga vad de vill – handarbete har den fördelen att man utöver det eftertraktade välmåendet också får en tröja, en halsduk eller vad det nu är, som bonus. För oss resultatinriktade västerlänningar tror jag mer på en sådan metod att nå inre frid.
Handarbete är också ett underbart sätt att knyta an till historien. När jag sitter med ett riktigt knepigt virkmönster kan jag drabbas av en sådan förundran över den nedärvda kunskap som handarbete är. Någonstans i en enslig stuga har någon för länge sedan klurat ut hela den här tekniken: hur man ska virka knottror, flätor, hålmönster och spetsar. Geniala små vardagsuppfinningar som aldrig genererat vare sig priser eller ära till sina upphovskvinnor.
En sorgligt förbisedd kunskap som jag är glad att vi äntligen håller på att ta till heders.
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 10 september 2009
2009/09/04
En huttrande vädjan till sommaren
Jag går om dagarna och fryser i tunna sommarkläder, sitter utomhus och läser i de sista solstrålarna på kvällarna fast skinnet knottrar sig på armarna, låter altandörren stå öppen och vägrar ta på mig strumpor fast det drar kallt längs golvet.
Jag tänker inte låta mig besegras, inte riktigt än.
Det är lite sommar kvar, intalar jag mig. Och genom att envisas tror jag mig kunna beveka den att stanna, bara lite, lite till. Den blev ju så kort, den här gången också.
Tänk om man kunde konservera den allra vackraste sommardagen, så starkt i minnet att man kan känna doften av den – för att sedan kunna ta fram den under dagar då vintern känns som mest ändlös och tröstlös. En sådan där tidig krispig vintermorgon när frosten på bilrutorna har naglat sig fast så hårt att man får bita ihop tänderna när man tar i med skrapan, för att inte rysa i hela kroppen av det gnissliga ljudet.
Nästa dag det kommer en sådan dag vill jag vara beredd.
Med sommarens vackraste dag bevarad i varje sinne.
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 4 september 2009
Jag tänker inte låta mig besegras, inte riktigt än.
Det är lite sommar kvar, intalar jag mig. Och genom att envisas tror jag mig kunna beveka den att stanna, bara lite, lite till. Den blev ju så kort, den här gången också.
Tänk om man kunde konservera den allra vackraste sommardagen, så starkt i minnet att man kan känna doften av den – för att sedan kunna ta fram den under dagar då vintern känns som mest ändlös och tröstlös. En sådan där tidig krispig vintermorgon när frosten på bilrutorna har naglat sig fast så hårt att man får bita ihop tänderna när man tar i med skrapan, för att inte rysa i hela kroppen av det gnissliga ljudet.
Nästa dag det kommer en sådan dag vill jag vara beredd.
Med sommarens vackraste dag bevarad i varje sinne.
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 4 september 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
