Jag går gärna ut och promenerar i naturen. Helst med en god bok att lyssna på under tiden. Någonstans längs vägen kan jag för all del rycka propparna ur öronen och lyssna på lite fågelsång och andra naturens ljud också.
Men om jag ska göra de där promenaderna förutsätter det att jag inte tänker på hur mycket jag "borde" eller "måste" ägna mig åt dylika fysiska aktiviteter för att det är "hälsosamt".
Det finns en klämkäck flåshurtighet över alla sådana där begrepp som "hälsa" och "välmående" som får någonting inom mig att vilja göra uppror, och hellre stanna hemma i ett soffhörn under en filt och läsa en vanlig bok i stället.
Långsiktiga argument som att hålla sig frisk eller förlänga livet kan inte heller riktigt motivera mig till hälsoaktiviteter. För min del krävs det mera omedelbara belöningar.
Och det smått fantastiska är att kroppen faktiskt vet själv vad den vill ha och behöver. Kan jag bara lura mig till en enda promenad, så sitter den som ett gift i kroppen en hel vecka efteråt, och någonting i mig skriker efter mer.
Alla käcka hälsoargument kan jag numera slå dövörat till - och lyssna på vad kroppen säger mig i stället.
Tidigare publicerad i Flens Tidning den 11 september 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar