I väntan på 40-årskrisen

Jag har väntat länge på att den skulle komma och förberett mig på det allra värsta. Nu är det bara några dagar kvar och ändå har den inte slagit till. Den fruktade, omtalade, mytomspunna 40-årskrisen!

I helgen var jag till exempel ute på en ordentlig krogrunda, men kände inte någon som helst lust att lägga an på 23-åringar bara för att kolla att jag fortfarande är med på banan. Eller att gå hem med någon annan än den man jag är gift med.
Jag har ingen lust att byta karriär och jag undrar inte över om livet ska vara så här tills jag dör. Jag är där jag vill vara och skulle bara känna mig priviligerad om det ville fortsätta så här ett tag till.
Att ansiktet i spegeln fått linjer, eller att jag ibland hittar grå strån i mitt mörka hår är heller inget som stör mig.
Inte heller upplever jag att jag på grund av ålder fråntas livsmöjligheter jag skulle vilja ha. I mitt sätt att leva är jag nog ungefär så gammal som jag skulle vara om jag inte hade en jäkla aning. Och det verkar faktiskt som om den där fruktade födelsedagsgästen kommer att missa mitt 40-årsfirande.

Vid närmare eftertanke verkar faktiskt hela idén med fyrtioårskriser rätt befängd. För om jag jämför 20-årsupplagan av mig själv med dagens upplaga, så är det solklart vilken version som är den intressantaste ur alla aspekter, utom kanske när det gäller hudens fasthet. Och är det inte så för de allra flesta?
Vem har då bestämt att det är bättre och finare att vara tjugo än fyrtio, och av vilken anledning? Min inre konspirationsteoretiker har genast svaret klart för sig: Det är förstås de unga som ligger bakom åldersfixeringen för att de känner sig hotade av de äldres livsvisdom. Så måste det vara. Faktum är i alla fall att jag har mött fler tjugo-nånting-åringar som pratar om åldersnojor än vad jag mött dito 39-åringar.
Men ska vi verkligen fortsätta att bedöma människors värde utifrån graden av fasthet hennes hud kan uppvisa? Hur utvecklande är det för mänskligheten? Nej, jag hoppas att saker och ting håller på att förändras. Och jag tycker mig också se tecken på att trenden vänder och att det inte längre bara är tonårsideal som gäller. Emellanåt talas det faktiskt numera i positiva ordalag om livserfarenhet, mognad och medelålder.

Vid ännu lite närmare eftertanke slår mig plötsligt något förfärligt... Bara detta att jag sitter här på min kammare några dagar före min fyrtioårsdag och funderar i de här banorna... är inte det i sig ett högst träffande signum på åtminstone fyrtioårskris light, eller nåt? Dessutom kom det faktiskt över mig en sådan där tanke om livet förgänglighet när jag gick i Stockholms största bokhandel nyligen. ”Jag kommer aldrig att hinna läsa alla böcker jag vill läsa innan jag dör, jag måste börja välja bort” kom jag på mig själv med att tänka där bland alla bokhyllorna.
Så okej, då är jag väl drabbad i alla fall. Fyrtio år...tänk i alla fall... Men med lite tur har jag kanske halva livet kvar. Värre blir det nog att fylla femtio...


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 12 april 2007