Mitt ibland flyttkartonger och ouppackade påsar sitter jag i mitt nya hem och försöker samla mig till att skriva min sista krönika för året. Klockan börjar dra sig mot midnatt, och om några få dagar är det jul.
Men att förvandla det här kartongkaoset till stämningsfull julidyll på bara några dagar – det blir en utmaning som jag tror vi får svårt att klara. I vanliga fall brukar jag så här års ägna mig åt en hel del väldoftande aktiviteter, som pepparkaksbak och annat.
I år har jag förutseende nog köpt en liten flaska jul-luktagott att droppa i doftlampan som kompensation. Men julljusstakarna står på plats i fönstren, och vi har röjt en plats i vardagsrummet för julgranen. Och om vi bara hittar lådan med cd-skivor ska nog Barbara Hendricks, The Pogues och John Lennon få sjunga in julen för oss i år också.
En jul för några år sedan bestämde jag mig för att fira ensam med katten. Jag levde inte i någon relation just då, barnen skulle jag fira extrajul med i mellandagarna, och jag hade ingen lust att låtsasfira med någon annan och försöka hålla ensamhetskänslan stången, utan valde i stället att utmana den där känslan.
Så jag gick i livsmedelsbutiker bland glada julfirare med bräddfyllda kundvagnar som hojtade gemenskap. Medan min lilla torftigt hopplockade kundkorg dinglade på min arm och skriade ensamhet. Men jag vägrade mörka och hymla, utan bar mitt huvud högt bland butikshyllorna. Och det kändes riktigt bra.
Jag menar, varför ska det vara så skamligt och tabubelagt att fira högtider i ensamhet? Som vi lever i dag är det mängder av människor som är ensamma, utan egen förskyllan och utan att det är något fel på dem. Ändå hänger det kvar någon envis fördom om att ensamma människor är mer misslyckade eller konstigare än andra. Och den bilden vägrar jag ställa upp på.
Den där julen firade jag alltså med min lilla katt. Laxen som jag tänkt att vi skulle dela för sällskaps skull, den ratade min fyrfotavän till förmån för den gelékladdiga sörja hon som vanligt fick i matskålen. På julaftons eftermiddag när jag var ute med soporna märkte jag att alla mina grannar var bortresta. Så jag passade på tillfället att spela min favoritjulskiva med Barbara Hendricks och öva operaarior av hjärtans lust tillsammans med henne – till kattens förtret.
Den där julen blev ganska speciell trots allt. Det är en av alla som sticker ut bland minnena. Och det kommer den här julen också att göra, juldoft på flaska och kartongkaos till trots.
Trädgården kommer inte att få några glimmande ljusslingor den här julen. Men om morgnarna ser jag Venus på himlen genom vårt nya köksfönster. Och det är faktiskt snäppet bättre.
Vilken dag som helst nu ska jag förresten bli faster för tredje gången. Och finare julklapp än så är svårt att tänka sig.
God jul på er!
Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 20 december 2007
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
