Bilden av en prinsessa

Det finns platser och människor i livet som etsar sig in i ens minne och sätter spår i en för alltid. Möten som gör att man inte är samma människa efteråt, som man var innan.
Ett sånt möte drabbade mig för några år sedan, en helt vanlig dag, i en helt vanlig arbetssituation, någonstans i Sverige.

Jag kom till ett slags skola för annorlunda barn.
Här fanns ett lugn och en mjukhet redan i själva atmosfären, så snart jag kom innanför ytterdörren.
Jag mötte skrattande barn med tillitsfullt öppna famnar, barn med ett ovanligt antal kromosomer i sin arvsmassa, barn med måhända en mindre fallenhet för inlärning av fyrkantiga faktakunskaper, men med en omisskännlig begåvning för kärlek. Och jag såg barn halvligga i sängliknande rullstolar, med krampaktigt förvridna lemmar, utan förmåga att tala, att gå, att äta.

Där fanns en liten flicka med förkrympta och obrukbara ben, men med det största hjärta jag mött. En kärlekstörstande liten famn och ett par armar som inte ville släppa taget om mig efter vår första omfamning. Hon klappade det mjuka tyget i min jacka, plockade med mina smycken, tog i mitt hår, och tyckte att allt var så fint, så fint... Och jag gjorde likadant tillbaka, men undrade tyst varför hon hade pottklippt hår i stället för lockar, och varför hon inte hade glittrande smycken, när hon nu tyckte så mycket om det.

Till sist fick de vuxna runt omkring be flickan släppa taget om mig, så att jag fick fortsätta uträtta mitt ärende, och det gjorde jag, om än motvilligt.

Så många uttryck för kärlek som jag mötte och bevittnade där och då har jag nog aldrig upplevt under någon förmiddag, varken förr eller senare i mitt liv.
Hos barnen, men också hos de vuxna – nästan bara kvinnor – som tillbringade sina dagar där. Som lade all sin kraft på att för de här barnen skapa en liten värld utan hårda kanter, en fristad undan kränkningar och känslor av utanförskap. Kvinnor som med tålmodig och outtröttlig kärlek varje dag visade de här barnen deras rättmätiga värde. Till och med de barn som såvitt jag kunde bedöma saknade möjligheter att ge något gensvar till dem som sörjde för deras behov, ens i form av en blick med botten av avläsbar närvaro. Och ändå, denna oändliga kärlek...

När jag tänker på hur lågt vårt samhälle värderar sånt arbete... Och på hur samhället gömmer undan och stöter ut allt som är annorlunda... På de här barnen och deras möjligheter att i sina liv få uppleva sådant som de flesta kan ta för givet... och på hur fosterdiagnostik och genteknik håller på att förflytta oss till värderingar som påminner om nazitysklands... Nej, jag orkar inte ens tänka tanken fullt ut...
Jag önskar bara att varje person med någon form av inflytande och makt över andra åtminstone en gång i sitt liv fick göra ett sånt besök som det jag gjorde. Jag är säker på att det skulle skapa en annan värld.

Jag minns att jag grät när jag kom hem från jobbet den där dagen. Helt enkelt bara för att jag svämmade över av alla de stora känslor som det där besöket väckte hos mig.

Bilden av den där lilla flickan med den stora famnen har etsat sig fast i mig för gott.
Och för mig kommer det alltid att vara bilden av en prinsessa.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 23 oktober 2008

En bräcklig samhällsgrund

Finanskris, börsras, bankkris... De mest uttjatade orden i medierna just nu.
Och ändå tänker jag också uppehålla mig vid dem här på mitt spaltutrymme.
Jag hyser onekligen blandade känslor för allt det som pågår just nu. Oro för
vad det kommer att kosta alla de människor som inte har något medansvar för
det vi hamnat i. Som aldrig spekulerat på börsen, som punktligt betalat sina
låneskulder, men som kommer att förlora jobb, besparingar, pensionskapital,
hus, hem... Och oro för vad det kommer att kosta oss allihop när vi nu
plötsligt verkar ha strukit ordet klimatkris ur vokabulären. Vem vågar
föreslå klimatåtgärder när hela världen håller på att gå bankrutt?

Men ännu mer känner jag mig cyniskt resignerad, för egentligen visste vi väl
hela tiden att det här skulle komma förr eller senare? Jag menar, redan 1929
hade vi alla fakta på bordet för att inse att det här med börsspekulation är
en minst sagt bräcklig samhällsgrund. Det enda man borde förvånas över är
att inte världsledare för länge sedan bakat ihop ett vettigt krispaket för
den här eventualiteten, i stället för de halsstarriga panikåtgärder man
tvingas ta till nu. Som om det skulle lindra börsoron att man ändrar
spelreglerna från timme till timme?

Men mest av allt blir jag förbannad över att nästan hela vår
jordecivilisation passivt låtit så skrämmande mycket makt falla i händerna
på finansvalpar som inte ser i vidare perspektiv än till sin egen
aktieportfölj, som inte följer några andra lagar än Mammons ¬ och framför
allt, som ingen av oss vanliga dödliga varit med och i demokratisk ordning
valt att ge den makten. Och det gör mig också ordentligt arg att de
ansvarslösa bankdirektörer som är den här krisens stora skurkar säkerligen
inte är de som kommer att få lida mest för den.

Är det inte förresten lite märkligt, det här med aktiespekulation. Det
handlar ju aldrig om reella, solida värden. Det är en handel med
förväntningar, rädslor, önsketänkande, drömmar, farhågor... Luftslott, helt
enkelt. Och på den grunden har vi lagt en hel civilisation. Undra på att det
blir ostadigt under fötterna...

Och en annan sak jag har tänkt på: Varför hör man alltid sådana där
skentrevliga ekonomirådgivare sitta i tv och uppmana småspararna att ²ha is
i magen² och låta sina pengar stå kvar på börsen när allt är på väg åt
helsike? Kunde de inte uppmana storfräsarna på börsen att göra det i
stället, om det nu är så klokt och fördelaktigt? Då skulle vi ju inte ha
några börsras alls!

Själv har jag inga förlorade aktieposter att gråta över. Utom
pensionsbesparingarna förstås. Men jag får väl lita till att nöden föder
kreativa lösningar på ålderns höst. Om det nu blir en sådan.
Just nu ser det inte alltför lovande ut. Det är som att vi går balansgång
mellan två avgrunder. Finanskris och klimatkris. Frågan är väl egentligen
bara åt vilket håll det lutar brantast?


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 9 oktober 2008