Ibsendrama möter zombiefilm i lyckad iscensättning

Den varulvslika sång som ackompanjerar inledningen skulle möjligen förbryllat Ibsen, om han själv kunnat sitta i publiken. Men han skulle med säkerhet känna igen sitt eget drama även en bra bit in i Rikard Lekanders iscensättning av Gengångare och Zombies.

Miljön är ett 1800-talshem och det handlar om fru Alving, som hållit fast vid sin notoriskt otrogne make intill hans död tio år tidigare, medan hon för sonen Osvalds skull sopat sanningen under mattan.

När pjäsen börjar har sonen återkommit från Paris till familjens lantegendom med vacklande hälsa. Hit kommer också pastor Manders, fru Alvings ungdomskärlek, som förskjutit henne till förmån för plikten och tvingat henne till ett val som hon sedan måste leva med. Men nu rullas sanningen upp om herr Alving och den mörka skugga han ännu kastar över familjen. 

Som ofta hos Ibsen handlar det om den frånvarande maktmänniskan. Men i den här uppsättningen är denna maktperson inte längre fullt så frånvarande, utan har blivit ett verkligt hot. Och att regissören låtit Ibsens stoff möta populärkulturens zombiegenre är något av ett snilledrag. Nästan så att man undrar om inte Ibsen själv skulle ha kommit på samma idé, om zombiekulten bara varit uppfunnen på hans tid.

Här levandegörs Ibsens grundtema på ett oväntat och makabert sätt genom att samspela med den post-apokalyptiska tematik som präglar de flesta zombiefilmer. Det handlar om att överleva konsekvensen av felaktiga val.

Insatserna från ensemblens sida är goda. Särskilt starkt lyser Ann Petrén i rollen som Fru Alving.

Maskören Siv Nyholm och kostymören och scenografen Jenny Ljungberg får också tillfälle att visa fram sin hantverksskicklighet. Spelstilen är något återhållen i första akten, liksom tempot. Men i andra akten höjs temperaturen rejält.

Genom att låna drag från zombiefilmen görs Ibsens stoff tillgängligt för en ny publik. Men ibland drivs stilgreppet för långt. Effekterna lockar många gånger till skratt, och en del av budskapet riskerar att gå förlorat. En av pjäsens starkaste scener, där sonen ber modern att begå barmhärtighetsmord, har exempelvis här tappat stor del av sin dramatiska laddning.

Om Ibsen själv suttit i publiken hade han med säkerhet inte känt igen slutscenen. Men jag tror ändå att han skrivit under på att det här på det hela taget är en intressant tolkning och en kreativ iscensättning av hans verk – ett verk som reser frågor lika aktuella i dag som på hans egen tid.

FAKTA:

Föreställning: Gengångare och Zombies

Scen: Intiman, Malmö stadsteater

Manus: Henrik Ibsen & Gustav Tegby

Regi: Rikard Lekander

I rollerna: Ann Petrén, Henrik Svalander, Peter Järn, Göran Dyrssén, Agnes Forstenberg                                              

Studieuppgift: Teaterrecension

Kulturjournalistik 
Malmö Högskola

Nödrop från ett utdöende släkte

Jag är tvungen att inse det: Jag tillhör ett utdöende släkte. Våra livsbetingelser krymper och i en snar framtid är vår existens hotad om ingenting görs.

Jag valde att tillhöra det här släktet för att vi har världens bästa och roligaste yrke. Ett som förenar kreativitet och kunskapstörst med tillfredsställelsen i att gräva fram orättvisor, ställa dem i ljuset och ställa ansvariga till svars.

Ett problem är att det för vårt skrå råder en allt mer skriande brist på vettiga arbetsgivare och arbetsplatser. Visst kan vi fortfarande tjäna vårt levebröd på att producera skrivna texter – om vi finner oss i att stå för utfyllnaden mellan gratistidningarnas annonser, eller att flänga runt mellan otrygga bemanningsuppdrag, där oron för morgondagens försörjning bränner mer av vårt krut än det journalistiska hantverket. Eller om vi är beredda att prostituera oss i PR–branschens skumma utmarker. Men när allt färre är beredda att betala för nyheter vill inte heller arbetsgivarna satsa på kostsam kvalitetsjournalistik.

Är det då inte bara att acceptera att journalistiken spelat ut sin roll? Nix. Det är större saker som står på spel än bara vår arbetssituation och fortlevnad. Ett demokratiskt samhälle behöver en fri granskande press värd namnet. En som inte är bunden av lojaliteter mot vare sig politiker, annonsörer eller näringsliv. Och det är just det som är det fina med riktiga journalister som får göra riktig journalistik: De står på läsarnas sida. Vilka andra gör det? Reklammakare? PR–byråer? Eller politiker?

Men som journalister riskerar vi också att medverka till den pågående nedåtspiralen om vi inte passar oss. Ju mer urvattnad vi tillåter journalistiken att bli genom att acceptera orimliga arbetsvillkor, desto svårare får vi sedan att hävda att den behövs och gör samhällsnytta. Vi måste bli bättre på att stå upp för de yrkesetiska regler vi faktiskt åtagit oss att följa. Vår hederskodex skulle kunna bli vår räddning – om vi lyckas få våra läsare att inse vad det är vi gör, och varför det är värt att betala för.

Men vi behöver också medieägare och ledningsgrupper som värnar journalistiken och tror på den – i stället för att genom otaliga sparkrav urvattna det man samtidigt ska försöka sälja. I tidningarnas barndom hade vi publicister som ville något mer än att bara tjäna pengar. Som var intresserade av att förändra samhället. Som satsade, riskade och vågade – även om det sved lite i den egna plånboken.

Hur ska vi då göra för att vända utvecklingen? För att värna den verkliga, viktiga journalistiken? Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte. Bara att vi måste prata om vad det är som håller på att hända. Om hur det går med demokratin när riktig journalistik försvinner och om det verkligen är dit vi vill. Prata om det, innan det är för sent. Medan det fortfarande finns några av oss utdöende journalister kvar som fortsätter stångas, sprattla och skrika: ”Vi journalister behövs! Riktiga journalister som tillåts göra riktig journalistik!”

Studieuppgift: Krönika
Kulturjournalistik
Malmö högskola