Den varulvslika sång som ackompanjerar inledningen
skulle möjligen förbryllat Ibsen, om han själv kunnat sitta i publiken. Men han
skulle med säkerhet känna igen sitt eget drama även en bra bit in i Rikard
Lekanders iscensättning av Gengångare och
Zombies.
Miljön är ett 1800-talshem och det handlar om fru
Alving, som hållit fast vid sin notoriskt otrogne make intill hans död tio år
tidigare, medan hon för sonen Osvalds skull sopat sanningen under mattan.
När pjäsen börjar har sonen återkommit från Paris till
familjens lantegendom med vacklande hälsa. Hit kommer också pastor Manders, fru
Alvings ungdomskärlek, som förskjutit henne till förmån för plikten och tvingat
henne till ett val som hon sedan måste leva med. Men nu rullas sanningen upp om herr Alving och den
mörka skugga han ännu kastar över familjen.
Som ofta hos Ibsen handlar det om
den frånvarande maktmänniskan. Men i den här uppsättningen är denna maktperson inte
längre fullt så frånvarande, utan har blivit ett verkligt hot. Och att regissören låtit Ibsens stoff möta
populärkulturens zombiegenre är något av ett snilledrag. Nästan så att man
undrar om inte Ibsen själv skulle ha kommit på samma idé, om zombiekulten bara varit
uppfunnen på hans tid.
Här levandegörs Ibsens grundtema på ett oväntat
och makabert sätt genom att samspela med den post-apokalyptiska tematik som
präglar de flesta zombiefilmer. Det handlar om att överleva konsekvensen av felaktiga
val.
Insatserna från ensemblens sida är goda. Särskilt
starkt lyser Ann Petrén i rollen som Fru Alving.
Maskören Siv Nyholm och kostymören och scenografen
Jenny Ljungberg får också tillfälle att visa fram sin hantverksskicklighet. Spelstilen är något återhållen i första akten,
liksom tempot. Men i andra akten höjs temperaturen rejält.
Genom att låna drag från zombiefilmen görs Ibsens
stoff tillgängligt för en ny publik. Men ibland drivs stilgreppet för långt. Effekterna
lockar många gånger till skratt, och en del av budskapet riskerar att gå
förlorat. En av pjäsens starkaste scener, där sonen ber modern att begå
barmhärtighetsmord, har exempelvis här tappat stor del av sin dramatiska
laddning.
Om Ibsen själv suttit i publiken hade han med
säkerhet inte känt igen slutscenen. Men jag tror ändå att han skrivit under på
att det här på det hela taget är en intressant tolkning och en kreativ
iscensättning av hans verk – ett verk som reser frågor lika aktuella i dag som
på hans egen tid.
FAKTA:
Föreställning: Gengångare och Zombies
Scen: Intiman, Malmö stadsteater
Manus: Henrik Ibsen & Gustav Tegby
Regi: Rikard Lekander
I rollerna: Ann Petrén, Henrik Svalander, Peter
Järn, Göran Dyrssén, Agnes Forstenberg
Studieuppgift: Teaterrecension
Kulturjournalistik
Malmö Högskola
Malmö Högskola
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar