En globaliserad jul och en otippad julklapp

Jag sitter här och skriver i efterdyningarna av en mysig och lite annorlunda jul tillsammans med familjen och släkten.
Så här efteråt slår det mig att vårt firande i år för första gången fick något av en global anstrykning över sig. Trots att det väl pratats globalisering i minst ett decennium så är det nog inte förrän nu som den mer påtagligt nått in i min egen verklighet.

Mina grabbar har via msn utbytt jul- och nyårshälsningar med nya vänner i Kanada, Puerto Rico, Japan och Nya Zeeland. Och till släktens anspråkslösa julfirande i en utkyld röd stuga i de sörmländska utmarkerna kom julhälsningar via telefon och sms från Thailands stränder, Jordaniens pulserande huvudstad och Namibias öken.
Före julmiddagen övade min yngsta son japanska ord ur julklappsboken han fått, och över tallrikar med julsill och skinka utbytte jag och min bror artighetsfraser på arabiska.
Min mest udda och otippade julklapp i år var nämligen en språkkurs i arabiska som jag fick just av min bror. Han, som är ungefär lika språktokig som jag, har just gett sig i kast med en nybörjarkurs i detta fascinerande språk. Men det hade jag ingen aning om, och därför kunde jag heller inte gissa vad som fanns i paketet försett med följande julklappsrim:
”Trots att du ej utan fel är
så är du nog värd ett par, tre kameler
men om du studera detta vill
så ökar nog värdet med tre-fyra till”
När jag senare frågade min bror hur sjutton han kunde veta att jag skulle bli jätteglad för en sådan present sa han bara: ”Det visste jag inte, men du är ju lite konstig, så jag trodde nog ändå det.” Vad ska man säga? Det är i alla fall ett tecken på att man känner varandra väl när man kan träffa rätt med en sådan julklapp. Och nu har jag verkligen fått att sysselsätta mig med ett bra tag framöver…

Själv hade jag tänkt ge bort utsläppsrätter för koldioxid till åtminstone någon i släkten. Men även om tanken var god blev det ändå till sist den kommersiella köpjulen som vann – den här gången också.
Jag och mina grabbar var och handlade i Stockholm alldeles före jul. Och när vi fullastade med påsar och paket hastade förbi en kyrka i Gamla stan fick jag en impuls att gå in. Jag hade väl ett behov av att återställa någon sorts balans mitt ibland krimskrams, prål och hej tomtegubbar. Men trots att vi var och ryckte i tre kyrkportar den dagen så blev det ingen andlig spis för det var låst överallt. Vi fick hålla tillgodo med Mammons glittrande tempel. De var däremot öppna allihop till långt inpå kvällen. Vad ska man göra?
Till nästa år ska jag i alla fall tillägna en del av min julklappsbudget till vår kära lilla blå hemplanet i universum. Då blir det utsläppsrätter i minst ett paket, det har jag bestämt mig för.

Apropå det, nu är det hög tid att börja fila på nyårslöftena. Jag älskar verkligen mellandagarna, just när det nya året tar sats. Då brukar jag alltid försöka göra det också. Staka ut nya riktningar, sätta upp nya mål och tänka ut vad jag helst vill blicka tillbaka på när jag sitter så här nästa år vid den här tiden och funderar…
Sedan är det förstås ändå så att jag oftast kan köra med återvinning på mina nyårslöften från ett år till nästa. För när blir livet någonsin så där som man tänkt sig? Inte överdrivet ofta, som bekant, och det är väl egentligen tur det. Det oförutsägbara är ju en del av charmen, eller hur? Den största ovissheten rymmer dessutom mest frihet.
As-saláamu :aláy-kum! *

*Arabisk hälsningsfras som lär ska betyda ungefär ”frid vare med dig”. (Jag har inte lärt mig vad ”gott nytt år” heter ännu.)


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 28 december 2006

Man måste bottna i sin egen skurhink

När jag satt på tåget häromdagen läste jag en intervju med statsminister Reinfeldt där han ondgjorde sig över den utbredda gör-det-själv-trenden. ”Vi sitter alla fast i Martin Timell-träsket – alla ska göra allting själva”, beklagade han sig för Kupés reporter, och talade sig sedan varm för de hushållsnära tjänsterna som framtidens melodi.
Man kan tycka vad man vill, både om statsministern och avdragsrätt för hushållstjänster, men när det gäller fixa-själv-febern tror jag åtminstone det är få trendanalytiker som håller med honom.
Den nya samhällsvarelsen vill vara kreativ och delaktig i sin värld. Vi vill inte stå bredvid och titta på när andra gör. Vi vill vara med, och göra själva. Vårt hem är inget undantag. Det är ett av skälen till varför jag inte tror på någon blomstrande renässans för hembiträden framöver.
Över min tröskel kommer det i alla fall inget. Men för mig handlar det varken om trender eller politik, utan om livskvalitet och förankring. Jag tror nämligen att man riskerar att missa en hel del viktiga poänger om man inte själv befattar sig med sina vardagsbestyr. På det sättet kan jag tycka lite synd om Fredrik Reinfeldt och för den delen ex-minister Thomas Bodström och alla andra som valt att låta någon annan ta reda på deras smutsbyk.

Att städa den plats jag kallar mitt hem, bland de saker som familjen valt att ha omkring sig, är för mig ett oslagbart sätt att se till att livet inte bara rusar på. Att få in den där eftertanken som det pratas så mycket om. Lugnet och bottnandet.
Man måste inte åka på retreater och till yogainstitut för att lära sig att ta det lugnt och gå ner i varv. Det går förbaskat bra att lära sig bottna i sin egen skurhink också, om ni frågar mig. Det går att bli vän med vardagsledan och tråket och acceptera det som en vilsam och på sitt sätt värdefull del av livet.
För det är inte den där välpolerade fasaden som gör ett hem. Och det är inte söndagsmiddagarna som bygger en familj – om man inte lagar dem själv, vill säga. Jag tror att den verkliga närheten och hemkänslan ligger i alla de där vardagliga sakerna som vi så lätt föraktar.
Att städa och sortera är ju också ett sätt att lägga sina minnen tillrätta. Att tvätta och hänga undan sommargarderoben blir ett sätt att summera ett litet livskapitel som tagit slut, och att mobilisera inför nästa årstid. Och en sortering av papper hemma på skrivbordet kan ge idéer till nya projekt och skapelser som man helt enkelt missar om man låter någon annan göra det.
Det är förresten vetenskapligt belagt att problemlösning fungerar bäst när man varvar ett intensivt intellektuellt arbete med pauser och rutinuppgifter. Våra hjärnor råkar funka på det sättet.
Så vad händer med den som avlägsnar rutinuppgifterna ur sitt liv? Jag vet inte, men en kvalificerad gissning är att man missar påfyllningen och bränner ut sin kreativitet i längden.
Det är en risk jag aldrig vill ta. Därför blir det inga hembiträden hemma hos mig. Inte vare sig vita, svarta, avdragsgilla eller fullbetalda.
I det avseendet föredrar jag att stanna i Martin Timell-träsket och helt enkelt göra det själv.

I den där intervjun sa förresten statsministern något om att han längtade efter att göra en nyfikenresa runt om i Sverige för att se hur livet egentligen är för människor.
Jag vet ett enklare sätt, som dessutom är billigare för statskassan. Han kunde ge sitt hembiträde en lång, välförtjänt och välbetald semester – och sedan själv köra ner sina välmanikyrerade händer riktigt djupt i smutstvätten som omväxling.
Och en ordentlig julstädning skulle kanske ge honom – och andra politiker med hushållsarbetesfobi – lite nya perspektiv, en annan ödmjukhet och en konkretare förankring i verkligheten. Det är i alla fall vad jag tror.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 7 december 2006