En globaliserad jul och en otippad julklapp

Jag sitter här och skriver i efterdyningarna av en mysig och lite annorlunda jul tillsammans med familjen och släkten.
Så här efteråt slår det mig att vårt firande i år för första gången fick något av en global anstrykning över sig. Trots att det väl pratats globalisering i minst ett decennium så är det nog inte förrän nu som den mer påtagligt nått in i min egen verklighet.

Mina grabbar har via msn utbytt jul- och nyårshälsningar med nya vänner i Kanada, Puerto Rico, Japan och Nya Zeeland. Och till släktens anspråkslösa julfirande i en utkyld röd stuga i de sörmländska utmarkerna kom julhälsningar via telefon och sms från Thailands stränder, Jordaniens pulserande huvudstad och Namibias öken.
Före julmiddagen övade min yngsta son japanska ord ur julklappsboken han fått, och över tallrikar med julsill och skinka utbytte jag och min bror artighetsfraser på arabiska.
Min mest udda och otippade julklapp i år var nämligen en språkkurs i arabiska som jag fick just av min bror. Han, som är ungefär lika språktokig som jag, har just gett sig i kast med en nybörjarkurs i detta fascinerande språk. Men det hade jag ingen aning om, och därför kunde jag heller inte gissa vad som fanns i paketet försett med följande julklappsrim:
”Trots att du ej utan fel är
så är du nog värd ett par, tre kameler
men om du studera detta vill
så ökar nog värdet med tre-fyra till”
När jag senare frågade min bror hur sjutton han kunde veta att jag skulle bli jätteglad för en sådan present sa han bara: ”Det visste jag inte, men du är ju lite konstig, så jag trodde nog ändå det.” Vad ska man säga? Det är i alla fall ett tecken på att man känner varandra väl när man kan träffa rätt med en sådan julklapp. Och nu har jag verkligen fått att sysselsätta mig med ett bra tag framöver…

Själv hade jag tänkt ge bort utsläppsrätter för koldioxid till åtminstone någon i släkten. Men även om tanken var god blev det ändå till sist den kommersiella köpjulen som vann – den här gången också.
Jag och mina grabbar var och handlade i Stockholm alldeles före jul. Och när vi fullastade med påsar och paket hastade förbi en kyrka i Gamla stan fick jag en impuls att gå in. Jag hade väl ett behov av att återställa någon sorts balans mitt ibland krimskrams, prål och hej tomtegubbar. Men trots att vi var och ryckte i tre kyrkportar den dagen så blev det ingen andlig spis för det var låst överallt. Vi fick hålla tillgodo med Mammons glittrande tempel. De var däremot öppna allihop till långt inpå kvällen. Vad ska man göra?
Till nästa år ska jag i alla fall tillägna en del av min julklappsbudget till vår kära lilla blå hemplanet i universum. Då blir det utsläppsrätter i minst ett paket, det har jag bestämt mig för.

Apropå det, nu är det hög tid att börja fila på nyårslöftena. Jag älskar verkligen mellandagarna, just när det nya året tar sats. Då brukar jag alltid försöka göra det också. Staka ut nya riktningar, sätta upp nya mål och tänka ut vad jag helst vill blicka tillbaka på när jag sitter så här nästa år vid den här tiden och funderar…
Sedan är det förstås ändå så att jag oftast kan köra med återvinning på mina nyårslöften från ett år till nästa. För när blir livet någonsin så där som man tänkt sig? Inte överdrivet ofta, som bekant, och det är väl egentligen tur det. Det oförutsägbara är ju en del av charmen, eller hur? Den största ovissheten rymmer dessutom mest frihet.
As-saláamu :aláy-kum! *

*Arabisk hälsningsfras som lär ska betyda ungefär ”frid vare med dig”. (Jag har inte lärt mig vad ”gott nytt år” heter ännu.)


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 28 december 2006