Jag ville ju ha ett riktigt äventyr

Min två veckor långa stipendievistelse i Aten är över sedan flera dagar. Ändå sitter jag fortfarande på författarhusets skuggiga innergård på Drakou nummer 44 och skriver.

Det är förstås det gigantiska molnet av vulkanaska och den inställda flygtrafiken som är skälet till att jag nu är här på övertid. Men så länge det är lika svårt för nästa omgång stipendiater att ta sig hit från Sverige som det är för mig att ta mig härifrån – så länge har jag i alla fall tak över huvudet.

En ny biljett med nytt hemresedatum har jag också lyckats få tag på, efter flera timmars köande på flygplatsen. Men lika lite som den förra biljetten är den någon garanti för att jag verkligen kommer hem.

Tills vidare försöker jag i alla fall ta vara på den extra tid jag nu får i Atens sjudande gryta mellan kulliga berg. Den extra tid jag får att skriva på det som jag hoppas ska bli en bok. Men den här resan är inte längre samma sorglösa äventyr som det var. Allvaret har smugit sig in och lägger skuggor över dagarna. Jag försöker hitta en vila i ovissheten, men det är inte helt enkelt.

Och jag vet inte ens vad jag önskar mest. Vill jag verkligen att mitt plan går på fredag? Även om det blir det första som går upp i luften efter det stora askmolnets framfart? Och vad är alternativet? Ståplats på fullsatta tåg i två och ett halvt dygn genom Europa?

Men när de stora flygbolagens representanter står med dollartecken flimrande i blicken och säger ”vi måste få komma upp i luften igen” så blir jag livrädd. Och jag måste säga att jag är outsägligt tacksam över att det är statliga myndigheter och inte fria marknadskrafter som kommer att vara herrar över det beslutet.

En annan ovisshet just nu är den utlysta generalstrejken här i Aten. Det ryktas om att den slår till som värst på torsdagen. Men ingen vet ännu om flygplatspersonalen tas ut, om tunnelbanorna står stilla, och i så fall hur länge. Och vem man än frågar får man olika gissningar till svar. Därför vet jag just nu inte heller när, eller hur jag ska ta mig till flygplatsen för att hinna med mitt plan. Om det nu alltså går något plan.

Men jag ville ju ha ett riktigt äventyr. Och det kan man väl säga att jag fått nu. Det gäller nog att vara försiktig med vad man önskar sig…

Och ju mer avlägset det verkar vara att kunna ta sig hem, desto mer längtar jag förstås hem. Mest efter mina grabbar förstås. Men jag håller saknaden stången genom att göra videodagbok till dem och berätta om alla mina upptåg och upplevelser.

Men jag längtar också efter så självklara saker som att kunna spola ner toalettpapperet sedan man använt det – det får man inte göra här i Grekland eftersom avloppsrören är för smala. Och jag längtar hem till en insektsfauna jag känner igen. Som tur är har jag än så länge inte haft några kackerlackor på besök här i huset. Men här på innergården finns gräshoppor som är av biblisk storlek.

Och ska man försöka se ljust på saker och ting så är jag i alla fall glad att det är vulkanaska som förmörkar himlen - inte gigantiska gräshoppor.

För bara ett par veckor sedan hade det ena känts lika osannolikt som det andra.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 22 april 2010

Sällsamt bekymmerslösa dagar i Aten

Jag har fått en ny förebild. Hon hette Ariane Wahlgren och var svensk utrikeskorrespondent i Aten under militärjuntans diktatur 1967-74. När hon dog 1993 testamenterade hon sitt hus och ställde det till förfogande för svenska kulturarbetare och journalister som ville komma hit och arbeta. Och det är här, på Drakou 44, på Filopápposkullens sluttning, som jag just nu har mitt tillfälliga hem.

På den skuggiga innergården här utanför mitt rum satt Ariane vid det sirliga trädgårdsbordet, i doften från blommande lavendel, med sin skrivmaskin, och knattrade ner sina flammande rapporter för Dagens Eko, under en av de mest dramatiska epokerna i Greklands och Atens historia. Hon hamnade i häkte, varnades och hotades av utvisning för att hon hade modet att skriva kritiskt om juntans ledare.

Och när vänner och kollegor kom på besök flödade retsinan och det dansades Zorbadans under månen, på takterassen med den sagolika utsikten över Akropolis.

Från taket kunde hon också se när det drog ihop sig till något nere i stan, och i en skogsdunge på Filopáppuskullen strax intill huset brukade motståndsmännen träffas för överläggningar.

Grekland i vår tid är kanske inte fullt lika dramatiskt. Men betydligt mer dramatiskt än när jag sökte det stipendium som är skälet till att jag nu befinner mig här – jag som aldrig vinner på lotteri eller har tur i kärlek. Jag har själv svårt att tro att det är sant.

Då var Aten ett semestermål som andra – det senaste halvåret har det varit på nyhetssidorna nästan varje dag. Den svåra ekonomiska situationen, generalstrejker, demonstrationer framför parlamentsbyggnaden på Syntagmatorget, och så sprängdådet härom veckan när en tonårspojke dog och flera av hans familjemedlemmar skadades. Så nog är det en dramatisk plats att vara på, även i dag.

Men mina dagar här är sällsamt bekymmerslösa. Mitt största dilemma för dagen är om jag ska välja skuggan under ett citronträd eller ett mósmoulaträd när jag vill slå mig ner mitt skrivblock och min växande manusbunt som ska bli en roman. Eller om jag ska skriva vid datorn i mitt arbetsrum, med ett fikonträd utanför fönstret där en liten fågel med sitt kvillrande ackompanjerar mina skrivarmödor. Eller om jag kanske rentav ska ta spårvagnen till Pireus och sätta mig att skriva på ett hamncafé, eller kanske på en taverna i bohemiska Exarchia.

Lite konstigt känns det att familjen är kvar därhemma som vanligt. Befolkar mina rum, fast jag inte är där. Att jag inte kunde ta dem med mig den här gången; de bästa reskamrater man kan ha. Men jag gör videodagbok och talar med dem som om de vore här. Och jag kommer snart att vara tillbaka. Dagarna rusar förbi och jag gör allt jag kan för att inrymma mesta möjliga i var och en av dem.

Nu ska jag sluta skriva och ge mig ut i staden en stund. Den fascinerande, bullriga, brokigt mångfasetterade staden, med alla sina musikklubbar och ouzobarer, takträdgårdar och katter.

Och det finns väl bara ett sätt att sluta en tidningstext, i ett hus som det här på Drakou nummer 44:

Det här är Anna Mi Skoog, för Tidningen Folket, i Aten.


Tidigare publicerad i Tidningen Folket den 8 april 2010